Världen, själva Kosmos, upprätthålls genom ett pågående tärningsspel: det är en av de mest centrala berättelserna inom hinduismen, dit jag nu kommit i det avslutande inlägget i min serie om hur de stora världsreligionerna förhåller sig till hasardspelandet.

Hinduismen

Det är med viss avsikt som jag lämnat denna religion till sist; och det främsta skälet till det är att hinduismen är den komplexaste av dem, såväl till sin struktur som vad gäller förhållandet till hasardspel. Hinduismen är för övrigt också den äldsta av världsreligionerna, varför det inte oväntat vimlar av olika sekter och kulter inom den, liksom av motstridiga uttolkningar av allehanda läror. Eftersom ämnet är så komplext blir detta med nödvändighet därför ett långt inlägg – men säkert har mina intelligenta och kunniga läsare inga problem med att ta till sig framställningen, det är jag övertygad om!

Hasardspelandet är på en och samma gång utbrett samt kontroversiellt bland hinduer. Under den viktiga årliga festivalen Diwali är det i det närmaste obligatoriskt att spela med insatser – jag ska återkomma till den högtiden nedan – samtidigt som det i maj 2012 blev protester i indiska media när företaget Playtech lanserade sin onlinebandit Lakshmi Gold, uppkallad efter rikedomens, framgångens och skönhetens gudinna inom hinduismen. Förutom bilder på Lakshmi – och en hymn till hennes ära som spelades när man vann gratissnurr – hade man i spelet också med bilder på heliga kor samt på visdomens gud Ganesha, vilka skulle ställa sig på rad för att erhålla olika utbetalningar. Det fick ledande talesmän för hinduismen att gå i taket och kräva att Playtech skulle dra tillbaka sitt tilltag, eftersom sådana gudomligheter ”[…] were meant to be worshipped in temples or home shrines, and not for promoting gambling on an online slot for the mercantile greed of an online gaming company”.

Hinduismen har sitt ursprung i Indien för bortåt 4000 år sedan, möjligen mer ändå, och är unik bland världsreligionerna såtillvida att här inte finns någon central, rättesnöresdikterande skriftsamling för dess anhängare: alltså ingen motsvarighet till Torahn, Tripitaka, Bibeln eller Koranen. Likaså saknar hinduismen en central grundare, som en Abraham, Buddha, Kristus eller Muhammed, utan har vuxit fram gradvis och upplevt många förändringar samt förgreningar i form av olika inriktningar.

Hinduismen omfattar också ett myller av övernaturliga väsen: över trehundratusen enligt vissa källor, när man också räknar in hur gudarna och gudinnorna uppträder i ett stort antal olika gestaltningar (avatarer, bokstavligen uttytt ”nedstigningar” på sanskrit) och under olika namn. Generellt kan man om hinduismen säga att den visat sig synnerligen tolerant, och med en enastående förmåga att över tiden införliva konkurrerande religionsuppfattningar och avvikande föreställningar.

Som de tre centrala gudarna räknas Brahma, Skaparen, samt Vishnu, Bevararen eller Upprätthållaren, och Shiva, Förstöraren, vilka i denna heliga treenighet – trimurti – och tagna i den ordningen antyder ett cykliskt förlopp i Universum.

Vad kännetecknar då hinduismens världsbild? Främst att allt levande i tillvaron har en själ, aatma, vilken aldrig kan förstöras eller dödas men väl anta olika fysiska gestaltningar, jiva. Döden blir därför varje gång bara en transformation: en övergång till något annat. Av central betydelse blir därmed också konceptet reinkarnation: att man gång på gång dör och återföds i ett ständigt upprepat förlopp, samsara, vilket dock samtidigt är förknippat med evigt lidande. Hur ens återfödelse ska bli är beroende av bland annat hur man levt sitt närmast föregående liv, något som sammanfattas i uttrycket karma: den kosmiska lag som styr orsaker och verkan, alltså ens gärningar och effekterna av dessa. Vad man som människa bör sträva efter är att leva rättfärdigt för att på sikt återfödas som en allt fullständigare jiva; något som brukar sammanfattas i uttrycket dharma, den kosmiska lag rörande moral, spiritualitet, fromhet och dygder som är grundvalen för allt levande.

För att du till sist ska uppnå hinduismens yttersta mål, frälsningen eller moksha där du upphör att finnas till, krävs dock asketiska övningar, meditation, förvärvade andningstekniker och världsfrånvändelse: discipliner som sammanfattas i uttrycket yoga och gör dig till en sannayasin, redo att lämna den cykliska existensen för att uppnå en harmonisk förening med världsalltet, brahmaand.

De ovanstående ”riktlinjerna” kan anses vara de centrala inom hinduismen; men bland de olika underinriktningarna kan man sedan finna förvånansvärt stora avvikelser.

Hur ställer sig då hinduismen till hasardspelandet? Det är faktiskt omnämnt många gånger i de viktigaste skrifterna, de som brukar sammanfattas under namnen smriti (”det som skall minnas”) respektive shruti (”det hörda”). Mest kända bland dessa är Samhita (”Vedatexterna”), Upanishaderna, Mahabharata (som inkluderar Bhagavad-gita), Ramayana, Purana och Mahnava Dharma Shastra (”Manus lagar”).

Liksom judendomen är hinduismen, just vad det gäller hasardspelandet, en tolerant religion som inte hymlar med människors svagheter och till och med kan erkänna dess glädjeämnen; inte olikt hur samma religion i till exempel litteraturgenren kamasutra kan hylla sexualitetens glädjeämnen. Men hinduismen går vad gäller hasardspelandet faktiskt ett viktigt steg längre än de fyra andra världsreligioner jag presenterat tidigare: den inkluderar spelandet i själva sin världsbild, och i sina myter.

En av hinduismens mest kända och centrala berättelser handlar om hur guden Shiva (bilden ovan) förlorade sin första hustru, Sati, och uppfylld av sin sorg drog sig undan från Världsalltet till en grotta nära toppen av berget Kailash. En demonkung vid namn Taraka såg då sin chans att gå till attack mot gudarnas välde, och snart rådde kaos i både himlarna och på jorden.

I desperation vände sig de andra gudarna till gudinnan Shakti för att få hjälp; och hon lät sig födas till världen som Parvati, dotter till bergens konung Himavan. När hon blev vuxen och en strålande vacker kvinna, började hon gå till grottan dagligen för att uppvakta Shiva. Han ignorerade henne dock så till den grad att han inte vare sig lyssnade eller ens öppnade ögonen, och Parvati övergick då till en asketicism som överträffade till och med Shivas egna prövningar och till sist väckte honom, förundrad, ur hans djupa meditation. Shiva blev så överväldigad av Parvatis självspäkning som offergåva till honom att han gick med på att ta henne till hustru, och deras förening fick himlarnas välsignelse – förutom att Shivas återuppvaknande fick demonen Taraka att fly sin väg.

Men Shiva och Parvati återvände till grottan inne i berget Kailash, vilket oroade de andra gudarna. För att Shiva inte skulle innesluta Parvati i sig och återgå till sin världsfrånvända meditation inne i grottan vilket åter skulle släppa Taraka lös och få Skapelsen att gå under, sände gudarna den vise barden Narada till dem – och med sig hade denne ett tärningsspel för att förströ dem. Och sedan dess har detta spelande pågått, utan avbrott. Så länge Shiva och Parvati spelar parti efter parti och lyckan böljar fram och tillbaka, så länge kommer Världsalltet att fortsätta finnas till; visserligen gång på gång förstöras och återskapas igen, i rytm med vad som händer i tärningsspelet, men finnas till.

Historien om Shivas och Parvatis tärningsspel, och som självklart i all sin prakt är oerhört mycket längre och detaljrikare än vad jag återgivit ovan, är en av de mest centrala kosmologiska berättelserna inom hinduismen. Därför har den också återgivits otaliga gånger inom den indiska konsten, som till exempel ovan på den väldiga stenfrisen i Elloragrottorna vilken daterar sig till 700-talet.

Idén att Kosmos fortsätter att finnas till tack vare ett tärningsspel är förstås fascinerande, och saknar helt motsvarighet inom andra religioner. Men vilket tärningsspel spelar då Shiva och Parvati medan Världsalltet genomgår sina cykler? Därom går åsikterna isär. Enligt vissa auktoriteter är det helt enkelt ett inte närmare specificerat spel med enbart tärningar; medan det enligt andra traditioner rör sig om pachisi, ursprunget till fia, som på denna gamla illustration med Shiva och Parvati:

Men spelandet som fenomen återkommer även på flera andra ställen inom hinduismens kosmologi. Världsalltet skapas, lever och störtar samman med några miljarder års mellanrum, och var och en av dessa cykler kännetecknas av att den består av fyra yuga, tidsåldrar. Dessa är i ordning Satya, Treta, Dvapara och Kali – och intressant nog har de fått namn efter fyra olika tärningskast, i ett spel som var populärt under den vediska perioden (omkring 1200-300 f.Kr.). Tärningskasten är dessutom i ”ordning”, med Satya (4:an) högst och ned till Kali (1:an) som är lägst.

Skälet till det hittar man i det litterära eposet Mahabharata, där i en episod kung Nala driver ut gudinnan Kalis ande och för en tid spärrar in den i ett vibhitaka-träd (Terminalia bellirica på latin), vars nötter – se bilden här intill – av mångtusenårig tradition i Indien slipats till och använts som kastföremål i olika tärningsliknande spel. Här nedan kan du för övrigt se ett urval tärningar, inom den rika artistiska traditionen vad gäller utformningen av just dessa föremål i Indien!

Gudinnan Kalis rykte som ondsint, och hennes hängivenhet för hasard, ses därför som förknippade med dessa kastföremål som av det skälet dras med en starkt negativ framtoning. Av tradition sägs också Kali ha sitt tillhåll i ”spelhus, tavernor, okyska kvinnors boningar och slakthus”.

En annan betydelsefull spelrelaterad händelse, vida känd för alla hinduer, återfinns också i Mahabharata: det tärningsspel som utgör en avgörande vändning i en långvarig strid mellan två rivaliserande dynastier. En rådgivare vid namn Shakuni ordnar ett tärningsspel mot kung Yudhishtira, den äldste av de fem bröderna i Pandavaklanen – men med falska tärningar! Yudhishtira förlorar först alla sina ägodelar, sedan sitt rike, sedan sina bröder och sig själv i slaveri, och till sist även sin hustru Draupadi. Klanen Kaurava hånar därefter den i grunden besegrade och bestulna klanen Pandava och försöker till och med som en yttersta förödmjukelse slita av Draupadi hennes kläder…

… men guden Krishna ingriper och skapar på magisk väg nya tygstycken för vart och ett som slits av henne. Scenen, och tärningspartiet – som ibland visas i form av pachisi/fia, ibland som ett rent tärningsspel – har återgetts oräkneliga gånger inom indisk konst och teater, som dansföreställning…

… TV-drama och på film. Här nedan är scenen i den europeiska TV-serien ’The Mahabharata’ från 1989, med Tuncel Kurtiz i rollen som Shakuni (i svart klädnad) och Andrzej Seweryn som Yudhishtira; synd bara att vi som tittare aldrig får veta vilka de exakta spelreglerna är, utan bara får se hur tärningar kastas i kombinationer som för oss tittare saknar mening!!

http://www.youtube.com/watch?v=p4StaH24zok

Och här har du scenen som dansföreställning – notera bilderna av pachisi/fia som projiceras i bakgrunden!

http://www.youtube.com/watch?v=9jZFkCfmsDs

Hasardspel – jūtakīlā på sanskrit – är alltså något mycket välbekant inom hinduismen, om än ett komplext ämne och oftast omvärvt av en negativ air.

En mycket gammal och känd dikt inom den indiska kulturen är ’Spelarens klagosång’, en av hymnerna i verket Rigveda (RV 10:34) och som daterar sig till omkring år 500-400 f.Kr. Det är en lång dikt över 14 verser, och i vilken en spelare som förlorat allt – sina pengar, sina sista ägodelar, sin hustru och sin familj – ger röst åt sin ångest och sin förnedring, som här:

Dveṣṭi śvaśrūrapa jāyā ruṇaddhi na nāthito vindatemarḍitāram [Min hustru föraktar mig; hennes mor hatar mig. Jag är en eländig man som inte kan finna någon tröst]

Tärningarna refereras i dikten genomgående till som ’de bruna tingen’, vilket syftar på att de är tillslipade av vibhitaka-nötter; och de sägs också vara ’bedrägliga, heta och brännande’, förutom att ’de ger, och så tar igen’. Allt som allt är denna dikt i princip tidlös, i den bild den målar upp av spelmissbrukarens helvete redan för två och ett halvt årtusende sedan.

I Vedatexterna hittar man även dessa varnande ord:

Att vinna i spel är värre än att förlora; det förleder dig till att spela på nytt. Kan en spelare någonsin nå framgång, när varje vinst följs av hundra förluster? Icke bara föröder hasardspelandet rikedomar; det föröder hjärtan och sinnen likaså.

Två av hinduismens mest kända rishi, vishetslärare som levde och verkade för över tvåtusen år sedan, har dessutom uttalat förkastelsedomar. Asita framhöll att ”hasardspel är fördärvligt och bör undvikas av kloka människor”, medan Devala fördömde tärningsspelande som en ”ondskefull form av hasard vilken är opassande för goda människor, eftersom den erbjuder utrymme för bedräglighet och oärlighet”.

Mycket riktigt skakas Indien då och då av olika spelskandaler. Denna som du kan läsa mera om på

http://www.cardschat.com/news/man-india-gambles-away-13-year-old-daughter-416

handlar om hur en man i en by i Västbengalen förra året förlorade inte bara jordegendomar utan även till sist sin 13-åriga dotter på hasard, och därmed tvingade in dottern i ett arrangerat äktenskap. Det värsta var att de lokala traditionerna tillät något sådant och därmed gjorde flickstackarn rättslös, medan den mera urbaniserade befolkningen i de övre indiska samhällsskikten förstås förfasade sig när nyheten fick nationell spridning.

Men det är inte bara ’Spelarens klagosång’ som bär vittnesbörd om hur utbrett hasardspelandet var redan för flera tusen år sedan i Indien, utan även historiska och litterära källor.

Arthashastra, ett instruktionsverk om statsmannaskap, ekonomi och militära strategier och som författades omkring år 300 f.Kr., ger rådet att ställa spelandet under strikt ämbetskontroll och beskatta det med en tjugondel (alltså 5 procent). Samtidigt kan man av det verket läsa sig till att det existerade mängder av dåtida spellokaler, vars verksamhet statsmakten försökte övervaka med hjälp av spioner [låter inte alltför olikt dagens Sverige och LI…], samt – intressant nog – att ägarna till spelen lät dessa utsättas för allehanda magiska ritualer med syftet att de skulle bli lyckobringande och dra in mera pengar. Vissa drag i vår mänskliga natur verkar vara tidlösa, samt inkodade i vårt DNA!

Men trots det öppna erkännandet av hasardspelandets faror inom hinduismens trossatser och kanoniska texter, så erbjuder samma religion något unikt som går stick i stäv med dessa: den årliga religiösa högtiden Diwali, under vilken hasardspel i det närmaste är obligatoriskt. Faktum är att enligt ett traditionellt indiskt ordspråk kommer den som INTE spelar under Diwali att återfödas som en åsna!

Diwali, ”Ljusfestivalen”, är en viktig officiell högtid i Indien och infaller på hösten mellan mitten av oktober och mitten av november, beroende på när nymånen visar sig på himlen.

Festivalen symboliserar ljusets seger över mörkret, vishetens över okunskapens, det godas över det onda, och hoppets över förtvivlan. Traditionellt rengör man inför Diwali sitt hus och dekorerar det därefter med lyktor, byter presenter med varandra och ser på fyrverkerier.

Varje dag under Diwali är förbunden med sina egna legender och myter. Den andra dagen, kallad Amavasya, är tillägnad dyrkan av rikedomens gudinna Lakshmi (nedan) i hennes generösaste sinnesstämning då hon uppfyller sina tillbedjares önskningar:

Det är dessutom den dag då gudinnan Parvati enligt traditionen påbörjade tärningspartiet med sin make Shiva, varför Parvati förkunnat att alla som spelar hasard på denna dag skall åtnjuta lycka och välgång under det kommande året. (Vill du anteckna ett datum i almanackan för det innevarande året 2014, så infaller denna dag på fredagen den 24 oktober. Dags att bjuda in till ett homegame med vännerna, kanske? Glöm bara inte att traditionen bjuder att ert spelande inte får påbörjas förrän ni på lämpligt sätt har tillbett Lakshmi!)

Man kan alltså konstatera att Diwali, och i synnerhet Amavasya, socialt och kulturellt inom hinduismen sanktionerar det som annars ses som en last eller rentav en synd i samhället.

Spelas det då under Diwali? Svaret är tveklöst ja, i mycket hög utsträckning och i alla samhällslager:

Till och med inom hushåll som annars betraktas som strängt konservativa kan framförallt kortspelande, om nominella insatser, pågå under flera dagar i sträck:

Kasinona i Goa tre- och fyrdubblar sin omsättning under Diwali, och på vissa hotell i storstäderna samlas professionella spelare för dygnslånga sessioner varför polisräderna florerar – den gudomliga sanktioneringen till trots. Vilka specifika lokala hasardspel som då är populära, under Diwali, kan för övrigt få bli föremål för ett kommande separat inlägg!

Allt som allt har alltså hinduismen en komplex och mångfacetterad relation till spel om pengar: å ena sidan fördömanden, å den andra religiöst sanktionerad uppmuntran där spelbehovet kanaliseras; å den ena sidan serveras vi varningar för spelberoendets bottenlösa brunnar av elände, å den andra lär vi oss att ett tärningsspel utgör grunden för Världsalltets existens.

Men då till den återkommande frågan: vad händer med dig efter döden, du inbitne spelare? Vad kan du vänta dig, som troende hinduist?

Du måste först av allt ha i minnet att döden inte är någon större katastrof inom denna religion; snarare är den ett återkommande inslag i din existens som jiva, alltså som ofullkomlig varelse där du ännu är föremål för diverse orenheter, fördomar, vanföreställningar och lagarna hos karma. Så länge din själ inte befrias från det kretsloppet, är varken det nuvarande livet eller ditt nästa liv efter detta något beständigt; döden är snarare ett temporärt uppehåll i de fysiska aktiviteterna, något nödvändigt för att återanvända resurser och energier och återvitalisera dig. Varje återfödsel, varje existens erbjuder dig som jiva en möjlighet att lära dig mera, att övervinna dina defekter och svagheter, och så i tidens fullbordan uppnå helhet och de insikter som krävs för fullkomlighet.

Vad som händer med din själ efter döden är beroende av flera olika faktorer: bland annat dina tidigare gärningar, om de varit goda eller onda; din sinnesstämning och dina tankar i dödsögonblicket; om du dör på en speciell dag, till exempel en helig dag, eller om du dör under speciella omständigheter som till exempel på slagfältet; och om dina barn iakttar de korrekta eldbegängelse- och sorgeriterna för dig.

Dessutom kan undantagsvis någon av gudarna ingripa till din förmån – eller tvärtom ingripa för att kasta dig ned i någon av de otrevligare världar som kan vänta på dig.

Föreställningen om en vandring uppåt genom ett otal existenser, och där du ömsom får en skjuts vidare till något bättre och ömsom halkar nedåt till ett sämre plan, är som sagt central inom hinduismen – och illustreras också i ett av världens mest kända och spridda spel som är avbildat ovan, ”ormar och stegar” (i Sverige även känt som ”klättra och kana”), vilket inte oväntat alltså är en indisk uppfinning. Sannolikt har det uppstått på 1500-talet, och i Indien är det känt under en rik flora av namn i olika regioner: gyan chaupar (”kunskapens spel”), nagapasa (”ormtärningar”), och så vidare. Oftast är spelplanen indelad i 10×10 rutor, men många avvikelser – som här ovan – förekommer. Rutorna har olika namn som står för livets prövningar och glädjeämnen, och av tradition ska det vara nio ormar varav den sista representerar mohaniya-karma, den kvardröjande negativa karman som förvirrar själen och förhindrar fullkomlighet. Till västvärlden kom för övrigt detta spel runt år 1890.

Det finns alltså många olika tänkbara världar du kan vandra vidare till efter din död, beroende på omständigheterna; den hinduiska kosmologin är komplex, och du kan till och med få vandra genom en serie av världar innan du återföds som människa igen. Purana, och den senare Vedalitteraturen, omnämner såväl många ljusa och behagliga världar, som mörka och demoniska världar. Den vanligaste av himlarna är Indralok, ett temporärt viloställe för goda själar där du får umgås med dina förfäder. Yamalok däremot, där demonfursten Yama härskar assisterad av sin tjänare Chitragupt vars uppgift det är att föra bok över alla människors samtliga gärningar på jorden, är en plats där orena själar plågas och straffas tills det mesta av deras dåliga karma utplånats, och de åter släpps för att på nytt återfödas.

Ultimativt är, inom hinduismen, syftet med livet efter detta vare sig att straffa eller belöna, utan i stället att påminna varje jiva om det sanna syftet med hans eller hennes existens. Skillnaden mellan himlar och helveten är immateriell, eftersom de alla är yttringar av den stora illusion som karakteriserar Skapelsen. Är du en jiva som kommer till en himmel, bibringas du med tiden insikten om att nöjen och glädjeämnen inte är målet; hur intensiva dessa nöjen än är, så är de inte beständiga. Om din jiva i stället nedfaller i en av de mörkare världarna, är det för att du ska själv få uppleva den ondska du förmedlade i ditt tidigare liv, så att du ska komma till insikten om hur felaktigt ditt handlande varit. Hinduismen lär också ut att de erfarenheter vi får i livet eller liven efter detta inte alltid förs med när vi återföds till nästa existens, utan kan glömmas av; därför tvingas du lära och lära om samma läxor gång på gång, tills de format en del av dina inpräglade tankemönster samt din samskara – själens undervisning. Med tiden kommer du så att bli en sannyasin och uppnå hinduismens yttersta mål, moksha där du upphör att finnas till och lämnar den cykliska existensen för att uppnå en harmonisk förening med världsalltet.

Så har ditt spelande varit på rimlig ekonomisk nivå, och i huvudsak till underhållning och glädje för dig och din omgivning, har du inget att frukta vad gäller den aspekten av ditt liv. Har du däremot spelat överdrivet och det förorsakat problem samt förhindrat att du har din uppmärksamhet fäst vid andliga ting, får du räkna med att ta konsekvenserna av det, betala priset i din efterföljande existens och så förhoppningsvis återfödas med mera livsvisdom och ta nya och bättre tag.

Och – som det kan vara dags att säga den 24 oktober – ”Happy Diwali”!