Kanske får jag bjuda på en ny underhållande gamblinganekdot, nu när helgen är i antågande? Huvudpersonen denna gång är adelsmannen och gamblern William Douglas (1725-1810), som var både den tredje earlen av March samt den fjärde hertigen av Queensberry.

Denne William Douglas var inte bara en av det dåtida Englands rikaste personer, utan han var också inbiten kortspelare – medlem i bland annat den famösa Londonklubben White’s, då epicentrum för Englands mest omtalade gamblers – samt avgjort inte främmande för att ”rigga” vad på allehanda sätt som knappast stod självaste Titanic Thompson efter. Tänk för övrigt vilken middagsbjudning det hade kunnat bli om man nu som tankeexperiment fritt hade fått välja ut ett dussin av världshistoriens mest kända gamblers som gäster… vilka anekdoter hade då inte kommit i dagen, från fördrinken och hela vägen till portvinet och cigarrerna efteråt!

Hur som helst iscensatte Douglas på 1750-talet ett mycket omtalat vad: att han skulle kunna skicka ett brev över sträckan femtio miles (= åttio kilometer) inom loppet av en timme, och så att det kom fram till honom själv. Håll i minnet att detta var när hästar var det snabbaste transportmedlet som stod till förfogande, och vilka har en topphastighet – över korta distanser – som är betydligt lägre än åttio kilometer i timmen! Eftersom vadet framstod som komplett omöjligt att vinna för Douglas, hade han inga svårigheter att få till det om ett imponerande belopp mot sin motståndare.

Douglas låg dock steget före. Han hade hyrt in ett tjog förstklassiga cricketspelare, och placerade ut dem över noggrant uppmätta sträckor på en del av sina marker. Inför sin vadmotståndares ögon lät Douglas sy in brevet inuti en cricketboll, och så kastade de inhyrda spelarna snabbt bollen från man till man under en timmes tid samtidigt som man höll uppsikt över hur många varv den gjorde, och avslutningsvis kastade den till honom själv.

Kontrollmätningen efteråt visade att bollen och brevet under den timmen färdades betydligt över femtio miles… och motståndaren hade förstås inget annat val än att räcka över pengarna.

I sin ungdom var dessutom William Douglas mycket atletisk, samt en förstklassig ryttare. Han ägde därutöver ett kapplöpningsstall, och betalade sina anställda bra: så bra att när en grupp bookmakers med en rejäl bunt pengar försökte muta en av hans jockeys att hålla igen sin häst för att förlora ett stort och viktigt lopp, gick jockeyn raka vägen till Douglas och berättade om försöket. Douglas beordrade kyligt sin jockey att ta emot pengarna. På själva tävlingsdagen, när Douglas gick för att inspektera sin häst inför loppet, låtsades han bli så inspirerad av hur vackert djuret var att han högt inför åskådarna tillkännagav sin avsikt att rida djuret själv; och när han tog av sig sin skräddarsydda rock, befanns han ha färdig ryttarmundering under.

Douglas vann loppet, delade pengarna fifty-fifty med jockeyn, och kvar stod en grupp bookmakers med lång näsa och tomma portmonnäer. Det sägs ha varit enda samt sista gången som någon någonsin försökte muta någon av Douglas’ anställda…

Trevlig helg, alla ludofiler och chartister!