Mina regelbundna live-cash game-sittningar i London har på senare tid lyst med sin vinstfrånvaro. Några set-ups här och lite kortkallhet där har gjort mina senaste fyra sessioner lika gladmuntert magkittlande som bröderna Coens bottennapp ”A Serious Man”. 

Under mitt halvår långa nötande inledde jag med djupa spel där den ena stacken efter den andra tävlade om att bli det nya Babylon. Svängningarna blev förstås större men vinsterna förblev stabila och rejäla nog att nära min böjelse för slaskarrödtjut. Under de senaste två tre månaderna har jag aktivt letat efter småstackade spel, allt för att via volym smula sönder okunniga småstackars spellogik till gulat pulver. Men frågan är om det finns någonting tråkigare än kortkallhet mot just småstackar. När man väl fiskar in en spelbar hand är den knappt väntemödan värd.

Trött på dagsresultat som ständigt håller sig inom intervallet plus/minus hundra stora mörkar ämnar jag slänga mig in med huvudet före i högvariansens pokervärld. Vad är stabila vinster värda när de är så ringa i storlek att en aktiv burksamlare slår ens timlön? Eller råkar jag vara för otålig för livepokerns varians?

Vad skulle du säga är de ytterligare fördelarna kontra nackdelarna med krig mot djupstackade skaror kontra lågvarianssmåstackar? Borde jag fortsätta slåss mot mikrostater eller ska jag gå på hela världsdelar med fullt artilleri?

Som vanligt följer du mig slaviskt och dagligen i min blogg (inga ursäkter godtas).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com