I början av 1950-talet hade gangstern Johnny Roselli flyttat till Las Vegas. Officiellt var hans sysselsättning ’filmproducent’ vid Monogram Studios, med uppgift att jaga nya skådespelartalanger; i verkligheten var han en av Chicagomaffians handgångne män, bakom kulisserna delägare i Tropicana och Dunes samt med uppgift att se till att den organiserade brottsligheten fortsatt tillförsäkrades sina illegala inkomster från spelverksamheten hos ett antal kasinon. Och om det innebar att ett och annat lik tvingades bli nedgrävt i Nevadaöknen nattetid, så ingick det helt enkelt i jobbet. Business is business.

Roselli hade också en fritidssysselsättning: golf. Han var inte speciellt bra på det, men det behövdes inte heller – han hade lagt upp sitt egentliga spel på ett annat sätt, inspirerad av Titanic Thompson som han mött några enstaka gånger och vars rykte han var väl bekant med. Rosellis specialitet var att efter en golfmatch komma tillbaka till klubbhuset på ett till synes rasande humör, räcka över de pengar han just förlorat och skälla ut vinnaren: ”Du är bara en idiot, och med en j-a tur! F-n, vem som helst här är bättre på golf än vad du är! För h-e, jag är villig att slå vad om att till och med den där bruden i baddräkt där borta skulle kunna klå dig!”, samtidigt som Roselli irriterat viftade mot en ung, välsvarvad, tuggummituggande blondin som låg i en solstol en bit bort vid poolkanten, försjunken i en billig veckotidning.

För den självbelåtne manlige golfare som i det ögonblicket lystet ögnade den sexiga blondinen som knappt verkade ha lämnat tonåren bakom sig, trodde sig känna lukten av fler lättåtkomliga pengar och därför genast accepterade vadet till betydligt högre insatser än nyss, väntade en obehaglig överraskning. ’Bruden i baddräkt’ var nämligen kapabel att kliva upp och ta sig runt 18-hålsbanan på bara sextioåtta eller sextionio slag – och inte nog med det, hon gjorde det i bikini och högklackat!

Anblicken av hennes rumpa under det åtsmitande tyget gjorde att motståndarna sällan lade märke till det thwack med vilket hon med maskinmässig precision slog drives på över 200 meter. Det var många manliga golfare i det tidiga 1950-talets sexistiska USA som inte klarade av att se förbi den förföriska ytan, hos USA:s skickligaste kvinnliga golfhustler genom tiderna.

Vem var hon då? Hennes namn var Jeanne Carmen, född 1930 i Arkansas i en fattig bomullsplockarfamilj. Hennes skolning blev ytterst torftig och hon tröttnade snart på arbetet på fälten: efter ett våldsamt gräl med sin styvfar rymde hon som bara 13-åring, och lyckades liftande ta sig först till Chicago och så småningom till New York där hon överlevde på diverse ströarbeten. År 1948 gifte hon sig med en operasångare (!), Sandy Scott, som såg till att hon under några månader ingick i baletten på en vaudevilleshow.

Vid 19 års ålder och fortfarande kvar i New York fick hon ett temporärt jobb som klädmodell i en lokal golfbutik, ägd av proffset Jack Redmond. Jeanne hade aldrig någonsin sett en golfbana i hela sitt unga liv, men Redmond bad henne på skoj att prova på att slå ett slag med en klubba. Eftersom hon var vänsterhänt och han räckt över en högerhänt klubba, snurrade hon runt den i handen och drämde sedan till så hårt med baksidan på klubbladet att hela den ställning som höll uppe presenningen i bakgrunden föll omkull när den träffades av bollen.

Redmond häpnade. Visserligen var Jeanne 1,69 lång och atletiskt byggd – samt just då sitt naturliga mörkhåriga jag – men ändå? Första gången hon höll i en golfklubba, och med fel sida av bladet? ”En gång till”, sa han efter att ha monterat upp alltihop igen, ”och slå högerhänt den här gången.” På nytt slog Jeanne; på nytt slog hon så hårt att ställningen med presenning och allt rasade omkull.

”Kom tillbaka i morgon”, sa Redmond. ”Jag känner en som jag tror gärna vill träffa dig.”

Jeanne återvände nästa dag; Redmond hade då kallat dit sin vän proffset Jimmy Demaret, med bland annat tre tidigare Masterstitlar på sin meritlista. De observerade noga medan Jeanne nu fick provslå ett antal gånger, och insåg att de stod inför en extrem naturbegåvning.

”De bara mumlade ’ooh’ och ’aah’”, berättade hon långt efteråt i en intervju, ”och jag tänkte för mig själv: vad är det som är så konstigt? Hur svårt kan det vara?”

Under de följande sex månaderna tränade Redmond och Demaret ute på olika golfbanor upp Jeanne till en ”trick-shot artist”, varefter Redmond såg till att de som duo reste uppför och nedför hela östkusten och uppträdde med en golfshow i tre föreställningar om dagen. Jeannes träffsäkerhet var enorm. Hon kunde stå på ett ben på en stol på utslagsplatsen och ändå få bollen hela vägen till greenen; och på 150 meters håll kunde hon pricka en flaggstång utan problem. En av Jeannes specialiteter var också att stapla tre golfbollar ovanpå varandra på peggen – bara det ett trick i sig, försök själv så får du se – och sedan fyra iväg den mittersta lååångt medan understa bollen låg kvar och den översta hoppade rakt upp så att hon kunde fånga den i ena handen. Som finalnummer brukade Redmond be om en frivillig man ur publiken som fick lägga sig på rygg, och hålla en boll på läpparna. I numret ingick att Jeanne först låtsades övningssvinga så vingligt att det var på vippen att hon slog in skallen på den stackars frivillige… varpå hon satte en klockren träff, utan att så mycket nudda vid ett mustaschhår, och fyrade iväg bollen 200 meter nedför fairwayen.

Samarbetet, och showen, tog dock snart slut: Redmond blev förälskad i Jeanne och gjorde närmanden, hennes make Sandy tog illa upp vilket ledde till knytnävsslagsmål mellan karlarna, och Jeanne tröttnade på bägge två och flyttade till Las Vegas med Johnny Roselli som hon just träffat när den senare var på besök i New York.

I Las Vegas installerades hon i en hotellsvit av Roselli, blonderade håret, och började tjäna rejäla pengar på sitt hustlingsamarbete med honom. Det var inte alltid som Jeanne fick spela korkad, tuggummituggande blondin vid poolen och där hennes unga ålder och åtsittande bikini fick rader av manliga golfspelare att blint falla för duons hustlingtrick; ibland placerade Roselli henne i stället i en hotellobby där hon fick sitta antingen som till synes trulig tonåring med alldeles för provokativ klädsel, eller med stora glasögon och tantigt utstyrd för sina unga år medan Roselli satt vid bardisken, letade upp ett eller flera lämpliga offer och så gradvis styrde konversationen i riktning mot golf och gambling. ”Äsch, golf är inga konstigheter har jag hört”, kunde Roselli säga. ”Det skulle jag lätt kunna lära mig. För f-n, till och med den där unga tösen i soffan där skulle säkert på direkten kunna klå dom flesta inklusive dig.”

”Jaså – vågar du backa upp den där åsikten med att slå vad om saken?”

Gruppen gick sedan bort till Jeanne som först spelade skygg och ointresserad, men så småningom gick med på deras vad. På de första hålen agerade hon fumligt, slog flera gånger ut i ruffen, använde baksidan på klubbladet och så vidare… varpå hennes spel gradvis ’förbättrades’ så mirakulöst att hon på de sista åtta eller nio hålen såg till att ta hem segern. ”They never knew what hit them”, som hon belåtet och långt efteråt kommenterade i intervjuer.

Om hon hade levat i dag, när det finns så otroligt mycket mera pris- och sponsorpengar i omlopp i proffsgolfen än vad som var fallet på 1950-talet, hade Jeanne Carmen utan tvekan varit ett stort namn på LPGA-touren; men i dåtidens Las Vegas fanns det mycket större inkomster att göra på att hustla golf.

Det var också i Las Vegas som Jeanne träffade Marilyn Monroe, och de blev goda vänner. Marilyn bjöd in Jeanne till Los Angeles, när samarbetet med Roselli sprack efter ett år: skälet var att Roselli nästan dödade en karl som vägrade betala sitt vad efter att ha insett att han blivit hustlad. Det skrämde Jeanne, som inte längre ville vara kvar i en sådan miljö.

I Los Angeles återtog hon sitt mörka hår och inledde, uppbackad via Marilyns kontakter, en filmkarriär som under 1950-talet gjorde henne känd som ”the Queen of B-Movies”. Regin och handlingen var det ofta si och så med, i rullar som Striporama, Untamed Youth och Born Reckless; men Jeannes kurvor och mörka, uttrycksfulla röst sålde tillräckligt med biljetter. Hon inledde också ett vidlyftigt socialt liv, och delade flera älskare med Marilyn inklusive – sägs det – den blivande president John F. Kennedy och gangstern Sam Giancana.

Men i augusti 1962 tog hennes liv en abrupt vändning: Marilyn Monroe hade hittats död i sitt hem i Brentwood. Ryktet gick snart om att Marilyn dödats antingen av FBI, eller av maffian. Johnny Roselli ringde Jeanne mitt i natten, talade om att hennes liv var i fara och rådde henne att brådstörtat lämna Kalifornien – NU. Det gjorde Jeanne, och flydde med sina besparingar till Scottsdale i Arizona och bytte namn.

Där inledde hon ett stillsamt liv inkognito, gifte sig, fick tre barn, och nämnde inte vare sig sin Hollywoodkarriär eller gick nära en golfbana igen. Först på 1980-talet vågade hon träda fram, vilket ledde till några uppmärksammade intervjuer (se bilden här, på en golftidskrift från 1993) och så 1998 en TV-biografi i serien E! True Hollywood Stories.

I sin självbiografi My Wild, Wild Life, skriven ihop med Brandon James, avslöjar hon mycket av sitt händelserika liv. Jeanne Carmen avled 2007 av lymfom cancer, medan man just då diskuterade filmrättigheterna till hennes liv och med – kanske – Scarlett Johansson i huvudrollen. Det är synd att filmen om USA:s bästa kvinnliga golfhustler genom tiderna ännu inte spelats in; säkert hade den blivit ytterst underhållande.