Mycket ska man minsann tänka på om man ska maxa sina pokervinster. Poker är så mycket mer än att bara slå sig ner och spela från första bästa stol.

Onlinegurus lägger ner mycket tid och möda på att analysera motspelare och väljer endast bord där de antingen vet med sig om att motståndet är vekt nog för värde, eller också om genomsnittspotterna är höga. Så fort de finner statistiska avvikelser från vad som i teorin är optimalt är de redo att spinna guld från en sytråd.

Livespelare har inte särskilt mycket statistik att gå efter, såvida de inte är tionde gradens aspbergare, det vill säga vandrande miniräknare och ett levande 150 GB-minne med utrymme för all världens onödig fakta och lite till. Nej, de flesta dödliga scoutar efter bord med stora stackar, särskilda etniciteter och åldrar ökända för sina tveksamma spelbeslut. Medelhavsfolk, spanjorer, italienare och mellanösternherrar i 50-plusårsåldern är ofta synonyma med en oprintad lisens för att stjäla pengar.

Faktorer som ålder, geografisk spridning och stackdjup är självfallet viktiga när man ska avgöra vilket bord som är mest lämpat för ens vinstchanser. Men efter gårdagens livecash game-sittning i London kom jag att inse en sak som kan te sig ganska självklar, men som jag å andra sidan tror att gemene livespelare missar.

Stället som jag spelar mest på i London hyser dagtid mestadels regs. Och om man ska sammanfatta regs så kan sägas att de oftast är tysta, tillbakadragna och ointresserade av andra personer vid bordet. Eller också maler de ostoppbara på med det ena lagret nonsens efter det andra och lämnar ens öron blödande och brusande från struntsnacktinnutus när man packar ihop keramiken och går hem.

Oktober månads sittningar har alla varit ganska tråkiga. Folket vid bordet har besvarat andras personers tilltal med minimal och slapp möda, ofta fästande blicken någon helt annanstans i rummet. Ungefär som att de subtilt försöker att säga: ”Vet du inte vem jag är? Jag är £1-2-pröffs och har en gång bjudit Tom Dwan på lemonad i en bar!”.

Igår hade jag innerligt roligt för första gången på länge vid ett live cash game-bord. Amerikaner och kanadensare är i mitt tycke världsbäst på att lätta upp stämningen på bordet med varma, avslappnade och opretentiösa attityder. Vi européer, och skandinaver i synnerhet, har mycket att lära från folket superlativ i väst.

Poker är så mycket roligare när spelarna är genuint trevliga. Och alla vet vi väl att när man har roligt så spelar man också som bäst. Mångtimmars begravningspokersällskap har vi nog alla erfarit minst en gång. Den mortala stämningen smittar av sig och man lämnar slutligen bordet tömd på både energi och glädje och inte helt sällan med ett minusresultat på kontot.

Det bord där det skrattas mest, där flest spelare ler och pratar ohämmat med varandra, det bordet kommer jag personligen att kolla närmare på i fortsättningen.

Som vanligt följer du mig slaviskt och dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com