Här följer den första delen i en serie om mitt andra pokerår – genombrottsåret (utspelande sig från sommaren 2004 till sommaren 2005). Jag rekommenderar starkt att du läser serien ”Det Första Pokeråret” i min ComeOn!-blogg för att bättre få en insikt om upptakten till genombrottsåret. Du kan läsa den här (öppnas i nytt fönster).

Here goes…

Det var mycket att ta in och lära sig – i synnerhet när jag strävade efter att gå mina egna vägar. Att läsa böcker och forum om hur andra dömskallar spelade sina händer intresserade inte. För varför skulle jag färgas av deras mediokra spel och hjärntvättas att spela likadant? Jag var själv i stånd att lista ut deras undermåliga logik och ägnade mycket tid åt att hitta på kreativa och irriterande kontrastrategier. Jag njöt högtidligt åt vetskapen att jag, en 19-årig yngling kunde outsmarta mina nästan uteslutande äldre opponenter.

Det var en kick att finna egna vägar och således ligga stegen före. Varje gång jag avancerade i nivå spelade jag tight-tight, i synnerhet eftersom inköpen var dubbelt så stora och swings aldrig intresserat mig. För varje gång jag gick upp i nivå, vilka oftast skedde via att jag spelade ett par bord av min ”vanliga standardnivå” parallellt med ett smakprov med till synes bra värde av en steget högre nivå. Gradvis, allt efterhand som resultaten infriades och jag vande mig vid den nya nivån släppte jag foten neråt och byggde bo på min nyfunna mark. Detta var oftast en period om några veckor. Så lång tid tog det mig innan den nya aspirerande nivån inte längre var skrämmande. Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Och de vackra flickorna var i detta fall de vinster som fanns att inkassera för den djärve.

Men det dröjde några månader innan klättringen började på riktigt. Jag minns att hela sommaren var en lång tamp. Men jag bet ihop och genuin passion höll modet uppe. I slutet av sommaren hade jag $2,400 i rulle och spelade stundvis $2-4 – finansiellt självmord för att uttrycka det milt. Det var ett aningen tiltmedvetet beslut, men jag tog mig i kragen, påminnande mig om den kallsup som gavs vid Marienlysts blackjackbord några månader tidigare, och gick ner till $1-2. Efter en trägen tvåveckorsgrind växte rullen fort och i början av september (2004) gick jag upp till $2-4 med en rulle om $6,000.

Några aha-moment hade infunnit sig på vägen. Jag tightade till mitt spel på min nya nivå, $2-4, och åkte på de sedvanliga käftsmällar som var brukligt av redan etablerade regs. Det tiltade inte det minsta och var på förhand väntat. Ganska fort lärde jag mig deras repertoir och gav igen med en dubbel dos egen medicin. Redan då var jag DÖDARN och siktet var satt högt upp, fjärran från fiskstim och låglimitnollor.

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på