Under 2000-talet fick vi – till åtskilligas förvåning inklusive min – uppleva att poker blev ett trendigt samhällsfenomen, när det gick från underground till mainstream. Under till exempel SM i no-limit hold’em 2001, en hysch-hyschtillställning på gamla klubben Kortoxen i Stockholm under polisens radar, var vi 97 tappra själar som slantade upp 3300 kronor var för att sitta med: hade någon då gått runt i lokalen och påstått att fem år senare skulle poker vara ett fritidsintresse för hundratusen svenskar, att både TV4 och Kanal 5 skulle sända pokerprogram, och att Aftonbladet och Expressen skulle ha pokersidor i sina sportbilagor, hade han säkerligen funnit att över 90% varit villiga att sätta pengar emot.

I kölvattnet på pokerspelets genombrott i Sverige har vi sedan fått bevittna ett antal subtrender: nya turneringsformat, pokerevenemang för välgörenhet, och mycket annat. Men en tilltänkt subtrend som aldrig slog igenom var poker på elektroniska, dealerlösa bord:

Dessa, som lanserades för sådär 6-7 år sedan, byggde på konceptet att du köpte in dig genom att stoppa in lämpliga sedlar i en springa varefter du fick hålkort och marker i elektronisk form på en egen liten skärm framför dig, medan dealerknappen och brädan och satsandet sedan visades på en stor gemensam skärm i mitten av bordet. Och visst fanns det, i teorin, vissa fördelar med det hela: kasinot kunde på sådana bord där man inte behövde betala någon lön till en dealer erbjuda poker med lägre limitar än vanligt för att locka nyfikna jag-vill-prova-på-spelare som inte kände för att riskera för mycket pengar. Samtidigt kunde dessa bord garantera att inga formella spel kunde begås, tack vare att mjukvaran övervakade varje giv från början till slut: ingen skulle glömma lägga in mörkarna, inga diskussioner kunde uppkomma om betstorlekar, och potten skulle alltid skjutas över till den rättmätige vinnaren eftersom ingen mänsklig dealer skulle kunna läsa fel på korten.

Jag har varit på några kasinon som installerat sådana elektroniska pokerbord på prov, och till och med spelat vid några av dem: Star World i Macau, Luxor i Las Vegas med flera. Inte någonstans har de mig veterligen rönt någon framgång, utan i stället efter en tid diskret plockats undan och ersatts av manuella bord igen.

Den berättigade frågan man kan ställa sig är självklart denna: Varför? Och min personliga åsikt om svaret är att poker i grunden är ett socialt spel, att vi har den hos alla primater djupt inkodade instinkten att infoga oss i hierarkiritualer som styrs av i detta fall dealern, och att den taktila tillfredsställelsen som ligger i att fysiskt hantera kort och marker går förlorad. Och då har man ändå vid de elektroniska pokerborden gått så långt man kunnat när det gällt att simulera verkligheten: för att se dina hålkort måste du sätta en hand på den lilla skärmen framför dig och sedan dra handen framåt/uppåt, varvid ”hörnen viks upp” så att du i smyg kan se dem – se bilden nedan.

Visst, online är vi villiga att spela mot mestadels anonyma människor i andra städer, andra länder och andra världsdelar, utan några marker att riffla eller några kort att hantera med invanda gester. Det är en medveten tradeoff vi gör för att uppnå bekvämligheten att ha spelet tillgängligt 24/7 hemma i vardagsrummet – och kanske kommer en framtida generation vara villig att acceptera de elektroniska pokerborden.

Men när vi kliver in på ett kasino eller i ett kortrum gör vi det ännu så länge för att i hög grad även få ta del av en social upplevelse och ritual; och då vill vi ha den fullt ut, inklusive de gester och rörelsemönster och den taktila tillfredsställelse som kan erbjudas. Att se virtuella chips glida över skärmen mot det egna förrådet är en futtig upplevelse, i jämförelse med att inför de övrigas avundsjuka blickar sträcka händerna över filten och dra till sig ett berg av marker som man sedan staplar upp framför sig, brett och högt som bröstvärnet på en medeltida borg. DEN upplevelsen kan ingen elektronik i världen simulera.