Det var ett tag sedan jag var ute och reste men förra veckan bar det av igen. Jag och två kollegor åkte ner till Barcelona med inte mindre än 30 kvalare då en av vårens kampanjer avslutats. Det hade blivit dags att se El Clásico på Camp Nou.

Dessvärre är jag relativt dåligt bevandrad i fotbollsvärlden, det medges, men det var ändå stort att få se denna historiska match som i princip avgjorde hela ligan. Trots det så är det ändå inte det bästa med det här jobbet – det bästa är att få se glädjen hos kvalarna som är med. När vi samlades i lobbyn innan matchen stegade en äldre herre från Norge raka vägen fram till mig. Han sträckte fram handen och gav mig det mest fasta handslag jag någonsin känt. Jag försökte att inte grimasera över den annalkande smärtan från hans hårdnande grepp medan han fixerade min blick. ”Du ska ha stort tack!” sade han med hög röst. ”Jag kan inte förstå att jag är här! På väg till Camp Nou! Det trodde jag aldrig!”

Känslan att närma sig stadion var otrolig. 100 000 människor i rörelse mot samma mål. Ändå ett lugn och en gemenskap som var riktigt härlig i trängseln. Ingenstans syntes skränande hoper med bengaler och maskering.
Vi hade fått lite spridda biljetter så jag tog med mig norrmannen och hans fru och banade väg runt hela Camp Nou för att nå ingång nummer 18 på ena kortsidan. Vi var lite sena på grund av trafiken och det var bara drygt tio minuter till matchstart.

Medan vi tog oss upp för betongtrapporna i Camp Nous innandöme hörde vi hur jublet tilltog. Allra högst upp fann vi vår utgång till läktaren. Vi gick upp för en liten trappa och möttes av fullsatta läktare i färd med en uppvisning som hette duga. Man slogs nästan av en tryckvåg och jublet visste inga gränser medan spelarna sprang in på plan.

Högst upp i ena hörnet fanns en läktarsektion inhägnad med ett par tusen Madridsupportrar. Busvisslingar och utsträckta fingrar riktade sig åt deras håll men mer än så visade sig inte fiendeskapet på vår läktare.
Jag letade upp platserna åt våra norska gäster och gick sedan själv för att hitta min egen plats. När jag vände mig om några trappsteg upp mötte jag norrmannens blick igen. Tårarna rullade ner för hans kinder medan han visade mig ett brett leende och två tummar upp.

En relativt tam match utspelade sig men det hela var ändå fantastiskt. Turligt nog hade jag inte hunnit spela på favorittippade Barcelona innan match. Ibland kan en klonk vara att inte spela. Det var dock tråkigt för stämningen att Barcelona i och med denna förlust tappade häng på ligatiteln.

Dagarna efter match ägnade vi mestadels åt sightseeing i den fantastiska staden. Det var första gången jag var där och Barcelona är definitivt en av världens vackraste och mest intressanta städer. Att bara gå eller åka runt och titta på arkitekturen är sysselsättning nog för en vecka.
Som avslutning tog vi hela gänget till en oförglömlig tapasmiddag nära La Rambla.

Det blir definitivt återbesök i Barcelona!

jens.jadback@nordicbet.com