Nej, det här har knappast något med poker eller gambling att göra… men när jag rotar runt lite i datorns olika mappar denna kväll och bland gamla bildfiler hittar den här, tagen för några år sedan på Fremont Street i Las Vegas under WSOP…

… dyker vid anblicken av den plötsligt minnet av en unik upplevelse upp, en gång för alldeles för länge sedan när jag var i tjugoårsåldern och liftade runt USA en sommar.

 

Jag hade hamnat i Los Angeles, som vanligt via diverse omvägar. Det blir aldrig som man planerar, det vet jag erfarenhetsmässigt efter att ha liftat i Mellanöstern, Nordafrika, större delen av Europa och så USA. Uppe i Seattle har jag stött på tre amerikanska killar i min ålder, och tillsammans sträckkör vi en Mercury de sådär 185 milen ned därifrån till LA på bara tjugo timmar; turas om vid ratten så att vi ibland byter plats i framsätet mitt på freewayen, och stannar bara när vi måste tanka, gå på muggen eller tjacka några hamburgare.

En av killarna, Tom H., erbjuder mig att få bo hos honom och hans pappa ute i Inglewood i några dagar och jag tackar och tar emot. Sådant hjälper, när man är ung och ”on the road” och varje dollar i fickan gör skillnad.

De övriga två från körningen ned från Seattle hälsar ofta på Tom och mig, och vi gör saker ihop: kör gokart och går på bio, och jag får prova på surfing vid Venice Beach. En kväll är vi ute i San Bernardino och sitter på läktarna under ett ”night dragracing”-event: dramatiken blir större under strålkastarnas sken, och eldsflammorna från avgasrören mycket visuellare. Nästa natt sitter vi hos Tom igen, i hans vardagsrum medan timmen blir mycket sen, och snackar om gårdagens upplevelse när Tom frågar mig: ”Har du sett sådana bilar på nära håll?”

”Bara vid ett enda tillfälle”, erkänner jag. Tom ger mig ett varggrin, säger ”Låt mig fixa det här”, och lyfter på luren och ringer ett samtal. När han lägger på säger han till oss andra: ”Let’s go!”

Vi kastar oss alla fyra in i hans skrotfärdiga bil och navigerar oss fram i nattmörkret genom det stadsmonster som utgör Los Angeles, tills vi är någonstans i de norra delarna. Där kör vi upp utanför en ordinär villa nära ett industriområde, kliver ur och ringer på. Som svar svänger garageporten upp, och…

F*ck. Vilket monster till bil det står därinne.

Jag blir presenterad för den nye killen, vars namn om jag minns rätt efter alla dessa år är Matt Azzarra. Sedan får jag inspektera bilmonstret: en före detta Ford Mustang, vars återuppståndna och intill oigenkännelighet ombyggda beståndsdelar nu visar sig tävla i klassen närmast under funny cars. Karossen har bantats 150 kilo i ett syrabad, bakdäcken är bredare än en resväska, baktill sitter en fallskärm monterad, och upp genom ett hål i den enorma motorhuven sticker luftintaget till den remdrivna kompressorn upp. Inredningen går i vad man skämtsamt kallar för klassiskt grekisk stil: spartansk ned till de två skålade sätena som sitter insvetsade i de grova rören som bär upp alltihop, och med en enkel aluminiumpanel framför där några instrument borrats fast. Det finns inga som helst eftergifter åt komfort eller ljudisolering eller något annat: bilmonstret är #@*! business through and through, specialbyggt för dragracing, och där det sparats in på vikten precis överallt. Åket är totalt, absolut sanslöst; och jag förbannar i det ögonblicket att jag i brådskan glömt min Pentaxkamera med diafilm, i Toms hus när vi gav oss iväg.

”Hur många hästar har den?” mumlar jag till sist, smått överväldigad medan de andra roat studerar min reaktion.

”Någonstans mellan åttahundrafemtio och niohundra”,  svarar Matt, ”beroende på dagsformen.” Och sedan ställer Matt den totalt oväntade frågan: ”Care to go for a ride?”

Jag tror först jag hört fel; men han menar allvar, där i ett garage klockan två på natten i norra Los Angeles. Han är beredd att ge killen från Sverige sitt unga livs upplevelse i bilväg. Jag kan bara nicka och säga ja.

Matt mäter vid sin arbetsbänk upp åtskilliga gallons med bensin i vilken han blandar in nitrerat metan. Jag kan inte låta bli att utbrista: ”Is that rig street legal??”

”Hell, yeah”, svarar Matt. Och det visar sig efteråt, när jag pratar med Tom och de andra om saken, att där och då, i det tidiga 1970-talets Los Angeles, kunde man i princip inregistrera och köra vad som helst bara fordonet var försett med bromsar och belysning. Hade du i dag kommit med det monstret till Svensk Bilprovning, hade de barrikaderat dörrarna och ringt efter nationella säkerhetsstyrkan.

När Matt tankat upp bilen tar vi plats och spänner fast oss i sexpunktsbältena. De andra hjälper till att rulla ut bilen på uppfarten varpå Matt trycker på knappen som får den kompressormatade V8:an att vakna till liv.

F*ck. Motorljudet är så högt att jag känner revbenen skramla. Vad grannarna just nu tänker vill jag inte ens veta.

Matt drämmer i en växel, och vi drar iväg några kvarter bort till ett stoppljus. Medan vi väntar på grönt där i nattmörkret, i detta exceptionella bilmonster, värmer han V8:an genom att blippa på gasen upprepade gånger. Motorn är som ett levande urtidsväsen, som rytande drar efter andan gång på gång medan asfalten under oss skälver och meterlånga eldslågor slår upp ur avgasrören på sidorna. All konversation är en omöjlighet. Att stå och vänta på grönt ljus, med nästan ettusen hästkrafter framför fötterna och vars muller just då fyller mitt universum, är något av det mest surrealistiska jag någonsin upplevt.

Det slår om till grönt; och när Matt trycker ned gasen är det som om vi blivit påkörda bakifrån av ett godståg. Jag tappar andan. Han vräker på några kvarter, ställer sig sedan på bromsarna så att jag slammar rakt fram och in i sexpunktsbältet, och så viker han av till höger upp på påfarten till freewayen bort mot Santa Monica. När vi kommer upp vänder han sig mot mig och skriker något som jag tror är ”Hang on, man!” men inte kan uppfatta för motorvrålet, och trycker till på gasen. Bilmonstret fullkomligt slingrar sig under den enorma accelerationen; hade jag kunnat se i en backspegel där hade jag garanterat sett gummistreck flera hundra meter bakom oss på asfalten. Vi är ensamma i det ögonblicket på freewayen, och det jag upplever just där och då kan jag inte sätta adekvata ord på.

Någon mile eller två längre fram är en avfart; Matt svänger av där, korsar under freewayen, kör på igen och vi åker samma sträcka tillbaka. När vi slutligen rullar in i garaget igen och han stänger av V8:an ringer det i öronen på mig i den plötsliga tystnaden. Det är på skakiga ben som jag till slut lyckas krångla mig upp ur det skålade sätet och klättra ut ur bilen genom sidorutshålet igen – dörrarna är självklart fastsvetsade, som säkerhetsåtgärd, och några sidoglas finns inte. I kroppen på mig känns det som om något med ursinnig kraft hållit mig i ett järngrepp och hänsynslöst, våldsamt, ruskat om mig.

När jag hämtat andan frågar jag Matt: ”How fast were we going on the freeway?”

”I know from the rev counter it was a bit over 200 mph”, svarar han och tittar roat på mig.

F*ck. Över 320 kilometer i timmen, kanske bortåt 350. Ännu i dag har jag aldrig någonsin åkt tillnärmelsevis så fort i en bil vid något annat tillfälle.

En upplevelse jag kommer att minnas livet ut… och jag småler när jag ser på bilden från Las Vegas.