Idag är det tio år på dagen. Tio år sedan jag brände mig riktigt jäkla illa. Men inget ont som inte för någonting gott med sig. För ur askan föddes DÖDARN som slängdes tillbaka in i elden men kom ut igen som en skogsbrand.

Drygt en månad innan hade jag fyllt 18 och redan hade jag hunnit med fem besök på kasinot i Helsingör, Marienlyst. Första gången, blotta dagar efter min myndighetsdag, var jag där med farsan. Äntligen skulle jag få möjlighet att realisera de sex år av blackjackförberedelser som jag staplat upp i kunskapsbanken. Men det fanns bara ett litet problem. Rullen.

Sommarjobba hade aldrig legat för mig. Jag hade inte ens testat på det. Redan från en ynglings ålder sökte jag andra vägar än mina jämlikar. Födelsedagspengar och ett och ett halvt studiebidrag var min rulle. Och det var en hiskelig rulle för någon som annars swingade dagligt ensiffriga kronorbelopp från högstadiepokerns glansdagar. Och att guerilla wonga* tiokronorsinsatser på det lokala Telegrafens blackjackbord var näsblodsinsatser för någon som hatade att förlora mer än krig, våld och nyttig mat tillsammans.

Men den skrämmande stora rullen till trots så var jag alltför påläst om risknivåer och Kelly Kriterier för att veta att minimuminsatsen om 50 DKK (då 60 SEK) i förhållande till mitt kapital utgjorde en alldeles för hög risk. Det skulle jag inte klara några svängningar med. Inte heller var jag villig att skramla ihop mer pengar. För om man, gud förbanne, skulle förlora 5,000-10,000 kronor kunde man lika väl plocka ner skylten och säga godnatt. Så mycket pengar skulle väl ändå rasera hela livet och grusa framtiden.

Sen stack jag dit fyra gånger själv och spelade. Varje gång var jag mer än väl förberedd inför min hit och hade tränat korträkning i flera timmar i sträck samma dag. Jag tog Pågatåget till Helsingborg, båten till Helsingör och sedan promenerade jag de två kilometerna till kasinot. Att lägga sjuttio spänn på taxi kunde de glömma. Aldrig i livet!

Mina fem första besök gick finfint. Rädd som en åkersork hit and runnade jag så fort jag var nån hundring upp och något av passen spelade jag så lite som en handfull händer. Under mina fem besök ”lyckades” jag vinna en dryg tusenlapp och den blodade tanden sprutade åt alla håll. Blackjack upptog mina tankar, dag som natt.

Men så kom det där sjätte besöket. Alla vinster hade sparats till rullen och för varje återbesök äntrade jag scenen än självsäkrare än vid föregående visit. Med tretusen kronor var jag redo att åter igen visa de danska skallarna var blackjackskåpet skulle stå.

Under början av sittningen, när det ännu var lugnt på kasinot, pratade jag med en av kasinots pitbossar. Han var en svensk vars lillebror jag kände väl från högstadiet. Han frågade om jag inte spelade poker online. ”Poker online?”, tänkte jag. ”Vad ska det vara bra för? Jag ska ju bli blackjackproffs.” Han föreslog att jag skulle ge det ett försök och att han själv vann bra extrapengar på det. Där finns mycket ”fisk”. ”Fisk vad?”. Jag vinkade fort bort hans dravel för i kikaren hade jag tjugoen bättre anledningar till att välja bort poker.

Jag började så sakteliga och ganska fort var jag upp trehundra kronor och hamnade i valet eller kvalet om jag skulle göra som jag brukade och lägga benen på ryggen och skratta gott åt de enkla pengarna. Men istället fortsatte jag. Sen började det att gå utför. Insatserna ökade med kallsvetten och vad som började med strikta 50 kronor handen slutade med 1,000 kronor per hand. När den sista handen förlorades, klockan två på morgonen, var kasinot en enda stor dimma där alla sinnesintryck förenades i en grötig röra.

Som förstenad lämnade jag detta helveteshus och gick en verklig walk of shame till båtarna, gul och utblottad. Jag gick längs vägkanten och det enda mötet till terminalen var passerande taxibilar. Jag skrek högt för mig själv, bet mig i armen upprepade gånger och örfilade mig själv tills jag var alldeles röd om kinderna. ”Hur jävla dum i huvudet får man vara? Tretusen kronor…”

Jag skämdes inför mig själv och inför varenda människa jag mötte på båten. Jag kände mig utlämnad, som om alla andra kunde se på mig att jag ikväll var en riktig nolla.” Aldrig förut har jag känt mig så genomskinlig som då.

Hemma igen efter en pinande lång tur med nattbussen låg jag vaken hela natten. Dagen därpå, en tidig söndagmorgon, ringde väckarklockan. Min syster och hennes sambo skulle hämta upp mig för idag fyllde farfar 75. De undrade hur besöket hade gått och jag offentliggjorde debaclet. ”TRETUSEN KRONOR!?”, vrålade de i kör. Som om kniven inte redan satt djupt nog redan. Jag skämdes som en hund och de tyckte jag var rätt och slätt dum i huvudet. Jag var minst sagt bränd och brända barn ska inte leka med elden.

Farsan frågade hur det hade gått. Jag svarade och han kliade sig i nacken men höll god min. Han visste att det sved redan. ”Tänk inte mer på det nu. Du kan berätta allt i detalj senare. Nu firar vi farfar istället.” Några dagar senare satt vi på ett café, farsan och jag. Jag var fortfarande förkrossad över förödelsen. Berättande i detalj vad som skedde halkade pitbossens kommentar om nätpoker in på ett bananskal. Jag hade inga som helst ambitioner på att komma igång igen utan hade tänkt fortsätta med blackjacken från säkert avstånd via böcker istället. Farsan satt tyst en stund och såg fundersam ut. Sedan frågade han: ”Hur mycket behöver man för att komma igång med nätpoker då?”. Paff över hans oväntade svar sade jag att en tusing nog borde räcka mer än väl. Samma kväll reggade jag ett konto och farsan satte in en tusing åt mig – en stejk utan krokar, hakar eller finstilt.

Farsan tyckte väl att jag inte bara kunde ge upp sådär enkelt. Jag hade ju för fasen kämpat och trälat i fem år! Han slängde det brända barnet in i elden igen och ut kom en skogsbrand. Och gud vad tacksam jag är för det idag.

Varken fingrar eller nackhår behövdes brännas, för hela jag brann för idag för tio år sedan. Livrädd för att någonsin uppleva vad jag upplevde den där kvällen formade upplevelsen mig till den pokerspelare jag kom att bli – slaskaggressiv vid borden, men väldigt försiktig och måttlöst disciplinerad när det kom till money management. Av den anledningen är jag också på min all-time high idag.

Och med farsans stejkade tusing i ryggen har jag aldrig någonsin vänt mig om igen. Tack, farsan! GG WP!

*Guerilla wonging är ett uttryck myntat av blackjackförfattarepitetet ”Stanford Wong” och innebär att man står bakom bordet och räknar kort, bara för att när den exakta räkningen är till ens favör slå sig ner och spela med övertag mot huset.

Som vanligt följer du mig dagligen i min ComeOn!-blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com