Så var det dags att leka söndagspsykolog.

För tre veckor sedan var jag i Jordanien med farsan. Med nålar över hela världskartan finner vi båda större tillfredsställelse i att besöka nya och outforskade platser än att köra trötta favoriter i repris.

På fredagsnatten flög farsan hem mot Skandinavien. Själv gick morgonflyget till London dagen därpå. Taxi var det enda rimliga alternativet för att fort och bekvämt komma till flygplatsen. Jag lyckades hitta en inte-bli-lurad-bil. Men någon skinande blank BMW 7-serie som bilderna lovade var det inte tal om. Istället rullade en sunkig bil som luktade Camel Light och myrra upp till hotellentrén. En tyst gammal gubbe körde bilen och jag kunde njuta av lugnet.

Som uppskattning över att inte ha fått öronen ofrivilligt pumpade med lokala musikhits på morgonkvisten dricksade jag honom väl. Ja, han fick alla kontanter jag hade på mig för en mycket generöst tilltagen extrapeng, långt över något lands standard (procentuellt skulle till och med få den mest luttrade New York-bon att dra brett på smilbanden).

Det var något med att lämna alla bevis från resan bakom. Att få åka hem nollställd och utan trådar knutna i ryggen såsom pengar som ska växlas tillbaka. Det fick mig direkt att tänka på pokerspelares tiltbeteenden. Alla pokerspelare värda sina epitet vet eller känner någon seriös spelare som gulat sitt konto. Någon som en kväll gått bananas och spelat bort varenda cent, varav de sista två tredjedelarna av kontots ursprungliga värde bränts på vettlöst spel.

Jag har själv aldrig varit där, främst beroende på rädslan att tappa kontrollen. Kanske är det också därför jag aldrig nådde de riktiga bergstopparna. Mitt mindset var inte ämnat för det storskaliga tänk som krävdes i en bransch där gamblingvilja är vitalt.

Efter en episk förlustsession (kanske den mot Hastings) gick Isildur1 all-in varenda hand preflop för sina sista $100,000+ med motiveringen: ”Take it, I don’t want it.” Vettlöst kan tyckas, men kanske var det just det som behövdes för den unge Vikblom för att bättre glömma, förlåta och börja om när askan väl lagt sig. Kanske är detta pokerns svar på katolikernas skärseld. Man stiger in, brinner och lider, för att sedan komma ut ren på andra sidan.

Mentalt kanske vi behöver nå en absolut botten ibland innan vi kan samla kraft och mod nog för att komma tillbaka större och starkare än någonsin förut. Att spara på smulor skulle sannolikt påminna om dramat och istället dra ut på lidandet. Alla behöver vi en fräsch nystart då och då. Men för att bli en förbättrad version av sig själv, en 2.0 av jaget, måste man göra sig av med det gamla för att röja plats för det nya. Det sker hela tiden, även bortom borden. Folk som rensar generöst inför flytt.

Om skadan vid pokerborden redan är katastrofal kan man likväl gå hela vägen. Detta under förutsättning att ens syfte är att komma tillbaka större och starkare än någonsin. Om botten ändå är förnimbart nära gör man rätt i att istället förbereda sig för återkomsten. Isildur1 kom tillbaka, större och starkare.

Nu råkade vi ha haft en mycket angelägen resa. Ändå kändes det som en befrielse att komma hem i samma skick som jag lämnade, men större och starkare från de nya intryck som uppdaterat jaget.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com