Startsida / Inlägg

Kasinona, Kuba och kommunismen

av Dan Glimne
AA HAVANA NOCTURNE

I min serie tips om underhållande läsning vad gäller gamblinghistoria, ska jag i dag rekommendera en oerhört fascinerande bok: ”Havana Nocturne” av T.J. English, och med undertiteln ”How the Mob Owned Cuba… and Then Lost It to the Revolution”. I detta välskrivna och välresearchade verk som också blivit en bestseller, berättar English om den amerikanska maffians mest ambitiösa projekt någonsin: att ta över en hel självständig stat, och därmed kunna försätta sig utom räckhåll för mera civiliserade lagar samt den västerländska rättvisan. Författaren lyckas väl beskriva de komplexa turerna inom inte bara de kriminella organisationerna, utan också inom Fidel Castros framväxande revolution inklusive hans PR-resor till USA (!) i mitten av 1950-talet. Dessutom levandegör English skickligt hur det var på 1950-talet, när Havanna var planetens nöjesstad numero uno och långt mera av ett epicentrum för partajande och gambling än Las Vegas då. Kanske sägs det bäst i den recension som boken bestods med i den alternativa och vänsterinriktade nyhetstidningen Village Voice: ”Medan ’Havana Nocturne’ gör dig glad över att Batista och hans gangsterkumpaner i slutändan fick vad de förtjänade, får den dig också att beklaga att du aldrig fick chansen att svepa några mojitos medan du kollade in showen på gamla Tropicana.”

AA MEYER LANSKY

Huvudarkitekten bakom den grandiosa tanken att ta över en hel stat var Meyer Lansky (bilden), som redan på 1930-talet hade börjat sondera terrängen och försiktigt vinna stöd för tanken bland sina ledande medgangsters. Det hela hade dock aldrig fungerat om inte Kuba redan sedan många årtionden varit ett genomkorrumperat land styrt av en rad diktatorer. Andra världskriget kom temporärt emellan, men Lansky hade redan utsett den på Kuba han ville liera sig med: militären Fulgencio Batista. Genom en serie gemensamma manipulationer – inte minst enligt Stalins famösa devis att ”det viktiga är inte vilka folk röstar på, utan vilka som räknar rösterna” – kunde denne ta över presidentämbetet, och mot generösa mutor var Batista sedan villig att låta maffian mer eller mindre styra och ställa som den ville på ön, medan hans ”säkerhetsstyrkor” arresterade, spärrade in och torterade meningsmotståndare. Det säger för övrigt en hel del om Batistas moral att denne under de sista åren av sin tid vid makten brukade arrangera canastapartier i presidentpalatset och i vilka han fuskade, trots de låga insatserna på kanske femtio dollar för hela kvällen. De betjänter som serverade under sittningarna hade fått order av Batista att samtidigt diskret kolla in vilka kort motståndarna satt med, och genom överenskomna handsignaler så förmedla informationen till El Presidente. Det är som ett antal personer genom historien har sagt: människors sanna karaktärer blottläggs genom spel och vadslagningar.

Under Batistas tid vid makten byggde maffian upp ett fullkomligt ekonomiskt imperium, där kasinona stod i centrum men också nattklubbar, barer, hotell och till och med banker (!) ingick. Märkligt nog lade sig dock maffian inte i en näringsgren som de annars gärna tog hand om hemma i USA: bordellverksamheten, som de fortsatt lät kubanerna sköta.

När väl revolutionen inträffade på nyårsdagen 1959, kom kasinona fullt förståeligt snart att bli huvudmålen för gatupöbelns vrede. (Det första de gav sig på att vandalisera var dock parkeringsautomaterna; det var välkänt att den som hade koncessionen för dessa var Roberto Fernández Miranda, Batistas lika hatade svåger, och därför stod de som symbol för något hjärtligt avskytt.) På Capri sköt man sönder lokalerna inklusive baren med maskingevär; delar av Sans Souci dränktes in med fotogen och tuttades fyr på; och från Plaza släpade man ut spelborden och automaterna på gatan och satte eld på högarna. Den värsta nesan drabbades dock Lanskys personliga ögonsten Riviera av, när man släppte in en hord svin som bajsade och kissade ned hela inredningen i lobbyn och kasinot.

AA GUEVARA CASTRO

Trots det, och trots ett fullkomlig exodus av utlänningar samt Batistaanhängare som lämnade ön i panik, stannade ett antal gangsters inklusive Lansky kvar. De hyste desperat förhoppningen om att Fidel Castro (t.h. på bilden här) och hans mannar skulle gå att resonera med, och fås att inse att inse att Kuba behövde turistinkomsterna även under socialismen. Många av dessa gangsters arresterades och kom att frukta för sina liv, när Castro började beordra avrättningar av omkring trehundra personer i Havanna. Inför pressen deklarerade Castro dessutom frankt: ”Vi är inte bara benägna att deportera dessa gangsters, utan också att skjuta dem.”

Genom en överenskommelse med Castros nyblivne finansminister (!!) Che Guevara (t.v. på bilden ovan) lyckades man så småningom få igenom att kasinona och hotellen städades upp och öppnades igen. Turisterna uteblev dock, förståeligt nog bortskrämda av de alltjämt pågående avrättningarna av politiska motståndare som gav eko i världspressen. Alla de attraktioner som en gång utgjort centrum i världens hetaste partystad på 1950-talet, gapade tomma och blödde pengar dagligen. I oktober 1960 drevs så spiken in i kistan, när Castro och hans revolutionära råd beslöt sig för att konfiskera och nationalisera inte bara kasinona (som snabbt stängdes ned) utan också över 160 andra amerikanskägda företag på ön, inklusive Kodak, Texaco, Goodyear och General Motors. En era var över.

Hur mycket pengar revolutionen och konfiskationerna kostade maffian har aldrig blivit känt i sin helhet. Batista uppskattas ha flytt landet med sammanlagt omkring 300 miljoner dollar som han plundrat till sig under årens lopp som ett resultat av mutor; att han efter sig lämnade 20 miljoner dollar på ett bankkonto och ytterligare tre miljoner dollar i kontanter i ett kassaskåp i presidentpalatset säger en hel del. Enbart Lanskys eget Riviera drog in tre miljoner dollar om året från sin kasinoverksamhet – och då var det ändå bara den officiella siffran i räkenskapsböckerna, efter all skimming och andra ”avdrag”. I själva verket var siffran säkert 5-10 gånger högre, till vilket man ska lägga inkomsterna från det omkring dussinet andra maffiaägda kasinon som fanns i Havanna.

Den kubanska revolutionen 1959 utgör kort sagt fortfarande det största ekonomiska bakslaget någonsin i maffians historia. Deras dröm om att ha en egen kriminell och formellt självständig stat centrerad runt gambling och nöjesverksamhet hade pulvriserats; och åtskilliga av de toppgangsters som varit inblandade, som Santo Trafficante och Joe Stassi, var utblottade när de lyckades återvända till USA. Lansky själv hade varit en bättre affärsman och hade resurser kvar som han började ägna åt Las Vegas igen, plus att han närde drömmen om att i Dominikanska Republiken kunna bygga upp något som skulle kunna ta över Havannas roll i nöjesindustrin. Av den drömmen blev dock intet, när landets diktator Rafael Trujillo lönnmördades 1961. Intervjuad många år senare på sin ålders höst om det kubanska fiaskot, använde Meyer Lansky en term hämtad från det klassiska amerikanska tärningsspelet: ”We crapped out.”

Enligt vad som sägs ska det nu göras film om det hela, baserad på just ”Havana Nocturne”:

http://blogs.miaminewtimes.com/riptide/2009/06/cuban_mobster_book_havana_noct.php

Men i väntan på den, utgör boken absolut förstklassig läsning om ett episkt skede i gamblinghistorien. Totalrekommenderas!

byline
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB