Det är lite poppis att gnälla på uttrycket ”han/hon har gjort mycket för pokern”. Anledningen skulle vara att man inte förstår uttrycket eller menar att det bara syftar till att en person dragit in mycket fisk till dammen.
Hur pretentiös är man om man intar den hållningen? ”Att göra pokern rumsren” är ett liknande uttryck men även det omöjligt att missförstå? Räds icke, självklart kommer den dryge skåningen att reda ut begreppen här och nu.

Vi är många som ägnar oss åt hobbyn poker och de allra flesta av oss skiter nog rätt hårt i vem som vann den senaste EPT’n eller vem som nääästan vann ett sidoevent på Rio. Att ”göra pokern rumsren” handlar om att söka en acceptans från allmänhet och slutligen stat för att vi ska kunna utöva vår hobby utan att beväpnade människor med läderkoppel kommer och knackar oss hårt på axeln. Att ”göra mycket för pokern” handlar givetvis om att föra oss framåt på den vägen, att förmedla pokerns existensberättigande som hobby till allmänheten.

Dagens moralpanik och medföljande stigmatisering är inte av denna värld. Inte kommer farbror blå och sparkar in dörren hos vinprovarsällskap?
Visst skapar vår hobby spelmissbrukare. Visst finns det tragiska livsöden bland pokerspelare i större utsträckning än hos schackspelare. Det handlar inte om att blunda för detta, aldrig någonsin. Tvärtom ska vi föra upp problemen till ytan men det är svårt för en klubbvärd att ringa myndigheterna och be om hjälp när han riskerar fängelse för att han försöker vara mänsklig. En legalisering skulle hjälpa både de som får problem och den stora merparten som faktiskt klarar av att spendera några timmar på en pokerklubb utan att spela bort hus och hem.

Samhället är upp och ner när ordningsmakten kommer i piketbussar till Byhåla och stormar den lokala tvåhundrakronorsturneringen medan alkisarna sitter uppradade vid Jack Vegas-maskinerna på Vasagatan i Stockholm. Jag lovar att du hittar fler tragiska livsöden längs den gatan än pokerklubbarna har skapat i hela mellansverige.

Har man försökt ändra på den ordningen så har man ”gjort något” för pokersverige. Och de som har gjort mest är de klubbvärdar som sliter och fixar för att människor ska få hålla på med sin hobby till en fullt rimlig kostnad.

jens.jadback@nordicbet.com

Kul att det blev bra diskussion kring del 1 av den här listan, få saker verkar vara lika kontroversiella i vårt community som riggen. Det blir nog inte lika häftig debatt kring dessa punkter men gör ert bästa, här kommer ankorna på rad: Lägg an!

Myt 4: Spelbolag bedriver verksamhet utomlands av skatteskäl
En av de populäraste myterna. Att spelbolagen måste förlägga sin verksamhet på Malta, Gibraltar eller annorstädes handlar om spellicenser. Det är få länder som utfärdar sådana och även Malta har ett begränsat antal (runt 100 stycken har jag för mig).
Att skatten sedan är lägre är en annan sak, och i jämförelse med Sverige stämmer det för nästan alla världens länder.

Myt 5: Det är bara Svenska Spel som tar ansvar
Svenska Spel har gjort sig ett namn på och försvarar sitt monopol med ”spelansvar”. Många andra sajter (inte alla) tar ett liknande spelansvar och det finns flera certifieringar för detta i EU. På de flesta större och seriösa sajter så får personalen utbildning i spelansvar minst en gång om året och systemen utvecklas mot automatisk mönsterigenkänning och flaggning av spelare i riskzonen.

Att sedan spelansvaret skulle kunna förbättras med ungefär 3000% i hela branschen, inklusive SvS, skriver jag under direkt på.

Myt 6: Det är fritt fram för turneringspoker
Högsta domstolens dom i våras gör det inte lagligt att arrangera turneringspoker. Domen gäller turneringen i Grebbestad och de specifika förutsättningar som gällde där. Man kan alltså inte köra en freezeout hemma på vinden med sina 50 närmaste vänner och hoppas på att man är safe. Däremot kan man köra en turnering med exakt samma upplägg som i Grebbestad. Men då måste det alltså vara exakt samma upplägg.

Domen gällde dessutom brottet dobbleri så även om man väljer samma upplägg så riskerar man åtal för brott mot lotterilagen.

jens.jadback@nordicbet.com

Det florerar en hel del myter kring spelbranschen och vad som försiggår ”bakom kulisserna” så att säga. Det låter kanske lite förmätet att säga det men oftast är lögnerna spridda av monopolets lakejer och med tanke på att vår stat i årtionden, ja snart ett helt sekel, har skrämt upp oss så till den milda grad att vi snart är rädda för precis allting så är det kanske inte heller så konstigt att vi ser spöken bakom varje gardin när det kommer till något så farligt som spel.

Myt 1: Man firar när någon förlorar
Så är det givetvis inte och det beror inte på att alla som jobbar på spelbolag är snälla tanter och farbröder. Det beror på att systemet inte riktigt fungerar på det sättet. Omsättningen består av ett otal vinster och förluster som ständigt kvittas mot varandra. Spelen är uträknade så att det ska bli några procents mellanskillnad i bolagets favör och det är där vinsten ligger. Ur den vinsten tas sedan kostnader för marknadsföring, löner och alla andra omkostnader ett bolag har.

Myt 2: Riggen
Många spelare tror att slumpgeneratorn i pokern är riggad. Som av en händelse är det ofta nybörjare eller sämre spelare som tror detta. Anledningen till att det är väldigt osannolikt är enkel. De flesta sajter ingår i ett nätverk och när du sätter dig vid ett pokerbord på exempelvis NordicBet så möter du kanske spelare från Ladbrokes, Unibet eller någon/några andra sajter inom nätverket. Rejken som en spelare genererar tillfaller den sajt som han spelar ifrån för tillfället. En del av den tillfaller sedan nätverket. Nätverket bryr sig alltså inte om vilken sajt (eller skin som det också kallas) spelaren spelar ifrån – de får sina pengar ändå.
Sajterna själva däremot vill ju få så mycket rake som möjligt och därför vill man också att den egna spelaren ska vinna. Om Nisse på NordicBet förlorar sina pengar till Jonte på Unibet så kommer ju pengarna att omsättas där istället och det är ju inte så bra (för oss). Om något skin skulle ha en fördel gentemot de andra skinsen så skulle det märkas ganska fort och reaktionerna skulle inte låta vänta på sig.

Flera nätverk har dessutom infört så kallad konsolidierad rake, vilket innebär att de skins som till största delen har vinnande spelare (ofta småskins som erbjuder hög rakeback) nu får betala en högre avgift till nätverket och de som drar in fisken får lägre.

Myt 3: Staten hotas av utländska bolag
Det statliga spelbolaget är fortfarande marknadsledande i Sverige och det är inte ens nära. Visst konkurrerar de utländska bolagen med Svenska Spel tekniskt sett, men de utgör inget större hot i dagsläget. Enligt uppgift är det endast 26% av allt spel i Sverige som pågår på internet. Alltså pågår 74% av spelandet fortfarande på Konsum och Ica eller i den lokala tobaksaffären. Och vem härskar där? Jodå, pappa staten.
Av de 26% av spelet som pågår på nätet kan vi ju ganska säkert anta att en stor del även där sker på Svenska Spel.

Myt-listan fortsätter nästa vecka.

jens.jadback@nordicbet.com

Jag såg den här otroligt korkade scamen häromdagen.

Det är så många idiotiska punkter i mailet att vi inte har plats att ta upp allihop, men några kan vi väl kolla bara för skojs skull?

Killen begär alltså 100 kronor. Varför? Varför just den summan?

Vidare, det ska alltså se ut som att det är från polisen i Östergötland. De skulle alltså göra en PayPal-förfrågan.  Bwahahaha! Precis den typen av humor man behöver en söndagsmorgon!
Underskriften är kul också; ”Mvh Anton från Polismyndigheten i Östergötland”. Scammaren är alltså tillräckligt noggrann för att orka skriva ut ”polismyndigheten” och inte bara ”polisen”, antagligen i ett försök att skapa en gnutta trovärdighet. Men ändå är misslyckandet så totalt och hans försök till seriositet blir istället en katalysator för humorn i den övriga texten. Fantastiskt roligt!

Lite särskrivning här och var naturligtvis, annars hade det inte varit komplett. Men det bästa av allt är att han hotar med inkasso! ”Polisen” hotar men inkasso för en skuld på 100 kr. Så fantastiskt löjligt!

Visserligen så hade allt det här funkat på cyniska människor som jag själv. Hade jag fått det här mailet hade jag betalat in de hundra kronorna som ett ironiskt statement. Det hade varit värt minst det dubbla för att låta scammaren tro att han faktiskt hade lyckats. Vem vet, man kanske hade fått återbäring om ett par år när man läser om en ännu mer korkad scam någonstans?

jens.jadback@nordicbet.com

Igår hade Svenska Pokerförbundet (Svepof) årsmöte. ”Svenskavaddåförnånting?” säger ni. Med all rätt, för Svepof är dött och begravet för längesedan. Inte ens en ordentlig kallelse till årsmötet lyckades man få ut. Datumet den 15 maj annonserades för några veckor sedan i en drygt två månader gammal blogg med två inlägg. Tid och plats skulle meddelas helgen 7-8 maj. En vecka innan är ju jävligt kort varsel om man nu vill att pokerspelare, kanske främst klubbspelare, från hela landet ska komma till Stockholm.

Besked om tid och plats kom på Svepofs hemsida i torsdags (med reservation för en dag hit eller dit), dessutom med ett inlägg som var bakdaterat till slutet av april. Här måste jag tillägga att jag med alla krafter försöker hålla tillbaka okvädningsord och uppstötning av galla.

Det här så otroligt sorgligt. Svepofs existens har varit på upphällningen länge men någonstans har åtminstone jag hoppats på att saker och ting ska ordna upp sig. Att drivna och duktiga människor ska kunna lyfta förbundet – och hoppet väcktes verkligen när Murat & Co tog över. Cynisk som jag är så väntade jag dock med glädjeskutten och tur var väl det då förbundet antagligen drog sin sista suck i och med gårdagens årsmöte.

Jag vill inte peka finger, särskilt inte eftersom jag inte personligen har något emot någon i sittande styresle. Tvärtom, jag kallar några av dem för mina vänner. Jag tror dessutom att förbundet dog redan när Ken försvann.
Vad det beror kan diskuteras. Att det beror på bristande intresse från tillräckligt drivna människor står helt klart. Det är alltid svårt att få folk att jobba gratis i föreningar. Att ”rekryteringsbasen” är så liten kan bero på många saker. Missuppfattningar kring vad Svepof vill i skattefrågan, nätpokerspelare som är nöjda med situationen som den är, geografiska avstånd, dålig marknadsföring – vad som helst.

Det är hur som helst synd, för jag tror att vi behöver ett förbund. Dock inte nuvarande förbund. Sov så sött Svepof…

jens.jadback@nordicbet.com

Det här blir ingen lista med tips om vad man ska hitta på i Vegas – det finns gott om andra inlägg och bloggar om det. Det här ska handla om hur man tar sig till Vegas.
Jag blev inspirerad av en pokerklubb från Stockholm som har ett bra upplägg för vägen till äventyret, mer om det nedan.

1. Satelliter – det mest uppenbara sättet. Kolla runt på sajterna, det finns alltid gott om satelliter. Kan vara värt att sikta in sig på satelliter som går till mindre $1000- eller $1500-events. Det blir helt enkelt billigare alternativt enklare att satellita sig in ju mindre paketet kostar.

Utsikt från Stratosphere

2. Gör gemensam sak med klubben. Det här läste jag om på facebook. En klubb i Stockholm kör med gemensamt sparande och de siktar på att komma iväg sommaren 2012. Deras mål är att spara 1500 kr var per månad. Det är en ganska stor summa för de flesta av oss så det enklaste är väl att dra ihop ett gäng, sätta sig ner och helt enkelt komma överens om hur mycket man kan lägga undan.

Spara kan ju dock vem som helst göra (nästan), så det fina i kråksången är hur de boostar sin rulle. Tillsammans arrangerar de pokerkvällar och delar på vinsten från kaffeförsäljningen och raken de får in. Det finns tusen möjligheter. Varför inte spela med gemensam rulle? Se bara till att den rullen inte måste vara en del av reskassan… Sätt inga gränser för vad ni kan göra. Är ni ett gäng kan man ju ställa upp som flytthjälp till exempel.
Det viktiga är att man gör det hela tillsammans, det blir mycket lättare då.

Lyckligtvis är kaggen mindre nu…

3. Planera i god tid är väl inte något som direkt ger en pengar men man kan spara en hel del på det. Orkar man göra ett eller två extra byten med flyget på vägen dit så kan man spara tusenlappar. Hotell går också att hitta billigt. Igår såg jag att man kunde bo på Harrah’s mitt på strippen (mitt emot Bellagio) för 120 kr natten. Nu vet jag inte hur standarden på rummen är men insidan av casinot är helt ok i alla fall. Letar man runt kan man hitta en hel del liknande erbjudande.

Nattklubben LAX inne på Luxor

4. Deala med en sajt. Om ni är ett gäng som spelar på hobbynivå kanske ni tillsammans blir ganska värdefulla. Det går alldeles utmärkt att kolla om man kan göra en deal som går ut på att man kan förhandla upp en bonus om pengarna går till en resa eller ett event. Idén är att det då också blir lite marknadsföring för sajten vilket skapar lite extravärde för dem. Skitsamma att ni är hobbylirare, ni är många och tio loggor syns bättre än en – oavsett om den sitter på Johnny Chan.

Vad kostar då en resa till Las Vegas? Allt beror på hur man väljer att bo. Beroende på när man bokar och vilken rutt man väljer så kostar flygbiljetten mellan 7000 och 11000 kr. men som sagt, boendet; kan man tänka sig att bo på sämre hotell, kanske till och med i Downtown så kan man komma undan för $20 natten. Det finns också poker rates som kan dra ner priset på annars lite dyrare hotell. Google is your friend!
Därefter beror allt på vad du hade tänkt spela, hur mycket du tänkt shoppa och hur gott du hade tänkt att äta. Minimum 30 000 skulle jag nog rekommendera att man sparar ihop.

Har ni fler tips?  

jens.jadback@nordicbet.com

Då var vi klara med turnerandet för den här gången. Det har precis som väntat varit sjukt kul och man har träffat på en massa original och trevliga människor på klubbarna där ute. Sju nya klubbar har vi besökt och fem som vi redan var gamla bekanta med. Det är alltid intressant att se hur klubbarna utvecklas och att det funkar lika bra vart man än kommer.

I Värmland slöt många fler än bara pokerspelarna upp för att se showen vilket gjorde det hela till en oförglömlig kväll. På bilden nedan ser vi ”Hogge” hjälpa David Persson på scen.

I Östergötland fanns det fina klubbar och där var det Daniel Karlsson och Mackan Palm som underhöll.

Det är kul att se att pokern lever och att klubbarna fortfarande drar en hel del folk. Kanske är det mer ett småstadsfenomen där nöjesubudet inte är lika stort?

Ikväll fortsätter PokerAllsvenskan med omgång 4 och det känns som att ett avgörande är nära. Fyra lag från varje grupp går vidare till slutspel och det är strid på kniven. 20 spelare ska dessutom individuellt tävla om bland annat en resa till Las Vegas i sommar. All info finner ni i gruppen ”PokerAllsvenskan” på Facebook eller på hemsidan. 19.00 ikväll (en timmes latereg) med €5+0,5 i inköp.

jens.jadback@nordicbet.com

”Jag kan lätt sätta mig ner och vinna $50 vid ett pokerbord. Så pass mycket behärskar jag spelet ändå.”

Jag fortsätter med citaten. Hittade det här som någons signatur på ett forum. Jag har för mig att jag har sett det ursprungliga citatet i någon tråd också men det spelar mindre roll. Jag behöver väl knappast säga att killen som skrev det blev hånad sida upp och sida ner efteråt? (Nej, det var inte jag).

Om man spelat poker ett tag så vet man att det inte fungerar så som postaren tror; man kan helt enkelt inte sätta sig ner vid ett pokerbord och räkna med vinst. I det här fallet har någon fullkomligt missförstått skicklighetsaspekten i spelet och hur mycket tur som faktiskt är inblandat på kort sikt. Och visst, just därför blir det lite komiskt när man uttrycker sig som killen ovan. Fortfarande finns det gott om pokerpelare som både över- och undervärderar skicklighetens betydelse i spelet.

Men jag tänkte inte skriva om varians och skicklighet utan om inställningen. Det mindset postaren har. Eller kanske hade. För har vi inte alla någon gång tänkt som honom? När vi vann någon av våra första potter? ”Det här var ju lätt, det här ska jag satsa på!” Har vi inte allihop närt drömmar om en proffskarriär där vi regelbundet glider runt på europatouren och grindar enkla cashgames när vi bustat tills vi till slut en dag får höja bucklan?

Sedan handlar det bara om hur snabbt man kommer till insikt om att skickligheten inte tar ut sin rätt förrän på lite längre sikt. Vissa kommer på det snabbt, för andra tar det lite längre tid. Jag har träffat pokerspelare som spelat i flera år men ändå blir förbannade och tycker att motspelaren spelade dåligt efter en set up (dvs när båda händerna ”spelar sig själv” såtillvida att man inte kan göra mycket annat än att gå all in, exv. Två shortstacks som tittar ner på AA och KK).

Känslan av att själv kunna kontrollera utfallet i ett spel lockar också till spel, och jag tror att det är precis det som har fått nästan en hel generation att åtminstone någon gång prova på att spela poker om pengar.
Detta skapar ett problem. Vi som försöker marknadsföra poker, vare sig det är privat för att morsan inte ska titta snett på en eller i en blogg för att lagstiftarna och socialisterna inte ska titta snett på en, måste balansera argumenten. Samtidigt som vi vill visa på skickligheten och därigenom rättfärdiga vårt intresse och/eller spelande så vill vi också visa att vi kan så pass mycket om spelet att vi inser att skickligheten i en enda hand (ofta) är ganska betydelselös om den spelas av någorlunda erfarna spelare.

Hur är det för er? Stöter ni fortfarande på ogillande blickar när ni säger att ni spelar poker? Hur förklarar ni skicklighetsaspekten?

Min pappa och jag är väldigt olika, men samtidigt också väldigt lika. Det lät nästan som en slogan? Skitsamma. Vi kan ha olika åsikter om väldigt mycket men i det sätt vi står på oss är vi väldigt lika. Och vi ogillar i grund och botten samma saker även om farsgubben är lite mer blödig än jag. Han hyser exempelvis inte samma starka ogillande av monopol som jag. Sist han besökte huvudstaden hamnade vi inne på The Cheesecake Factory i hetsig diskussion om statstelevisionens existensberättigande. Vi fick till slut enas om att vara oense…

När jag var sex år flyttade vi till ett nybyggt villaområde. Den typiska medelklassen, formerade i barnfamiljer med 2,6 barn vardera, samlades i raderna av hus i rött tegel. Vissa kom nerifrån och upp och en och annan alkoholiserad mellanchef kom säkerligen uppifrån och ner. Men de flesta var som vi – vanlig fiskpinneätande medelklass.

I detta nya bostadsområde bildades en samfällighetsförening. Det var ju mycket som skulle ordnas med och eftersom alla småbarnsfäder, liksom deras barn skulle komma att göra, hade skolats i svensk folkskola så hade de demokratin i ryggraden. De bodde i ett svenskt samhälle och nu hade de likt nybyggarna skapat ett eget litet samhälle i samhället. Den demokratiska instansen för att fastställa den kollektiva viljan blev alltså samfällighetsföreningen.
Lekplatser och gungställningar skulle målas, buskage och rabatter skulle planteras, parkeringsrutor skulle linjeras och inte minst skulle chefer för de olika projekten utses. Fast de kallades för ”arbetsledare” vill jag minnas. Hur man skulle gå tillväga med allt det här beslutades i samfällighetsföreningen.

Arbetet flöt på. Vi ungar fick fina lekplatser att roa oss på, vackra buskage att gömma oss i och parkeringsplatser vi kunde spela landhockey på. De flesta underkastade sig den kollektiva viljan och utförde de fastslagna arbetsuppgifterna under överinseende av sina grannar. Självfallet var det ju alltid någon medlem i varje arbetslag som aldrig dök upp och småbarnsfäderna muttrade och gav varandra menande blickar över häckarna när smitarens nytvättade Volvo rullade upp längs gatan senare på kvällen.  
Men trots att vissa inte ville inrätta sig i den demokratiska ordningen så var det ändå en idyll. Nästan alla ungar var i samma ålder och bara på min gata hade jag fyra klasskamrater.

En gång i månaden var det möte i samfällighetsföreningen. Min pappa var där och nästan varje gång kom han hem och var förbannad. Alltid var det någon tomte som hade lyckats få igenom något idiotiskt förslag som skulle gynna muppen själv; exempelvis en förlängd tomtgräns eller en ”tjänstedator” för styrelsearbete. Det var på den tiden datorer inte var så vanliga och jävligt dyra. Min pappa stod alltid upp och sade vad han tyckte om de där sakerna. Han var inte ensam, den ensamstående mamman på andra sidan gatan och den stoiske Staffan Nilsson stred för samma saker. Men det hjälpte sällan. Och eftersom de alla tre var fostrade i den svenska skolan, två av dem var till och med lärare själva, så rättade de sig alltid efter de demokratiskt fattade besluten.

Som liten skämdes jag ofta när det hade varit strid i samfällighetsföreningen. Jag förstod inte vad det handlade om såklart men det kändes jobbigt att det hade varit konflikt och att just pappa hade varit inblandad.
 
Jag minns särskilt ett sådant tillfälle. När jag växte upp hade vi inte kabel-tv. Det var ett medvetet val av mina föräldrar eftersom de i princip ansåg att det bara var skitprogram som visades på de kanalerna. Som liten parvel var jag ytterligt bitter över deras val då jag ju ville ha lika många kanaler som mina kamrater.
Ett kabel-tv bolag hade kommit med ett erbjudande till samfällighetsföreningen som gick ut på att om alla hushåll skaffade kabel-tv så skulle man få en billigare månadsavgift. Detta togs upp i samfälligheten och de flesta som redan hade kabel-tv tyckte givetvis att det var ett bra förslag. Farsan, den stoiske Staffan Nilsson och några till deklarerade snabbt att de inte var intresserade och att styrelsen därför direkt kunde tacka nej till erbjudandet. Men så enkelt var det minsann inte, vi bor ju i Sverige och här är det majoriteten som bestämmer. Åt alla. Man röstade igenom att man skulle anta erbjudandet från tv-bolaget och vips tvingade man samtliga att betala för något man kanske inte ville ha.

Farsan var, för att uttrycka mig lite gammaldags – rosenrasande. Han och Staffan Nilsson höll krigsråd över häcken. Ett tag var de inne på att de skulle betala men vägra att låta kanalerna kopplas in. Om det nu ens var möjligt.
Den sjuårige Jens var också rosenrasande. Fast på pappa. Det var väl sjukt bra att ha kabel-tv? Billigare också om jag förstått saken rätt? Dessutom var det ju så jävla jobbigt att det var konflikt igen… Ingenting farsan och hans stridskamrater gjorde hjälpte. Vi fick vår kabel-tv till slut. Sjuårige Jens var överlycklig. Farsan var arg. Eller bitter. Jag vet inte vilket för jag var upptagen med att kolla på ”Låt kameran gå” och ”Tur i kärlek”.

Såhär 20 år senare är jag väldigt stolt över min pappa. Kabel-tv, rabatter och eftersatta lekplatser är kanske inte mycket att bråka om, men principerna det handlade om är otroligt viktiga. Och även om jag och farsan kan ha olika åsikter om mycket idag så har han i alla fall lärt mig att man ska stå upp för det man tror på. Hade jag själv varit 30 år äldre och flyttat till samma område så hade jag slutit upp med farsan, Staffan Nilsson och den ensamstående mamman från andra sidan gatan. Även om jag hade velat ha billigare kabel-tv.

jens.jadback@nordicbet.com

Den här veckan räknar vi ned listan från tisdag till fredag och ämnet är ”Sköna pokercitat” (påkommet av Dybban). Jag funderade länge innan jag kom på vilket jag ville sätta på fjärdeplats. Många pokercitat är ganska klyschiga men jag fann det nedan intressant. Samtidigt som jag ser Jack Binion som en girig casinoägare i det här citatet så ger han ändå inte uttryck för något vilken amerikan som helst inte skulle skriva under på. Och jag håller med om det han säger i sak, men samtidigt är det något som ger en dålig eftersmak… Det är kort sagt värt att funderas på och därför valde jag just det här:  

“Jag har ofta funderat på hur mycket jag skulle kunna betala för en god milkshake om jag var riktigt sugen på en. Folk betalar hundra dollar för en flaska vin – det är det aldrig värt för mig. Men jag skulle aldrig säga att det är idiotiskt eller fel att spendera så mycket pengar på vin om det nu är vad du vill göra. Så om en kille vill satsa tjugo eller trettiotusen dollar vid ett pokerbord så är det upp till honom.” – Jack Binion

För er som inte vet vem Jack Binion är så är det mannen som anordnade det första World Series of Poker 1970. Ända fram till 2005 då Joe Hachem vann WSOP Main Event så spelades finalbordet på Binion’s Horseshoe i Down Town Las Vegas. Casinot startades av Jacks pappa, Benny Binion, och är ett av Down Towns populäraste casino när det kommer till poker. Det finns också ett grymt steak house på Binion’s, väl värt ett besök.

Johnny Moss och Jack Binion

Citatet då? Ja, folk borde väl få göra precis vad de vill med sina pengar. Det är ett återkommande argument bland pokerspelare som vill försvara sitt levebröd. Eller för VIP Managers som också vill försvara sitt levebröd för den delen. Men jag tror att det är summan som får mig att reagera; tjugo eller trettiotusen dollar är en summa väldigt få har råd att förlora. Jack Binion verkar vara så blasé eller girig, alternativt både ock, att han rättfärdigar summan före spelet i sig på något sätt.
Tål att funderas på som sagt. Var drar man gränsen innan man frågar någon om de har problem?

jens.jadback@nordicbet.com