Jag blev ombedd i min privata att lista lite läsvärda böcker om poker, och tänkte att jag skulle ta det här istället. För det första, det mest som skrivits om poker som är utgivet i Sverige är antingen rätt kasst eller hopplöst daterat. Det finns dock ljusglimtar. Här är ett urval som jag har haft glädje av (nåja, Glädje och Sklansky korrelerar dåligt. Nytta av säger vi).

David Sklansky: Pokerteori

Av alla böcker Sklansky skrivit är detta den som jag tycker känns mest allmängiltig idag. Trots att det är lika spännande att läsa den som att suga på en använd raggsocka ger den ett bra fundament att stå på.Pokerteori behandlar grunderna i pokerns strategier, med oddsberäkningar och den bakomliggande matematiken.

Bill Chen och Jerrod Ankenman: The Mathematics of Poker

”GTO står för Game Theory Optimal, och handlar om att applicera ett vetenskapligt spelteoretiskt korrekt spel på pokern. Till skillnad från till exempel sten-sax-påse är No Limit Hold’em inte ”löst” ur ett teoretiskt perspektiv, vilket gör att det inte går att spela spelteoretiskt optimalt. Strävan att spela så nära som möjligt brukar ändå benämnas GTO-spel. Att avvika från GTO för att utnyttja motståndarens spelstil och i synnerhet dennes misstag kallas att spela exploativt.” Så skrev jag härom dagen i en artikel på poker.se.

MoP:en har fått en mytologisk status bland många svenska pokerspelare, ett fenomen som börjat likna Springsteen i konserthuset 1975 eller Woodstock. Mångt fler säger sig ha läst boken än vad jag tror är fallet. Detta är en av få böcker som brukar rekommenderas t o m av de som inte säger sig ha nytta av pokerlitteratur. Boken då? jo, man känner sig inte jättesmart när man läser den, men om man tar sig igenom den och förstår vad man läst så har man tagit sitt teoretiska kunnande till ett nytt plan. Hur mycket man vill använda sig av det är en annan sak. Mathematics of Poker är GTO-bibeln nummer ett; en skrift om hur man applicerar vetenskaplig spelteori på poker, och hur man använder den kunskapen i sina strategiska beslut.Hur användbar MoP är för ditt praktiska pokerspel finns det skilda åsikter om, men klart är att det är ett unikum i pokerlitteraturen.

Eric ”Rizen” Lynch, Jon ”Apestyles” Van Fleet och Jon ”Pearljammer” Turner:
Winning Poker Tournaments One Hand at a Time

Tre dokumenterat duktiga pokerspelare, av vilka Apestyles i mina ögon är det mest intressanta namnet, har gett sig in och dissekerat en mängd turneringshänder i olika skeden, och fått ge sin syn på hur man borde spelat dessa och varför. Boken är lättplöjd och ger en mängd aha-upplevelser. Utgiven 2008 känns råden i boken fortfarande fräscha, och jag väljer denna bok alla dagar framför t ex Dan Harringtons hyllade turneringstrilogi.

Ed Miller, Sunny Mehtra ochMatt Flynn: Small Stakes No-Limit Hold’em

En god vän som grindar NL2000 tipsade mig om denna. Han var tidigare Fixed Limit-spelare på skyhöga nivåer, men bestämde sig för att sadla om till NLH. Innan han började på allvar läste han SSNLH, och sade senare till mig att det mesta man behövde veta stod där. Small Stakes No-Limit Hold’em är en e-bok som vad jag vet inte finns utgiven i konventionell bokform, men det gör det samma. Det här är bra grejer.

Texten är en crash course i no limit, en Vinnande poker for Dummies om du så vill. Miller och hans medförfattare slösar ingen tid på att gå in i krångliga teorier och beräkningar, utan ger extrempragmatiska och snabba råd för att justera ditt spel för att bli en vinnande microlirare. Enkelt men gott.

Utöver detta finns det en uppsjö av artiklar och trådar jag hittat på nätet och plöjt, som gett mig en hel del, men dessa fyra böcker är den utgivna litteratur jag vill slå ett slag för. Har man läst dessa tror jag inte resten av pokerlitteraturen tillför så jättemycket.

Tycker du att jag missat något, eller att något av ovanstående verk suger? Tipsa mig om vad jag borde läsa så ska jag göra det och återkomma. Nästa gång ska jag skriva om böcker jag INTE tycker du ska läsa.

Jag har börjat bli en smula varm i kläderna när det handlar om liverapportering, efter nio månader av rätt intensivt resande. Bemötandet mot oss som är på plats och rapporterar från en turnering är minst sagt varierat. På Casino Cosmopol finns mängder av regler som ska följas till punkt och pricka, men personalen är i regel tillmötesgående och förstående. På European Poker Tour är det väldigt flexibelt och lättarbetat, och man kan i stort sett anpassa arbetet helt efter vad som fungerar bäst för en själv.

Längst ned på min lista, efter ett besök på World Series of Poker i Las Vegas i somras, och för någon vecka sedan i London på WSOP Europe, ligger Harrah’s Entertainment. Harrah’s äger hela WSOP-arrangemanget (och de kasinon det spelas på i såväl Vegas som London).

Harrah’s mediaregler är till för att gynna deras förstahandsrapportörer, och så långt har jag inga problem med det. Jag kan absolut leva med att man ger fördelar till den huvudsakliga samarbetspartnern, men det måste ske med någon sorts fingertoppskänsla.

Harrah’s dikterar att övriga rapportörer får göra maximalt en uppdatering per timme, vilket i sig gör det rätt svårt att få ett driv i arbetet. Tänk dig en situation där en svensk spelare blir utslagen av Phil Ivey på en badbeat, och du skriver ett inlägg om detta. Fem minuter senare slår en annan svensk ut en finsk highstakesstjärna med ett briljant spel, men du är ändå tvingad att vänta nästan en timme innan du kan skriva om det, oavsett om ingen annan rapportör i salen är intresserad av just den svensken.

Vidare står det i villkoren att vi inte får chipcounta. Vi får alltså inte räkna spelarnas marker, ens om det handlar om enbart svenskarna. Detta för att vi ska använda oss av förstahandsrapportörens counts. Detta trots att dessa enkom täcker stjärnor i urval. Vi får alltså vänta till dagen är slut med att få counts på svenska spelare.

Utöver detta kan vi lägga till bristfälliga lokaler en bit bort från spelutrymmet (framför allt London), och undermålig internetförbindelse.

Under WSOP Europe var jag ende skandinav på plats för att rapportera från turneringen. Är det inte konstigt att Harrah’s som nu försöker etablera sig i Europa inte anstränger sig lite mer för att bilden av deras arrangemang ska bli så bra som möjligt?

Gör om och gör rätt.

Brandon Steven, $635 011.

Sexhundratrettiofemtusenelva dollar; det är shitloads med pengar för de flesta i pokervärlden, och ungefär fyrtio gånger så mycket som Brandon Stevens näst största turneringsplacering.

Turneringspoker handlar om överlevnad. Att överleva alla motståndare utom den siste. Honom eller henne måste du aktivt slå för att vinna. Resten av dem räcker det med att du tar dig förbi, det spelar ingen roll vem som slår ut dem. För många är turneringspoker en monoton och plågsam resa fram till pengarna, det är där det börjar på riktigt. Timmar av ändlöst väntande där det inte spelar någon roll om du kommer tolva eller elva om det är tio som får pengar. Bubblan, den förhatliga sista placeringen innan du når pengarna. För många är det värre att bubbla än att åka ut först. timmar av spelande förgäves.

Det finns också ännu en bubbla, även när man nått pengarna. Den sista spelaren som ska ut innan man når finalbordet. Nu kan man argumentera för att det inte alls är så synd om en kille som plockat in några hundra tusen dollar, och jag är den förste att skriva under på att det är ett i-landsproblem. Samtidigt är jag övertygad om att Brandon Steven på vissa sätt kan vara en av de olyckligaste spelarna i årets WSOP main event.

Brandon Steven fick $635 011 för sin tiondeplats i årets main event. En fantastisk summa, ”bara” knappt $200 000 mindre än den som åker ut först av de nio som återsamlats. Samtidigt är det det näst största hopp i placeringar som turneringspokern sett (det största är mellan första- och andra plats i samma turnering).

Det skiljer $200 000 SAMT huruvida du är en November Niner eller ej. Det kommer att avgöra om du får ett sponsorkontrakt med någon av de två största sajterna i branschen, total exponering i varenda pokermedia som finns i ett halvår, och den fullkomliga transitionen från okänd dussinspelare till en av pokerns stora stjärnor.Den skillnaden får de där $200 000 att framstå som växelpengar.

Med ett fält på 7-8000 spelare är sannolikheten att han får en andra chans näst intill obefintlig. Brandon Steven är fortfarande en okänd spelare i mängden, och den enda orsaken till det är att han kom tia och inte nia i en pokerturnering.

Den här bilden tog jag på Empire Casino när Fabrizio Baldassari funderar över ett beslut som direkt kan avgöra heads-upen i WSOP Europe. Bredvid honom ligger förstapriset i 20-pundsedlar. Det är en av de bästa bilder jag tagit i det här jobbet, för i mina ögon är det det här poker handlar om: beslut om pengar.

Vad som inte syns på bilden är att det står fyrtio skrikande och sjungande London-bor några meter bort, alla hejandes på Baldassaris motståndare James Bord. I ögonblicket jag tog bilden var Fabrizio Baldassari en mycket ensam man. Det syns på bilden.

James Bord vann publikmatchen med ungefär 40-1 skulle jag uppskatta. James Bord avgick också någon timme efter ögonblicket ovan som vinnare av de drygt £800 000 som segern gav. Rösten sprack flera gånger när han skulle tacka sina vänner som försökte bära fram honom till seger. Arrangörernas försök till en högtidlig ceremoni blev något halvhjärtade, det blev mer likt firandet av en cupseger i den lokala ligan. 

Kostymerna från Harrahs Entertainment visste inte riktigt hur de skulle hantera några dussin ölskrålande britter som såg sin vän Jimmy från North London ta sitt livs största tävlingsmässiga triumf. Atmosfären var mer brittisk fotbollsklack än de fina salongerna, och mycket mer tisha och träningsoverall än slips och manchetter.

Kostymerna såg inte bekväma ut, i någon som helst aspekt.

Vad de här killarna gjorde, ”The power of North London” som James Bord själv kallade dem, var att för ett tag lyfta tillbaka pokern dit där den en gång kom från, till gatan och källarutrymmena, till folket. Från the rich and the famous. Den publik som stödde en vän från de egna leden, från de egna förorterna,  hela vägen fram till en av världens största pokersegrar var inte den publik jag såg i Las Vegas i somras.

Jag är inte säker på att Harrah’s tyckte att det var den ideala bilden av en WSOP-final, men för mig var det en av de häftigaste dagarna jag haft i det här jobbet.

Att jag är emot monopolet är ingen hemlighet. För mig är det helt orimligt att staten ska ha ensamrätt på att tillhandahålla spel, och sedan agera tillsynsmyndighet. Den principen är en del av problemet. Den andra är att resten av verksamheten blir ett laglöst land. Det har nog inte undgått någon att det mesta av spelet sker på sajter som inte är monopolet.

Mängder av företag, inklusive det jag bär upp det mesta av min lön från, opererar utanför svenska statens juristiktion. Mycket på grund av att vi har ett monopol. Nu är jag också övertygad om att långt ifrån alla sajter skulle underordna sig ett reglerat system, men jag tror att det ligger i flertalet av de seriösa sajternas intresse att faktiskt göra så.

Ta bort monopolet, inför ett licenssystem där de licensierade sajterna betalar skatt till svenska staten och förbinder sig att följa uppställda lagar och regler. Som motprestation får de mycket friare tyglar i marknadsföring och sponsring, de får arrangera satelliter till kasinoturneringar och kanske på sikt agera sponsor till fristående pokerturneringar.

Det gäller inte bara för sajter som de som mina bloggkollegor Ola och Jens jobbar på som tillhandahåller själva spelet, det gäller sajter som den jag arbetar för som också jobbar med att förmedla olika kunderbjudanden.  Vi skulle med ett sånt här system få ett helt annat juridiskt läge gentemot våra kunder, och våra kunder skulle få en helt annan trygghet.

Men, invänder säkert Jens, Ola och mina uppdragsgivare: ”våra företag är ju licensierade i andra länder och följer de lagar och regler som gäller där. Och dessutom skulle vi inte ha några kunder kvar om vi betedde oss illa. Vi måste helt enkelt behandla våra kunder väl för att behålla dem.”

Okej, argument ett är säkert bra i de fall där länderna har en bra juridik kring sånt här, men faktum kvarstår: jag vill att svenska konsumenter ska skyddas av svenska konsumentlagar. Därför köper jag inte heller argument två. Det finns få, om något företag i världen, som aldrig hamnat i en kundtvist. Då tycker jag inte att part i målet ska döma i frågan. Så fungerar det i många fall nu i pokervärlden.

Vill jag då att vi ska blockera de sajter som inte går in i licenssystemet? Nej, låt dem hållas, så kan kunderna välja själva om de ska spela på licensierade sajter med svenska konsument- och spellagar, eller på andra sajter som opererar i andra vatten. Det viktiga är att man slutar med överförmynderiet, och ger kunderna chans till lite trygghet och operatörerna chans att ta ansvar på riktigt. Jag är övertygad om att många sajter vill det.

Motriggad. Utdragen. Kortdöd. Donktomte. Tur som en tokig.

Turen är kanske inte mer närvarande för oss som håller på med poker än för andra, men den är definitivt mer påtaglig, inte minst i våra medvetanden. Handen på hjärtat, är du en whiner eller en som fångar tillfället i flykten? Det kan absolut påverka din tillvaro, och din med- eller motgång i det du sysslar med inte minst vid pokerborden.

Den brittiske författaren och illussionisten Richard Wiseman bestämde sig för att undersöka begreppet tur ur en vetenskaplig synvinkel. Genom kvantitativa studier, djupintervjuer och gruppdiskussioner jämförde han människor som upplevde sig ha mer otur än andra med människor som ansåg sig ha mer tur.

Resultatet blev boken ”The Luck Factor”, i vilken Wiseman presenterar vad han kallar fyra vetenskapliga principer för tur. Dessa är de fyra principerna:

I) Maximera dina tillfällen och möjligheter
II) Lyssna till dina instinkter och magkänsla
III) Förvänta dig tur och framgång
IV) Vänd otur till tur

Det kan låta som en hel del mumbo jumbo, men jag tycker att Wiseman bryter ner dessa principer på ett pragmatiskt sätt, och påpekar hur denna inställning påverkar ens utfall i livet. Människor som anser att de har tur har helt enkelt en inställning till tillvaron som gör att de ökar sina möjligheter till fördelar i livet.

Tur föder tur är något förenklat Wisemans tes, och att få detta levererat i text utan att det blir något new age-tjafs a la The Secret känns uppfriskande.

Det här är inte på något sätt en recension, men jag jag skulle vilja slå ett slag för denna bok, i synnerhet till folk som sysslar med spel i allmänhet och poker i synnerhet.The Luck Factor kommer inte att få dig att kunna påverka slumpgeneratorerna, men förhoppningsvis kan det ge dig några tankeställare och kanske en mental dunk i ryggen.

Om knappt två veckor beger jag mig av för ett fjortondagarspass i London där både WSOPE och EPT London ska betas av. Innan dess tänkte jag, redan i morgon faktiskt, bege mig till en liten lokal på närkeslätten där 50 personer samlas för en mindre turnering på en helt annan inköpsnivå än de turneringar jag bevakar. Där är det summor som är mer skräddarsydda för min småbarnsfarseplånbok, och mina utgifter för dagen blir i värsta fall inte större än en skaplig utekväll.

Trots att det är en hobbyturnering mitt ute i ingenting – och nu snackar vi så mycket ingenting det kan bli i mellansverige – är personmixen total. Det kommer folk från ett otal landskap, med en åldersspridning på 19 till 50+, och med erfarenheter som varierar från att det här är det dyraste de spelat  till spelare som inte är ett dugg nervösa över att sätta sig med random Full Tilt pro vid ett bord på European Poker Tour.De lockas av den sociala aspekten, medan pokern mest är en positiv bieffekt.

Det är lärare,studenter, heltidsspelare, glasmästare, datanissar och tågpersonal. You name it.

Kärnan i poker för mig är inte flashiga kasinolokaler och höga inköp. Eller skumma lokaler och skrynkliga hundralappar. Det är människorna man möter, oavsett nivån på spelet.Någon frågade mig om jag inte tycker det är tråkigt att åka runt och TITTA när folk spelar poker. Nej, är svaret. Visst kan det bli långdraget ibland om det hamnar i ett dödläge där det händer väldigt lite, men i allmänhet tycker jag att det är ett spännande spel att följa, och framför allt är det fascinerande människor att möta. Allt från inkastade stjärnor från andra världar som bara är levande affischpelare, till anonyma supertalanger, till överskattade namn från en svunnen tid, till amatören som har sitt livs största äventyr. Det är en fantastisk dramaturgi i livepoker, och den byggs inte av regelverket och spelets struktur i första hand, utan av personmixen. Det gäller oavsett om du går in på den lokala klubben, ett statligt kasino eller en internationell storturnering.

Jag kan tycka att det är småkul att spela nätpoker för utmaningens skull, men för mig kommer livepokern alltid stå för glädjebiten i spelet. Just därför kan jag bjuda på att det är jag som är fisken vid de flesta bord jag gästar när jag spelar själv.

”Poker är en gentlemannasport.” skrev Dybban i en blogg härom dagen. ”Kanske sant för 10-15 år sedan, men inte nu längre. Jag skyller på internetkidsen ;)”, svarade en läsare i en kommentar. Jag tycker att han är ute och cyklar, även om det nu var en smiley bakom inlägget. Jag har under mitt arbete på Poker.se sett en hel del liveturneringar, på väldigt olika nivåer på klubbar och kasinon.

I mina ögon står internetgenerationen i allmänhet – finns givetvis undantag även här – för ett gott uppförande och en bra inställning till sitt eget och andras spel. Good sportsmanship helt enkelt. De tar både vinster och förluster på ett professionellt sätt, och hamnar sällan i dispyter med andra spelare. Några av de här killarna (de är ju oftast det), är lika goda representanter för svensk turneringspoker som gentlemännen Dan Glimne och Chris Björin.

När vi ändå är inne på våra nestorer: Även bland det äldre gardet, säg 40- och 50-plussarna, ser jag sällan någon form av dåligt uppförande.

I de fall någon gnäller på hur andra spelar, eller hånar någon efter att dragit ut denne, eller slowrollar, eller något annat som i mina ögon är helt onödigt vid ett pokerbord, handlar det faktiskt om folk i min egen ålder, give or take some. Jag är 36 för den som undrar.

Avfärda inte Internetgenerationen som unga och osnutna. De kan både spela och uppföra sig.

Aftonbladet Poker och flera  svenska bloggare har skrivit om det sjuåriga amerikanska underbarnet Alexa Fisher som tydligen är något i hästväg på poker. Det är tydligen hennes största intresse. Fokus i det alla skriver är hur duktig och intresserad hon är, hennes potential och allmänt puttinutt.

Det är en söt och slipad tjej, ingen tvekan om det. Jag träffade henne i Las Vegas i somras under WSOP. Varje, jag säger varje, kväll stod hon där och höll sin far i handen, iklädd en stor t-shirt med stjärnornas autografer på.  Det gav onekligen uppmärksamhet, och vi svenskar var inte sena att haka på.

Jag tycker att det är konstigt att ingen av de som skrev om flickan funderade över hur mycket av det här som är pappa Kevins största intresse, och hur mycket som är hennes eget. Jag tycker det luktar barngymnaster a la åttiotalsk öststat.

Pappa har också tryckt upp glättiga kort med flickans namn och skills, och en programförklaring att hon gärna spelar olika välgörenhetsturneringar. Allt är väldigt hollywoodskt regisserat.

Jag vet inte hur det är med er, men hos mig lämnar det en fadd smak i munnen.

För ganska precis tre månader sedan skrev jag en blogg om fem förhoppningar inför WSOP. Nu när spektaklet är överstökat tänkte jag att vi skulle beta av dem, och kolla hur det egentligen gick.

En starplayer på finalbordet i main event

Den första förhoppningen vill jag påstå infriades. Michael ”The Grinder” Mizrachi var redan en namnkunnig spelare innan årets World Series of Poker, och i och med segern i $50 000 Poker Players Championship blev han en superstjärna, och definitivt en av de inför main event hetaste turneringsspelarna. Nu kommer han att sitta som en i The november Nine i om ett par månader. Klonk.

The Next Generation

I stort sett samtliga av de unga svenska turneringsspecialisterna var på plats till main event, samt några ytterst habila cashgamespelare som tog chansen i världens största pokerturnering. Det såg länge mycket, mycket bra ut, med flera starka namn på väg mot bubblan med trygga stackar framför sig. Marginalerna är som vi vet små i poker, i synnerhet i turneringar, och variansen kan vara grym. En av efter en föll de. Speciellt synd tycker jag om Kristoffer Vadsmo som blev brutalt överkåkad, och som sedan bustade mot en hand han hade dominerad. Vadsmo, Gustav Ekerot, Kristopher ”Sumpas” Thorsson och Paul Kristoffersson tog sig alla in i pengarna. De behöver inte på något sätt skämmas för sitt spel och  vi vet att de står sig ytterst väl i internationell konkurrens, men jag behåller den här förhoppningen till nästa år utan att bocka den som uppfylld.

Chris Björin

Jag vet att Chris är besviken. Med så många spelade turneringar blev väl resultatet ett minus, men han lämnade Las Vegas med 6 cashar – varav en i main event – och ett finalbord. Det är imponerande, och i min bok visade Björin åter igen sin storhet. Check.

Ett svenskt armband

Nope and njet.Det blev sju svenska finalbord:

– Martin Jacobsson slutade fyra i $1 500 NLH,

– Ken Lennaard tog samma placering i $1 500 H.O.R.S.E.,

– Micke Thuritz slutade åtta i $50 000 Poker Players Championship efter att ha brutalt bustat på några få händer.

–  Thuritz tog sig till ytterligare ett finalbord och blev femma i $25 000 NLHshorthand.

– Chris Björin blev åtta i $2 500 RAZZ

– Mats Gavatin slutade nia i $1 000 NLH

– Johan Jakobsson slutade nia i $1 500 NLH

Dessutom var det flera, som Alexander Ivarsson och Christian Jeppsson som var ytterst nära finalbord. Det blev emellertid inget svenskt armband i år, utan vi får fortsätta drömma.

En svensk jätteklonk i main event

Vad som är en jätteklonk är upp till var och en att bedöma, och visst hade det varit gigantiskt med en svensk deltagare i November Nine, men det är de facto en grym bedrift av William Thorson att nå en 22:a-plats i main event, och det blir än större om man betänker faktumet att han varit där förr. Mina drömmar om en svensk finalbordsspelare lär fortsätta, men nog är det en klonk i det här startfältet.

Nu laddar jag om batterierna för WSOP Europe, och hoppas hårt på svenska dåd i London.