Idag kommer jag att göra ett lite annorlunda inlägg, som på sätt och vis har att göra med den mentala sidan av poker.

Jag har en vän, låt oss kalla honom B, som jag pratar och studerar poker med. För några dagar sedan ringde han mig och berättade att han tänkte ta ett break från pokern på obestämd framtid. Jag hade vetat sedan ett tag tillbaka att han var frustrerad över att hans resultat uteblivit trots timtals läsning av pokerböcker, samtal i vår studiegrupp och handanalyser. Så det borde kanske inte ha kommit som en chock, men ändå gjorde det det. B är nämligen en av de absolut flitigaste – och klipska – pokervänner som jag har. Hans analyser är alltid välresonerade och matematiska och det finns ingen tvekan om att killen har alla förutsättningar till att bli en fantastisk pokerspelare.

Men hur kommer det sig då att B, med alla de goda förutsättningar han har och allt det hårda arbetet han lagt ner på poker, inte lyckas ta sig ur träsket ens på de lägsta nivåerna online?

Det fick mig att tänka tillbaka på en tid när jag spelade golf. Första gången jag höll i en golfklubba var jag 6-7 år. I ett par års tid spenderade jag varje ledig sommardag på golfbanan och gick aldrig mindre än 36 hål per dag. På klubben kallade de mig ett ”löfte” och jag vann klubbtävling efter klubbtävling. När jag kom upp i tonåren bestämde jag att jag ville göra en seriös satsning. Jag gick igenom alla misstag i min swing och gjorde en teknisk renovering. Jag gick från att älska spelet och varje minut på banan till att nöta timtals bollar på fången och övningsområdena. Jag hade varit beredd på att förändringarna skulle leda till kortsiktiga försämringar, men när jag två år senare fortfarande gjorde mediokra resultat på tävlingarna var jag modsluten, och det kändes så orättvist att jag, som var den av alla golfkompisar jag kände som la ner flest timmar på mitt spel, inte kunde få ett break.

Jag hade en diskussion med min golf coach om detta och då sa han något som jag fortfarande kommer ihåg så klart – ”Diana, det handlar inte om vem som har bäst teknik, golf handlar om att få bollen i hålet”. Jag vet att det här låter löjligt självklart, men det gör det inte mindre sant.

För när du går ut på golfbanan och du måste sätta den där en meters putten så spelar det egentligen ingen roll att du satte 100/100 puttar på övnings greenen dagen innan. För på golfbanan är ingen en meters putt likadan. Ibland slopar greenen till höger, ibland slopar den till vänster, ibland purrar vi i uppförsbacke, ibland är den hård och snabb och ibland är den våt och långsam. Ja ni fattar. Och om du swingar putten i samma längd och samma perfekta linje som du gjorde på övningsgreenen, så kommer du missa hålet. För situationen är helt enkelt inte likadan.

Och jag tycker att det här relaterar till pokern, där greenens unika förhållanden kan jämföras med våra motståndares tendenser.

Det finns ingen tvekan om, i mitt huvud, att B är både smartare och kan mer än sina motståndare, men jag tror att hans största motståndare är han själv. Han är mer fokuserad på att spela perfekt poler i teori än att exploatera sina mindre kunniga motståndares uppenbara misstag.

Det jag vill komma till, utan att förminska vikten av att studera, är att poler i slutändan handlar om att vinna maximalt, inte spela snyggt.

Om du känner att du hamnat i en liknande svacka som B, vill jag ge dig samma råd som jag gav honom – ta en paus från handanalyser. Stäng av ”huden”. Ha kul med pokern och fokusera enbart på att spela ut dina mindre smarta motståndare. För det finns gott om dem och det finns mycket pengar att tjäna om du är in tune med dina naturliga instinkter.

Så till B och mina läsare som går igenom en svacka. Chilla, ha roligt – och ge inte upp 🙂

Lycka till vid borden!