Jag är trött Dybban. Jag är fullkomligt utmattad av monopoldebatten. Att läsa boken ”Spela Lagom!” var lite som ett avslut för mig. Någon annan har sagt det hela bättre än jag helt enkelt. Det finns nu väldokumenterat (och i ärlighetens namn mer nyanserat) av bättre skribenter än jag och även om man säkert kan önska sig lite till i form av allmänhetens förståelse så kan jag inte tillföra något mer. Det finns absolut fler aspekter att ta upp än som gjordes i den boken men dels har jag redan framfört dem och dels är jag inte rätt man att ta upp dem igen.

Jag är trött på så många saker. Saker som jag ger monopolet skulden för. Det är småsaker som att man måste vänta på utlandsuttag eller betala hutlösa transaktions- och växlingsavgifter hos svenska banker för att nämna ett par. Men det finns ytterligre några saker jag är mer trött på än dessa.

Jag är trött på hyckleriet. Att Svenska Spel ständigt påstår sig agera i folkhälsans namn. Det. Är. Inte. Sant. Det är lögn och förbannad dikt. Och nej, monopolet kom inte till för att svenskarna höll på att spela bort hus och hem. När det höll på att hända infördes ett förbud. Ett förbud kan man hävda är för folkhälsans skull. Detta förbud luckrades undan för undan upp. ”För folkhälsans skull?” skiner du säkert upp och frågar. Nej, för statskassans skull.

Du tar själv upp alkoholen som en jämförelse. Hur man kan ha missat att Svenska Spel och Systembolaget jobbar på så fundamentalt olika sätt med så vitt skiljda resultat övergår mitt förstånd. Visst finns det ett godtycke i Systembolagets verksamhet men vi super mindre än övriga Europa och vi super framförallt mycket mindre än för 100 år sedan. Mission accomplished för Systembolaget. Inte för Svenska Spel.

Jag är trött på att inte kunna spela låglimitpoker på den lokala klubben. Jag har ärligt talat inte rulle för att spela poker för tusentals kronor på Casino Cosmopol. Vad som stör mig än mer än det är att vi på grund av detta måste gå under jord och riskera polistillslag varenda gång vi vill prova på det som du och flera andra duktiga och bättre bemedlade spelare som råkar bo i storstäderna kan göra när som helst.

Mest av allt är jag trött på den förbannade stigmatiseringen allt det här innebär, både som spelare och spelbolagsanställd. Jag är så trött på att se den nyinflyttade grannen nervöst skruva på sig på andra sidan häcken när man berättar att man har poker som intresse. Man riktigt ser hur han förbereder sig på att man snart måste sälja och flytta. Jag är trött på att se den nya bekantskapen på middagen få ögon stora som tefat när man berättar att man jobbar för ett ”utländskt spelbolag”. Jag är trött på att höra darret i deras röst när de försiktigt frågar om det inte är olagligt att åka till Malta och jobba. Som om de föreställde sig att man åker till Corleones tomatodling och kindpussar Marlon Brando.

NordicBet fyller tio år i år Dybban. Tio år. Kan man inte kräva att byråkratins kvarnar borde mala snabbare än så? Kan man misstänka att förändringen låter vänta på sig eftersom såväl socialistiska som borgerliga regeringar förhalar monopolets fall i syfte att låta Svenska Spel stärka statskassan så länge det överhuvudtaget är möjligt? Men du har rätt, bollen är redan i rullning.

Allt det här har vi diskuterat hundratals gånger. Jag vet att du är en kanonbra kille Dybban. Jag vet att du vill andra människor gott. Jag ser dig inte som en dålig människa för att du jobbar på Svenska Spel. Vad fan, hade jag varit i dina skor hade jag nog också tagit jobbet. Du vill jobba med det du älskar och det är absolut inget fel i det. Vi vill alla samma sak. Men jag ska berätta vad som gör mig lite bedrövad.

Jag har funderat länge på om jag skulle skriva det här i någon blogg men nu gör jag det. När det kommer till monopolet har jag slagits med näbbar och klor i ankdammen. Jag har svingat än hit och än dit. Jag har alltid själv vetat att jag inte är ett dugg lik den nidbild som monopolets företrädare försöker måla upp av de privata aktörerna. I mitt arbete har jag alltid försökt vara schysst, försökt att använda mitt sunda förnuft. Jag har alltid försökt skapa win-win situationer för såväl bolag som spelare. Poker är ett speciellt spel på det sättet, för det tillåter sådana upplägg.
Jag har sagt till folk att ta en paus om det gått dåligt, jag har hållt överförfriskade spelare borta från casinoborden på resor, jag har försökt se till att kvalarna i varje stad fått se annat än bara en grön duk och en kortlek. Jag har ringt runt och pratat med spelare i riskzonen, stängt konton både på egen begäran och på riskanalys från Responsible Gaming avdelningen, gått kurser och läst en hel del på egen hand om spelmissbruk och ansvarsfullt spelande och så vidare.

Jag har kort sagt varit en människa. Jag vill absolut inte att någon far illa av att spela men det händer så klart ändå. Och då är det vårt ansvar som människor att ta tag i det. Det spelar ingen roll om man är anställd av monopolet eller en privat aktör. Vi gör det för att vi är människor och inte för att det ser bra ut på ett papper som vi sedan kan vifta med i marknadsföringssyfte. Det kan låta hur jävla klyschigt det vill, men så är det.

Men genom hela den här debatten, inte minst i den här bloggen, så står det rätt klart att det ignoreras. Svenska Spels propagandaavdelning har hamrat in sitt budskap i många svenska hjärtan. Att deras spel skulle vara mindre farliga än någon annans. Att man riskerar mer genom att inte spela hos dem. Det är i själva verket tvärtom. Men budskapet är så starkt att det inte spelar någon som helst roll vilka argument man lägger fram. Många har svårt att släppa den bild av verkligheten de matats med sedan barnsben.

Jag har till och med mottagit rena hot från vissa personer som inte gillar min inställning till monopolet. Självklart handlar det om enskilda dårar och ingen annan än de själva kan hållas ansvariga. Men alltihop; stigmatiseringen, det hårdnackade försvaret av det man tror är en av folkhemmets sista stöttepelare, den inbillade välviljan, förmågan att helt blunda för faktum och slutligen hoten…

…det gör att man känner att man snart kan skita i vilket. Man kan ju lika gärna leva upp till den där nidbilden. Varför anstränga sig? Varför ta ansvar? Man känner sig som killen som just kommit ur fängelset ibland. Man vill göra något bra men man är redan stämplad. Brännmärkt. Vad spelar det då för roll?

Jag kommer fortsätta kämpa så klart. Men ibland känns det som att man är på väg att tappa den lusten. Det är DET som skrämmer mig.

jens.jadback@nordicbet.com