Nu när våren är på ingång ser man allt fler motorcyklar på vägarna. Mellan åren 1990 och 2004 mer än fördubblades antalet motorcyklar i landet (från 100 000 till 235 000). Att kalla det för en motorcykelboom vore att underdriva.

På bara tre år (2000 – 2003) omkom 160 personer i motorcykelolyckor. I och med boomen ökade också antalet olyckor med dödligt utfall från ca 40 per år till 60 per år. Ingen dålig ökning. Ca 1000 personer skadas och/eller handikappas för livet varje år.

Givetvis måste vi skydda förarna från risken och inte minst de som råkar ut för olyckor med motorcyklar involverade utan att själva sitta på dem. Jag föreslår därför ett statligt motorcykelmonopol.

Vi kan lika gärna direkt fastställa att motorcyklar som sådana är ett onödigt transportmedel. De tillför ingen som helst samhällsnytta – möjligen kan jag väl sträcka mig till en och annan motorcykelordonnans i Försvarsmaktens tjänst i så fall. Alternativen personbil och kollektivtrafik är oftast både långt mer effektiva och säkra.

Eftersom vi inte kommer kunna hindra folk från att köra motorcykel så är det lika bra att staten tillhandahåller tjänsten för de som trots allt vill riskera liv och lem. Samhället bör stå för 3-4 banor, helst inhägnade, där medborgarna tillåts att köra motorcykel. Förslagvis läggs dessa banor i eller kring tätbefolkade områden som Malmö, Göteborg och Stockholm. En kan läggas vid en Norrländsk stad – förslagsvis Sundsvall.
Hastigheterna på banorna måste givetvis begränsas för att hålla på säkerheten. Minimihastighet på själva banan bör ligga på ca 90 km i timmen eftersom bensinförsäljningen annars inte kommer att kunna hålla banorna under armarna rent ekonomiskt. Maxhastighet sätter vi till 240. Det spelar inte så stor roll hur fort man kör inom dessa gränser, det viktiga är att man själv känner att man ”kör lagom”. Vi kommer också att via skyltar uppmana folk att ”köra lagom” men hur fort ”lagom” är bestämmer man alltså själv som förare.
Vi är medvetna om att folk kommer att köra ihjäl sig på banorna men det är bättre att de gör det under statlig kontroll än ute på vägarna.

De flesta är säkert medvetna om att det finns ett antal motorcykelklubbar i landet där motorcykelentusiaster samlas. Dessa klubbar är inte sällan kopplade till grov kriminalitet och förutom dödsolyckorna förekommer det ibland också skottlossning i närheten av klubbarna och/eller dess medlemmar. De statliga motorcykelbanorna behövs alltså för att tillgodose dessa motorcykelentusiasters intresse av motorcykelkörning.

Ett behov av service och reparationer av motorcyklar finns alltid och detta bör skötas av statliga ombud. Eftersom vi ändå inte kan hindra folk från att serva sina motorcyklar så är det bättre att vinsterna från den verksamheten går till staten. Dessa pengar kan sedan användas till att stötta exempelvis föreningslivet.

För att de kriminella motorcykelklubbarna inte skall kunna växa sig starka så rekommenderar vi att staten aktivt går in och försöker höja intresset för motorcykelåkning genom att marknadsföra sina banor och verkstadsombud. Det är bra om så många som möjligt börjar köra motorcykel på banorna då detta hindrar de kriminella klubbarna från att rekrytera folk till att köra i 50 km/h ute på de farliga vägarna.

Under pokerboomen har alltså ca 350 personer dött och 7000 skadats i motorcykelolyckor. Var finns monopolkramarna? Varför är inte motorcyklisterna värda att räddas?

jens.jadback@nordicbet.com