Det var snabba bud. Redan några dagar efter vinsten i de Nordiska Onlinemästerskapen bar flyget av mot Nice. Ombord satt min tjej från Florens-tiden och jag. Arrangörerna var angelägna om att slå på stora trumman och på Nice flygplats flögs vi storstilat in till Monte Carlo via helikopter. I vår helikopeter satt två okända nunor (Bengt Sonnert och Tobias Persson) och den nyligt koreade WPT-tvåan Daniel Larsson med sitt krulliga hår. Jag var allt lite star struck.

Det var en vecka i vältrande lyx. En taxi tog oss till hotellet: Hôtel Hermitage – också i skrivande stund ett av de bästa hotell jag någonsin huserat på.

Att få spela poker här, i förstklassig miljö och bland världsstjärnor, var som att slängas in i en Bond-film. Jag kunde inte tro min lycka! Men pokern kom att visa sig vara sekundär inför mina nittonåriga ögon. Stämningen, atmosfären, miljöerna och människorna var de som verkligen satte prägel och blodade litervisa hajmått av pokertänder. Jag kunde inte föreställa mig en bättre miljö för att vattna aspirerande pokerambitioner.

Det var min första liveturnering någonsin. Där satt jag, med Howard Lederer och flera världsnamnkunniga stjärnor vid mitt första bords lottning. Jag var livrädd och spelade således tight och försiktigt. Jag intalade mig att de instinktivt kunde läsa mig sönder och samman, så jag vågade mig inte på några avancerade spel – åtminstone inte till en början. Jag visste med mig att jag inte skulle ha en suck chans mot dessa stjärnor. Därför valde jag att först och främst njuta av ögonblicket att få spela mot de stora. Att busta efter två timmar vore ett antiklimax utan dess like. Nej, det där inköpet om $14,000 var redan borträknat.

Fjorton timmar senare var sagan över för mig. Jag hade bustat på en 48:e-plats av nästan 80 startande. Men jag var mer än nöjd med erfarenheten. I bustens stund (jag rök mot Freddie Deeb) var det en befrielse, för jag var slutkörd i skallen efter allt tänkande och levlande.

I ”consolation”-turneringen, som ingick i paketet (med en motsvarande buy-in om $1,400) bestämde jag mig för att spela hård poker. De var bära eller brista. Därmed inte sagt att jag inte spelade mitt allra bästa. Och mitt allra bästa spelade jag och fick bevisat för mig själv att jag visst stod bra pall mot den tidens elit. Jag vet inte hur många potter jag iskallt bluffade hem och jag lyckades både lura, levla och spela ut stjärnträsket. Det var en milstolpe i min pokers startgropar. Med tjugo spelare kvar låg jag tvåa (!) och hade bra med marker. Tobias Persson flyttades till mitt bord och fick position direkt efter mig. Det var han som var chipleadern. Han höjde och jag synade från stora blinden med KT i ruter. Floppen kom Q-J-4 regn och jag checksynade hans kontsatsning. Turn kom ett ess för nöten. Jag checkade igen varpå han bettade. Med en hård checkraise hamnade vi all-in och han kastade triumfartat över QQ för floppat nötset men tog sig för pannan (bokstavligen) och suckade när han såg mitt stål. Spänningen kunde skäras med både sked och kniv inför den ack så ofta förrädiska rivern. Och förrädisk var den jäkeln och brände mig med en tant till för fyrtal. Det kändes som att brinna upp från insidan. Det var smärta ut i fingerspetsarna och jag förbannade mig otur. Den tiltande frustration som följde kom att hålla i hela kvällen ut och inte ens tjejen, rödvin, duvrisotto och vaktelägg på Le Grill kunde plåstra mina värkande sår.

Det var den kanske mest magiska vecka jag någonsin upplevt; till brädden kantrad med hela spektrumet känslor, intryck och mersmak.

Monte Carlo kommer alltid att ligga mig nära om hjärtat. Här föds de drömmar som dör någon annanstans.

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN