Efter Dybbans uppmaning om att man för farao måste leva så har jag försökt att göra precis det. Är mitt inne i en stretch med sex veckors intensivt jobb utan lediga helger. Ok, idag är jag faktiskt någorlunda ledig och därför tar jag mig tid att äntligen ta tag i min försummade del av den här bloggen.

Jag har de senaste veckorna inte haft tid att engagera mig i ankdammen. Det har varit seminarie på Malta, möten till höger och vänster, presentationer från Betsson, roddande inför SuperWeekend i Tallinn nästa vecka, sedan bär det av mot WSOP och Las Vegas veckan efter det och ovanpå alltihop det vanliga grindandet av mailboxen som aldrig vill bli tom.
Jag har betraktat vår lilla värld lite utifrån, åtminstone känns det som det. Eller det kanske är fel ordval, jag kan väl definitionsmässigt inte betrakta vår värld utifrån? ”Med en viss distans” ändrar jag mig till då. Det har varit både nyttigt och intressant. Samtidigt som man skakar på huvudet åt hela ankdammen så inser man att man själv ju är högst delaktig i den. Uppifrån sin utsiktspunkt ser man dock snabbt att världen är full av ankdammar med andra ankor, gäss, svanar och skräniga fiskmåsar.

Jag dyker ofta in i magins värld. Läser forum, bloggar, följer diskussioner. Och vet ni vad? Den ankdammen ser precis likadan ut. Det tjafsas om vilka kortlekar som är bäst, spaltmetrar om vilka näsdukar som är snyggast att trolla bort, öppna krig om hur man bäst dresserar en duva. En debatt på ett av forumen är snart på väg att mynna ut i handgemäng någonstans i Kalifornien. Varför då? För att de inte kan enas om vilken gubbe på 30-talet som först kom på hur man blandar en kortlek på ett visst sätt.

Igår var det dags att besöka världen utanför igen. Jag var inhyrd till Bingo Rimérs studio för att underhålla gästerna med lite close up magi vilket jag gärna kör med gamblingtema. Målet är för övrigt att få underhålla på Lotteriinspektionens julfest 2014.
Hur som helst, jag förväntade mig att få observera livet och skeendet i ytterligare en ankdamm. Jag var där för att jobba såklart men någonstans ville jag ändå se drama. Jag ville se ankmunnarna viska bakom ryggen på varandra och slåss om karriärsmöjligheterna. Jag ville se blod! 

Plötsligt insåg jag att jag förväntade mig ett liknande skådespel jag själv deltar i. Fast på en annan plats, en annan scen.
Mina något makabra fördomar infriades dock inte. Varför? För att de var just fördomar. Jag förväntade mig att den ankdamm jag så hastigt doppade tån i skulle vara på ett visst sätt, att ankorna skulle kvacka och skräna. Men det gjorde de inte.

För visst har väl även branschen för lättklädda damer sina baksidor. Visst läser vi väl om det kaos som råder, droger på Stureplan, unga tjejer som vill lyckas, trafficking och tyska bordeller.
Kan det vara så att det bara är ytterligheterna som rapporteras? Glättiga reportage från glammiga fester på Playboy Mansion eller containrar med flyktingar från finanskrisens östeuropa. Det finns självklart mellanting.

Jajjamensan, det fanns gott om plastfyllda damer på gårdagens tillställning men såvitt jag kunde se var ingen av dem nyanländ i en container eller drogad. Det fanns även en hel del killar på plats, även de måna om sitt utseende. De hade trevligt och jag måste klyschigt nog säga att det faktiskt var den bästa publik jag uppträtt för.
Inga sneda blickar någonstans, bara en riktigt bra fest dit alla hade kommit för att ha roligt.

Mina fördomar krossades i tusen bitar och lämnades kvar på golvet i Bingos studio. Kanske är det det som krävs för att man ska förstå? Man måste kanske se det med egna ögon?

jens.jadback@nordicbet.com