Någon gång under pokerns peakår online, i krokarna 2006-2007, åkte jag upp till Stockholm för att träffa shortstackslegenden Björn Isberg. Vi gick ut och åt en bit på Lille Essingen och utbytte pokertankar och idéer. Ett i högsta grad stimulerande middagssällskap.

Mätta och nöjda plöjde vi oss vidare till pokerklubben ”Klubben”. Likt dagens trendiga hak fanns inga tecken utanför som indikerade att det spelades poker för fullt innanför dörrarna. Vi kom in och där satt en drös av spelare uppradade i nån kvällsturre och längs väggarna stod datorer på vilka folk spelade online.

Inne i ett avskilt rum satt de stora grabbarna, dåtidens namnkunniga elit (varav vissa hänger med än idag) med namn som Bo Sehlstedt och Raymi Sanches Thörn för att nämna två. Jag minns inte idag vilka de andra spelarna var, förutom att de alla var välkända nyllen för sin tid.

Spelet var 50-100 kronor med maxupptag om 10,000 (eller åtminstone så satt ingen med mer än 10,000). Min spontana reaktion då var att de spelade för det goda sällskapets skull. För inte sitter väl den svenska eliten och spelar så där lågt, heller? Alltför nyfiken droppade jag frågan för Björn. ”De nöjesspelar, va?”. Men han besvarade att spelet i högsta grad var på allvar. ”Du skojar?! Mycket märkligt…”, tänkte jag. Och mycket märkligt kan jag än idag tycka att det var. På den goda tiden då förutsättningarna att vinna mycket och fort var en klackvändning mot dagens sönderanalyserade klimat. Borde inte highstakes på den tiden ha betytt just highstakes?

Idag spelar folk högre live än de någonsin gjort när det borde vara tvärtom. Fisken är sedan länge utrotningshotad online. Det guppys som en gång färgade vattnet härligt orange är idag i det närmaste utdöda och ersatta av halvstora mörtar.

Kanske har livespelet fått sitt riktiga genombrott för att spelarna slipper både HUD:s och grinders multitablande femton bord och för att guppys idag föredrar att spela old style, det vill säga vid ett fysiskt bord där alla deras machostereotyper får liv och de kan känna sig som en iskallt kalkylerande Bond, Maverick och Buffalo Bill på en och samma gång.

En guppy som får känna sig som en vithaj när han drar ut i en storpott och som tror att pottvinsten beror på sitt överlägsna intellekt och sin skräckinjagande orange färg.

Live får fisken äta sig rejält mätt då och då, fast den i slutändan dör svältdöden ändå. Online mals guppyn ner, fena för fena tills bara pulver kvarstår.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com