– Jag är en mediamoguuuuuul! skrek jag i sömnen innan jag vaknade kallsvettig med luggen klistrad mot kudden och kärlekshandtagen dallrande av efterskalven.

I drömmen hade jag fått storhetsvansinne, blivit galen och hoppat från Stratosphere utan rep runt fötterna. Jag trodde att jag var odödlig för en stund. Och det var jag också för jag vaknade precis innan jag slog pannan i backen.

Amatörpsykologen i mig har kommit fram till att drömmen kan ha sina rötter i att jag och Mattias har startat en podcast. Om poker och sånt…

Det är det läskigaste jag gjort. Typ. Sitta och snacka med en tickande bomb, med tourettes, vid sin sida som kan balla ur fullständigt när som helst. Jag har lyckats dra i rätt trådar hittills, så den har inte smällt av än. Men jag är medveten om att jag lever på lånad tid…

Jag vill inte hävda att vi är hundra procent nöjda än. Men det är en kul grej att göra, för oss i alla fall. Och jag tror att programmen kommer att lyfta sig ett par snäpp när vi drar till Vegas om några dagar. Vi kommer andas, älska och leva Vegas. Främst vid pokerborden. Och ska försöka hinna med så många live-intervjuer med intressanta pokerspelare på plats som möjligt.

Jag är dessutom ytterst tacksam att så insatta pokerpersonligheter som Lina vill ge oss råd på vägen. Alla tips som kan göra oss bättre, för vi är än så länge bara ödmjuka amatörer på det här med podcast, är välkomna.

Ibland kan jag dock tycka att vissa är lite väl snabba på hanen med sin kritik. Som nybörjare tar det självklart ett par program, kanske tio, innan man hittar sin grej. Och att då hävda att man ”gör fel och ska göra rätt” efter bara någon snutt podcast känns lite hårt.

Och jag ifrågasätter också om Lina verkligen har lyssnat på Egon&Koivus podcast? De har ju följt de råd som Lina ger och intervjuat mängder med pokerspelare. Inte Negreanu, eller någon av Linas nära vänner kanske, men ändå intressanta karaktärer.

Det går ju även att ifrågasätta om Lina faktiskt lyssnat på någon podd över huvudtaget efter citatet (som en rapp läsare högg på snabbt):

”Att höra två stämmor i över en halvtimme är boring oavsett hur roliga samtalsämnena är.”

De flesta podcasts jag lyssnat på går ut på att två människor sitter och tjötar om olika ämnen beroende på inriktning. En del är sega andra roliga, men det är det spontana snacket och interaktionen mellan två, eller flera, människor som är essensen i en podcast, tycker jag. Det kanske är så att det är själva formatet podcast som du tycker är tråkigt, Lina?

Hur som helst. Jag var med om en sjuk personlig historia för någon vecka sedan. Skrev en pokerkrönika om den. En pyrrhusseger. En sådan seger som i slutändan kan leda till döden.

Och jag vill inte dö. Trots att jag märkt att jag är livrädd för att misslyckas. Prestationsångest är en fiende som man lätt kan ta död på. Genom att sluta skriva, filma, podda. Men vad blir det kvar av en då? Om man slutar göra det som man älskar och håller en vid liv? Slutar utsätta sig själv för nya utmaningar?

Inte mycket. Ett dött skal.

Så det är inget alternativ för mig. Då drömmer jag hellre mardrömmar om att jag är en misslyckad mediamogul som hoppar jämfota, med huvudet före, från höga höjder.

Och får ta lite kritik ibland. Jag tycker det är rätt kul att svara på kritik och det kanske uppfattas som att jag inte vill ha den. Men kritik är bra. Det visar att folk bryr sig. Och vad kan vara finare än det?

Greetings from Oslo. En rätt vacker stad, det också.