I sista sekunden – mycket tack vare att Dan Glimne uppmärksammade Bos seminarie om spelmissbruk – fick förbundet veta om detta event.

Ingen av oss i förbundet kunde egentligen åka eftersom vi fick informationen dagen innan som seminariet skulle hållas.

Men Ordförande Ulf tog ansvar och flyttade på några viktiga möten och åkte till den kungliga huvudstaden.

Här kommer en rapport från seminariet skriven av Ulf – som får gästblogga i Superbloggen.

 

Bos seminarie om spelmissbruk med undertiteln ”Vad vi vet att vi inte vet om spelmissbruk”

Seminariet inleddes med ett kort, intressant inledningsanförande av ministern med spelfrågorna på sitt bord, civilminister Ardalan Shekarabi (S). Han berättade lite om målet för den svenska spelpolitiken; ”en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen kan värnas och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former”. Han knöt vidare an till det aktuella ämnet med spelmissbruk och pratade om att inte bara handlar det om 2% av befolkningen som är spelare med problem, utan också 260 000 anhöriga till dessa personer som också lider av sviterna från spelmissbruket.

Han lovade att så snart budgetsituationen tillät skulle omreglering/licenssystem ges en ordentlig utredning. Där gäller det för oss i Svenska Pokerförbundet att vara med och bevaka, så att vi får göra vår röst hörd. Särskilt gäller det att se till att myterna om poker inte får följa med in i utredningen, utan att pokern får en chans att få en ärlig genomgång.

Efter inledningsförfarandet fick en panel bestående av fyra personer (docent Anders Tengström, professor Fred Nyberg, riksdagsledamot Agneta Börjesson (MP) och Gustav Sundgren från Riksförbundet Spelkontroll) och under utfrågning av Gustav Hoffstedt från BOS ta vid. Där började Fred och Anders med att beskriva likheterna mellan ett substansberoende (alkohol och andra droger) med spelmissbruk.

I bägge fallen får man abstinens då man försöker avstå, men upplever en förlust av kontroll, man ökar sin egen tolerans, och man fortsätter fast man vet att man skadar sig själv. Här finns starka evidens som visar på likheterna, men ändå saknas nästan helt forskning om preventiva metoder vad gäller spelmissbruk. Det finns dock goda skäl att anta att flera av de riskfaktorerna som finns för droger också finns för spelmissbruk, dvs tex arv och miljö, tillgänglighet och reklam.

Att behandling mot spelmissbruk fungerar kan vi med stor säkerhet säga, men forskning om vilka metoder som fungerar bäst är väldigt bristfällig. Fungerar olika typer av läkemedel i samband med behandling av spelmissbruk tex? Och en stor fråga som är en av de vi inte vet angående spelmissbruk är; vad kostar spelmissbruket? Det lämnades en liten cliffhanger här med upplysning om att det svaret (eller i alla fall ett svar) förmodligen skulle komma att meddelas under Almedalsveckan.

Det togs också upp hur spelmissbruk ofta huvudsakligen beläggs med en moralisk aspekt. ”Varför slutar du inte bara spela?” Alkohol och andra droger hade i stort sett samma moraliska syn förr i tiden, men där har forskning och medicinsk vetenskap förklarat att det handlar om mer än så. I den bemärkelsen sas att spelmissbruksfrågorna ligger 100 år efter alkoholmissbruksfrågorna.

Agneta berättade att ungefär 40% av de som var omhändertagna inom kriminalvården led av spelmissbruk. Spelmissbruk är en vanlig väg till kriminalitet då ett spelmissbruk kan kosta stora pengar som på ett eller annat vis måste finansieras.

Det togs upp hur lite samordning det fanns kring spelmissbruket, om det är kommuner eller landsting som är ansvariga och hur ojämn vården var över landet. Vid spelmissbruk är det stor skillnad i hjälp du kan få beroende på vilken kommun du bor i. Önskemål restes om nationella krafttag för detta och inte minst för de medberoende där det idag inte finns någon som helst hjälp att få.

Självklart belystes frågan om avreglering av spelmarknaden och där framförde Agneta hur hon såg en avreglering lika mycket som en reglering. Ett licenssystem kan öppna upp marknaden för fler aktörer, men samtidigt ställa större krav på dessa aktörer än vad som kan göras idag, något som skulle kunna leda till en bättre reglering och en säkrare spelmarknad.

När forskningen fick svara på vilken typ av spelmarknad som var bäst i förhållande till spelmissbruksproblematik fick vi ett tydligt svar från Anders. Det finns inget sådant svar. Det går inte att leda i bevis att ett särskilt system bättre hindrar spelmissbruk än ett annat, det finns alldeles för många parametrar att väga in för att få någon vettig data ifrån det. Att ta ett system från någon som gjort det bra och implementera det i Sverige såg han inte som någon möjlighet, för varje marknad är unik. Vi kan lära oss från likväl dåliga som goda exempel, men i slutänden måste vi skapa vårt eget system. Och det handlar mest om politik och inte om forskning.

Ett intressant resonemang fördes kring onlinesiternas ansvar, där det visades på att de 5-10 procenten storspelare står för en majoritet av intäkterna hos de flesta spelsiter. Dessa spelare lider inte sällan av viss spelproblematik. Det är lätt att se incitamenten för siterna att ge dessa storspelare en massa extra för att de ska stanna på just den siten, samtidigt som det kanske även bland dessa finns spelmissbruk, som inte borde underbyggas ytterligare.

Enligt Agneta har spelmissbruket ökat i Danmark sedan deras licenssystem infördes. Jag har inte läst något om detta, men finner det inte uteslutet. Samtidigt kan jag inte helt släppa tanken på att spelmissbruket kanske i och med licenssystemet också synliggjorts mer. Det kan finnas två sidor av det myntet, kanske hjälper licenssystemet spelmissbrukare att få hjälp i större utsträckning.

Något jag kände berörde pokern specifikt och som jag kommer ta med mig in i diskussionen kring omreglering är den jämförelse som gjordes mellan de mest beroendeframkallande drogerna och spel. De mest beroendeframkallande drogerna ger ett snabbt och kraftfullt rus, som även trubbas av ganska snabbt. Förmodligen kunde även paralleller här dras till spelandet. En snabb, stor vinst är förmodligen det mest beroendeframkallande och dit hör inte direkt turneringsspel i poker som oftast pågår under många timmar.

Min uppfattning är att poker är ett skicklighetsspel med inslag av tur och när någon går ifrån en turnering som vinnare, så tror jag sällan att det bara beror på tur. Alltså består ruset efter en vunnen turnering inte bara av en euforiska känslan av vinstlycka, utan även en känsla av tillfredsställelse av att ha kämpat och åstadkommit något.

Det krävs skicklighet för att vinna turneringar i poker, även om det också handlar om att undvika otur. Det betyder absolut inte att spelmissbruk inte finns inom poker, det gör den absolut. Med bra förebyggande åtgärder och ordentligt utbyggd hjälp till de som ändå får problem tror jag i alla fall att vi kan minska skadorna rejält. Och där har Svenska Pokerförbundet en roll, vi kan absolut bidra på det området.

Det viktigaste kring spelmissbruk som jag tar med mig i övrigt är att vi måste medvetandegöra problematiken som finns. Minska stigmatiseringen och förbättra hjälpinsatser och då framförallt det förebyggande arbetet och allra mest för ungdomar under 20 år, där risken för spelmissbruk är som störst och där ett spelmissbruk kan vara den sämsta tänkbara starten på ett vuxenliv.

Ulf Engström

Ordförande i det Svenska Pokerförbundet