Det var februari och en Lund-kompis som jag lärde känna vid cash game-borden på Crown i Melbourne och jag begav oss till Deauville för att lira EPT:n.

Vi var där i nästan en vecka och kan som matglufsglad låta påtala att någon av den kontinuerligt godaste mat jag ätit i mitt liv var på ett litet hak just här.

Main gick sådär och jag spelade mestadels som en kråka. Jag hade ingen aning om hur man skulle spela liveturneringar.

Däremot visste jag hur man skulle spela fullrings-sit and go:er. De spelades med olika inköp. Jag valde de med €100 i inköp. Det var old school och vinnaren vann allt. Jag spelade sju stycken och vann fem av dem. I den sjätte kom jag trea efter en dåligt riktad tregatsbluff och i den sjunde rök jag som femma.

Jag lämnade den lilla franska byn på västkusten och kom hem med än större självförtroende som fick utlopp online. Vid detta lag växte rullen stadigt och den första månaden online sedan Australien-reträtten vann jag hiskeliga 170,000 kronor. Det var en sanslös summa då (och är det fortfarande). Hela min omgivning stod paff över bedriften.

Men det var ingen one hit wonder-månad och resultaten lät sig staplas på hög.

Hela dagarna spelade jag poker. Och den tid som inte ägnades åt att spela ägnades istället åt att fila på strategier. Livet gick ut på att tänka, äta och drömma poker. Det var ett gott liv och poker var en rätt som gärna intogs till både frukost, lunch och middag.

Jag saknar det där livet. Det måste jag erkänna. Jag saknar det mycket. Det låg nån ständig Disney-mystik i luften och jag tänker ofta på dessa gyllene dagar.

Tiden gick och jag närmade mig slutet av min era som tonåring.

Den 22 maj, en vecka före min tjugoårsdag, satte en milstolpes session igång. Någon gång in på småtimmarna var jag färdig och det spratt i hela kroppen. Ingen var vaken att dela stunden med. Det fick bli imorgon.

Jag var 19 år och 51 veckor gammal och hade just spelat in min första miljon. En lång, tanig snorunge med konstig frilla som bodde hemma. Min årskull trilskades med lumpen, småkneg och skola. Själv var jag miljonär. Det var en märklig och mäktig känsla värd tiofaldigt mitt resultat.

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN