Under 1950-talet hann Las Vegas uppleva ett flertal milstolpar i sin historia. En remarkabel sådan passerades den 24 maj 1955, då kasino- och hotellkomplexet Moulin Rouge öppnade… som det första rasmässigt helt och fullt ut ”integrerade” etablissemanget någonsin där.

Fram tills dess hade Las Vegas fungerat, utan någon större eftertanke utan snarare i takt med de dåtida amerikanska samhälleliga strömningarna, som en rejält segregerad stad. Många av kasinona och hotellkomplexen hade svarta anställda – även om man då fortfarande benämnde dessa människor med f-ordet eller n-ordet, utan den extrema laddning som det senare dock fått på 2000-talet – vilka mera sällan jobbade som dealers eller servitriser, men väl desto oftare som diskare, tekniker och städare bakom kulisserna. Enstaka svarta sångstjärnor och musiker, som Pearl Bailey, Louis Armstrong…

… Dorothy Dandridge, Duke Ellington och Harry Belafonte, kunde bestås med egna shower på de kända kasinona; men de var förbjudna att spela där, liksom att bo i hotellavdelningen. I stället fanns väster om Strippen, mellan A Street och H Street, kvarter med enklare logi och mindre lyxiga hasardspel, och dit den mer pigmenterade delen av besökare och bofasta hänvisades.

Bakom Moulin Rouge låg faktiskt inte maffian, utan ett konsortium bestående av Will Schwartz, Louis Rubin och Alexander Bisno, alla ”vita” investerare, samt boxningsvärldsmästaren Joe Louis. De lyckades få fram 3,5 miljoner dollar i kapital, och Las Vegas’ första integrerade resort – från avdelningschefer och via dansöserna hela vägen ned i hierarkin, samt inkluderande gäster och de kontrakterade showstjärnorna – på adressen 900 Bonanza Road var ett faktum. Dekoren var hårt parisiskinfluerad, inspirerad av den berömda nattklubben med samma namn i Frankrikes huvudstad.

Moulin Rouge blev en succé redan från starten. Inte bara var det en veritabel A-lista med svarta stjärnor som uppträdde där, som Sarah Vaughan, Count Basies orkester och Lena Horne, utan stället blev populärt bland välkända vita artister som efter att de avslutat sina uppträdanden på de ”vita” kasinona i Las Vegas sedan kom till Moulin Rouge för att mingla och uppleva stämningen, eller rentav uppträda med egna ”after hours”-shower: som Frank Sinatra, Zsa Zsa Gabor, Marlene Dietrich, Jack Benny, George Burns och Judy Garland.

Etablissemangets framgång gick inte maffian förbi, utan sågs med misshag av många av dess bossar i staden: inte bara konkurrerade Moulin Rouge och stal omsättning från deras egna kasinon, utan många av dessa bossar var – låt mig tala i klartext här – utpräglade rasister. I november 1955, efter bara ett halvår, stängde Moulin Rouge för att sedan gå i konkurs. Ännu i dag har inte alla omständigheter runt fallet kommit i dagen, men bakom låg högst sannolikt en hel skala ”påtryckningar” av olika slag, inklusive fysiska hot mot ägarkonsortiet.

Moulin Rouge skulle dock få långt större betydelse i förlängningen, och fungera som inspiration för medborgarrättsrörelsen i USA. Många av dem som arbetade där skulle bli aktivister, inklusive Sarann Knight-Preddy som var den första ”färgade” kvinnan någonsin i USA att ges en kasinolicens. I början av 1960 hade åsikterna vuxit sig så starka att en stor protestmarsch mot rasdiskriminering var planerad att äga rum längs The Strip; men inför det hotet, som sågs som ”bad for business” i staden, arrangerades den 26 mars ett möte med ett stort antal hotell- och kasinoägare, lokala svarta ledare, och företrädare för såväl staden som delstaten. Resultatet blev ett avtal som med omedelbar verkan helt desegregerade alla etablissemangen längs The Strip, vilket snart nog skulle efterföljas även i Downtownområdet.

Bakom låg från maffians sida även rent pragmatiska skäl. Under det halvår som Moulin Rouge var öppet hann det på ett övertygande sätt visa att svarta besökare och turister var en ekonomisk resurs att räkna med; och är det något talesätt som präglat huvudindustrin i Las Vegas, så är det detta: Money talks.

En annan sak som kom att få betydelse för maffian var att IRS år 1957 utsatte Tony Accardo, en av de ledande bossarna – se avsnitt 8 – för en specialundersökning när det gällde skattebrott. Den resulterande publiciteten, och agenter i hälarna på Accardo dag som natt, tvingade honom att kliva åt sidan och lämna över ledarskapet för the Chicago Outfit till Sam Giancana. Långsamt men metodiskt började alltså nu de amerikanska myndigheterna att koppla greppet om den organiserade brottsligheten, såväl i som bortom Las Vegas.

 

Mordförsöket på Frank Costello

Nästan samtidigt inträffade en avgörande händelse när det gällde FBI:s intresse för maffians förehavanden i Las Vegas, och det i New York mer än fyratusen kilometer därifrån.

På kvällen den 2 maj 1957 var gangstern Frank Costello på väg till sin lägenhet på en fashionabel adress på Park Avenue West. Costello var inte vem som helst: han var just då den inflytelserikaste av alla maffialedare i USA, och känd som ”den organiserade brottslighetens premiärminister”. Hans fysionomi hade dessutom varit i TV-rutorna från kust till kust i samband med Kefauverförhören 1951 – se bilden ovan.

I det ögonblicket klev en ensam fetlagd lönnmördare fram i vestibulen och ropade ”This is for you, Frank!” samtidigt som han avfyrade ett skott från en .38 Police Special mot huvudet på Costello.

Costello segnade ned på händer och knän, med blodet strömmande längs kinden, och medan han hest mumlade ”Somebody tried to get me” försvann lönnmördaren in i en väntande Cadillac som med tjutande däck körde därifrån.

Det borde ha varit en framgångsrik avrättning, helt enligt maffians handbok för dylikt… men den nervöse lönnmördaren hade haft för bråttom och misslyckats. Costello togs till Rooseveltsjukhuset precis i närheten, och medan läkarna opererade gick polisen igenom hans kläder. I innerfickan på Costellos blodfläckade kavaj hittade de en handskriven lapp, där det stod:

Gross casino wins as of 4/27/57 $651,284

Casino wins less markers 434,695

Slot wins 62,844

Markers 153,745

Mike $150 a week, totaling $600

Jake $100 a week, totaling $400

L. – $30,000; H. -$9,000

 

Längst ned återfanns också tre signaturer: LJL, JKH och ROC.

Läkarna släppte Costello samma kväll, och han fördes till polisstationen på 54:e gatan för förhör. ”Ah don’t know nuthin’” var allt Costello var villig att säga, men mängder av detektiver och konstaplar var redan ute i stadsdjungeln för att knacka dörr och följa upp ledtrådar, med tanke på det tilltänkta offrets betydelse.

Vem som låg bakom mordförsöket kunde man snabbt gissa sig till: den konkurrerande Genovesefamiljen, som Costello och hans gruppering länge haft problem med på hemmaplan i New York. En intressant detalj i sammanhanget var att Costello alltid förflyttade sig i sällskap med en eller ibland två livvakter, men just denna morgon hade Costellos vanliga livvakt ringt och sagt att han var sjuk. Polisen kunde också efter vittnenas beskrivning mer eller mindre identifiera skytten: Vincent ”The Chin” Gigante, fotsoldat för just Genovesefamiljen.

Närmare efterforskningar, och några samtal till Nevada, ledde också till ett högintressant faktum: Costello hade starka kopplingar till Las Vegas, närmare bestämt kasinot Tropicana.

Tropicana – kallat ”The Trop” bland lokalbefolkningen – hade då precis öppnat den 1 april, bara några veckor tidigare. Bakom det kasinot låg ett konsortium av några av USA:s mäktigaste maffiafamiljer: Sam Giancana och Paul ”The Waiter” Ricca från Chicago, Carlos Marcello från New Orleans, Meyer Lansky som då pendlade mellan Havanna och sitt hem i Miami, och Frank Costello som representerade flera av New York-familjerna. Hela dealen hade sytts ihop av den diplomatiske Johnny Roselli.

Officiell front för Tropicana, och innehavare av gamblinglicensen, var Ben Jaffe och J.K. ”Kell” Houssels. Jaffee var också formell ägare av Fountainbleu Hotel i Miami, som dock i praktiken ägdes av Costello. En tredje formell delägare i Tropicana var ”Dandy Phil” Kastel, vilket med tiden skulle få mer än en maffiachef att fundera på att hyra in en hitman.

Kastels fru Margaret blev nämligen känd som ”Mrs. Tropicana” och älskade den självpåtagna rollen som heminredningsarkitekt. (”Vad då en bärande vägg? Jag tycker den är ful; jag vill ha glas och speglar i stället, genast!”) Varje morgon dök hon upp på byggplatsen, iförd en minkpäls och gick omkring viftande med en cigarrett i ett två decimeter långt munstycke. Enligt vad som sägs lyckades hon helt på egen hand fördyra hela projektet med över en miljon dollar, mer än en femtedel av totalbudgeten.

Och nu hade alltså lagens långa arm en extremt intressant papperslapp i sin ägo. Costello vägrade svara på frågor om den, men snart nog hade FBI fått korn på huvudsiffran: den svarade exakt mot Tropicanas bruttointäkter för de första 24 dagarna.

Även initialerna kunde man matcha mot tre personer: LJL var Louis J. Lederer som var huvudansvarig för alla spelen på Tropicana, JKH var delägaren och managern Houssels, och ROC stod för Robert O’Cannon som var chef över hotelldelen.

För första gången hade FBI fått en korrekt insikt i de pengavolymer som cirkulerade runt på ett kasino. Byrån satte in en massiv insats, och gjorde grundliga efterforskningar när det gällde de inblandade personerna: det skakade om brottssyndikaten, ledde till att ett flertal chefer ögonblickligen fick lämna Tropicana, och tvingade Costello och hans folk att sälja sina andelar där. Det ekonomiska avbräcket och FBI:s ökande fokusering på gamblingindustrin, irriterade allvarligt alla familjerna i Las Vegas.

Dessutom utsattes Frank Costello efter mordförsöket personligen för så mycket uppmärksamhet från FBI:s sida, att han var tvungen att nästan helt dra sig tillbaka från brottets bana. Hade han fortsatt att träffa sina underhuggare, skulle det bara ha underlättat för de federala myndigheterna att kartlägga hans kriminella nätverk.

Sedan, vid nyåret 1959, inträffade en ny katastrof för maffian: den socialistiska revolutionen på Kuba. Varnande ord hade länge funnits, men flera av de åldrande maffiabossarna hade valt att slå dövörat till och hoppas på att allt skulle ordna sig i längden.

Den som personligen råkade värst ut var Meyer Lansky (bilden), som hade investerat miljoner och åter miljoner dollar i kasinon, hotell, krogar och bordeller i Havanna med omnejd, och nu förbittrad och maktlös tvingades se hur sedelbuntarna gick upp i rök. En av den hårdföre revolutionsledarens Fidel Castros första åtgärder var nämligen att omgående bomma igen samtliga landets kasinon och konfiskera deras egendom. Castros spelfientlighet sträckte sig till och med så långt att han även förbjöd Capitolio, 1950-talets lokala piratkopia på Monopol, för att han ansåg att det sällskapsspelet fostrade kapitalistiskt tänkande hos hans undersåtar!

En bokrecension jag tidigare skrivit i Superbloggen berättar mera om just maffians fall på Kuba:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/05/kasinona-kuba-och-kommunismen/

Moe Dalitz däremot klarade sig bra: frånsett några smärre pliktskyldiga investeringar på Kuba ihop med enstaka kollegor inklusive Lansky, hade han koncentrerat sig på Nevada som han såg som långt politiskt stabilare och där spelreglerna var lättbegripligare. Men allt sammantaget innebar den kubanska revolutionen ett dråpslag mot maffians ekonomiska solar plexus, och att familjerna nu tvingades konkurrera om allt knappare resurser.

Det var således inte vid gott mod som den organiserade brottslighetens företrädare i Las Vegas gick in i 1960-talet. Om hörnet väntade dessutom publikationen av en bok som allvarligt skulle skaka om maffian, det fortsatt ökande trycket från FBI och IRS, och inte minst den man som 1966 skulle anlända till staden med världshistoriens största check på fickan.