Jag sitter bänkad framför datorn sedan några dagar tillbaka för att följa EPT Dublin. Tyvärr åkte Anton Wigg ut tidigare under dagen och inga svenskar återstår i själva Main Event men ett helt gäng med grabbar har köpt in sig i High Rollern som startade idag så vi får hoppas på klonk där istället.

I pauserna på EPTLive visar dom gamla händer från de tidiga stoppen här och framförallt från den som var där för tio år sedan.

William Thorson dyker upp i många av klippen. Jag påminns när jag ser dom hur extremt skicklig han är eller var kanske man ska säga eftersom han lagt pokern på hyllan. Pokern har haft underbarn genom åren men det finns faktiskt inte många som kan jämföras med den gode Thorson. Hans förmåga att läsa sina motståndare i olika situationer kan man inte lära sig och det är väldigt väldigt få personer som har det “sjätte sinnet”. Jag tänker inte ta ifrån någon av dagens proffs att de är extremt skickliga men den som följt honom någon gång vet att det var något utöver det vanliga.

Redan innan han hade spelat in över de tre miljoner dollar han spelat in på turneringar så var han omtalad som en av spelets absolut främsta. Jag minns när han blev signad av Team PokerStars Pro hur Daniel Negreanu jublade och gick fram till William och sa hur glad han var att han äntligen fick en lagkamrat som han kände att han kunde mäta sig med. Jag minns när Willie Tann som säkert spelat poker i minst 30 år kom fram, la armen om Wille och sa “när jag blir stor då vill jag bli som dig William”. Jag tror till och med Stu Ungar skulle ha sett William som en av sina största hot.

Den gode Thorson hade lätt kunnat ha blivit Sveriges första världsmästare. Inte bara en utan faktiskt två gånger. Året när Jamie Gold (2006) vann så var det just mot honom som Wille förlorade alla sina marker med 13 spelare kvar. Det är en hand som jag tror jag hört honom gå igenom säkert 50 gånger: “Hur kunde jag vara så dum?”, “Hade jag bara tänkt 10 sekunder längre så hade jag vikt.”, “Det var så onödigt att ens ta den risken mot honom”… Wille hade knektar, Gold hade kungar. Pengarna åkte in före flopp. De låg båda i toppen. Om jag inte minns fel så låg William trea i chips och Gold etta. 2010 kom han på 22:a plats i WSOP Main Event. Det såg länge ut att bli ett finalbord men ni vet själva hur det är. En kall kortlek avgör ens öde i ett nafs. Som en liten instickare så kan jag berätta att även pappa Thorson – Olof – gått långt i WSOP. Han kom på 13:e plats året när Moneymaker vann.

Förutom att William är en av de skickligaste spelarna jag någonsin träffat så är han också en av de mest karismatiska människor jag någonsin mött. Han var som en lillebror under alla år som vi umgicks. Han var en av mina allra närmsta vänner. När man reste så mycket som vi gjorde så fanns det nästan inget liv på hemmaplan utan det var på touren och jag är otroligt glad att jag hade honom många gånger.

Det är flera år sedan han spelade en EPT senast eller dök upp i internationella sammanhang och jag tror faktiskt inte att det gått ett enda stopp på EPT som jag varit på utan att någon har frågat mig om jag har någon kontakt med honom, om jag vet hur han mår och kanske framförallt NÄR han kommer tillbaka 😉 Personligen så kan jag säga att det vore hur roligt som helst men samtidigt är jag väldigt glad över hur bra han verkar må. De få gånger jag haft kontakt med honom så har han dock varit samma gamla Wille med hjärtat på rätta stället och bägge fötterna på jorden.

Någon dag skulle jag vilja skriva en bok om allt roligt, galet, knasigt och häftigt jag upplevt tack vare och med William. Kanske blir det i mina memoarer när jag blir 80 eller i en fiktiv roman. Och faktum är att om det skulle dyka upp i en roman skulle ingen tro på att sådant kunde hänt i verkligheten.

Dom här killarna alltså! Om ni bara visste hur otroliga vänner de varit för mig genom åren… De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta bägge två och jag har mycket att tacka dom för att jag är den person jag är idag