Fuskare. Huh. Inom pokervärlden är en fuskare för evigt stämplad. En gång fuskare, alltid fuskare? Inte vet jag. Och vem är jag att döma.

En sak är dock säker. Där det finns pengar inblandat kommer vi också hitta människor som vill komma åt dessa med ohederliga medel. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Nu har ännu ett par fuskare åkt dit. Denna gång på Svenska Spel som i dag skyltat med ett pressmeddelande om att de stängt av 14 pokerspelare på sajten.

Det som i pressmeddelandet beskrivs som hjälpprogram är egentligen så kallade ”poker-botar”. Det vill säga en programvara som spelar i stället för människan och gör att man kan spela dygnet runt utan pauser. Totalt handlar det om 1,8 miljoner kronor i inspelade fusk-pengar fördelat på dessa 14.

OBS! Det handlar alltså inte om en ”trojan” som kan se motspelarnas hålkort, vilket Aftonbladet skrev i en första artikel.

Ni kan här läsa hela pressmeddelandet. Och även ställa relevanta frågor till Svenska Spel angående fusket.

Intressant fakta är dock att spelarna inte bara är avstängda utan också polisanmälda. Och Svenska Spel har även gått ut med att de har ambitioner att betala tillbaka till drabbade kunder om det visar sig att brott har begåtts.

Nivåerna där fusket har inträffat tycks ha varit på 0,25/0,50 upp till 2,50/5kr cash game.

Det var längesedan jag hörde talas om ett bolag som så öppet gick ut med ett liknande fusk. Såna här botar är givetvis inget unikt för Svenska Spel. Så detta är någonstans inte bara en negativ nyhet. Det känns alltid bra när fuskare åker dit.

Men det är lika jobbigt att tänka att det alltid kommer finnas tillräckligt med pengar inom pokern för att det ständigt ska dyka upp nya…

Jag har spelat en del online på senare och då enbart heads-up. Nivåerna är ännu låga, $0,5-1 håller jag till på. Syftet är inte primärt att vinna pengar (även om det är nödvändigt för att jag ska fortsätta och för att motiveras klättra i nivåer) utan att utveckla mitt öga-mot-öga-spel. Jag har insett att just heads-up-spel tenderar att förbättra ens spel betydligt fortare än sex- och fullringspel.

Som vi alla vet spelar psykologin en allt större och korten en mindre roll ju färre spelare man är. Eftersom man statistiskt har den bästa handen hälften av gångerna i en heads-up är vinsthänderna sällan särskilt upphetsande för den nötprenumererande fisken. Istället handlar det om en enda sak: att vara en trovärdig historieberättare.

Ja, för visst är det så, att den som kan berätta den trovärdigaste sjörövarhistorien, uppbackad av (luft)fakta, statistik, vettiga argument och en väl flytande kontinuitet är den som står som vinnare i slutändan. Varje hand är ett eget kapitel och det vill till att nästa kapitel på något vis bygger vidare på vad som tidigare sagts. Utvecklar man inte berättelsen på ett logiskt sett finner man sig fort på djupt vatten. Det kräver mycket träning, tankesvett och tanketårar för att bli en skicklig historieimprovisatör i pokerns svåraste sagostunder.

När jag läste retorik vid Lunds universitet gjorde lärarna klart för oss att lögner uppbackade med stark retorik alltid besegrar sanningar med undermålig retorik när dessa två duellerar. Hade sanningen alltid segrat hade det inte funnits ett brinnande behov efter stjärnadvokater; ord- och lagböjarna som kan nysta ut även den mest komplicerade ormbunken bryderier. Samma sak gäller i en heads-up-match i poker.

Heads-up i synnerhet är en variant som bör undvikas att spelas om ”scared money”. Duktiga heads-up-spelare tycks ha en inbyggd radar som känner av minsta svaghet eller rädsla. Och så kör de igång och pushar, pushar och pushar ut sina motspelare från potter som på löpande band. Få saker i pokersammanhang är så ruskigt (och egoknäckande) som att spela mot en duktig heads-up-spelare – en spelare som tycks ha flyttat in i ens huvud och ständigt och jämt vet precis vad ens nästa drag är.

En stor anledning till de låga insatserna är för att ha råd att experimentera och lära från misstagen medan de fortfarande är billiga. Något som jag fort insåg var att ju mer kreativt man tar sig an heads-up-spel, desto större framgångspotential finns, men likaså blir fallet större om man klantar sig. Allt beror på tajmingen och ingenting annat. Kan man lura motspelaren att syna ens overbets i rätt lägen eller checkhöja motståndarens kontsatsning med en floppad triss på parad bräda och således väcka motspelarens paranoia och få dennes falska varningsklockor att ringa, då har man byggt sig ett fint övertagsmomentum. Efter detta kommer man undan med fler mord och kan börja bluffa i samma lägen eftersom man redan visat potentialen av dessa drag.

Heads-up-spel är onekligen en fascinerande men komplex djungel.

Som vanligt följer du mig dagligen i min konstant växande blogg (nu mer aktiv än någonsin med ännu fler inlägg i veckan!).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Dags för den årliga omröstningen bland Sveriges cognoscenti och aficionados! Vem ska röstas fram till titeln Årets pokerspelare 2012, nu när dammet lagt sig och vi kan summera de insatser som gjorts och de triumfer som firats? På webbsidan

http://www.poker.se/artiklar/77961919/vem-blir-arets-pokerspelare-2012.html

hittar du en presentation av de fem kandidater som en jury (där undertecknad ingår) vaskat fram, medan själva omröstningen sker på

http://pokerforum.nu/forum/redaktionellt-p-poker-se/68367-rets-pokerspelare-2012-a.html

där du för att inte dubbelröstning och annat ska ske måste registrera dig. Det är fem värdiga kandidater som nu tävlar om utmärkelsen, så glöm inte att gå in och avge just DIN röst!

Det numera ”återuppståndna” Svenska Pokerförbundet kunde under årsmötet i lördags på Hotel Anglais i Stockholm, inför 21 närvarande medlemmar av de cirka 640 som man nu vuxit till, blicka tillbaka på ett gånget år som inneburit en bra omstart. Huvudeventet i live-SM 2012 drog nästan fyra gånger så många startande som 2011, och fyra föregående raka förlustår vad gäller ekonomin vändes äntligen till ett plus på cirka 69 000 kronor – och detta trots fortsatt ärvda kostnader och likviditetsproblem som tidigare styrelser förorsakat. Protokoll från årsmötet kommer efter vederbörligt justerande inom några dagar att läggas ut på hemsidan

http://www.svenskapokerforbundet.se/

där du då kan ta del av verksamhetsplanen för 2013 och mycket annat.

Hur har det då gått med den ekonomiska granskningen av tidigare styrelsers fögderi? De två utsedda revisorerna Ronnie Nestor och Stellan Andersson som utan ersättning påtagit sig arbetet med att plöja igenom och organisera de konsumkassar med osorterade kvitton de tvingats få i knäet, kunde på årsmötet konstatera att den största ouppklarade och oredovisade posten är från 2009 och på runt 106 000 kronor som – utan underlag – bokförts lite svepande som ”resekostnader” men i praktiken till inte ringa del yttrat sig i form av bankomatuttag. Den styrelse som tillsattes på årsmötet, delvis genom omval, har fått uppdraget att om så krävs lämna in en polisanmälan för att försöka få detta uppklarat.

Svenska Pokerförbundet är på rätt väg; det är glädjande, och styrelsen samt revisorerna ska ha all respekt och heder för vad de åstadkommit hittills!

Det är bara att önska dem lycka till i det fortsatta hårda arbetet som väntar; för i förlängningen är min åsikt att pokern i Sverige gagnas av ett förbund som kan föra spelarnas talan, på sikt inte minst politiskt och juridiskt.

I fredags debuterade jag, i all blygsamhet, som revyförfattare. Eftersom jag är bekant med Mats H. som är en av drivkrafterna bakom den årliga lokalrevyn, ledde ett slumpmässigt möte dagarna före julafton till att jag fick idén till just ett revynummer som jag via ett långt sms beskrev för honom. Han gav omgående tummen upp för det hela varpå jag skrev manus till revynumret som ironiserar över kvinnligt kontra manligt klädval, inklusive texten till det sångnummer – på den globala musikaliska plågan ”Gangnam Style” – som det hela mynnar ut i. Jag har tidigare bland annat  skrivit en hel bunt nya snapsvisor och hyllningsvisor tidigare, men att skriva en ny text till just ”Gangnam Style”, till den snabba takten och där jag valde att följa den exakta koreanska rimplaceringen, visade sig vara den tuffaste utmaningen hittills… fast det gick till slut. Till själva den inledande dialogdelen lade sedan Mats H. till några extra repliker, och så var numret i hamn.

Att på premiären i fredags få höra de lokala skådespelarna framföra samt dansa till den text jag skrivit var en lite lätt surrealistisk upplevelse!

Jag har aldrig själv känt någon större dragning till scenen, men har frånsett skolpjäser etc faktiskt ändå varit med om att stå där – uppkallad från min plats i publiken – vid två tillfällen. Det första var för något årtionde sedan på Criterion Theatre i London, under en humoristisk och underhållande föreställning i vilken samtliga Shakespeares 37 pjäser buntades ihop på 97 minuter. I den, vid ett tillfälle, skulle någon ur publiken kallas upp för att spela Ofelias undermedvetna (det låter lite crazy men så var det faktiskt), och ensemblen pekade på mig. Man är ju inte sämre än att man ställer upp, och jag minns att jag från scenen blickade ut över den fullsatta teatern, såg alla förväntansfulla ansikten och tänkte att ”jo, jag kan förstå det lockande i att vara skådespelare”.

Två år senare inträffade samma sak i Seoul, när min dotter Linn och jag den kvällen gick på Sydkoreas största musikalhit genom tiderna: ”Cookin’ Nanta”. Den handlar om fyra kockar som ska tillreda en bröllopsmiddag vilket kanske inte låter så värst häftigt i sig, men jag kan lova att den innehåller dansnummer i världsklass samt de häftigaste trumnummer jag upplevt i mitt liv; att showen sedan dess turnerat i många länder världen runt säger en del.

Alltnog körde de i den föreställningen med samma principiella trick – på slutet, när middagen är klar, pekade de ut och kallade upp två ur publiken, en kvinna och en man, som skulle föreställa bruden och brudgummen och så provsmaka samt ge sitt entusiastiska godkännande till anrättningarna. Det blev en liten koreanska… och så jag, säkert för att jag bland idel koreaner och bara en handfull västerlänningar var den längste i hela salongen. Allt för lite humoristisk kontrast. Se bilden ovan, som min dotter smög av med digitalkameran precis efter att vi två kallats upp på scenen. Koreanskan och jag fick blixtsnabbt instruktioner viskade i örat på oss, i mitt fall på förvånansvärt god engelska, och så krängde de på oss en enkel variant av traditionella koreanska bröllopsdräkter och vi fick göra det vi skulle. Rätt kul även det, innan vi så fick applåder och fick gå ned i salongen igen efter våra four minutes of fame.

Dräkten fick jag faktiskt behålla! Här är Linn som på hotellet samma kväll poserar i den. Någonstans i gömmorna har jag den sparad… Men efteråt har jag reflekterat över huruvida det i poker hjälper om man är skådespelare. Är det lättare att bluffa ut en opponent om man heter Mikael Persbrandt än om man är en vanlig Nisse Nilsson? Jag har vid något tillfälle över en fika tagit upp ämnet med vännen Magdalena in de Betou, men hon håller på att skådespeleri och pokeragerande i huvudsak utgör två olika skills. Fast jag undrar ändå? Faktum är att det finns åtskilliga skådespelare och skådespelerskor som sysslar med poker, och har dragit in en och annan krona eller dollar på det: till exempel Tobey Maguire, Shannon Elizabeth, James Woods, Mimi Rogers, Jason Alexander, Matt Damon samt Jennifer Tilly, och varför inte också nämna Ben Affleck (”Pearl Harbor”) som 2004 vann delstatsmästerskapet i Kalifornien samt Telly Savalas (”Kojak”) som faktiskt kommit på hedrande 21:a plats i VM 1992?

Hmmm…

I ett inlägg nedan började jag skriva om fusk och fiffel i gamblingvärlden, och det är ett i det närmaste outtömligt ämne. Varför inte denna gång titta på svindlerier inom hästsporten? Där kan man nog säga att förstapriset i denna kategori skulle gå till det som kommit att kallas ”the Trodmore Races”: sannolikt den största kuppen någonsin i brittisk vadhållningshistoria, vad gäller ren oförvägenhet. Den inträffade 1898 och bedragarna bakom affären kunde kassera in motsvarande närmare 20 miljoner kronor i dagens penningvärde… genom att satsa på hästar som aldrig existerat, i lopp som aldrig sprangs, på en bana som aldrig funnits!

Vid den tiden, runt förra sekelskiftet, var det kutym att brittiska hästkapplöpningar bland annat hölls den första måndagen i augusti som är en ”bank holiday”. Svindleriet inleddes med att redaktören för ansedda tidskriften The Sportsman i slutet av juli fick en pressrelease utskriven på brevpapper av högst officiellt utseende, med avsändare The Trodmore Race Club belägen i Trodmore nere i Cornwall samt med startlistorna bifogade. Pressreleasen förkunnade att nu skulle invigningen av den nybyggda kapplöpningsbanan ske, den 1 augusti.

Problemet för The Sportsman var dock att bevaka tävlingarna, eftersom det utan tvivel skulle satsas inför dessa hos Londons bookmakers.

Detta löste sig av sig själv, visade det sig, när en välklädd gentleman med oklanderlig Oxfordaccent samma dag som brevet anlänt ”av en slump” infann sig på redaktionen, presenterade sig som ”G. Martin” och omtalade att han skulle råka ha vägarna förbi Trodmore just den helgen. Jodå, mot sedvanligt honorar hade denne gentleman inget emot att bevaka loppen och telegrafera hem resultaten. The Sportsman publicerade lättad startlistorna och strax före första loppet inkom en ström av vad hos flera stora bookmakers, som följde de odds som angivits i tidskriften.

Framåt kvällen den 1 augusti anlände telegrammet från Trodmore, med resultaten och utbetalningsoddsen. Listan publicerades vederbörligen nästa dag i The Sportsman. För Londons vadhållningskontor medförde de flesta loppen inga större överraskningar: det hade satsats på både vinnare och förlorare. I femte loppet däremot hade en häst vid namn Reaper (= Liemannen) vunnit överraskande till utbetalningsoddsen 5 mot 1, vilket kostade en bunt bookmakers oerhörda belopp.

En som tagit en av de största smällarna greps av misstänksamhet, och fann efter undersökningar via en konkurrerande tidskrift, The Sporting Life, att någon häst vid namn Reaper inte fanns registrerad. Och vad värre var – någon plats med namnet Trodmore existerade inte, än mindre någon kapplöpningsbana med det namnet.

Svindlarna bakom kuppen som aldrig någonsin klarats upp, en okänd grupp som gått till svindlerihistorien under smeknamnet the Trodmore Race Syndicate, hade helt enkelt hittat på såväl loppen som resultaten, vilket renderade dem ett angenämt netto hos Londons hårt prövade bookmakers. Det är väl också tämligen onödigt att nämna att The Sportsmans nyutnämnde lokalkorrespondent aldrig någonsin återvände till redaktionen för att kvittera ut sitt arvode.

Det är självfallet en kupp som vore omöjlig att genomföra i dagens uppkopplade informationssamhälle – där å andra sidan ny teknologi medför nya möjligheter, för erfarna bedragare. Och kanske är det också som jag skrev i förordet till min bok ”Världens största svindlare”, att tricken må bli gamla men offren är ständigt nya…

Spelschemat för WSOP 2013, det 44:e sedan starten, har nu tillkännagivits! Du hittar det på

http://www.wsop.com/2013/2013_WSOP_SCHEDULE.pdf

där du också kan skriva ut det för att börja planera sommaren! På

http://www.wsop.com/news/2013/Feb/4201/44th-ANNUAL-WORLD-SERIES-OF-POKER-SCHEDULE-ANNOUNCED.html

hittar du dessutom närmare kommentarer till några av de 62 eventen på årets lista.

Redan det sjätte eventet, $1500 NLH, har fått smeknamnet ”The Millionaire Maker” eftersom man garanterar en cool dollarmiljon till vinnaren. Och event nr 51, $1000 Ladies Championship, kommer att ha inköpet 1000 dollar för kvinnor… men 10 000 dollar för män! Eftersom USA:s antidiskrimineringslagar förhindrar att man kan förbjuda män, har man alltså nu valt detta drastiska grepp för att försöka få en renodlad kvinnoturnering. Är det också för att komma runt dessa lagar som man lite skämtsamt från tävlingsledningens sida redan sagt att inköpet egentligen är 10 000 dollar, men att alla kvinnor får en rabatt på 90%? 🙂

Största inköpet, 111 111 dollar, har event nr 47 som fått namnet One Drop Highrollers No-Limit Hold’em och där ett ansenligt belopp liksom under förra året är tänkt att gå till välgörenhet; man har inte satt något tak för antalet spelare som får ställa upp, men det är ändå avgjort inte troligt att Antonio Esfandiaris världsrekordcash från förra året på lite över 18 miljoner dollar nu blir slaget. Näst högsta inköpet, 50 000 dollar, har event nr 55 som är det beramade Poker Players Championship; medan event nr 52, No-Limit Hold’em Six-Max, tar tredjeplatsen med sitt inköp på 25 000 dollar. Huvudnumret VM (det avslutande event nr 62) med sitt sedvanliga inköp på 10 000 dollar har även i år tre startdagar, 6/7/8 juli, och är tänkt att vara nere i finalbordets nio någon gång under den 15 juli. I år går man också tillbaka till begreppet ”the November Nine”, eftersom det finalbordet ska utspela sig just i november och inte i oktober som förra året.

Därutöver kommer det som vanligt att vimla av satelliter och dagliga deepstackturneringar, för att inte tala om sådana jippon som ”the $560 Bounty No-Limit Hold’em” den 29 juni där slumpmässigt utvalda deltagare i startfältet får ett pris på sitt huvud. Dags alltså för årets största pokerfestival alla kategorier, borta i Las Vegas! Självklart är jag på plats och skriver dagliga rapporter, både här i Superbloggen och genom mina krönikor på Unibet. Låt oss hoppas på goda blågula framgångar!

I morgon lördag den 16 februari är det årsmöte i Svenska Pokerförbundet! Klockan 13.00 är det dags, på Hotell Anglais i Stockholm. (Kallelse har förstås för längesedan gått ut till alla som är medlemmar.) Som vanligt är vid årsmöten kommer val till styrelsen att förrättas, inkomna motioner att avhandlas osv, och det ges gott om möjligheter att ställa frågor om vad som är tänkt att hända i år. Om du inte redan är medlem har du chansen att bli det på plats, genom att ha med dig 100:- för den avgiften! Välkomna!

Jag vet – rubriken kan låta lite egendomlig. Men häromdagen hittade jag i en låda och av en slump en gul knapp med en bild av en höna på, samt texten UNIVERSITY OF FEATHERS, och drog mig till minnes att jag faktiskt i Las Vegas, på gamblingmässan i oktober 2004, spelade mot en livs levande höna i en stor mekanisk bur med glasväggar. Det var dock inte poker hon och jag lirade, utan istället gammal hederlig tripp-trapp-trull: man turas om att placera ut kryss och ringar på en spelplan med 3×3 rutor, och den som först får tre av sina symboler i rad vinner.

Hur det gick? Oavgjort…

Ingen av oss fick tre i rad. Hönan får alltid börja, enligt spelets regler. (Och hon sätter sina drag genom att knacka till med näbben i valfri ledig ruta på en monitor inne i buren och där spelplanen visas… om ni nu undrar.) Det hela är fullt synligt för dig som motspelare, och du svarar genom att i din tur sätta fingret på en motsvarande skärm utanför buren, också i valfri ledig ruta.

Tydligen blev det spelet en monsterhit, när det i oktober 2001 introducerades på Tropicana i Atlantic City i USA. Spelarna stod i kö framför ”Chicken Challenge”, som spelet benämndes, för att försöka klå hönorna. (Jo, de har personal som låter hönsen rotera – det handlar inte om djurplågeri, utan om lagom långa arbetstider. Dessutom belönas hönan som just då är i buren för varje drag den gör: några sädeskorn trillar ut från en lucka.) Sedan dess har ”Chicken Challenge” uppträtt som attraktion på ett antal andra kasinon runtom i USA.

Och faktum är – jag hoppas att du har säkerhetsbältet fastspänt när du läser detta – att hönsen UTBILDAS för att spela tripp-trapp-trull, på företaget som tillhandahåller detta udda spel. (Det är därför de kallar sig ”University of Feathers”.) Smarta hönor som klarar sig bra går vidare till spel mot kunderna. Och det är inte fullt så lätt som det låter att slå den där hönshjärnan, eftersom fjäderfäet också har fördelen att få börja. Ett tag var jackpotten uppe i 10 000 dollar inne på Tropicana innan den trillade ut.

Kanske något att fundera på nästa gång du spelar poker mot andra som verkar agera som om dom har hönshjärnor: jag fick bara oavgjort mot en riktig sådan, vilket säger eller inte säger något om min egen IQ…

Ack ja, denna underbara affärssektor som kallas för gambling!

Så här på alla hjärtans dag kanske jag får ge ett tips om ett annorlunda spel på två?

Kopplingen mellan backgammon och poker är tämligen intim – många som är bra på det ena är också bra på det andra (det räcker med att nämna t.ex. Gus Hansen), ända intill professionalism. Dessutom är det liksom i poker tunga pengar som byter ägare i backgammon, och det hålls årliga stora turneringar i det inklusive VM.

I mitt yrke har jag med åren lärt mig att utvinna många nya spel ur välbekant utrustning: jag kan betydligt vassare varianter av yatzy än den vanliga, och roligare sätt att spela Trivial Pursuit på än vad regelhäftet föreskriver, för att nu bara nämna två exempel. Så varsågod, här bjuder jag på varianten ”halvbackgammon”! Den är uppfunnen av en vän till mig, japanske spelforskaren Jun Kusaba.

Du spelar – som man kan misstänka av namnet – på bara halva backgammonbrädet, med 8 pjäser var: placera ut dessa som på bilden ovan. Som bilden är orienterad i stående format sitter röd (svart) spelare nedtill, och gul (vit) spelare upptill. Svart spelare ska alltså föra sina pjäser motsols runt halvbrädet, medan vit för sina pjäser i medsols riktning; se pilarna.

Ni ska ha två tärningar markerade med 1-1-2-2-3-3 vardera. Har ni inte sådana till hands, kan ni använda två vanliga tärningar och halvera utfallen (runda vid behov upp till närmaste heltal). I övrigt gäller sedvanliga backgammonregler på ett logiskt sätt, och ni flyttar pjäserna enligt tärningarna. För att få börja med utgång måste du ha samlat upp alla dina pjäser inom de tre sista tungorna på din sida.

Mycket spelnöje – och ha en bra alla hjärtans dag, kära läsare och läsarinnor!