Min pappa och jag är väldigt olika, men samtidigt också väldigt lika. Det lät nästan som en slogan? Skitsamma. Vi kan ha olika åsikter om väldigt mycket men i det sätt vi står på oss är vi väldigt lika. Och vi ogillar i grund och botten samma saker även om farsgubben är lite mer blödig än jag. Han hyser exempelvis inte samma starka ogillande av monopol som jag. Sist han besökte huvudstaden hamnade vi inne på The Cheesecake Factory i hetsig diskussion om statstelevisionens existensberättigande. Vi fick till slut enas om att vara oense…
När jag var sex år flyttade vi till ett nybyggt villaområde. Den typiska medelklassen, formerade i barnfamiljer med 2,6 barn vardera, samlades i raderna av hus i rött tegel. Vissa kom nerifrån och upp och en och annan alkoholiserad mellanchef kom säkerligen uppifrån och ner. Men de flesta var som vi – vanlig fiskpinneätande medelklass.
I detta nya bostadsområde bildades en samfällighetsförening. Det var ju mycket som skulle ordnas med och eftersom alla småbarnsfäder, liksom deras barn skulle komma att göra, hade skolats i svensk folkskola så hade de demokratin i ryggraden. De bodde i ett svenskt samhälle och nu hade de likt nybyggarna skapat ett eget litet samhälle i samhället. Den demokratiska instansen för att fastställa den kollektiva viljan blev alltså samfällighetsföreningen.
Lekplatser och gungställningar skulle målas, buskage och rabatter skulle planteras, parkeringsrutor skulle linjeras och inte minst skulle chefer för de olika projekten utses. Fast de kallades för ”arbetsledare” vill jag minnas. Hur man skulle gå tillväga med allt det här beslutades i samfällighetsföreningen.
Arbetet flöt på. Vi ungar fick fina lekplatser att roa oss på, vackra buskage att gömma oss i och parkeringsplatser vi kunde spela landhockey på. De flesta underkastade sig den kollektiva viljan och utförde de fastslagna arbetsuppgifterna under överinseende av sina grannar. Självfallet var det ju alltid någon medlem i varje arbetslag som aldrig dök upp och småbarnsfäderna muttrade och gav varandra menande blickar över häckarna när smitarens nytvättade Volvo rullade upp längs gatan senare på kvällen.
Men trots att vissa inte ville inrätta sig i den demokratiska ordningen så var det ändå en idyll. Nästan alla ungar var i samma ålder och bara på min gata hade jag fyra klasskamrater.
En gång i månaden var det möte i samfällighetsföreningen. Min pappa var där och nästan varje gång kom han hem och var förbannad. Alltid var det någon tomte som hade lyckats få igenom något idiotiskt förslag som skulle gynna muppen själv; exempelvis en förlängd tomtgräns eller en ”tjänstedator” för styrelsearbete. Det var på den tiden datorer inte var så vanliga och jävligt dyra. Min pappa stod alltid upp och sade vad han tyckte om de där sakerna. Han var inte ensam, den ensamstående mamman på andra sidan gatan och den stoiske Staffan Nilsson stred för samma saker. Men det hjälpte sällan. Och eftersom de alla tre var fostrade i den svenska skolan, två av dem var till och med lärare själva, så rättade de sig alltid efter de demokratiskt fattade besluten.
Som liten skämdes jag ofta när det hade varit strid i samfällighetsföreningen. Jag förstod inte vad det handlade om såklart men det kändes jobbigt att det hade varit konflikt och att just pappa hade varit inblandad.
Jag minns särskilt ett sådant tillfälle. När jag växte upp hade vi inte kabel-tv. Det var ett medvetet val av mina föräldrar eftersom de i princip ansåg att det bara var skitprogram som visades på de kanalerna. Som liten parvel var jag ytterligt bitter över deras val då jag ju ville ha lika många kanaler som mina kamrater.
Ett kabel-tv bolag hade kommit med ett erbjudande till samfällighetsföreningen som gick ut på att om alla hushåll skaffade kabel-tv så skulle man få en billigare månadsavgift. Detta togs upp i samfälligheten och de flesta som redan hade kabel-tv tyckte givetvis att det var ett bra förslag. Farsan, den stoiske Staffan Nilsson och några till deklarerade snabbt att de inte var intresserade och att styrelsen därför direkt kunde tacka nej till erbjudandet. Men så enkelt var det minsann inte, vi bor ju i Sverige och här är det majoriteten som bestämmer. Åt alla. Man röstade igenom att man skulle anta erbjudandet från tv-bolaget och vips tvingade man samtliga att betala för något man kanske inte ville ha.
Farsan var, för att uttrycka mig lite gammaldags – rosenrasande. Han och Staffan Nilsson höll krigsråd över häcken. Ett tag var de inne på att de skulle betala men vägra att låta kanalerna kopplas in. Om det nu ens var möjligt.
Den sjuårige Jens var också rosenrasande. Fast på pappa. Det var väl sjukt bra att ha kabel-tv? Billigare också om jag förstått saken rätt? Dessutom var det ju så jävla jobbigt att det var konflikt igen… Ingenting farsan och hans stridskamrater gjorde hjälpte. Vi fick vår kabel-tv till slut. Sjuårige Jens var överlycklig. Farsan var arg. Eller bitter. Jag vet inte vilket för jag var upptagen med att kolla på ”Låt kameran gå” och ”Tur i kärlek”.
Såhär 20 år senare är jag väldigt stolt över min pappa. Kabel-tv, rabatter och eftersatta lekplatser är kanske inte mycket att bråka om, men principerna det handlade om är otroligt viktiga. Och även om jag och farsan kan ha olika åsikter om mycket idag så har han i alla fall lärt mig att man ska stå upp för det man tror på. Hade jag själv varit 30 år äldre och flyttat till samma område så hade jag slutit upp med farsan, Staffan Nilsson och den ensamstående mamman från andra sidan gatan. Även om jag hade velat ha billigare kabel-tv.
jens.jadback@nordicbet.com