En svensk pokerlegend har gått ur tiden: Stig Pettersson, alias ”Svarte Petter”.

Nej, vi var inte på något sätt nära vänner eller så; vi träffades några enstaka gånger, dels i rena spelsammanhang, dels och framför allt när jag 1995 under researchen inför Pokerhandboken fick privilegiet att två gånger intervjua honom. Vid bägge de tillfällena körde jag ned till Göteborg, och så tog vi en lång och angenäm sittning på ett hotell medan jag bjöd honom på lunch och han generöst bjöd på sin tid. Det är trist att jag inte – det här var före digitalkamerornas och smarttelefonernas tid – från de tillfällena ens har något foto av honom.

För dagens generation av unga hotshots, uppfödda med Internet, PokerTracker, Omaha Hi-Lo och forumdiskussioner om fembetsstrategier, skulle Svarte Petter säkert ha framstått som en dinosaurie; men varje pokergeneration måste bedömas efter sin samtids villkor och omständigheter. Född 1918 om jag minns rätt, och med sin aktiva karriär i ett helt annan tidevarv vad gällde såväl kyrkliga som profana attityder till hasard i det svenska samhället, tvingades han leva under radarn. Och Svarte Petters specialiteter var förstås cashgames, mörkpoker och femkorts stötpoker, i en tid när turneringar inte var uppfunna, och ingen i vårt land hade hört talas om sådana nymodigheter från ”over there” som Texas hold’em.

Men vilka anekdoter kunde han inte dra, från 50-, 60- och 70-talen, om vilda sittningar med dåtida kändisar och nöjesprofiler som Stig Järrel, Povel Ramel, Gösta Bernhard, Erik ”Kar de Mumma” Zetterström, Putte Kock, Sigge Fürst och en lång rad andra! När Järrel och Bernhard spelade in den omtalade filmen ”Poker”, fick för övrigt Svarte Petters rika och varierande erfarenheter i viss mån influera handlingen – dock bakom kulisserna, och utan att hans namn nämns i eftertexterna. Det är lika sorgligt som betecknande att googlar man Svarte Petters namn, hittar man ingenstans på nätet en enda intervju som han lämnat efter sig.

Och det slår mig att vi är på väg att förlora kunnandet, livserfarenheterna och den rika anekdotfloran hos en hel svensk gamblinggeneration. Kända spelare som Svarte Petter, Jokern, Stören, Angelo, Lill-Sven, Docke, Pastorn, Trollis, Guli, Mex, Pi, Luther, Tokås och ett antal andra – alla blir de äldre för var dag, eller försvinner en efter en in bland skuggorna. När jag i september 2009 var på Anders ”Dajmen” Jonassons begravning i Sundbybergs kyrka, var också ett överraskande antal spelkollegor av det gamla gardet där, för att hedra en svensk storhet inom branschen; och när vi efter begravningsakten stod utanför och samtalade med varandra, fanns en uttalad yrkesmässig beundran inför Dajmens stilenliga sätt att avsluta sin jordevandring: med en sista 20-miljonersklonk på V75, dagen innan han dog. Respekt, det ordet var vi överens om.

Några enstaka gånger har vi serverats inblickar i en numera svunnen svensk gamblingvärld: i till exempel Putte Kocks lilla skrift ”Hasard”, utgiven 1971, och i lite högre grad i Nisse Ströms ”Spelkungen lägger korten på bordet” från 1968. (Ström och jag var för övrigt med i samma TV-program om spel 1994, jag med anledning av mina nyligen publicerade tidningsreportage från VM i poker i Las Vegas.) Men de ger bara en föraning om det verk som fortfarande är möjligt. Robert Lux, om du letar efter nästa bokprojekt, eller om ni på Poker Magazine söker ett uppslag till en rad artiklar, så har ni det här: en serie djupintervjuer med ett antal kvarvarande svenska spellegender – innan tiden har runnit ut.

Frid över Svarte Petters minne.