Sedan det uppfanns för ett och ett halvt århundrade sedan har mahjong fått spridning över hela Sydostasien samt i Europa och USA, är i dag med sina 700 miljoner utövare världens största gamblingspel där du ser motståndarna i ögonen, och räknas avgjort in bland spelens kulturklassiker. Och innan jag ägnar nästa avsnitt åt att gå igenom spelprinciperna i mahjong, kan det vara intressant att veta lite om varifrån spelet kommer, och om vem som uppfann det – för mahjong har faktiskt, till skillnad mot till exempel poker, schack, backgammon och många andra spel med utbredning världen över, en namngiven person som allmänt anses vara upphovspersonen bakom spelet!

SPELETS HISTORIA

Mahjongspelets egentliga ursprung har i marknadsföringssyfte, speciellt när det lanserades i väst på 1920-talet, omgetts av en rökridå av myter, spekulationer och rena lögner. Bland de många påhittade samt alltför ofta traderade berättelserna om spelet återfinns att mahjong ska ha uppfunnits av Konfucius (551-479 f.Kr., bilden här) redan för två och ett halvt årtusende sedan. Denne Kinas störste filosof genom tiderna var visserligen inte negativt inställd till spel – bland hans uttalanden är att ”det är bättre för en man att spela hasard eller schack, än att äta sina måltider varje dag men inte göra något annat” – men någon uppfinnare av spel var han veterligen inte! Som det kinesiska ordspråket lyder: ”En människa berättar en lögn, och hundra andra återger den som sanningen.”

Enligt andra kända men lika osanna berättelser uppfanns mahjong i stället av den kände generalen Chen omkring år 1000, för att hans manskap skulle hålla sig alerta under de långa vaktpassen på nätterna; det uppfanns av fiskaren Sze för många hundra år sedan under en svår storm när hans besättning greps av skräck och trodde att fartyget skulle gå under, varpå kapten Sze hastigt täljde till ett antal trästycken och lärde dem att spela med dessa vilket gjorde besättningen så intresserade att de snart glömde av sin situation; och det uppfanns av en grupp kinesiska arméofficerare, för att de skulle hålla sig sysselsatta under Tai Ping-upproret på 1850-talet.

Det gamla namnet på spelet, ma-qué (麻雀) utläses ordagrant ’hampa-fågel’ på kinesiska, vilket i sin tur betyder ’sparv’. Etymologin är enligt spelforskningen något osäker, men påstås syfta på att det klickande ljudet när brickorna blandas om, på håll liknar kvittrandet från en flock sparvar. Under de senaste årtiondena har man dock inom kinesiskan mestadels övergått till att skriva spelets namn som má jiàng (麻将) där det andra tecknet betyder ungefär ’ledare’ eller ’general’. Det är helt enkelt en uttalsmässig eftergift åt det i dag vanligaste namnet världen över på spelet: mahjong.

Nå, vem uppfann då det spel som i dag har omkring 700 miljoner utövare världen över?

Mahjong föddes – i likhet med så gott som alla andra spel – inte ur tomma intet, utan utvecklades ur andra och äldre spel. Den närmaste föregångaren var kortspelet ma tiao (ma tiae) från 1600-talet som spelades med tung kuan p’ai-kort, och där leken bland annat innehöll tre ’färger’ som representerade pengar i olika former:

Den som anses ha utgått från ma tiao och skapat ur-mahjongspelet var Chen Yu-men (1817-1878, även känd som Chen Zheng Yue), som bodde i staden Ningbo i östra Kina. Han var en hög regeringstjänsteman och kom från en förmögen familj; dessutom var han bildad, och vida känd i stadens societet som en mycket skicklig kortspelare. Man kan självfallet intresserat spekulera i hur väl han hade klarat sig i dagens pokervärld…

Någon gång runt 1860 tog Chen huvuddragen i ma tiao, lade till ett antal finesser ur andra kortspel, hittade på några egna inslag samt tog ett rejält och nyskapande grepp om illustrationerna, och lät sedan en lokal hantverkare (enligt vissa källor handlade det om två bröder som var elfenbenssnidare) iordningställa hans skapelse med brickor i stället för kort.

Världens första mahjongspel hade sett dagens ljus. Spelet är med andra ord inte mer än omkring 150 år gammalt, och således yngre än både poker, backgammon, schack och en hel del annat.

Ningbo kallar sig i dag för ’födelseplatsen för mahjong’, och i staden finns numera ett mahjongmuseum med hundratals föremål relaterade till spelet:

Utanför har man dekorerat med stenplattor i form av mahjongbrickor…

… och där finns också en bronsskulpturgrupp med tre spelare mitt uppe i ett mahjongparti, och där mannen i mitten sägs avporträttera just Chen Yu-men:

Den fjärde stolen utanför museet är ledig, varför många gärna slår sig ned på den platsen och blir fotograferade! Notera för övrigt att besökarna här traditionellt vidrör ’Chens’ högerhand som blivit blankpolerad – en liten turskapande ritual, i enlighet med kinesisk tradition. (Med tack till amerikanske vännen Tom Sloper, för lån av just dessa bilder – han är den fjärde vid bordet här):

När ska för övrigt världen begåvas med ett motsvarande pokermuseum, lämpligen i New Orleans eller i Las Vegas??

Vi vet inte exakt hur det ”ur-mahjong’ som Chen Yu-men skapade såg ut, eftersom just det beklagligt nog inte finns bevarat. Däremot vet vi att Chens uppfinning vann spridning, först bland hans vänner och bekanta som i sin tur beställde egna spel, sedan i staden Ningbo i allt vidare kretsar. Därefter gick det dock långsammare med spelets utbredning: före den stora omvälvningen år 1905 var spelet känt nästan bara i provinserna Zhejiang (där Ningbo ligger) och det angränsande Xiangsu. Under de följande två årtiondena däremot växte mahjong explosionsartat, och hade på 1930-talet gått om kinesiskt schack (xiang ch’i) som nationens populäraste spel.

Hur såg då dessa tidiga mahjongspel ut?

Chen Yu-mens originalspel har som sagt beklagligtvis nog inte bevarats, men det var inte identiskt med det vanliga mahjongspel som kineserna utövar idag utan kom att finslipas och modifieras ytterligare av andra. Det som i dag mer eller mindre är ’standardspelet’ med sina 144 brickor, framträder först omkring år 1910.

Märkligt nog är några av de allra äldsta bevarade mahjongspelen – sannolikt till och med de allra äldsta – i västerländsk ägo. Den förste västerlänningen som kom i kontakt med spelet, enligt uppgifter i en kinesisk TV-dokumentär om mahjongs historia på

http://v.cctv.com/html/xintansuo/2008/09/xintansuo_300_20080923_1.shtml

var den brittiske konsuln Frederick Harvey, då stationerad i Kina. I sin dagbok antecknade han att han 1861 träffade just Chen Yu-men, och av honom blev lärd ”sparvspelet”. I programmet uppges också att denne konsuls dagbok finns bevarad inne på världens andra mahjongmuseum, det i Chiba utanför Tokyo i Japan. Det är dock en uppgift jag inte sett bekräftad i något annat sammanhang; och inte heller såg jag själv den dagboken, när jag besökte museet i Chiba. I samma mycket sevärda kinesiska dokumentär får man för övrigt också ta del av mera fantasifulla uppgifter om varför spelet har anknytning till sparvar, och hur brickorna ska uttolkas – uppgifter som enligt de flesta spelhistoriker bör tas med en rejäl nypa salt.

Världens sannolikt två äldsta bevarade mahjongspel daterar sig till 1872 eller 1873. Då var George Bunker Glover amerikansk konsul och stationerad i Fuzhou en bit söder om Ningbo, där han även arbetade för det kinesiska tullverket. Glover var mycket spelintresserad och införskaffade i Fuzhou två ”former av dominospel”, som han kallade dem, samt ett antal andra lokala spel. I ett gåvobrev från den 18 augusti 1875 (se bilden ovan), när han var tillbaka i Shanghai, donerar han det ena mahjongspelet till American Museum of Natural History i New York:

Det andra mahjongspelet skänkte George B. Glover senare till Long Island Historical Society, varifrån det sedan 1928 gick vidare till vad som i dag är Brooklyn Museum of Art där det finns att beskåda:

Som syns på bilderna är beklagligtvis ingetdera av spelen kompletta, utan några enstaka brickor har förkommit med tiden. Att alla brickorna däremot fanns med när spelen införskaffades av Glover, vet vi av hans bevarade detaljerade beskrivningar av spelen! Men av bägge tillsammans får vi en god uppfattning om hur mahjong såg ut inte långt efter att det uppfanns: ett 148-brickorsspel med bambu-, ring- och teckenserierna (notera att teckenbrickorna nedtill har det förenklade skrivtecknet för ’tiotusen’) och de fyra Vindarna. Brickorna med Röd Drake och Vit Drake (helblanka sådana) finns med; men däremot inte någon Grön Drake. De fyra årstiderna är representerade (Våren saknas dock i AMNH-spelet), men inte några blommor; och så finns det med åtta brickor som inte är inkluderade i dagens spel, och som enligt de kinesiska tecknen ska uttydas respektive Härskare över Norden/Södern/Östern/Västern, samt Härskare över Människorna, Härskare över Freden, Jordens Härskare och så – förstås – Himmelens Härskare.

Det övre spelet (”the AMNH set”) är gjort av ben och bambu, medan det undre (”the BMA set”) är gjort av elfenben och bambu. Bägge är givetvis handtillverkade. Glover anger i sin utförliga beskrivning över spelen att de lokalt gick under namnet kao jia qiao, som ungefärligen men något otillräckligt (på grund av kinesiskans alla språkliga över- och undertoner) kan översättas med ’att snappa åt sig sparven i huset’.

Ett inte fullt lika gammalt mahjongspel finns på British Museum:

Det spelet, tillsammans med ytterligare två andra, införskaffades av W.H. Wilkinson (en sinolog knuten till Oxford University) i Kina 1889-90, medan denne tjänstgjorde vid det brittiska konsulatväsendet i Ningbo. I hans bevarade anteckningar anges att spelet gick under namnet ma chioh. Spelet på bilden ovan skänkte Wilkinson – tillsammans med ett antal andra kinesiska spel och kortlekar – efter sin hemkomst till lady Charlotte Schreiber, en omtalad affärskvinna som var mycket spelintresserad och känd som samlare av spel och kortlekar. Kort före sin död 1895 skänkte hon så samlingen (”the Schreiber Collection”) vidare till British Museum, där den huserar i dag.

De två övriga mahjongspelen som Wilkinson införskaffade är dessvärre numera på villovägar. Om det ena av dessa vet vi att det ställdes ut som en kuriositet på World’s Columbian Exhibition i Chicago 1893, varefter det donerades till Museum of the University of Pennsylvania där det dock inte längre existerar i samlingarna utan förkommit. En spelintresserad och långfingrad intendent som för länge sedan ryckte till sig det för eget bruk, kanske? Det tredje mahjongspelet från Wilkinson har dessvärre helt försvunnit ur historien, spårlöst och för länge sedan.

Av intresse är att Gröna Drakar återfinns i Wilkinsons spel på British Museum; den brickan bör alltså ha introducerats i spelet någon gång på 1870- eller 1880-talet. Däremot saknas helt blommor och årstider, liksom de åtta olika Härskarna.

Blommor och årstider finns däremot (som de åtta brickorna nere i högra hörnet) i ett gammalt spel från omkring år 1900 som är utställt på mahjongmuseet i Ningbo:

Där är de emellertid helt odekorerade, utan bara markerade med motsvarande kinesiska tecken. Först på 1910-talet blev det kutym att dekorera även dessa brickor med bilder, varpå man med visst fog kan säga att dagens kinesiska ”standardspel” med sina 144 brickor var fött.

Intressant nog nåddes Kina vid samma tid från Väst av en annan spelfluga: poker! Faktum är att en av de första regelböckerna om mahjong som någonsin publicerades i Kina, strax efter sekelskiftet 1900, samtidigt tar upp poker:

Titeln utläses Maqiao puke mi jue – den ungefärliga översättningen är ”Hemlig metod för mahjong och poker”. Den lilla oansenliga skriften är för övrigt författad av Haishang Laoyuke.

MAHJONG, POLITIK OCH EKONOMI

Om spelets vidare spridning i Kina och resten av Asien har volymer skrivits. Det kom att utövas i alla samhällsklasser, från de enklaste bönder och hela vägen upp. Här ses det utsökta handgjorda mahjongspel – med baksidesintarsia av pärlemor – som tillhört Pu Yi, den siste kejsaren (1908-24) av Kina, och nu finns på mahjongmuseet i Chiba i Japan:

I hela Asien har mahjong kraftigt vuxit i popularitet under 1900-talet, i synnerhet efter att spelet introducerades i Japan 1907. På 1920-talet florerade mahjongklubbar i så gott som varje japansk stad och by, och det förekom i det närmaste inofficiella landskamper i spelet mellan Kina och Japan under den framväxande antagonismen mellan de båda länderna vid tiden före andra världskriget. Under det japansk-kinesiska kriget 1937-45 blev däremot spelet officiellt undertryckt i Japan, på grund av att det var något som nu förknippades med den kinesiske fienden. I det ockuperade Manchuriet svarade kineserna med att uppfinna en specialvariant av mahjong, kallad ”Död åt premiärministern”, och i vilken en specifik vinnande mahjonghand utgjordes av brickor vars arrangemang när det uttalades högt blev till en kinesisk ordlek, som hänsyftade på ett tänkt lönnmord på Japans dåvarande premiärminister Tojo Hideki.

I Japan uppstod efter andra världskriget mahjong i en ny form, ’riichi’, med finesser som dorabrickor, yakitorimarker, ’röda femmor’ och den riichideklaration som gett den moderna japanska varianten dess namn.

Mahjong fick redan på 1800-talet i Kina en air av gedigen gambling, inte sällan om höga insatser, och som det behållit sedan dess och samtidigt som det spreds i resten av Asien. Noterbart är att mahjong har många, många årtionden av kinesisk tradition när det gäller att muta lokala makthavare samt statliga och regionala tjänstemän: affärsmän och andra ’påtryckare’ arrangerar helt enkelt ett parti eller två om pengar, och ser till att förlora lämpliga belopp under kvällen. Sådana partier figurerade bland annat i den stora mutskandalen 1973 i Hongkong, när det visade sig att polischefen Peter Godber tagit emot ansenliga pengabelopp via just mahjong men oförsiktigt nog förde in dem med klubbarnas adresser och allt i en privat dagbok:

Sådana arrangerade partier var, och är än i dag på enstaka håll, ett ’accepterat’ sätt att se till att pengar byttes mot favörer men på ett sådant sätt att alla behöll ansiktet. Faktum är att så sent som i mars 1997 förbjöd provinsregeringen i Szechuan, Kinas folkrikaste område, sina finansiellt ansvariga tjänstemän att spela mahjong såväl privat som i tjänsten!

Under kulturrevolutionen 1966-76 i Kina förbjöds officiellt mahjong av rödgardistklicken runt diktatorn Mao Zedong (bilden ovan), eftersom spelet förknippade med det äldre borgerliga Kina (”de fyra gamla tingen”, syftande på gamla idéer, gammal kultur, gamla sedvänjor och gamla traditioner) och därför ansågs utöva ett ”kontrarevolutionärt inflytande” och sågs som ”reaktionärt”. Trots detta var inte ens Mao själv rättrogen maoist på den punkten, utan istället bevisat hängiven åt spelet och utövade det i smyg. Intervjuad på sin ålders höst av den kände svenske sinologen Göran Malmqvist om vad Mao ansåg vara Kinas tre största bidrag till världskulturen, svarade den gamle envåldshärskaren med glimten i ögat: ”Traditionell kinesisk medicin inklusive akupunktur, romanen ’Den röda paviljongen’, och mahjong.”

MAHJONG I VÄSTVÄRLDEN

På 1910-talet hade mahjongutövandet spritt sig till de västerlänningar som bodde och verkade i främst Shanghai, Kinas då främsta port mot utlandet, och florerade inte minst på de brittiska klubbarna i staden. Det var också där som man ”uppfann” västerländska siffror och andra hörnbeteckningar på brickorna (1-9, E, S, W, N osv) för att underlätta för utlänningar att lära sig spelet.

Den som mer än någon annan tillskrivs äran av att ha lanserat mahjong i väst är dock amerikanen Joseph P. Babcock, som arbetade som representant för Standard Oil Company i Soochow i Kina. Hans kinesiska kontakter introducerade spelet för honom och han blev ordentligt förtjust i det, så till den grad att han bestämde sig för att lansera mahjong i USA och beställde ett antal spel av en lokal fabrik. I september 1920 tog han via amerikanska patentverket ut copyright på sina regler, lät trycka upp den första upplagan av dem, och passade också på att registrera sitt varumärke ”Mah-Jongg”.

De första spelen som var mera i form av lyxupplagor med brickor av ben och bambu såldes via varuhuskedjan Abercrombie & Fitch, och ”Mah-Jongg” blev snabbt en sådan monsterhit i USA att andra importörer och tillverkare inte var sena att följa efter. I mitten av 1920-talet var mahjongspel den sjätte största enskilda exportprodukten från Shanghai, och kineserna tvingades importera lårben och andra skelettdelar av kor för att försöka möta den hastigt växande efterfrågan. Även så hängde de inte med, förutom att det även fanns en marknad för billigare spel, så det tillverkades också mängder av spel med brickor i plywood och annat trämaterial, även inom USA:

Man tillverkade också andra brickuppsättningar helt i bambu, porslin, plåt, mässing, nyuppfunna plastmaterial som pyralin, bakelit och casein, och till och med på tryckt kartong:

Den stora skaran av olika importörer och fabrikanter ledde inte bara till att den amerikanska regeringen 1924 fann sig föranledd att belägga spelet med en importskatt på 10%, utan också till att en hel flora av olika versioner av mahjong kom att finnas i väst. Babcocks copyright och registrerade varumärke ”Mah-Jongg” tvingade de övriga importörerna – förutom golfklubbar, hotellkedjor, rederier, självutnämnda mahjonginstruktörer och ett otal nybildade spelklubbar – att hitta på nya namn och ta till egna varianter av såväl poängberäkningen och reglerna varav många påstods vara ”de ursprungliga kinesiska”, förutom att dessa också introducerade jokrar samt andra speciella brickor.

Detta ledde till att man 1924 bildade The Standardization Committee of the American Laws of Mah-Jongg, i vilken ingick av Joseph Babcock, Robert Foster, M.C. Work, Lee Hartman och J.H. Smith. Samtliga dessa gentlemen hade tidigare publicerat egna böcker i ämnet, och samma år lade man så gemensamt fram The American Official Laws of Mah-Jongg. Dessa blev dock långt ifrån accepterade överallt, och dessutom fortsatte mytbildningen runt mahjong i marknadsföringssyfte; det gällde ju att få spelet att framstå i en så exotisk och intresseväckande dager som möjligt, samtidigt som det blev mainstream och uppmärksammades i otaliga tidskrifter…

… och det till och med skrevs sånger, baletter och musikstycken som refererade till spelflugan:

Inte förrän kontraktsbridgen slog igenom runt 1930, ett årtionde senare, fick mahjongspelandet sin klara nedgång.

Mahjongs enorma framgång i USA ledde självklart till att spelet också omgående introducerades i Europa på 1920-talet, av vakna trendsättare och arbetsamma entreprenörer. Att den dåvarande drottningen av Norge år 1923 beställde hem ett spel från USA, var man förstås inte sena med att utnyttja i marknadsföringen:

I de flesta europeiska länder bildades mahjongklubbar och organisationer som gav ut egna regelhäften, som i till exempel Storbritannien…

… och så även i Sverige, där ett svenskt mahjongförbund bildades 1924:

Även i Europa föll dock mahjong offer för bristen på standardiserade internationella regler, samt därefter konkurrensen från kontraktsbridge under 1930-talet. Det blev en mindre ’revival’ för spelet på 1950-talet, men därefter har det i Europa varit tystare om mahjong fram till 1990-talet, då en långsam återhämtning sedan dess skett. I USA florerar spelet i moderniserad form bland exilkineser och andra asiater, medan den dominerande formen bland resten av befolkningen – ’American Mah-Jongg’ – organiseras av National Mah Jongg League (utan bindestrecket). Den formen av mahjong definieras av att den spelas med 152 brickor (de sedvanliga 144 plus 8 Jokrar); av att man kan bilda både femtal och sextal som godkända kombinationer, men däremot inte ’stegar’ som t.ex. 2-3-4 i Bambu; och av att listan över godkända kombinationer i spelet ändras varje år och listas på ett kort som ges ut av NMJL, förutom en del annat.

 

I dag har mahjong i Kina, ur myndigheternas synpunkt, blivit så ”officiellt” att det sedan 1998 administreras av den statliga kommissionen för sport som i sin tur börjat tillåta turneringar för allmänheten. Starka drycker, rökning, svordomar och vadslagning är dock strängeligen förbjudna i samband med sådana, där man försöker skaka av sig spelets kvardröjande ”dåliga rykte”. År 2002 hölls det första VM i spelet, efter att ett antal nationella organisationer enats om internationella regler efter två år av förhandlingar, och det arrangeras olika mästerskapsturneringar i spelet som till exempel ett World Series of Mahjong:

Har man dock lärt sig grunderna i mahjong, är det inte alltför svårt att anpassa sig till andra varianter: här till exempel spelar jag taiwanesisk 16-brickorsmahjong en söndagsmorgon i en park i Taipei, när jag råkade stöta på en grupp som ägnade sig åt spelet. De erkände att det var första gången i deras liv de sett en viting spela det!

Då bör du ha fått upp aptiten för att sätta dig in i detta världens största spel om pengar mano a mano, som dock fungerar magnifikt som en utmaning för intellektet och därför självklart går utmärkt att spela som det är, om poäng och ära. I nästa avsnitt: en grundkurs i hur du spelar mahjong!