Igår körde förbundet sin årliga frirulle med ett paket till SM på Malta. Ett sätt för oss att belöna våra trogna medlemmar och ge en extra morot till att bli medlem i förbundet. Förbundet behöver medlemmar för att få makt att kunna påverka pokerspelares framtid i Sverige. Vi kan välja att bara stå och se på medan saker och ting händer. Som hur lagen tolkas nu när det ska beskattas för pokervinster från nätet. Eller hur lagen ska tolkas efter HD-domen i Grebbestadsmålet. Vi kan välja att ta det som det kommer. Ta smällen liksom. Eller så kan vi stötta de som faktiskt vill påverka och vill att vi hundratusentals pokerspelare i Sverige ska ha något att säga till om.

FB-gruppen efter SKV:s raid är en enda lång klagomur av folk som är irriterade och upprörda över hur de blivit beskattade. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om vi hade haft ett förbund för fem år sedan som låg på SKV stenhårt för att få ett klart och tydligt svar hur beskattningen ska skötas. Då hade alla kunnat rätta sig därefter istället för att som nu åka på ett skattetillägg på 40% i straff. Det är lätt att gnälla i efterhand.

Eller som om det blir en lagändring i Sverige och det blir ett sk licenssystem som man talat om ett tag nu. Antingen kan vi försöka påverka hur detta system ska se ut eller så kan vi låta våra makthavare agera efter eget huvud och då kanske det blir helt galet. Det kan bli bra men varför chansa?

Detta var bara ett par exempel på varför man ska bli medlem i förbundet. Varför man med en hundring kan stötta oss i vårt arbete. Vi som faktiskt inte vill sitta med armarna i kors och sedan om fem år gnälla över hur lagen ser ut eller tolkas…

Så till frirullen igår. Det var bra många fler som spelade än som var medlemmar i förbundet. Självklart får bara medlemmar pris eftersom den var till för just dom. Dessutom gick vi ut med infon överallt plus att det stod med STORA BOKSTÄVER när du reggade dig att du var tvungen att vara medlem så man kan inte påstå att man missat det. Visst är det surt att ha spelat en turnering och sedan inte få den vinst man känner att man rättmätigt är värd men här får man faktiskt stå sitt kast om man inte var medlem. Då hade man faktiskt inget i turneringen att göra från första början. Dessutom är det tråkigt för oss i styrelsen som nu måste ge flera spelare beskedet att de diskats och att de därför inte vinner något. Badwill må tyckas men jag hoppas att de som är medlemmar känner att det är rätt och är glada över att vi väljer att inte ”se genom fingrarna” och låtsas som att det regnar. Rätt ska vara rätt!

Det är så lätt att vara efterklok. Jag tycker man ska försöka vara lite mer föreklok istället 🙂

Precis landat på hotellrummet på Hyatt här i Berlin. En veckas EPT-rapportering i ett soligt Tyskland. Vad mer kan man önska sig?

Ikväll drar Online-SM igång på PokerStars. $40k i garantipool i det första eventet. Bara 48 anmälda just nu så kan nog bli ett fint övervärde i den. För att inte tala om prestigen i att vinna det första eventet och bli den första som koras till Svensk mästare i år.

Sen har vi förbundets frirulle där ni som är medlemmar har chansen att vinna ett paket till Live-SM. Men då måste du bli medlem och det blir du enklast HÄR.

Poker.se kommer att köra liverapportering från samtliga events och de sköna herrarna Valterego och Koivulainen kommer att ha en SM-special i sin populära podcast i nästa vecka.

Du missar väl inte att på Unibet är det tredubbelt med pokeraction just nu?

Den 6-9 juni spelas Unibet Open Tróia i Portugal! I Main Event med inköpet €1500 + €150 kan du casha i storleksordningen en miljon kronor skattefritt, och som vanligt blir det ett antal sidoevent och rejäla cashgames. Du hittar alla inkvalningsmöjligheterna på Unibets pokerklient under ”Turneringar” och sedan ”Unibet Open”! Och förutom ett otal satelliter till söndagsfinalerna – varav den sista äger rum den 26 maj – kan du också vinna satellitbiljetter på ett annat sätt: spela ihop 20 lojalitetspoäng under en dag och du får en kvalbiljett! Du hittar mera information här

http://no.unibet.com/poker/unibet-open-2013-troia-1.305912

och här för att se hur du kan klättra uppåt i satellitsystemet:

http://se.unibet.com/poker/promotions/road-to-troia

Hela april ut spelas €50,000 Sit & Go Challenge på Unibet. Anmäl dig där om du inte redan gjort det, och spela sedan minst 10 sit-and-go-turrar! Dina poäng kommer att beräknas efter dina bästa 10 (eller 50) sit & go-resultat i rad; och du kan fortsätta spela hela månaden för att förbättra dina poäng och avancera i topplistan. Totalt finns det hela åtta olika utmaningar, alla med en prispott på €6250 vardera – så är du en sit & go-specialist har du chansen att vinna extra pengar! Mera info hittar du här:

http://se.unibet.com/poker/50-000-sit-go-challenge-fortsatter-i-april-1.363096

Och självklart har du väl inte missat att det som vanligt är WSOP i Las Vegas i sommar? Unibet ger dig chansen att vinna ett helt riskfritt WSOP-paket värt €3000 – skulle du inte placera dig bland vinstpengarna i eventet du spelar i Las Vegas får du tillbaka hela inköpet! Du kan välja mellan att spela ett event som kostar $1000, $1111 eller $1500, vilket innebär att du får tillbaka lika mycket om du inte lyckas kamma hem några vinstpengar. Så oavsett om du flyger hem som en lycklig vinnare eller ej, kommer du inte att komma hem från drömresan tomhänt! Förutom inköpet inkluderar Unibets WSOP-paket 7 nätters boende på lyxhotellet Palazzo plus fickpengar – och här hittar du mera om drömresan:

http://se.unibet.com/poker/promotions/risk-free-wsop

Lycka till!

Jag har säkert hundra ursäkter till varför jag varit så seg med att blogga här sedan starten men vem orkar höra dom? Jag säger så här. Från och med nu ska det bli ordning på torpet och då får ni helt enkelt stå ut med att det inte bara blir pokersnack. En av anledningarna är att jag har haft fullt upp med att gå från rödhätta till blondin. Jag har trots allt ett rykte att leva upp till… Som t.ex. när jag inte fattade att man färgade och inte klippte bort den röda färgen.

Just nu är det inte så mycket poker på mig. Jag jobbar på med klädmärket SVENSK. Visserligen går 50% av min arbetstid ut på att svara på pokerfrågor från min partner Diana som blivit riktigt hooked. Vi analyserar och diskuterar händer dagligen. Dessutom har hon fått en mentor i form av Jeff Sarwer. Lovade henne att hitta någon lämplig när vi var i London. Hon lyckades hitta en själv och med tanke på hur smart den snubben är så lär det gå hur bra som helst.

I lördags hade vi styrelsemöte. Det var ett väldigt intensivt sådant. För mig slutade det med ambulans till Sös där de höll mig tills igår. Nä riktigt så illa var faktiskt inte själva mötet men kanske borde ha stannat hemma än att sitta där med 39 graders feber. Ber om ursäkt till de jag kan tänkas ha smittat med mina baciller. Oavsett vilket så är det så sjukt roligt med våra två nya tillskott i styrelsen. Koivu är inte alls så där läskig som jag trodde och Björn visade sig ha en skön multitalang när han i lördags flyttade OCH var med på mötet via Skype. Det händer massa roligt som ni säkert ser på vår FB-grupp och hemsida.

På lördag drar jag till Berlin för näst sista stoppet för den här säsongen. Senast lyckades jag springa rakt in i armarna på de som rånade turren. Ska försöka hålla mig lite lugnare denna resa 😉

Igår gick min kompis Daniel Negreanu och vann WSOP APAC. Sjukt glad för hans skull. Det var ett tag sen han vann ett mainevent sist. Jag tänker ta på mig all cred efter att ha gett honom den ultimata kokboken när vi var i London. Apropå det här med att vara mentor så slog det mig precis att jag i en taxi (nej, inte helt nykter troligtvis) ringde honom och mer eller mindre beordrade honom att bli Dianas pokerlärare när vi var i Dublin och stackarn låg och sov. Han är så diplomatisk och började fråga hur mycket tid hon kunde tänka sig att lägga, om hon kunde komma och bo i Vegas osv. När vi la på sa den norske komikern Henrik Thodesen i samma taxi. ”Pratade du precis med Daniel fucking Negreanu och frågade världens bästa pokerspelare om han kunde bli mentor till din tjejkompis? Dessutom på fyllan och han la inte på.”

Det den norske komikern inte visste var att Daniel redan hade träffat Diana och jag tror han gillade att hon inte hade en aning om vem han var.

Till sist. Jag kollar inte på sport. Jag gillar inte sport. Man kan väl säga så här. Jag har ingen aning om vilka lag som spelar i Champions League och va fan en offside är. MEN sedan ikväll sitter jag som fastklistrad varje onsdag klockan 20 och kollar på mina sköna vänner Nassim och Dregen som är med i ”Hockeymatchen” på fyran. Det kan vara den skönaste samling de lyckats få ihop. Jag har varit imponerad av castingen till ”Så mycket bättre” men detta är något i hästväg. Tårarna bara rann. Dessutom var detta första gången på länge som jag och sonen hittade något gemensamt att titta på. Han älskar inte något som inte går på någon av ungdomskanalerna och gäspar stort varje gång jag tycker att han ska kolla på fredags/lördagsunderhållningen med mig. Nassim är en stor favvo här hemma. Inte minst sen han blev ihop med vår kompis Lina 😉

Nyligen skakades Svenska Spel av en skandal, och stängde av 14 spelarkonton efter starka misstankar om att s.k. botar – mjukvaruprogram – hade härjat på deras onlinepokersajt.  Och det var som bekant inte på något sätt en nyhet i sig, utan pokerbotar har avslöjats förr på andra sajter.

Detta krig mellan spelarrangörer och ohederliga spelare har pågått sedan feniciernas och romarnas dagar; det är bara uttrycken och verktygen som ändras med tiden. Den nya högteknologin har självfallet bjudit på nya möjligheter för individer med tänjbar moral. Och sedan jag för två år sedan inhandlade mitt livs första robot – en maskin som på egen hand ska klippa gräsmattan i de här idylliska villakvarteren – har det fått mig att i förlängningen filosofera över framtidens livepoker. Det robotinköpet utgjorde för mig en slags milstolpe i livet, liksom den första mobiltelefonen och den första datorn för mig: samma teknologi som hade fått mig bränd på bål på medeltiden, köpte jag alltså över disk hos min vänlige lokale handlare.

Jag funderar därmed på hur världen ändras, som den alltid har gjort. För åttio eller hundra generationer sedan fick den genomsnittliga människan under sin livstid uppleva hur möjligen EN större teknisk innovation slog igenom under hans eller hennes livstid: som till exempel konsten att tillverka papper. Inom krigföringens mångtusenåriga historia räknar man med på sin höjd ett dussin innovationer som på allvar ändrat hur vi utkämpar våra konflikter. Ett oväntat exempel: stigbygeln, som tillät ryttare att inte bara rida längre och snabbare än tidigare utan också att kämpa betydligt effektivare med svärd, spjut och pilbåge från hästryggen.

Vissa historiker har pekat ut denna till synes enkla uppfinning, stigbygeln, som grunden för feodalismens uppkomst: den möjliggjorde en drastiskt ökad skillnad i slagkraft mellan kavalleri och infanteri, och lade därmed grunden till en beriden krigarkast (adeln) som långt effektivare än tidigare, med våld, kunde härska över samhället.

I dag däremot haglar nya innovationer över oss: kinetiskt aktiverade spel, DNA-identifiering, GPS-navigering och annat. Och robotar är på väg att göra sitt intåg på bred front, av vederhäftiga böcker, doktorsavhandlingar och nyhetsartiklar att döma. En av de drivande krafterna därvidlag är de militära behoven, i stater världen över.

Längst fram ligger inte oväntat USA:s krigsmakt, som redan i dag ända nere på grupp- och plutonsnivå använder sig av samverkan med mobila robotar i Irak och Afghanistan för närområdesspaning, bombröjning och annat. Högre upp på den strategiska nivån finns bland annat kryssningsrobotar, som när de väl avlossats följer floder och dalgångar på låg höjd för att undvika radar, och femtusen kilometer bort själva kan navigera sig fram inte bara till rätt byggnad i rätt stad, utan också träffa rätt fönster på rätt våning där. Här är en rysk kryssningsrobot:

Men vilken koppling har då denna robotrevolution till framtidens poker? Jo, många av de ”accessoarteknologier” som kommer till användning på och i robotar, kan också användas av och i den mänskliga kroppen – och på sikt kommer dessa att få den diskussion vi då och då hittills haft om solglasögons vara eller icke vara vid pokerbordet, att framstå som skrattretande oviktig.

All denna nya teknologi är alltså av stort intresse för militärer, men håller också snabbt på att få spridning inom den civila sektorn. Ett exempel är de cochleaimplantat som varje år opereras in på människor som fötts döva; dessa implantat omvandlar ljud till elektriska signaler, som sedan direkt matas in i kroppens nervbanor i innerörat varpå hjärnan med träning lär sig att tolka dem som just ljud. Ett annat exempel är de robotproteser som numera ersätter armar och ben som fått amputeras; dessa har utvecklats långt bortom de träben och stålkrokar som inte bara förekommer i Pirates of the Caribbean-filmerna utan också faktiskt använts i verkligheten. Robotproteserna, ett forskningsområde där Japan ligger i framkant, är programmerade att bland annat snabbt svara mot i vilken takt människan avser att gå, eller att automatiskt böja sig när människan skiftar sin viktfördelning.

Men dagens teknologi handlar inte bara om att ersätta det som gått förlorat, som hörsel och rörlighet, utom även om att – vilket på sikt kommer att bli viktigare – lägga till sådant som inte tidigare existerat. Det Floridabaserade företaget VeriChip har till dags dato sålt HIRFID-mikrochips (”human-implantable radio-frequency identification”) till över femtusen vaktbolag och regeringsorgan världen över: mikrochips som opereras in under huden och identifierar vem du är i säkerhetskontroller och i andra sammanhang.

Även civila företag har utnyttjat sig av den teknologin: Baja Beach Club, en av Barcelonas hetaste nattklubbar, är en av VeriChips kunder och de VIP-klienter som låter ett sådant chip planteras in kirurgiskt – givetvis en statussymbol – behöver sedan inte stå i kö, och behöver inte ha kontanter eller kreditkort med sig. Räkna med att i sinom tid få se samma sak på klubbarna vid Stureplan i Stockholm! Samma typ av mikrochipimplantat har också använts av vapenföretaget FN Herstal, för att tillverka handeldvapen som bara kan avfyras av en person som har matchande identifikation inopererad i handflatan.

Och säkert är vi bara i början av denna utveckling. Varför skulle vi till exempel nöja oss med att se världen som vi gör, när framtidens implantat skulle kunna låta oss se även i infrarött och ultraviolett?

Det som pågår i laboratorier, just nu i detta ögonblick, ger skrämmande – eller löftesrika, beroende på hur man ser saken – visioner om vad vi kan vänta oss i framtiden. Kommer du ihåg hur rollfiguren Trinity i filmen Matrix mitt under pågående strid direkt till hjärnan laddar ned kunskap om hur man flyger en helikopter? Inledande forskning beträffande hur sådant skulle kunna gå till i praktiken pågår faktiskt redan inom DARPA, Defense Advanced Research Projects Agency inom det amerikanska försvarsdepartementet, och det forskningsprogrammet har namnet AugCog (för ”augmented cognition”, förstärkt varseblivning). Welcome to the future, baby…

Låt oss se sanningen i ögonen: all denna teknik som redan finns, all denna militära och civila forskning som just nu pågår kommer någonstans, någon gång att spilla över in på pokerns område. Hur skulle du stå dig om din motståndare hade på sig dolda sensorer samt ett par (sol)glasögon där hon på en display på insidan kunde fälla upp kontinuerlig information om förändringar i din puls, kroppstemperatur och svettning?

Du kunde lika gärna vara kopplad till en lögndetektor. Eller om han hade en mikrodator som från en diskret visuell inputsensor i till exempel ett halssmycke lika kontinuerligt gav honom information via innerörat om pottodds och stapelstorlekar, och föreslog olika moves? Eller via ett implantat och samma inputsensorer hade tillgång till motsvarande information som Pokertracker och Poker Office har, alltså att kontinuerligt vid livebordet få registrerat statistiken över till exempel hur ofta du lägger dig före floppen, och hur du reagerar på kontrahöjningar efter turnkortet? Vem ska i framtiden anförtros med att hålla efter ett sådant beteende vid livepokerborden? Vilka frågeställningar kommer egentligen ett internationellt pokerförbund att ställas inför om tio eller tjugo år?

Inför en sådan ”förstärkt” motståndare vid pokerbordet skulle du säkert känna samma egendomliga känslor som neandertalarna en gång måste ha upplevt, den första gången de såg cro magnon-människorna komma vandrande in i dalen med sina högre pannor, bättre byggda kroppar och överlägsna teknologi. Välkommen till livepokerns framtid, som sagt; den väntar runt hörnet, bara några år bort.

Jag höll nästan på att missa att det är ännu en minnesdag i spelkortshistoriken just i dag! Och den gäller – om än på mycket osäkra grunder – ruternian i leken, ett kort som av tradition i den anglosaxiska världen kallas för ”Skottlands förbannelse”.

Enligt vad som sägs kopplas ruternian till slaget vid Culloden, den 16 april 1746: ett slag som stod mellan i huvudsak engelsmän och skottar, som en del av det så kallade jakobitiska upproret. Slaget slutade med ett stort nederlag för de skotska jakobitiska styrkorna, som förlorade uppemot 2000 man just denna dag för 267 år sedan.

Var kommer då ruternian in i historien? Jo, det påstås att kvällen före slaget satt härföraren för de engelska styrkorna, den ökände och hårdföre hertigen av Cumberland, och spelade kort med sina officerare när en ordonnans kom in i tältet och ville ha marschorder inför nästa dag. Hertigen av Cumberland sägs då ha beordrat att ”ingen nåd” skulle visas skottarna, utan att de skulle förföljas och dödas intill sista man. Ordonnansen krävde visligen att få just de instruktionerna skriftligen – varpå hertigen av Cumberland irriterat ska ha slitit åt sig ett av korten på bordet, händelsevis ruternian, och på baksidan ha skrivit ned den ödesdigra ordern. (På den tiden hade nästan alla kortlekar blanka baksidor; påfundet att trycka även dessa skulle dröja ytterligare några årtionden.) Och ända sedan dess är just ruternian känd som ”Skottlands förbannelse”.

Slaget vid Culloden, på en målning av Mark Churms

En sann historia? Det är tveksamt. Det finns andra konkurrerande teorier, som att ruternian liknar släktvapnet för klanen Stair vars huvudman Sir John Dalrymple en gång ska ha beordrat en massaker på den konkurrerande klanen McDonald av Glencoe; och att påfundet i stället kan kopplas till en omtalad stöld av de diamanter (”diamonds”) som tillhörde den skotska drottningen Maria. Ingen vet längre säkert; men ”Skottlands förbannelse” är för evigt öknamnet på ruternian i kortleken, oavsett sanningen.

Här kan jag tipsa om ännu en spelutställning: ”American Games”, som äger rum i Chemnitz i Tyskland; den öppnade nu den 12 april och pågår till och med den 30 juni. Utställningen är ett samarbete mellan den kände amerikanske spelsamlaren Bruce Whitehill (med smeknamnet ”the big game hunter”, en ordvits eftersom ”big game” också betyder ”storvilt” i jaktsammanhang) och Deutsches Spielemuseum. Utställningen har getts sex huvudteman:

Historia, geografi och resor – om hur Amerika formades och dess befolkning sett på omvärlden vilket återspeglas i spelen

Politik och propaganda – i synnerhet hur USA betraktade Tyskland under såväl första som andra världskriget

Krig och konflikter – en amerikansk syn på stridigheter, från medeltida slag och till såväl kalla kriget som Vietnamkriget

Americana samt populärkultur – om trender och strömningar i USA

Deckare och brott – hur spelen reflekterat ett utbrett intresse i litteratur, film och tv

Vilda västern – en tribut till både myter och verklighet, om indianer och cowboys, under expansionen västerut.

Dessutom finns underavdelningarna ”ovanliga spel” och ”affärsspel före Monopol”, så det är säkert en sevärd utställning för den brett spelintresserade!

Adressen är Neefestrasse 78 a i Chemnitz. Mera information hittar du på

http://www.deutsches-spielemuseum.eu/

och på Bruce Whitehills egen webbsajt

http://thebiggamehunter.com/

Här ovan är för övrigt en bild med (från vänster till höger) den kände brittiske speluppfinnaren David Parlett, tillika ansedd som världens främste expert på kortspelandets historia; Sybille, gift med Bruce; Bruce Whitehill själv; och jag, alla på spelmässan i Essen 2011.

Resetips inför semestern, alltså!

I går förlorade jag en lika omskriven som rättfram vadslagning om en tusing mot Håkan ”byling” Bylin i Göteborg; och i dag har jag denna morgon självklart redan varit en sväng förbi banken och transfererat laxen till hans konto, tillsammans med ett grattis till segern. Men det hela tjänar som ett osökt tillfälle att göra ytterligare en djupdykning, och presentera ännu ett udda vad ur gamblinghistorien:

Resan till Jerusalem

En mycket våghalsig gambler, och vida känd under sin livstid, var irländaren och adelsmannen Thomas ”Buck” Whaley (1766-1800). Året 1786, när han bara var tjugo år gammal, slog han under en middag hos William Fitzgerald, hertigen av Leinster, vad med en grupp andra gäster om att han inom en tidsrymd av två år från avfärden skulle kunna ta sig till Jerusalem och hem igen, samt medföra bevis för att han verkligen varit i staden.

Thomas ”Buck” Whaley på ett dåtida porträtt

Man bör dessutom ha i minnet att detta var i en tid då ridhästar och segelfartyg var de snabbaste förflyttningssätten, att det fanns en del människor som inte ens var övertygade om att denna bibliska stad fanns i verkligheten, och att även om nu Jerusalem existerade så tillhörde staden det ottomanska imperiet som då ansågs som ett oerhört farligt område att färdas i, för europeiska och i synnerhet kristna resenärer. Vadet var för övrigt på oerhörda 15 000 pund vardera, motsvarande cirka 2 miljoner kronor i dagens penningvärde!

Whaley avseglade först i oktober 1788 från Dublin; och vadet var vid det laget så omtalat att en stor människomassa hade samlats på kajen.

Via Gibraltar tog sig Whaley – som inte färdades ensam utan hade med sig några betjänter samt ”ett stort förråd madeiravin” – till Smyrna varifrån han färdades landvägen till Konstantinopel. Väl där blev han av den brittiske ambassadören presenterad för vesiren Hasan Pasha. Denne visade sympati för Whaley samt hans galna vad, och lät utfärda dokument som skulle ge Whaley fri lejd till Jerusalem.

Från Konstantinopel avseglade Whaley till Acca, där han landsteg och fick träffa Ahmed al-Jazzar som var härskare de facto över Galileen och omgivande provinser. Denne gick under öknamnet ”Slaktaren” på grund av sitt inte direkt demokratiska styre, och Whaley erkänner sig i sina memoarer något nervös inför audiensen, som inleddes med att al-Jazzar avfärdade Hasan Pashas dokument som värdelösa. Whaleys smittande irländska charm vann dock i längden, och al-Jazzar utfärdade nya resedokument och lät honom fortsätta sin resa – och den 28 januari 1789 kunde så Whaley med följe rida in i Jerusalem.

Där tog han in på franciskanerklostret Terra Sancta, och stannade cirka en månad. Under tiden gjorde han noggranna skisser och observationer av byggnader och platser runtom i staden, och fick abbotten att utfärda ett intyg på att han verkligen varit där.

Hemfärden skedde mestadels till lands, på hästryggen via Konstantinopel samt en serie huvudstäder i Europa. På sensommaren samma år kunde han så göra sitt triumferande återintåg i Dublin, under stort firande, och kassera in på sitt vad. Hela resan hade kostat honom cirka 8000 pund, vilket alltså resulterade i ett netto på 7000 pund.

Vad gör inte en del för att vinna sina bets? Ytterligare en vadslagning för vilken Whaley blev omtalad var på 12 000 pund – och på att han kunde rida sin arabhingst i full galopp inne i sin fars hus vid Stephen’s Green, längs ett galleri, in i den stora salongen och ut genom det öppna fönstret ned till marken trettio fot (nio meter!!) därunder.

Jo, både Thomas Whaley och hans häst klarade den vådliga färden utan större skador; och nej, jag tror att till och med Malin Baryard hade backat ut från den vadslagningen…

En vän som jag umgicks mycket med under de större pokeråren, låt kalla honom ”Kalle”, och som råkade vara från samma stad som jag åkte ofta hem till varandra och grindade från varsin laptop. Han spelade på sina sidor och jag på mina. Emellan diskuterade vi händer, strategi och turades om att få tiltutbrott och tauntrum när orättvisor stal från våra hårt hopgrindade rullar.

Det finns två typer av vinnande spelare. Den ena kategorin innefattar rå talang. Den andra kategorin innefattar de motiverade. De som inte räds träning, studier och slit. Men man klarar sig inte med bara det ena. Nej, för att nå någonstans krävs en mix av båda.

Problemet med råa talanger är att många av dem per automatik tror att allt de rör blir till guld. De tror att träning är någonting för den dumma massan, inte inbegripande dem själva. Talanger som inte lämnar detta tankestadium når sällan betydande långt, oavsett område.

Problemet med de motiverade å andra sidan är att de ibland stångar huvudet i väggen när de istället borde ge upp. De som inte inser att det inte finns nån talang att bygga vidare på och som är övertygade att framgång väntar den som aldrig ger upp.

Det är ingen tillfällighet att rå talang och motiverat slit i en enda kombination. Du kan inte finna en endaste elitspelare som inte ägnat hundratals, om inte tusentals, timmar åt att äta, andas och skita poker.

Likaså är det ingen tillfällighet att det 2005-2007 pumpades så mycket pengar in i onlinepokersfären. Tio insättningar följt av lika många gulningar krävdes det för gemene pokeraspirant att inse att problemet inte berodde på rigg utan på brist på talang. Det skulle inte spela någon roll om 97-procentskaran så vigde sina liv åt poker, för de skulle aldrig nå någon framgång ändå.

Kalle är och var en mångfacetterad man och en talang inom många områden. Inom poker var han talang nog för att klättra upp på en stadig NL1000-nivå. Men mestadelen av hans nivå kom från idogt och bångstyrigt kämpande. Att ge upp existerar inte i hans världsbild (vilket också är anledningen till att han är omåttligt framgångsrik med tjejer, eftersom ett ”nej” inte är ett nederlag och likaså alltid kan övertalas till ett ”ja”).

Arbetande på ett tillfälligt jobb som han hatade över allt annat på denna jord; ett enligt honom hjärndött och fördummande arbete, nosade han sig till poker. De första fem insättningarna gick åt helvete. ”Lärdomspengar!”, resonerade Kalle. Efter 20,000 kronor i lärdomspengar vände vinden och Kalle började vinna, om än med orkansvängningar med tanke på hans minst sagt lösa spelstil. Vinsterna var en trend som kom att hålla i sig en stund. Men en dag tog det stopp och han brände hela rullen på ett års envist grindande. Talangen tog slut och kvar fanns bara ren vilja. Det han en gång hade lärt sig funkade plötsligt inte längre. Ovetande (eller ovillig) att ändra och uppdatera sitt spel var gulningen ett faktum. Gulningen kom och han fortsatte att spela från en höglimitspelande kompis konto. Det gick allt annat än bra och karriären och deras vänskap kraschlandade.

Hur tråkigt jag än tycker att hans pokeröde är, lika övertygad är jag om att hans mindset kommer att ta honom omåttligt långt en vacker dag. Men för detta krävs att Kalle lär sig att man inte kan köra jorden runt på ett par däck. Någon gång då och då måste man stanna och laga punkteringen.

Jag brukar säga att Kalle antingen kommer att sluta som uteliggare eller också bli Sveriges rikaste entreprenör. Ges han bara nog med chanser så är det bara en tidsfråga innan det smäller. Problemet med denna skara brinnande själar är att de ibland inte ser skogen för alla träd. Den dag Kalle kan stiga ur sin bil och bedöma dess körduglighet och vad som ska fixas, den dag kan han gå precis hur långt som helst.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Harry S Truman, USA:s president 1945-53 (bilden ovan), blev känd för åtskilliga ting: inte minst för att ha tvingats fatta beslutet om att använda USA:s andra och tredje atombomb mot respektive Hiroshima och Nagasaki. Hans resoluta hållning under slutfasen av andra världskriget och sedermera i det begynnande kalla kriget som följde, gav honom smeknamnet ”Give’em Hell Harry”. Han kopplade mellan varven dock gärna av med poker i Vita huset, oftast tillsammans med en grupp stridskamrater från första världskriget, samt lät tillverka en speciell uppsättning pokermarker med presidentämbetets sigill ingraverat på ena sidan och som nu finns utställda i The Harry S Truman Library:

Men Truman är också bland amerikaner känd för en speciell sak: att han på sitt skrivbord i Vita huset hade en skylt med texten THE BUCK STOPS HERE!

Uttrycket syftar på den amerikanska frasen ”passing the buck”, med betydelsen att om man inte vill, kan eller vågar fatta ett beslut, så skickar man uppgiften vidare i befälskedjan – om vilket man använder just frasen ”passing the buck”. Truman ville markera att som president i USA och högste befälhavare för de väpnade styrkorna har man alltid det yttersta ansvaret, och måste oavsett allvaret i situationen ta ställning.

Den skylten var för övrigt en present från en gammal vän, Fred Canfil som då innehade ämbetet som US Marshal i Missouris västra distrikt. Och Canfil visste vad han gjorde; inte bara hade han vid åtskilliga tillfällen spelat poker med Truman tidigare – Truman var från Missouri – utan uttrycket ”passing the buck” kommer från just poker.

Under vilda västerns dagar fick ibland en jaktkniv, dragen ur bältet från någon av de närvarande spelarna, utgöra den dåtida motsvarigheten till en dealerknapp. Eftersom knivhandtagen på den tiden ofta tillverkades av ”buckhorn”, alltså hornen från ett hjortdjur, kom kniven på bordet att kallas ”buckknife” varpå dess funktion så småningom blev bara ”the buck”. Och eftersom det inte var obligatoriskt att vara giv när det blev ens tur, kunde man skjuta ansvaret för dealandet vidare till nästa person i turordning bordet runt genom att handgripligen flytta kniven (”passing the buck”) vidare till denne; ett förfarande vars symbolik alltså kom att lånas in i allmänt språkbruk, inklusive inte minst politiken.

Truman kom flera gånger att referera till skylten i sina tal. Sista gången var i januari 1953 i sitt avskedsframträdande som Förenta Staternas president, när han bland annat sa följande: ”The President – whoever he is – has to decide. He can’t pass the buck to anybody. No one else can do the deciding for him. That’s his job.”

Här ovan är en av de få existerande bilder som visar Truman (i fluga) vid pokerbordet; han var annars mycket försiktig med att låta sig fotograferas i spelsituationer, väl medveten som han var om hur sådant kunde uppfattas moraliskt bland väljarna i ”the heartland of America.”

Och det är samma sak i poker, ett spel som Truman alltså var förtrogen med. När man plötsligt sitter där i en liv-eller-död-situation vid bordet med hela ens markerstapel i ena vågskålen, kan även det vara ett ensamt och svårt beslut att fatta: det finns ingen annan att rådfråga; ingen annan man kan hänskjuta beslutet till. Men det är å andra sidan i sådana situationer som karaktären definieras, både hos dig själv och hos dina motspelare. Det är inte för inte som Albert Upton, en gång lärare vid Whittier College där Richard M. Nixon var elev – och senare även han blev en duktig pokerspelare – har sagt att ”Den som inte kan sitta med i ett första klassens pokerparti är inte lämpad att vara Förenta Staternas president”.

Eller stats- respektive finansminister i Sverige, måhända? Det tål att tänka på.