På väg in i den lokala livsmedelsbutiken ser jag det här papperet uppsatt på anslagstavlan, och kan inte låta bli att småle:

… och jag kommer att tänka på en incident för ett antal år sedan, den sommar när min dotter ska fylla elva och jag och hon och hennes mamma gör en sväng med bil runt Skottland, Irland och Wales. På promenad i kvällningen i staden Galway passerar vi en liten lokal marknad. I ett av stånden står en medelålders kvinna, uppklädd i lätt fejkzigenskt stuk, under en skylt som förkunnar att hon med hjälp av tarotkort är villig att spå framtiden för alla och envar. Hon vinkar mot oss, och nyfiken som jag är kan jag förstås inte låta bli att kliva fram.

Hon sätter tarotleken i händerna på mig, och frågar leende och på tjock sydirländsk dialekt om jag inte vill veta min framtid. Jag gör en rutinerad riffleblandning av leken; hon ryser till, eftersom man av tradition bland spågummor och andra adepter inom de esoteriska traditionerna förmodas blanda just en tarotlek på ett helt annat och mera respektfyllt sätt. Sedan vänder jag upp och bläddrar igenom några av korten varefter jag vänligt upplyser henne om att det är den klassiska Rider-Waiteleken, med illustrationer av Pamela Colman Smith och ursprungligen publicerad 1909.

Hon stelnar till, uppenbarligen obekväm med den plötsligt uppkomna situationen. Jag fortsätter med att i samma vänliga om än didaktiska ton ge henne en liten tvåminutersföreläsning om tarotkortens historia, från deras uppkomst i Ferrara omkring 1440 och framåt. Under tiden samlas nyfikna marknadsbesökare omkring oss, och min dotter börjar få sin åh-pappa-måste-du-vara-så-jobbig-min. Spågumman är vid det här laget fullt på det klara med att av alla här på torget, kunde hon inte gjort ett värre val av förmodad kund än när hon vinkade in just mig. Till slut avbryter hon mig, mörk i ansiktet, och rycker åt sig tarotleken igen och skriker åt mig att jag ska gå därifrån; jag är helt enkelt inte ”värdig” – ordet har etsat sig fast i minnet på mig – att befatta mig med detta verktyg för att titta in i framtiden.

Därför småler jag nu när jag ser den där lappen uppsatt på ICA-butikens anslagstavla. Tydligen är det ingen ände på människors godtrogenhet, och vilja att tro att bland just tarotkorten finns hemligheter vars ursprung sträcker sig tillbaka till det forntida Egypten och Babylon, och varför inte till Atlantis med? En lika klassisk osanning är att vår nuvarande kortlek med 52 kort har sitt ursprung i tarotleken med sina 78 kort, eftersom senmedeltida och okunniga kortmakare ska ha ”rationaliserat bort” sådana egendomligheter som Djävulen, Döden, Den hängde mannen och Ödeshjulet. Den uppfattningen är förstås rent strunt.

Inget ont om tarotkort i sig själv: jag har sådär 40-50 stycken tarotlekar i mina samlingar, och många av dessa med illustrationer av kända konstnärer – Ditha Moser, Iassen Ghiuselev, Salvador Dalí, Alfred Kubin, Ferenc Pinter, Hans Arnold, Sergio Toppi (se hans illustration till Yttersta domen här) och andra. Många har fascinerats av motiven i denna speciella kortlek, och gjort egna tolkningar av dem; de har illustrerats med skämtteckningar, filmskådespelare i olika rolltolkningar, politiska satirbilder, utsnitt ur klassiska målningar och mycket annat, men några spåverktyg är de definitivt ändå inte – faktum är att man spådde i den vanliga kortleken innan man började spå i tarotleken flera årtionden senare.

Du som vill läsa om hur tarotleken uppstod ur den vanliga kortleken kan jag rekommendera att läsa just det kapitlet i min ”Kortspelshandboken”, så kan du få dig till livs den spännande historien om bland andra galningen Antoine Court de Gébelin och bedragaren Jean-Baptiste Alliette! Och faktum är att det finns åtskilliga kända gamblingspel med just tarotleken, så på sitt sätt platsar den definitivt här i Superbloggen…