Det var de nordiska onlinemästerskapen 2004. En kulen novemberkväll satt jag där. Jag hade just blivit utsugen (det vill säga utdragen, inte utslagen!) med äggen i en all-in preflop och med 145 spelare kvar låg jag på en inte alltför smickrande 140:e-plats. Men jag lät mig inte bli modfälld. Några händer senare fick jag in mitt fåtal big blinds med 55 pre mot en slantsinglingshand. Motståndaren träffade sitt överkort men river räddade mig med en femma. Jag brydde mig inte särskilt mycket och tänkte att uppförsbacken ändå torde vara för hög för att rädda.

Men stacken ökade stabilt, men fokus låg fortfarande på mina cash games och den där 470-grams Toblerone-biten som jag grindade på.

Hela tiden hade jag turneringsfönstret uppe för att kunna följa hur många spelare som återstod och vad average var. Plötsligt var vi bara 40 spelare kvar av ursprungliga 700-800. Det var fortfarande långt kvar men exalterad över vad som kunde bli någonting stort gav jag regelbundna statusuppdateringar för några vänner på MSN.

Innan jag visste ordet av det var jag på finalbord. Varje prissteg ökade ganska mycket, i synnerhet på den tidens turneringsskalor. Men jag hade satt siktet högt och spelade poker som självaste Chuck Norris. Här visades ingen nåd.

När vi var sex spelare kvar hade jag lika mycket marker som alla andra spelare tillsammans. Spänningen steg och förhoppningarna likaså. Det var en kick att dominera bordet och använda sin stora stack för att spela på de andras orädsla över att slås ut. Jag stal varenda pott – och de visste mycket väl om det men vågade inte spela tillbaka.

En hand har etsat sig lite extra väl i minnet. Det var en nyckelhand på många vis. Handen utspelade sig mot den nyligt korade danska onlinevinnaren, gyn721 (eller nåt i den stilen), som var den svåraste och i särklass mest rutinerade av det återstående fältet. Med ett färgdrag i ruter synade jag på floppen. Vi var heads-up i potten och på turn gav han mig alltför frestande synodds med en bet marginellt större än på floppen. Även om syn och miss hade lämnat mig i blödande skick hypotiserades jag av den pott som fanns att vinna. Jag synade och träffade en ljuvlig färg på river. Han ledde ut och jag ministällde honom all-in varpå han tveksynade med sitt set eller tvåpar (minns inte vilket). Den potten kostade honom hans turnering.

En efter en skakades de övriga stenarna i skon bort och vips var vi heads-up om titeln som nordisk mästare. Jag måste ha haft åtta gånger så mycket marker som motståndaren men var detta till trots orolig. Heads-up var en akilleshäl och jag hade ingen aning om hur en-mot-en-poker skulle spelas. Inte på långa vägar. Till mitt förtret dubblade han upp med pilad hast och en isande oro spred sig genom kroppen. Jag var i parterre, mitt vackra 75-25-markeröverläge till trots.

Vi battlade en stund och blindarna åkte mest fram och tillbaka. Sen tilldelades jag TT – en hand som i cash game-sammanhang, efter 99 och KJ kommit att kosta mig allra mest i rena kronor och ören. Det blev höjning, kontrahöjning och ställ. Han hade KQ suit och vi var uppe i en klassisk slantsingling. Skulle han vinna den skulle vi ha lika mycket marker. Men innerst inne visste jag att det skulle innebära drastiskt försämrade odds att ro hem titeln. Han var en märkbart säkrare heads-up-spelare och det skulle krävas stora gross klonk för att bli turrens slutgiltiga alfa.

Floppen kom åttahög. Jag ställde mig upp. Turn kom en låg. Jag höll händerna för ögonen och kisade mellan fingrarna. I chatten regnade glada åskådares kommentarer och hejarop i hundratal. River landade. Allt jag kunde se mellan mina förhoppningsfulla fingrar var att det utgjordes av mycket vit, blank yta och således inte var ett klätt kort.

En ohämmat jublande glädje fick utlopp och i samma stund var jag korad nordisk mästare i nätpoker 2004. Det kändes bra. Förbannat bra.

Vinsten gav $17,500 i kontanter, pengar som omedelbart landade på spelkontot. Likaså innefattade förstapriset ett WSOP-paket för $15,000. Men ännu för ung för VM med mina blotta 19 år erbjöds jag antingen motsvarande pengar i kontanter eller en plats i stundande Monte Carlo Millions för $20,000, det vill säga $5,000 i bonuspengar ($14,000 i inköp och $6,000 täckande flyg, helikopter och hotell för två i en vecka). Jag tog det sistnämnda. Där väntade en turnering med 79 inbjudna världselitspelare – och jag.

Turneringen skulle börja en vecka senare. Det var bara att kanalisera entusiasmen och packa väskan för att möta Phil Ivey, devilfish, Jesus Ferguson och alla andra stjärnor som jag bara sett på TV. Plötsligt kändes världen så liten, men så ack häftig.

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN