William Thorson, Ramzi Jelassi och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson.

De senaste åren har några av våra mest kända spelare pensionerat sig från pokern. Just dessa tre valde den förfinade strategin att faktiskt sluta med pengar kvar på banken.

Andra har snarare tvingats sluta på grund av dålig likviditet i bankrullen, snarare än aktivt gjort ett val. Exempel på det är många.

Jag undrar hur många av dagens pokerproffs som kommer att livnära sig på poker om tio år? Vem kommer bli den nya Björin och spela poker på hög nivå tills pensionen? Och vem slutar inom något år?

Om jag får gissa så tänker en del pokerspelare inte alls på framtiden, utan lever i nuet. De spelar poker tills de inte längre kan tjäna tillräckligt med pengar eller gulat. Tjänat för mycket pengar så de inte längre känner ett behov av att spela. Eller helt enkelt tröttnat på livsstilen för nya utmaningar.

Min bloggkollega Erik spelade nyligen in en intressant podd med just nämnda Ramzi Jelassi om livet efter pokern.

Som pokerspelare kan man tyvärr tro att en drömvärld är standard. Man blir van vid att jobba när man vill. Resa när man vill. Och en del har även lyxen att kunna unna sig det där lilla extra när man vill. Unga spelare som aldrig har haft ett ”vanligt” kneg kan därför få svårt att anpassa sig till ett liv med stämpelklocka och fem veckors semester.

Jag vet ju själv hur minsta lilla ansträngning, som att betala en räkning eller vika tvätt, kan te sig som ett berg av arbete och nästan skapa psykisk stress.

Jag tror tyvärr att en del är skadade för livet med tron att de aldrig kommer att behöva anpassa sig till samhället. Andra, likt Ramzi, har lyckats gå från en värld till en annan utan några större bekymmer.

Var pokern är om tio år vet vi inte. Så ingen bör ta livet som pokerspelare för givet.