Jag minns en hand som sammanfattade min tightvunna $2-4-approach. På ett sexmannabord tilldelades jag KK i stora blinden. En spelare höjde till dåtidens standard om $16, det vill säga fyra big blinds. Tre spelare synade och jag slog om rejält, till $108. Att höja till $70-80 hade med största sannolikhet fått två syn – något som jag förstås inte ville. Jag förväntade mig en syn, något som idag vore befängt, men på den tiden såg spelet annorlunda ut. De vek allihop men jag nöjde mig ändå åt mina riskfria $66 (lilla blinden inkluderad).

Ja, spelet var verkligen annorlunda funtat på den tiden. Men bäst av allt var att det passade mitt sätt att tänka och resonera som handsken.

Hösten flöt på och en kompis och jag hade sedan några månader tillbaka bokat och spikat en två månader lång Australien-resa, men en veckas depåstopp i såväl Bangkok som Auckland. Den 28 november skulle det bära av.

Det var en stundom knackig resa på $2-4 och vid ett tillfälle minns jag att jag sade till mig själv att ”om rullen går under $10,000 så tar jag alla pengar och reser med guldstjärna i Australien.” Jag hade vid det tillfället $12,000 och var fullt beredd på att sätta punkt för pokern, som i svackan stressade och irriterade livet ur mig. Jag hade i sådant fall vunnit nästan sexsiffrigt på spel, någonting som länge varit en blöt fantasi i en bidande drömmares verklighet. Men innerst inne ville jag verkligen inte sluta. Jag hade ju bara börjat. Men svackan hämtade sig väl och det rasslade till på såväl $2-4 som mina nynosade nivåer på $2,50-5. Rullen hade vuxit till $16,000 och jag hade jobbat igen mig till en säker buffertzon.

I en lokal kiosk i min hemstad, som sålde coola saker såsom femkilos geléråttor och saker som man bara trodde existerade på TV och på amerikanska nöjesfält, fick jag syn på ett 4,6 kilo tungt Toblerone. Jag frågade dem om varje bit var gigantisk, eller om det var töntigt fyllt med en massa småpaket med vanliga Toblerone. Det var som jag hoppades och jag köpte mig en ask för 700 spänn (och räknade ut att varje ”bit” vägde 467 gram!).

Samma kväll stod det att de Nordiska Mästerskapen i Onlinepoker skulle spelas. Jag tog mig en löptur med systerns sambo och dividerade om jag skulle vara med eller inte. ”Äsch, vad fan!”, tänkte jag när jag kom hem. ”Jag kör!” $250 kostade det (eller någonstans där i krokarna). Jag reggade mig och bara minuter senare drog det igång. Klockan var åtta och jag ägnade turren ett halvt öga samtidigt som jag chattade med kompisar och lade större delen av fokus på mina två cash games.

Spelarna slogs ut sakteliga, en efter en. Själv hankade jag mig kvar – även om jag på den tiden trodde att turneringspoker gick ut på att så snabbt som möjligt bygga en så stor stack som mänskligt möjligt.

I nästa del får du läsa fortsättningen om Genombrottsåret och hur turneringen gick (för de som inte redan vet).

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på