Jag får erkänna. Jag är allt lite avis på den skara som hittar sin väg till Vegas i år. Det är två år sedan jag var där senast; mitt fjärde besök i ordningen. Staden har en märklig förmåga att väcka en nyförälskelsekänsla inombords och mig veterligen är Vegas den enda i sitt slag att utföra denna bedrift.

Men lika fort som staden bjuder in till dans, lika fort ledsnar vänsterfötterna (OBS, dansfötter!) på denna befängda hägring. I en vecka kan stadens rytmiska tango åtnjutas, sen tar det stopp.

Under mitt andra besök, 2006, var vi fem pokernördar som delade en stor svit på The Venetian. I nästan tre veckor häckade vi där och de sista dagarna visste jag knappt ut eller in. Vegas är koko och kan vända ut och in på allas knoppar.

Men som så många andra premiärer glömmer jag aldrig den första gången. Det var 2003. Jag var 18 år gammal och hade fått ledigt från skolan. Farsan och jag flög till Los Angeles och diskade av stadens nöjen för andra gången för att sedan bila oss genom Nevada-öknen. ”Welcome To Fabulous Las Vegas!”, glittrade i Vegas-skymningen och ett rus gick genom hela kroppen.

Onlinekarriären var ännu bara månader ung och jag gjorde mitt bästa för att styckmörda NL50- och NL100-borden. Det var november och lågsäsong och vi fick en generöst tilltagen svit på MGM om 140 kvadrat mot en, i relation, mycket prisvärd taxa. Farsan tog en tupplur och jag flög ut ur dörren som en stålfjäder för att bevittna alla de tematiska superlativ till komplex som jag i så många år läst på om. Tro mig, jag var en riktig spelnörd på den tiden. En teoretisk spelnörd, för mycket praktiska erfarenheter hade jag ännu inte lagrat. Likaså ville jag förbereda mig väl och vaxvingarna packades hårt och engagerat inför resan mot solen. I fem år hade jag hårdpluggat blackjack i synnerhet, men en och annan bok om kasinomiljöer och Las Vegas historia strök med på vägen. Jag kunde inte bry mig mindre om krogmyndig ålder. Däremot retade det livet ur mig att inte få spela lagligen själv. Men det stoppade inte mig då jag redan från tretton års ålder lyckades lurspela vid ett antal tillfällen på restaurangkasinonas blackjackbord. Då hade jag stått bakom länge, länge och passivt räknat kort, bara för att gå in och spela när hi/lo-systemets exakta räkning var +13 eller mer (också känt som guerilla wonging). Först då skulle jag ha en edge mot restaurangkasinots snåla odds.

”Är du 18…?”, frågade alltid den tuggummituggande, Amelia-läsande blondinen (en ny varje gång). ”Ja…”, svarade jag med målbrottet spräckande rösten. Och så spelade jag – och vann (!). Given min sparsamma volym är jag procentuellt sett bra plus på restaurangkasinonas Pellejönsspel.

Inför Vegas hade jag laddat hårt. Några extra timmars korträkningsträning om dagen gjorde att jag till slut kunde räkna en kortlek felfritt på tretton sekunder (fyra kort i sekunden) – och ha en parallell sidoräkning av ess. Men det var inte blackjack jag var där för att spela. Jag var där för att spela poker.

Jag hade inte rakat mig på en hel vecka. Och det skägg som en knappt myndig skånepåg kunde odla fram var knappast ett vikingaskägg för att uttrycka det milt. Nej, moppe moped var bara förnamnet!

Med nerdragen keps och en mycket ojämnd – och gles – skäggväxt gled jag in på Binions. Kanske, kanske skulle de gå att lura. Jag gick fram till pokerreceptionen och bad om att få skrivas upp på kölistan. Sedan höll jag andan. Skulle de busta min omyndiga ålder och låta arga vakter slänga mig ut med röfven före? Icke!

”Mister DÖDARN!”, ropades ut i lokalen. Min tid var kommen. Benen skakade ohämmat och jag hackade tänder. Jag visades till ett $2-4 fixed limit-bord. Det var det lägsta som spelades.

I två timmar tampades jag mot vad jag uppfattade vara ett töntigt dåligt motstånd. ”De har ju ingen aning om vad de sysslar med”, tänkte jag för mig själv. Med en vilja att vinna jämbördig en överlevnadsinstinkt spelade jag varje hand med största möjliga vördnad. Jag hyste den största av respekt för spelet som svarade med att kasta ett gott öga tillbaka. Två timmar senare, efter att ha spelat tre potter och vunnit allihop lämnade jag bordet $50 rikare, men dubbelt så lång. Ett frö hade såtts som skulle komma att växa sig till en jättelik ek.

Sessionen är mitt stoltaste ögonblick genom min tioåriga pokerkarriär. Ett solvent startskott för ett annalkande liv.

Bara i Vegas.

Som vanligt följer du mig dagligen i min ComeOn!-blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com