Inledningsvis vill jag säga att artikeln inte hyser något ont om Svenssons. Den är mer till för att förundras över ett fenomen som jag aldrig förmår mig förstå.

Anledningen att den i största grad handlar om Svenssons, eller snarare medel-Svenssons, och inte rika personer är för att kontrasten för medel-Svenssons är större, samt eftersom hela konceptet är mer applicerbart hos dem.

Det är fredag kväll och herr Svensson har varit på Systemet och köpt hem en flarra rödpip till honom och sambon. Det är ju trotsallt fredagkväll – veckans heligaste, mest älskade och efterlängtade stund. Ve den som stör under Let’s Dance popcornsorgie. Vinet som herr Svensson köpt var noggrannt utvalt – men inte ur kvalitetssynpunkt utan ur prissynpunkt. 79 kronor, så långt sträcker han sig. Inte en jeffla spänn till! Skillnaden mellan ett 79-kronors- och ett 84-kronorsvin ter sig exponentiell och blåst ur proportion. Ett 100-kronorsvin kräver en högst passande orsak för firande.

Varken herr eller fru Svensson spelar med undantag för de spontana Trisslottköpen i kassan på ICA. De spelar för nöjes skull, heter det. Men i själva verket skulle de inget hellre vilja än att klonka hem ett dussin millar eller två – allt för att köpa sig lite av den lycka som grannen Olsson tycks ha lite mer av. 

Med undantag för de momentana Trisslotterna är Familjen Svensson ytterst ekonomiskt medvetna. De tar med sig tygkassar till Supermarket (inte för miljöns skull, utan för att det sparar dem 168 kronor om året), de handlar mejeriprodukterna på ICA men potatisen på Coop, för den är 4% billigare där. De ser på gamblers (och pokerspelare likaså) som vettvilliga dårar utan respekt för pengar. Men samtidigt tror jag att de fascineras över en spelares livsstil.

Alla ekonomiska beslut är djupt medvetna. Ingenting fel med det. Tvärtom! Man kan spara sig en trevlig och rejäl extraslant om året genom att inte vaska pengar i onödan. Men…

Hela detta resonemang förefaller vara ett dumsnålt (med betoning på dumt) i förhållande till den bubbla som familjen Svensson och deras granne Olsson stiger in i ett fåtal gånger i livet. Jag talar förstås om hus- och lägenhetsköp.

Utgångspriset på det där huset herr och fru Svensson satt siktet på är 3 miljoner kronor. Huset möter deras förväntningar och ligger helt okej till men är på intet vis unikt, varken design-, funktions- eller lägesmässigt. Det funkar, helt enkelt. De har räknat gång och igen på olika budscenarion och kommit fram till att de kan sträcka sig till 3,150,000 miljoner. Då har de fortfarande råd att leva ett drägligt liv under liknande förutsättningar som idag.

Budgivningen startar och familjen Svensson bjuder 3,050,000 som taktiskt tilltag för att verka lite så där extra angelägna i hopp om att skrämma andra aspiranter. Deadline närmar sig. Plötsligt ringer mäklaren. Fru Svensson svarar med skräckblandad förtjusning. Nervositeten och hoppet kör rundor som ett rally-race i magen. Men, mäklaren hade inte de där glada nyheterna. Istället lät denne meddela att det där andra paret låtit bjuda 3,1 miljoner. Familjen Svensson kontrar med 3,150,000 varpå ett nytt samtal snart infinner sig. Nu har de andra bjudit över igen, denna gång till 3,2 miljoner.

Irritationen och hoppknäckaren infinner sig och förblindar paret Svensson. De har ju redan i sin fantasi ställt in sig på huset. Men framförallt hatar de att förlora. De tänker att ”Äsch, vad gör 50-100,000 till i det långa loppet?”. De sexbetshöjer till 3,250,000 och känner sig kyliga och tuffa som riktiga Vegas-highrålers.

Mäklaren ringer igen. De har bjudit över igen, denna gång till 3,3 miljoner. Men mäklaren låter dem ta del av en liten hemlis. Detta är motståndarnas sista bud. Så vad gör då ytterligare en femtiolapp? Femtiotusen mot 4% ränta är ändå bara 167 kronor i månaden, minus ränteavdrag om 30%. Ingenting ju!

Familjen Svensson får huset för 3,350,000 kronor – 200,000 kronor mer än de hade budgeterat. De är nöjda och motiverar det hela med att ”det är värt det långsiktigt och i lånesammanhang är 200 lax inte så mycket.”

Men varför inte ha lite is i magen? Är man bara kall och inte jäktar fram det största och viktigaste köp man gör i livet så kan man faktiskt göra en bra affär. En riktigt bra affär ibland. Att tilta i hus- och lägenhetsköp måste vara någonting av det dummaste man kan göra enligt min åsikt. EV-mässigt borde det löna sig nåt å det grövsta att skynda långsamt. Att buda och att enkelt folda när pottoddsen för syn blir ofördelaktiga.

Fine, jag är medveten om yttre omständigheter: att många köper boende under tidspress, skiljsmässor, och så vidare. Deras egna hak är sålt och de måste finna någonting nytt. Men slår man ihop all den energi och möda som herr och fru Svensson lägger om året på att spara 1;40 på potatisen och slår ihop det till en årsklump så hade de nog gjort klokare i att leva en lite latare och mindre navelpilleriskådande vardag och istället lägga krutet där det verkligen gör skillnad. En enda all-in kan vara betydligt viktigare än det gross av små limppotter i den hundratusen bigblind djupa grind som kallas för ”livet”. 

Metaforkskt krigar Svensson som Napoleon själv om småpotterna vid pokerborden. Men när väl potterna växer sig stora upphör det logiska tänket och de generösa och högst tvivelaktiga riversynerna avlöser varandra. Vore potten tusen gånger mindre hade herr Svensson aldrig någonsin tagit den där synen. Nej, 13 big blinds är handen minsann inte värd. Kanske 12, men absolut inte 13!

”Jag spelar vanligtvis livets 0,5-1-spel, men ge fan i min pott! Jag höjer dig 50,000 till.”

Ibland tror jag att det bor en spelare även i den mest solida (läs snåla) ekonomen. En spelare som hatar att förlora och som hittar tilten i de mest fatala lägen. En spelare som förtränger sin latenta spelargen och som, om så bara för en stund, också vill vara en riktig highråler.

Och som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com