En höstkväll 2009 var jag på Cosmo i Malmö och spelade cash games (jag tyckte för övrigt att jag såg Jens vid bordet bredvid, men jag är inte helt säker…). Mitt i fiskvimlet ringde telefonen. Då jag redan blivit tillsagd för att ha SMS:at vid bordet ville jag inte få regelryttarna efter mig igen, så jag gick ut för att svara. Det var en polare, Pontus – mer känd som Plonkus (eller Plonkus Ballonkus) på grund av hans osannolika tur. Honom har jag kommit att lära känna på senare år via pokern.

Jag gick ut i pokerfoajén och blev fast i ett samtal som kom att vara i säkert två timmar.

Detta var på den gamla tiden när onlinelegenden Martonas gjorde rent hus online. Han var på allas läppar och ”ingen” visste vem han var, kanske inte ens han själv. Jag hade själv följt Martonas online för det goda nöjets skull. Ingen kunde anklaga honom för att spela tråkig, tight-passiv poker. I en gudomlig pott synade han ner en 100,000-dollarbet på river med kunghög – och kunghög stod. Jag hade berättat om handen för Plonkus, som spelade friskt och ofta på låglimitbord, såväl live som online. Starstruck memorerade han handen och tyckte förstås att den var inget annat än övermänsklig.

Så började vi prata. Det tuggades på om både det ena och det andra innan samtalet oundvikligen fördes in på Martonas (som spekulanter för övrigt gissade var Martin de Knijff och Jonas ”Nebuchad” Danielsson som delade konto; Martin+Jonas = Mart(in)-(J)onas = Martonas).

Plonkus bodde då i Hässleholm (eller Hässlöö-Höllm som det uttalas med lokalt tungomål) där han var born and raised. Där bodde även hans två bästa vänner, Johan och Petrus. Plonkus besitter den fina egenskapen att tro det bästa om folk och är därför ett evigt tacksamt offer att driva med. Han frågade om jag visste vem denna galna fantom var. Uttråkad från kvällens alla sunkiga livehänder och med ett oemotståndligt upplägg för smash kände jag att det var dags att sinka lite trovärdighet. Jag fick en idé och nu var gällde det att plocka fram mina yrkesskills för att se om jag kunde lura honom.

”Han är nån okänd kille från Skåne, ja, faktiskt från dina hemtrakter.”, svarade jag.

”Åh faen!?”, sa Plonkus häpet.

”Mmm, jag lyckades faktiskt hitta hans för- och efternamn på nåt avlägset pokerindieforum nånstans.”

”Var då?”

”Jag minns inte, faktiskt. Har försökt att leta reda på sidan igen, men det verkar som om sidan är stängd. Jag hade en jäkla tur, för tråden stängdes ner efter bara några minuter, så det kan inte ha varit många oavsett som snappat upp hans identitet.”

”Vad hette han då?”

”Minns inte riktigt. Det enda jag kommer ihåg var att han hade nåt ovanligt namn följt av ett vanligt son-efternamn.”

Här relaterade jag till hans vän Petrus. Han har ett är ett ovanligt förnamn och i efternamn heter han ett vanligt son-namn. Jag började rabbla vanliga son-namn, inklusive Petrus riktiga efternamn. Men, ingen klocka ringde hos Plonkus än. Jag började bre vidare, med ett rikligt lager av smör, om hur denne Martonas lyckats dölja även för sin familj och närmsta vänner att han spelade highstakespoker – allt hade stått i forumtråden. Hur han låtsats att han varken hade något som helst intresse eller kunskap om spelet och att han på sin högsta höjd spelat om enkronor för skojs skull, eller klädpoker på nån förfest. Myntet trillade fortfarande inte ner, men han kom likväl att tänka på sin vän, Petrus.

”En av mina bästa polare heter ju Petrus ****son.”

Jag låtsades chockerad och var stum en bra stund innan jag bröt tystnaden.

”Du, jag tror fan att det var så han hette. Är rätt säker faktiskt. Fast… det kan ju ha varit nån annan i Hässleholm vid samma namn. Men åldern stämmer in med. Konstigt ju.”

”Finns ju inga fler i Hässleholm som heter så. När jag tänker efter så har han varit lite konstig av sig på senare. Typ ingen har hört nåt från honom de senaste veckorna. Han bröt benet för en tid sen och har mest suttit för sig själv i sin lägenhet och har inte velat träffa nån direkt. Men tror knappast att det är han för det liksom!”.

För att göra det hela mer trovärdigt var det viktigt att han själv kom till slutsatsen, inte jag.

”Jag ska fan ringa honom imorgon och fråga honom och luska lite i det.”, sa Plonkus och började bli konfunderad.

Jag gick tillbaka till mitt cash game-bord och vevade vidare. Dagen efter poppade en chattruta upp på MSN. Det var Plontus. Han hade ännu inte fått några bekännanden. Han hade ringt sin polare Petrus, men denne hade förstås varit ett frågetecken och inte fattat ett skit vad han pratade om. Jag bad himlen om tajming och gick in på Facebook där jag råkade ha Petrus som vän efter att ha träffat honom vid ett tillfälle. Han var online! Med eld i fingrarna skrev jag en sammanfattning om ärendet och bad honom att spela med. Han nappade direkt men bad mig om instruktioner för vad han skulle säga då han i själva verket inte kunde ett jota om poker. Petrus satt och chattade med Plonkus samtidigt och började mer och mer ”släppa” på hemligheten via några vältajmade klavertramp där han ”råkade försäga sig”.

Tilläggas kan att detta gäng om tre; Plonkus, Petrus och deras andra vän, Johan, sedvanligt och ofta utsätter varandra för ganska tunga och avancerade practical jokes. Ibland kan de dra skämten så långt att de inte avslöjar busen för varandra förrän många månader senare.

Samtidigt som Petrus medvetet drog ut på tiden i sitt chattande Plonkus för att verka velig, började jag ett omfattande klipp- och klistra-arbete. Jag gick in i den aktuella pokerklienten och tog screen shots, för att sedan, med atomprecision, jobba ihop en trovärdig screen shot i den gamla 90-talsnostalgikern Paint. I denna syntes Martonas spela fem bord NL 500-1,000 simultant och på samtliga var hans hållkort synliga. Efter dryga tre timmars pedantiskt pilleri skickade jag över några screen shots till Petrus som direkt därpå mailade över dem till Plonkus, som förstås krävt bevis för att hans gamla barndomskompis var Martonas – en hemlighet som han dolt bättre än Batman. Samtidigt hade han själv klippt ihop ett bankutdrag om dryga 23 miljoner kronor från sin internetbank.

Plonkus frågade Petrus om en specifik, sjuk hand, som hade utspelat sig några dagar tidigare. Petrus skrev till mig i chatten och frågade vad han skulle skriva. Pontus menade förstås den sjuka $100,000-riversynen med kunghög. Jag skrev ihop en snabb analys, späckad med tekniska termer, psykologi och levling, som Petrus klippte in i sin chatt med Plonkus.

Plonkus var chockad men svalde betet med hull och hår. I ett stadie av extas (för vem fan skulle inte vara det?) ringde han upp mig och var mållös. Han tuggade på i evigheter om hur fantastiskt detta var och hur han nu i efterhand la ihop två och två och att det ju var självklart att det var Petrus som var Martonas. Hur alla pusselbitar föll på plats när han väl hade hela bilden.

Den tredje vännen, Johan, involverades i blåsningen. Hans enda roll var att bekräfta för Plontus (om han skulle fråga) att han redan kände till det hela, men att han lovat dyrt och heligt att ta hemligheten med sig i graven.

Knegandes från tidiga morgnar till tidiga kvällar ringde Plonkus upp från sitt jobb. Jag hade då redan hunnit få mig både ett och tio sköna garv åt plojen. Pontus sa att han var övertrött, en vandrande zombie. Han hade inte sovit en blund de senaste nätterna, för detta var det största och sjukaste som hänt i hans liv. Nätterna långa hade han legat vaken och låtit tankarna sväva iväg med honom.

Dessa ringar på vattnet gjorde det bara ännu roligare. Vi hade tänkt vänta ett bra tag med att avslöja blåsningen och kanske även spinna vidare på den, men en vecka senare råkade Johan försäga sig och Plonkus synade fort bluffen. Game over, men detta är något som Plonkus får leva med att höra för resten av sitt liv. GG WP.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com