Den omtalade ”fusk(??)-skandalen” förra året, när den kände pokerspelaren Phil Ivey vann 7,8 miljoner pund på kasinot Crockfords i Mayfairdistriktet i London men kasinot i efterhand vägrade att betala ut pengarna, har nu kommit så långt att Ivey och Crockfords inför en brittisk domstol lämnat in yrkanden om varandra. Det är säkert en underdrift att påstå att gamblingvärlden nyfiket avvaktar utgånget av detta speciella rättsfall.

Kort summering: i augusti 2012 gick Crockfords med på att under två kvällar efter varandra arrangera ett privat parti punto banco (ungefär detsamma som baccarat) för Phil Ivey och en medföljande kinesisk kvinna, i tidningsreportagen bara omtalad under namnet ”Kelly”. Ivey och kinesiskan ställde ett antal speciella krav, bland annat att kortlekarna som användes kontinuerligt skulle bytas ut tills han ”var nöjd” med den som användes just då, att korten skulle dras från kortskon på ett speciellt sätt, och att korten sedan skulle orienteras på bordet enligt vissa instruktioner från paret.

Av rapporterna och de inlämnade domstolshandlingarna att döma har denna kinesiska tydligen, via närmast mikroskopiska skillnader i trycket på baksidorna och bredden på de vita kanterna där, med Rain Man-precision efterhand kunnat ”läsa” vilka kort som varit bra respektive dåliga. Det gjorde att Ivey med tiden höjde insatsen från 50 000 pund till 150 000 pund per hand, när omständigheterna var gynnsamma, och på så sätt kunde vinna nära åtta miljoner pund.

Crockfords utlovade inledningsvis att de skulle betala ut Iveys vinst; men efter att specialister inom den malaysiskägda Genting Group, som Crockfords numera tillhör, kallats in och minutiöst undersökt inspelningarna från säkerhetskamerorna samt förhört berörd personal, bytte Crockfords åsikt och betalade bara tillbaka Iveys originalinköp på en miljon pund.

Och där befinner sig nu rättsfallet: Crockfords anser att Ivey har fuskat, att han ”acted to defeat the essential premises of the game” och att han helt fräckt ”operated a scam”, varför ingen del av vinsten ska betalas ut. Ivey å sin sida kallar sig själv i de inlämnade domstolsinlagorna för ”an advantage player” i så måtto att han är villig att använda legala metoder för att skaffa sig de fördelar han kan; dessutom anser han att Crockfords mycket väl visste vad han och Kelly gjorde i och med att kasinot var villigt att gå med på de udda önskemålen från paret, och därför är skyldiga att betala ut eftersom de ändå lät spelet fortgå.

Så vad kommer att hända? Måste jag sätta pengar på utfallet, så blir det på att Ivey och Crockfords gör upp i godo och med tysthetsklausuler där inga summor kommer att yppas. Crockfords med sin anrika historia tillbaka till 1793 vill inte få rykte om sig som ett ställe där gäster riskerar att inte få ut sina vinster; och efter alla de rykten som cirkulerat om Ivey, hans spelskulder, hans omtalade skilsmässa och hans inblandning i Full Tilt, är det osannolikt att denne pokervärldens superstjärna vill se sin privatekonomi vändas ut och in på inför publik. Hur som helst är något datum för en rättegång ännu inte utsatt.

Men ”The Crockfords Affair” öppnar dörrarna till djupare frågeställningar inom gamblingvärlden; var går egentligen gränsen mellan juridiskt och moraliskt försvarbara handlingar i spel, och var någonstans börjar fusket? Om kasinot går med på udda önskemål om flitiga byten av lekar och att lägga ut korten på ett speciellt sätt, måste de då stå sitt kast om spelaren vinner? Är det acceptabelt av dig att snegla på hålkorten hos motspelaren till höger, om denne trots dina påpekanden fortsätter att hålla dem så slarvigt att de kan ses? Och om du upptäcker ett litet märke på baksidan på ett av essen i leken som kasinot tillhandahåller, ska du då genast kräva byte av lek… eller är det inte konstigare att utnyttja sig av den kunskapen än av en tell hos en motspelare, som att hon alltid gör något visst när hon bluffar?

Är man villig att diskutera gambling på allvar, måste man också kunna ta ut kompasskursen genom ett moras av sådana etiska och filosofiska ställningstaganden.