Så har man då blivit översatt till kinesiska, i november/decembernumret av speltidskriften World Gaming Magazine som ges ut i Macau men också distribueras (totalupplagan för varje nummer är 50 000 exemplar) på kasinon i Sydkorea, Filippinerna och några länder till:

Ser lite ovanligt ut, men det är ganska kul samtidigt! Artikelserien jag skrivit för WGM handlar om världens värsta, farligaste och mest ökända bets och vadslagningar, och den kommer att gå i tidskriften även under 2014.

Nej, jag får faktiskt inget betalt för de skriverierna; de är en gentjänst till vännen och chefredaktören Andrew W Scott som vänligt nog dels förmedlat värdefulla kontakter, dels bjudit mig på några goda brakmiddagar och nattklubbsbesök – nu senast på China Rouge – under mina besök i Macau. Ska bli kul att höra hur artiklarna tas emot av de kinesiska läsarna!

Om heder i spel har jag skrivit tidigare i Superbloggen; och här ovan är ett träsnitt hämtat ur boken Officia, författad av Cicero och tryckt 1531 i Augsburg i nuvarande Tyskland, och vilket i sagda bok får illustrera ett känt romerskt ordspråk sedan antiken:

Ärlig är den människa med vilken man kan spela tärning utan att tända ljuset.

Kom sedan inte och förneka att Superbloggen bidrar till din ludologiska allmänbildning…

Som utlovat kommer här ett avrundande bildsvep från världens största spelevenemang alla kategorier, Internationale Spieltage i Essen i Tyskland som ägde rum igen nu i oktober! Även ett antal svenska utställare finns numera med, som till exempel Fryxgames:

… och Harald Enoksson, som för några år sedan skapade Texas Nukem som är en kombination av poker och Risk, var på plats med sitt nya spel Stockholm som är en satir över den urspårade hyresmarknaden i huvudstaden:

Ny för året var Per Landberger, som lanserade sitt nytänkande spel DubbelYatzy där varje ”tärning” egentligen består av en mindre tärning inuti en större, genomskinlig tärning:

Vad bjöds det då på när det gäller oss gamblingentusiaster? Jo, bland annat det italienska spelet Bookmaker:

… och det franska hästkapplöpningsspelet Jumpy Jack, där alla deltagarna får flytta fram vilken hästpjäs de vill i dragen… men där det gäller att bluffa om vilka av kusarna man satsat på:

I Lords of Vegas gäller det att bygga upp ett kasinoimperium:

… och för de yngsta fanns det Kiddy Poker – det ska tydligen böjas i tid, som ordspråket lyder…

Fotbollsentusiasterna bör ta sig en titt på TippKick, där man turas om att sparka på pjäser som i sin tur ska försöka få en liten miniatyrfotboll i mål – det perfekta spelet för trädgårdsfesterna nästa sommar?

Ett högaktuellt spel i tiden, i kölvattnet på FRA- och NSA-debatter, är The Net som handlar om elektronisk övervakning och avlyssning:

Och lika mycket i tiden är kanske samlarkortspelet Countdown, om terroristbekämpning och farofyllda uppdrag i olika länder och miljöer:

Spel med udda temata fanns det som vanligt gott om! Det här handlade om nunnor som försöker rymma från ett kloster:

… och det här satiriska spelet, från en polsk tillverkare, om hur det var att köa för livsmedel under det gamla kommunistiska styret:

Samma polska tillverkare hade också ett spel som handlade om fackföreningsstrejkerna mot kommuniststyret – och där gamle hjälten Lech Walesa fanns med!

I Mayday! Mayday! gällde det att avslöja förrädarna bland besättningen ombord på flygplanet:

Det här tyska företaget hade hyrt in en likkista för att göra reklam för sina skräck- och detektivspel, snäppet värre än Cluedo alltså:

Klassikern Jenga finns nu i en ny och ”explosivt” spännande variant:

Varianterna på UNO-konceptet har jag för länge sedan tappat räkningen på:

… liksom på varianterna av Monopol:

I en av de japanska montrarna var det full kommers och folk stod på kö för att pröva på udda spelnyheter från andra sidan jordklotet:

Vissa köpte spel som om det gällde att få med ölflaken från finlandsfärjan:

I frågespelet Rock Science kunde musiknördarna få sitt lystmäte:

Ett av de roligare ”fingerfärdighetsspelen” jag provade var detta från Sydkorea, om att knacka loss barken från ett träd utan att det trillade omkull:

… och givetvis fick zombiegalningarna som alltid ett antal nyheter att köpa på sig!

Boka in den 23-26 oktober 2014 redan nu, mäktigare upplevelse än Essen finns inte för den genuint spelintresserade!

I år var jag inte ens första straffskytt i korpen-laget, bestående av en massa pokerspelare. Det var frustrerande. Och jag funderade på hur jag skulle kunna få allt ljus på mig. Hur skulle de förstå?

Utmana Allsvenskans målfarligaste på straffsparkar kanske? Ja, så fick det bli. Häng med när jag hälsar på BK Häckens pokerfantast Moestafa El Kabir och försöker återupprätta ÖIS ära efter degraderingen till division 1…

All right, vi kan alla pokerhistorien vid det här laget: från att i etthundrafemtio år ha varit ett spel vars utövare ständigt fick vara på sin vakt mot såväl samvetslösa motspelare som mot den lokala ordningsmakten, gjorde spelet så mot slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet till allas överraskning – inklusive min – en klassresa utan dess like: från vildavästernsalooner och skumma bakgatslokaler, via glittriga kasinomiljöer och inför strålkastare och TV-kameror rakt in i allmänhetens medvetande.

Förvisso har poker ännu inte nått till den punkt där du för din gamla faster, utan att mumla eller flacka med blicken, kan förklara att du nu efter avlagd studentexamen ska satsa på en proffskarriär inom spelet, i stället för på läkar- eller advokatstudier. Den respektabiliteten lär det aldrig uppnå. Och kanske är det lika bra; jag är sannolikt inte ensam om en känsla av stillsam beklagan över att det rebelliska, bohemiska spel som man en gång utövade i roadgames och på cigarröksinpyrda svartklubbar, på så häpnadsväckande kort tid förvandlades till ännu en bransch inom den korporativa västerländska kapitalismen.

Poker har alltså haft sin smekmånad med mainstreamsamhället. Men vad händer nu? Hur ser spelets framtid ut?

En som ägnat det en tanke är britten Jesse May, författare till bland annat pokerromanen Shut Up And Deal. I en av sina nätkrönikor för två år sedan hävdade han att smekmånaden är på väg att ta slut; att riskkapitalisterna kommer att dra vidare, att pokern kommer att kastas tillbaka till vargarna, och att alla vi inklusive May själv som livnärt oss vid dess köttgrytor nu får ta steget ned från första klass till fripassagerare igen.

Kanske kommer tiden att ge honom åtminstone delvis rätt; kanske har han i stället fel. Men oavsett de svenska rättsliga domstolsutslagen vi fått uppleva, som å ena sidan gav tummen upp för turneringspoker som skicklighetsspel men å den andra fortsätter att insistera på att spel om pengar kräver ett godkännande från LI, tror jag dock inte att poker någonsin helt skakar av sig associationerna till förtappade gamblers, revolvrar som diskret lossas i hölstren och sinistra figurer som skymtar i skuggorna.

Vad blir då pokerns framtid? Jag är övertygad om att både onlinesajter och liveturneringar kommer att finnas kvar under en framtid som sträcker sig bortom horisonten, och förmodligen kommer spelet att här i Sverige med tiden uppnå en slags samexistens med såväl Lotteriinspektionen som Skatteverket och Folkhälsoinstitutet.

Men det blir i så fall en stingslig samexistens som balanserar på en knivsegg: poker är och förblir helt enkelt till sin natur konfrontativt och går på tvärs mot det svenska folkhems- och konsensussamhälle där man i en anda präglad av Martin Luther, Gustav Vasa och Per Albin Hansson förmodas göra sin plikt, arbeta i sitt anletes svett, och spara en slant till regnigare dagar. Poker däremot visar alltsomoftast tänderna, prövar karaktären skoningslöst, och talar på en och samma gång till både det bästa och det sämsta i den mänskliga naturen. På gott och ont kommer pokerspelet nog alltid att utgöra en subkultur inom vargarnas revir.

Och jo, någonstans på ett plan djupt inom mig känns det OK.

Men det finns också något annat inom många av oss när spelets framtid kommer på tal; en mera formlös, outtalad längtan efter en reformism inom främst onlinepokern. Inkörda och nedslitna nicks, hotet från bottar, och cashgames där man i stället för att mötas man mot man, eller kvinna mot kvinna, ställs mot specialister vars mjukvara hanteras av automatiserade trackingprogram och vars hårdvara ser ut att ha rekvirerats från Houston Space Center, känns som om de alla närmar sig vägs ände.

Det är dags för en välbehövlig förnyelse av onlinepokern, det är min tro; och det känns som om den snart är på väg, där om hörnet.

Stellan Andersson har efter sin pensionering lärt sig älska poker, trots att hans sambo hatar det…

Han har dock inte vågat sig på att spela på nätet än, även om han gärna vill testa. Han är rädd för att ”ryska matematiker ska sitta på andra sidan och spela skjortan av mig” och att det ska gå för snabbt…

Pokerproffset Emil Ohlsson får i uppdrag att få Stellan att övervinna sin skräck. Ska Emil lyckas lika bra med 71-åringen som med Robin Ylitalo?

I tredje delen av ”Dybbans Sverigeresa” får ni ta del av ett mysigt möte…

I tisdags var jag nere i Bryssel och lyssnade på en mycket intressant dragning av Joakim Larsson, en av svenska EU-kommissionären Cecilia Malmströms närmaste medarbetare – men vad jag också fann nästan lika intressant var den speciella affisch som satt på väggen bakom honom i konferensrummet, och där migrationen till Europa framställdes som en chansartad, slumpmässig och ibland brutal process… via en analogi med kort nummer 10 ur trumfserien i tarotleken, det kort som på svenska oftast heter ”Ödeshjulet”:

Här är motsvarande kort ur en fransk tarotlek från 1600-talet, och nog ser man varifrån analogin hämtats:

En av de mer fascinerande moderna tolkningarna jag sett av samma motiv, ”Ödeshjulet”, är för övrigt denna i rysk roulette-tappning ur leken Darkana av konstnären Dan Donche (”Dyler-Turden”):

Men, som sagt, det var lite udda om än inte helt orättvisande att i EU-byggnaden i Bryssel lite så där halvofficiellt se ”gamblinginslagen” i migrationen till Europa illustreras med ett kort ur tarotleken…

Eftersom Superbloggen tar Sveriges bredaste grepp över ämnet spel, från lagstiftning och politik – inom kort ämnar jag upplåta högintressant utrymme åt en gästskribent vars namn och bakgrund inom de ämnena kommer att få er att respektfullt lyfta på ögonbrynen! – och till såväl färska pokernyheter som historik och personliga reflektioner, kan det vara på sin plats att visa upp en bild som en god vän till mig, Anders N., nyligen tog inne på Rundale slott i Lettland:

”Är detta ett spelbord?” frågade han nyfiket, och det kunde jag bekräfta – samt upplysa honom om vilket. Brädet ovanför, infällt i ett spelbord från omkring år 1800, är till för hasardspelet Glückshaus (ungefär ’Lyckans hus’ på tyska) som härstammar från senmedeltiden och sannolikt under ett århundrade eller två, framförallt på 1600-talet, var Europas mest spelade tärningsspel om pengar.

Glückshaus är känt i flera varianter, men reglerna till en av de vanligaste (för lämpligen 3-8 personer) lyder så här:

Alla förser sig med förslagsvis 7 spelmarker (mynt, sedlar…) var. Bestäm vem som börjar. När det är din tur slår du en gång med två tärningar och ser vad resultatet blir:

3-4-5-6 och 8-9-10-11: Om motsvarande fält är tomt, lägger du dit en av dina marker. Om det redan ligger en spelmark där på motsvarande fält, tar du den marken och lägger i din hög – du har vunnit den.

7: Lägg en av dina spelmarker på detta fält, oavsett hur många marker där redan ligger.

2: Otur! ALLA spelmarker, på samtliga fält, tas ur spel så att samtliga spelfält blir tomma.

12: Jätteflax! Du får ta samtliga marker, på samtliga spelfält inklusive 7:an, och lägga i högen framför dig.

Till slut återstår bara en spelare som har marker kvar, efter att alla andra blivit av med sina. Han eller hon har då också vunnit alla de spelmarker eller mynt/sedlar som i det ögonblicket ligger på spelbrädet. De marker som tagits ur spel (efter att en eller flera spelare slagit en tvåa) fördelas därefter medsols bland spelarna, en och en med början på vinnaren av partiet, så långt de räcker och om så behövs under flera varv bordet runt.

Det klassiska gamblingspelet Glückshaus håller än i dag, och går alldeles utmärkt att spela på kvarterskrogen med två vanliga tärningar, mynt/sedlar, samt ölunderlägg som ni numrerar och placerar ut. Här är för övrigt ett vackert handgjort Glückshausbräde, uppritat efter en medeltida förlaga om du nu skulle känna dig inspirerad att göra något liknande:

Och slottet Rundale någon timme eller två med bil/buss från Riga är tydligen, enligt vännen Anders N., väl värt ett besök i största allmänhet:

Om någon annan läsare har en intressant egentagen bild på något historiskt spel, så är jag nyfiken!

”Yesterday’s news”, jag vet, men jag var på resande fot medan finalbordet i WSOP Main Event pågick och tvingades därför följa det på avstånd och i efterhand! Det blev alltså en helamerikansk heads-up mellan Ryan Riess (t.v.) och Jay Farber…

… där Riess drog det längsta strået. Prispengarna i toppen – om man nu tar med finalbordsbubblaren Carlos Mortensen – fördelade sig därmed så här:

Den favorittippade veteranen J.C. Tran slutade på femte plats, och bäste europé blev fransmannen Sylvain Loosli som kom fyra.

Så vad är då att säga om Ryan Riess, nu när han efter 261 givar på finalbordet tog hem 8 361 570 dollar samt världens mest prestigefyllda pokerutmärkelse?

Riess är en av de yngsta någonsin att vinna VM: detta pokerproffs från Michigan är bara 23 år, den yngste på finalbordet detta år. Om hans personlighet vet jag för stunden i stort ingenting, men en sak är säker: den som vinner en VM-titel blir, med eller mot sin vilja, under det kommande året både talesman och galjonsfigur för poker och kommer att figurera i otaliga intervjuer i TV, radio, tidskrifter och webbproduktioner, i många länder. Riess har möjligheten att tala för en modern, legal, ”rumsren” poker omgiven av en lagstiftning i tiden: låt oss hoppas att han kommer att ta den, nu när spelvärlden hyllar hans prestation.

Hade jag varit barnledig hade jag definitivt suttit och railat WSOP:s finalbord inatt men behöver sömn för att fungera som mamma så tyvärr hann jag bara se från det att de var fyra kvar ner till heads-up men vilket drag! Jösses va kul de har på railen och det är precis så här det ska vara när det är en stor final. Påminner lite om Robin Ylitalos finalbord i London som även det lät som en fotbollsmatch. Galet roligt!

Nu är det alltså Ryan Riess mot Jay Farber heads-up och det första Farber som leder sa var ”Nu ska vi gå ut. Kan någon ringa XS och säga att vi alla kommer?!”

Fick köpa ett veckopass för att kunna följa på ESPN och ändå kör de reklam. Amerikaner… Ska då tjäna pengar på precis allt. Snark!