I många år har jag stressats i turneringar över att ligga ”under average”. Att vara shortstackad har varit synonymt med att dö inom det följande varvet. Men rutin och många analyser har gradvis ändrat min uppfattning om turneringsstacken. Först under min senaste turnering fick jag en aha-upplevelse. En tankegång jag aldrig spånat på men som väl sagd stämmer så väl.

Det var min flickvän som följt med och railade som sa det efter att jag bustat, trots att jag legat i toppstriden under större delen av dag 2. ”Det spelar ingen roll hur mycket eller lite marker man har, risken att busta tycks vara hyfsat densamma ändå.”

Fine, ligger man i toppstriden har man oftast en extrachans om man väl torskar när pengarna åkt in. Men om man ligger 30% under average eller 55% över är oftast egalt.

Det slog mig att en stor stack verkligen inte är någon garanti för att överleva de kommande två händerna. Den enda skilllnaden är att man tenderar att ta fler risker ju större stack man har. Med större stack tillåts man spela en betydligt bredare range händer, något man inte tillåts som shortstack eller kring average, då man djupt i turneringen ofta tvingas vika 66 och lägre mot standardhöjningar preflop.

Med större stackar ger man sig in i fler krig och som vi alla vet betyder varje preflopsyn en potentiell storbust. Det räcker med en set-up eller en utdragning för att man ska tappa från bakverk till smulor.

Det går att vinna turneringar även om man inte är chipleader efter dag 1. Och det går att vinna när man går in som shortstack. Det finns det otaliga exempel på i WSOP:s Main Event-finaler.

Som vanligt följer du mig slaviskt och dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com