Spelbranschen är i behov av nya kunder, och företagen slår nästan knut på sig själva i sin iver att komma på något kreativt. Man kan få skjuta med kulspruta på amerikanska ranscher, klättra i berg, rida myskoxar och dricka jakmjölk vid Titicacasjön eller åka på älgsafari i Ludvika.  Det ena ska vara mer udda än det andra. Det påminner mig om en gammal Hipp Hipp-sketch med de två äventyrarna som sitter utanför tältet och tävlar vem som gjort det ogjorda. Till slut är det värsta de kan komma på något i stil med att krypa en mil till snabbköpet och handla. Vi är på väg ditåt.

Uppepå denna köckenmödding av promotions lägger man sedan poängsystem som är så svåra att förstå för kunderna att man ska ha dubbla examina i matematik och kombinatorik för att ens greppa var man ska börja någonstans.

Det är bonusar där du får två poäng om du spelar på en båt klockan 14-17, men bara hälften om du har trådlös mus, och så får du en kickback om du finns med på Hendonmob-listan. Allt multipliceras med fyra, och körs upp på en progressiv leaderboard. Varje natt när vargen tjuter halveras alla poäng för de som inte signat upp via Bosses rejkback.

Jag är tvåbarnspappa och har följaktligen två gånger i mitt liv försökt ta mig igenom Försäkringskassans regler för föräldrapengar. Det är idag det mest avancerade en svensk medborgare kan försöka bemästra alla kategorier. Som god tvåa kommer bonussystem på nätpokersajterna. Allt annat är bit av en kaka.

Här kommer ett snabbt tips till er som sitter på pokersajterna. Keep it simple, keep it straight. De flesta spelare, låg som hög, vill ha ett system som är lätt att förstå, och som direkt gynnar dem.

Idag inleds pokervärldens största fest då World Series Of Poker sparkar igång i Las Vegas, Nevada, US of A. Tiotusentals pokerspelare kommer under nästan två månader att göra upp i 57 event, med inköp från  1 000 dollar upp till 50 000 dollar för insatsen i Poker Players Championchip som är event nummer två. Ändå är det mesta en lång uppvärmning inför den riktiga höjdpunkten, WSOP main event. Med 10 000 dollar i inköp, och någonstans mellan 6 000 och 8 000 spelare är detta pokerns ojämförbart största happening. Turneringen har status som världsmästerskap i Texas Hold’em, förstapriset är outstanding, och vinnaren skriver för alltid in sig i pokerns historieböcker.

Okej okej, ni fattar. Nog med superlativ. Jag är pokerälskare och kalenderbitare, och det här är ett veritabelt smörgåsbord för mig, som bara väntar på att få tänderna satta i. I år har jag förmånen att få vara på plats i Las Vegas och liverapportera från main event för poker.se. Det känns fantastiskt häftigt, och gör att WSOP än mer känns grymt stort. Därför tänkte jag nu lista mina fem främsta förhoppningar inför denna fest,  i stigande ordning:

5. En starplayer på finalbordet i main event

Förra året tog sig världens bäste pokerspelare – jo, jag vågar påstå att han är det – Phil Ivey till finalbordet i WSOP main event. För mig gjorde det hela skillnaden mellan intresse och ointresse för finalen, att ha en riktig stjärna bland de nio som skulle göra upp om världsmästartiteln. Det har pratats länge om att det är bra för pokern att okända kvalspelare slår igenom och vinner turneringar, för att locka till sig intresse. Bra för pokern är en söndertrasad klsycha som inte betyder något utan att förtydligas – bra för vems poker?. Nu tror jag att det är bättre för allmänintresset för poker om kända spelare vinner, för att visa att skicklighet lönar sig. Alla spel och sporter gynnas av etablerade förebilder.

4. The Next Generation

Visst, visst, fjantigt måhända, men jag tycker namnet är passande. Jag har stora förväntningar på den nya generationen spelare som senaste året tagit klivet från nätturneringarna till liveborden. Jag tror att namn som Jakob Carlsson, Jimmy Östensson, Per Linde, Kristoffer Thorsson, Anton Wigg, Adam Grünwald, Kent Lundmark och Adrian Bussman har goda förutsättningar att lyckas riktigt bra i Las Vegas i år, och flera av dessa är jag övertygad om att vi kommer att få se djupt i resultatlistorna.

3. Chris Björin

Christer Björin är svensk pokers grand old man, och vår enda riktiga världsstjärna i liveturneringar. Om Björin är i sitt vanliga slag finns förutsättningar för stordåd. Han spelar många av turneringarna, och har en förmåga att gå djupt i dem. Idag har han två armband och 50 pengaplaceringar i WSOP. Som en jämförelse över hur mycket det är, är det tio spelare i historien som har 50 placeringar eller fler.

Jag har stora förväntningar på Chris Björin i år, och ett gäng djupa placeringar – gärna finalbord – vore fantastiskt.

2. Ett svenskt armband

Att en svensk skulle ta hem ett av de 56 vinnararmbanden från turneringarna (nu räknar jag inte main event) skulle vara en grym prestation, och verkligen guldkanta årets WSOP för en railbird som mig. Bara fyra svenskar har tidigare vunnit ett WSOP-armband: Chris Björin (1997 och 2000), Mats Rahmn (2006), Anders Henriksson (2006) och Tomas Alenius (2009).

Skulle det komma i någon av de mer prestigefulla turneringarna, som $10 000-mästerskapen, $25 000 NLH sexmannabord eller till och med i $50 000 Poker Players Championchip vore det en av de tyngsta svenska segrarna någonsin.

1. En svensk jätteklonk i main event

Drömmen vore självklart en svensk världsmästare, en av våra inhemska stjärnor som slutsegrare i main event.  Chansen är försvinnande liten, och en finalbordsplacering vore i sig en fantastisk händelse. Att se en namnkunnig svensk pokerspelare som en av The November Nine, de nio finalbordsspelare som gör upp om titeln när den fördröjda finalen avgörs i november.

Vi får se om några av mina önskningar och förväntningar slår in. Jag är hoppfull, och dessutom är det alltid så att det dyker upp nya händelser man exalteras över där man minst anar det.

Nästa vecka spelas SM på Casino Cosmopol i Stockholm. I höst spelas SM på Malta. Underligt? Inte speciellt, men en smula löjeväckande. Att vi har två nationella mästerskap är en konsekvens av den svenska lagstiftningen. Svenska pokerförbundet har under några år arrangerat SM i Tallinn då man inte får arrangera detta på svensk mark. Dessutom har man ärvt traditionen att arrangera SM av de gamla profilerna från förr, som gjorde detta i helt privat regi, både utomlands (bl a i Dubrovnik och på Kanarieöarna) och på svenska pokerklubbar. I  I år har man valt att lägga det på Malta istället.

Statliga kasinoverksamheten Cosmopol vill så klart också ha ett svenskt mästerskap, och eftersom man har monopol på att arrangera liveturneringar i landet är det bara att köra igång. Det här upprör många som tycker att det är ett slag i ansiktet på spelarkollektivet. Mästerskapet ska ägas av spelarna själva menar man. En del gör jämförelser med andra spel och sporter där förbunden driver och äger sina mästerskap. Visst, jag köper det argumentet. Samtidigt finns det vissa faktorer i poker som gör att dessa jämförelser direkt blir rätt så haltande. För det första äger inte internationella pokerförbundet rättigheterna till VM, det gör ett privat vinstdrivande företag (Harrahs). För det andra handlar poker för en mycket stor del (högre än i merparten av andra spel och sporter) om pengarna primärt. Äran och titlarna är mycket sekundära. Detta segment vill jag också påstå växer.Å andra sidan är detta inget argument för att spelarkollektivet INTE skulle äga namnet SM.

Här uppkommer nu splittringen. Gruppen som propagerar för att det bara finns ett SM och det spelas inte på Cosmopol vill – något förenklat och generaliserande – att det ska arbetas för att få en laglig livepoker i Sverige, och många vill också bojkotta Casinots mästerskap.

Den andra gruppen, företrädesvis yngre med en hög andel nätproffs, ser bägge dessa SM som turneringar i mängden. Det intressanta är inköp, värde, motstånd med mera. Faktorer som man bedömer de flesta turningeringar man spelar utifrån. För dem är det oväsentligt vilka som arrangerar och om man kallar sig svensk mästare. En turnerings prestige avgörs alltid av de hårda, mätbara värdena. Jag förenklar och generaliserar fortfarande.

Det finns en aspekt till som gör att denna grupp av spelare inte gärna grötar i detta problem. Idag är pokervinster inom EU skattefria, och det är alltså den här yrkesgruppens försörjning. Detta beror på att poker faller under lotteri-lagstiftningen. Börjar man nu peta i juridiken kring livepoker, och ser över vad poker är och inte är, kanske man plötsligt kommer på att man ska börja titta på skattesituationen för spelet. För en person som idag helt lagligt slipper skatta för sina inkomster är det ett billigt pris att tvingas hålla sig till kasinot om man vill spela laglig poker live i Sverige.

Vad jag tycker?

Jag tycker inte att Cosmopol har något behov av att kalla sitt mästerskap för SM. Svenska Pokerförbundet skulle kunna bli en organisation vars enda uppgift vore att arrangera svenska mästerskapet, och i förlängning av detta också organisera klubbarna kring detta. Ola Brandborn har skrivit många kloka tankar kring detta tidigare. Nu har man dock ett SM, och så länge förbundet inte kan arrangera sitt mästerskap på hemmaplan har jag full förståelse för att Cosmopol gör det.

Dessutom vill jag ha en legalisering av livepokern i Sverige, så att jag kan gå ned på min lokala klubb och helt lagligt bränna några hundralappar på poker. Samtidigt är det lätt för mig att säga, som sitter och harvar på nivåer där inköpen knappt räcker till en big blind på de nivåer många av våra svenska heltidsspelare grindar. Om mitt uppehälle vore beroende av spelet skulle jag också väga in skatteaspekten på ett helt annat sätt.

Jag tycker ändå inte, och här har jag svängt på bara ett år, att det finns någon poäng i att bojkotta Casino Cosmopol och deras mästerskap. Mest på grund av att det inte finns ett enhetligt stöd i spelarkollektivet för detta. Det finns ett brett intresse för svenska pokerspelare av att spela SM på bägge ställena, och så länge det ser ut på det sättet är det en verklighet vi får förhålla oss till. Jag respekterar dem som väljer bort kasinots mästerskap, men jag deltar inte i den kampen. Jag tror, som jag skrivit tidigare, inte på den typen av manifestationer.

Kampen om legaliseringen ska tas med lagstiftarna och tolkarna av lagen.

I fredags kväll utsattes pokerklubben Krukan på söder i Stockholm för ett tillslag av Lotteriinspektionen, åklagarmyndighet och polis. Jag tycker att det är beklagligt men rätt väntat att det skulle ske förr eller senare. Krukan har kört en väldigt öppen approach med skylt på gatan och en utåtriktad marknadsföring.

Nu är det – med rätta – liv i luckan på de svenska pokerspelarna. Många är heligt förbannade, och tar ut sin ilska på lotteriinspektionen, på åklagarmyndigheten, på polisen, på Svenska Spel, på Casino Cosmopol. I stort sett på allt som kan förknippas med det statliga monopolet. Här tycker jag det falerar en smula. Alla dessa är konsekvenser av den lagstiftning vi har i Sverige, och agerar därefter. I min värld ska allt krut läggas på beslutsfattarna, inte på upprätthållarna av lagen.

Är det så att det inte går att samlas och spela poker som lagen ser ut och tolkas idag måste det rimligtvis göras något åt det, och då krävs det opinion. Det krävs att vi hörs och syns. Jag instämmer inte i hela programförklaringen kring de namnunderskrifter som just nu samlas in (mycket på grund av att jag tycker det är onödigt att kanalisera energin mot polis och lotteriinspektion), men jag har skrivit på listan därför att jag tycker att det är en bra sak som är värd att kämpa för, och jag tror att vi måste göra det tillsammans. The more, the merrier.Att några tusen anonyma pokerspelare har en åsikt kommer dock inte att hjälpa om ingen för vår talan.

Vi behöver kändisar.

Isildur1, William Thorson och Chris Björin i all ära, men det är ingen utanför pokervärlden som känner till dem. Det är ingen som vet att det är vanliga människor som råkat ha en hobby de kan livnära sig på, och som de brinner för. I den här frågan har vi ingen större nytta av de ”riktiga” proffsen. Inte heller av ”kringtjänstproffs” som vi som skriver denna blogg är (Simon undantagen).

Vi behöver kända profiler som Dregen, Magdalena In De Betou, Tess Merkel, Anders S Nilsson med flera, som kan ställa sig framför en kamera eller en journalist och säga ”Varför kriminaliserar ni vår verksamhet?” ”Varför vill ni att vi ska känna oss som om vi håller på med något fult?”

Människor som är kända för helt andra saker än för att de spelar kort, men som ändå spelar. Människor som visar att poker kort och gott är ett kortspel, och inget brott. En hobby och ett fritidsintresse som vi vanliga människor älskar och brinner för. Vi som är småbarnsfarsor, pensionssparare, lärare, svetsare, ekonomer, montörer, mellanchefer, säljare eller knattelagstränare.

Vi är inte Guds bästa barn, men vi är inte sämre än något annat tvärsnitt av samhället.

De svenskar som är lagom-intresserade av poker och inte gräver djupare än mainstreammedia får en extrem bias i bilden av pokervärldens stjärnor. Sitter jag och pratar poker med mina vänner och de ska räkna upp vilka de tycker är Sveriges bästa pokerspelare räknar de upp spelare som hade sin storhetstid för ett par år sedan (Chris Björin undantagen), och framför allt listar de livepokerspelare. De listar helt enkelt de som de med pengarna vill att de ska lista, de som syns i medierna. Några av dem för att de visat resultat (Björin, Storåkers, Christer Johansson och några till), och andra för att de är sponsrade.för att de syns och ska synas.

Att lista de bästa pokerspelarna låter sig inte alls göras, och egentligen inte heller de bästa turnerings-spelarna. Idag är det i praktiken så att variansen slår mer än edgen mellan spelarna. De som spelar mest vinner mest. Givet att edgen är tillräckligt liten då. De som spelar nätpoker lever under den här lagen, och att få volym i spelet är kärnan till inkomsten. Den här filosofin tar de nu med sig till livepokern.

Idag spelas finalbordet på säsongspremiären av WPT, World Poker Tour, i Paris. Av de åtta spelarna vid finalbordet är två svenskar. Den senaste säsongen har vi sett många ”nya” svenska spelare komma fram och gå djupt i stora turneringar. Kristoffer ”Sumpas” Thorsson vann Master Classics of Poker i Amsterdam, Anton Wigg vann EPT-turneringen i Köpenhamn, Jakob Carlsson slutade som runnerup i EPT San Remo, och nu Per Linde och Jimmy Östensson på WPT Paris. Är det så att den äldre generationen är på väg att åsidosättas av den yngre, eller är det helt enkelt ett utslag av variansen?

När jag började intressera mig för poker på allvar hette stjärnorna Johan Storåkers och Micke Westerlund. Det var de som exponerades mest i pokermedierna. De hade också resultat att backa det med (det var emellertid bara Johan Storåkers som visade att han höll över tid), men i princip varenda svensk som hittade någon form av placering i en större turnering var en världsstjärna på den här tiden, och mer därtill. Självklart, då det var rätt få svenskar som spelade turneringarna, och om det dök upp en spelare på ett finalbord var det något stort. Det var till och med så att man lyfte fram de flesta av våra landsmän som ens spelade de stora turneringarna. De var inte fler än att det låg något exotiskt över dessa handelsresande i poker. Idag, post-pokerboomen, finns det mängder av svenskar som spelar de stora turneringarna.På en turnering med 1 000 deltagare i Europa kan upp till 100 stycken vara svenskar. Det blir omöjligt för oss att fokusera på allihop. Istället sätter vi strålkastarna på de som går djupt. Idag räcker det inte med ett finalbord på en större turnering för att du ska sticka ut. Idag är det bara vinnarna och möjligen de som de slutar som tvåa som folk minns.

Åter till våra ynglingar jag inledde texten med. Det här är extremt duktiga turneringsspelare som skolat sig själva och varandra med interna diskussioner och framför allt hundratusentals händer online. När de nu tar steget över till livepokern spelar de inte en eller två turneringar, utan åker runt och spelar de flesta de kan hitta. Variansen i poker är enorm, och edgen är liten.

En stor andel av startfältet i en större, internationell turnering har förutsättningar att vinna. Spelar du mycket kommer du vinna mer (även om inte andelen vinster skulle öka gör självklart mängden det om mängden spelade ökar och andelen blir konstant. Sen kan vi möjligen lägga till att andelen kan öka på grund av rutin och färdighet också utifrån övningen).

De som nu dykt upp i resultatlistorna på sistone är killar som spelat väldigt många turneringar under samma tid. De spelar helt enkelt generellt mer än ”den äldre generationen” gör idag, med några undantag. Det är ingen slump att Christer Björin är vår mest meriterade spelare; förutom att han är fruktansvärt duktig på poker spelar han säkerligen flest stora liveturneringar av alla svenska spelare.

Det var Jimmy Östensson som gjorde mig uppmärksam på detta när jag intervjuade honom på Poker.se.

”Jag upplever att det har varit lite halvglest bland de som varit med mycket förut, det är väl bara Christer Björin och ett par till som spelar riktigt mycket.”, sa Jimmy då.

Jimmy, Per Linde, Anton Wigg, Jakob Carlsson och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson har säkerligen framtiden för sig, men det finns ett antal spelare till på samma nivå som har lika goda förutsättningar att vinna mycket och stort. Fortsätter den här gruppen av svenska spelare att spela samma volym kan vi räkna med att de svenska resultaten kommer att fortsätta rulla in. Frågan är inte Om utan När.

Okej, först och främst. Jag har INTE döpt den här bloggen. Jag är INTE pokerproffs. Möjligen annat än att merparten av min inkomst kommer från pokerrelaterad verksamhet. Om man kisar lite med hjärnan kan man säga att jag är proffs på att leva av poker. Välkommen till kvällstidningsvärlden.

Sportjournalister är misslyckade idrottsmän brukar det sägas. Det är möjligt att det är så, och det finns säkert en hel del i den klyschan som också kan appliceras på oss pokerskribenter. Visst finns det en och annan bloggare eller till och med professionell textknackare som kan spela poker. Då menar jag VERKLIGEN spela poker. Återstår den stora massan av oss som skriver. Det är säkert så att många börjat spela för att de närt en dröm om de stora pengarna, för att sedan finna att talangen, ambitionen eller tiden inte funnits för att gå hela vägen. Eller så har man som mig, prioriterat skrivandet framför spelandet och därför inte utvecklats i någon större utsträckning.

Vem är jag?

Jag är en snart trettiosexårig tvåbarnsfarsa, hobbyspelare och chefredaktör på Poker.se, som tillsammans med vårt forum pokerforum.nu är Sveriges största pokercommunity. Jag började precis som de flesta andra med att spela nätpoker för playmoney, testade några frirullar och hittade sedan några no deposit-bonusar på diverse obskyra microgamingskins. Av en händelse började jag blogga en smula om mitt spel, och insåg snabbt att jag hade mer fallenhet för skrivandet än spelandet, och började skriva allt mer. En boll sätter en annan i rullning, och här är jag nu. Jag livnär mig ju faktiskt på heltid på poker i och med skrivandet , även om jag speltekniskt i bästa fall inte är mer än marginellt vinnande. Detta torde bekräfta tesen jag inledde denna text med.

Jag spelar relativt mycket på nätet (3-5000 händer i veckan), men på grund av jobb, familj och ett infall att köpa ett trähus för tre år sedan blir det inte mycket tid för livespel. Någon gång i månaden letar jag mig till lämplig klubb eller casino. Jag har också den senaste månaden faktiskt seriöst börjat försöka lära mig poker på riktigt, att alltså försöka lära mig teori och strategi på allvar i stället för att bara hipp-som-happ-spela.

Blir man inte sugen på att spela när man jobbar så mycket med att titta när andra spelar?

Det är säkert olika från person till person, men jag har sedan jag hittade pokern fascinerats så mycket av kulturen och fenomenet runt omkring, och särskiljt det från min egen närvaro vid borden. När jag är och bevakar en turnering, och står och tittar på ett finalbord där spelare som Anton Wigg eller Mats Gavatin sitter och spelar tänker jag inte att det hade varit kul att sitta där – det hade det garanterat – utan tänker mer på stämningen, miljön, inramningen och helheten. Det som driver mig i mitt jobb är just det, människorna, miljöerna och beteendena. Det är det jag vill förmedla och beskriva.

Det är därför jag är här nu.

Att få ett erbjudande om att blogga om sitt jobb och sin hobby – i mitt fall detsamma, jag är lyckligt lottad – i Sveriges största kvällstidnings nätupplaga är en nobrainer. I stort sett alla som skriver gör det för att bli lästa, och jag är inget undantag. Den välkände pokerbloggaren Indiscreet sa en gång till mig att bloggande är en egotripp i första hand, och det är så sant som det är sagt.

Mitt mål med bloggandet på Aftonbladet är att berätta för Dig vad som händer i pokersverige, och om hur det är att jobba med poker på heltid. Jag är i gott sällskap; mina skrivarkollegor på den här bloggen är i mina ögon tre av Pokersveriges bästa skribenter på grund av olika faktorer. Det bådar gott för att göra den här bloggen till något riktigt läsvärt.