Vi har åkt sicksack över landet några gånger under de senaste veckorna och jag vet inte hur många gånger vi har kört Vättern runt i vår lilla buss. Det är kul att bara titta ut genom fönstret, att se hur landskapet förändras. Men människorna förändras också. Det finns stora kulturskillnader i vårt vackra land och jag upphör aldrig att förvånas över hur starka vissa subkulturer faktiskt är.

I helgen passerade vi genom de värmländska skogarna. Ca två mil utanför Karlstad stannade vi till på en rastplats; ni vet en sådan där helt vanlig med en Shell-mack och eventuellt en liten kiosk. På denna plats, i närheten av ingenting alls, fanns ett tjugotal raggarbilar och närmare hundra kids i varierande grad av berusning. Självklart fanns det också ett större antal poliskonstaplar som ville upprätthålla ordningen. Det spelades musik på högsta volym och en hel del bilar var värda både ett och två extra ögonkast. Andra var kanske inte så fina men ändå uppseendeväckande…

Eftersom platsen inte direkt skrek ”matro” åt oss trettioplussare så körde vi vidare. Fem kilometer senare svänger vi av vid en liknande rastplats – denna gång med en McDonka också. Det som förvånade mig var att det var minst lika många ungdomar med raggarbilar på denna plats. Lika många poliser också för den delen. Vi körde på, mil efter mil, och möttes av samma syn på varenda rastplats. Vi tog oss en bra bit in i Västergötland innan det började bli glesare mellan skrikande ungdomar och glänsande amerikanare.
Raggarna samlade sig kring sitt gemensamma intresse under påskhelgen. De kollade varandras bilar och längs vägarna stod många vrålåk med öppnade motorhuvar för inspektion av likasinnade. Man måste beundra det.

Jag kan känna likadant för pokern som subkultur. Pokerklubbarna har blivit lika vanliga som raggarklubbarna. Att spela poker och lägga pengar på det som ett intresse är ofta billigare än att lägga pengar på en jänkare. På den här turnén kommer vi att ha träffat över tusen pokerspelare, var och en helt olik den andre men ändå med samma intresse. Olika subkulturer i bakgrunden, allt ifrån tatuerade raggare till Östermalmsbrats med backslick. Men man kan samlas kring ett gemensamt intresse utan att vara highstakes, utan paraplydrinkar och utan pretentioner. Det är den pokern jag gillar och som är trevligast.
Tyvärr kommer vi likt raggarna att få leva med att farbror Blå håller ett extra vakande öga över oss under en lång tid framöver…

Nästa vecka blir det Borås och efter det ett djupdyk i den skånska myllan. Kontrasterna kommer att vara slående men samtidigt är det också det man jagar på något sätt. Jag ser fram emot att träffa alla galna, intelligenta, tomtiga och sköna pokerspelare på en och samma gång.

jens.jadback@nordicbet.com

Oj vad det händer mycket i pokervärlden nu! Man skulle ju vilja komma med en knivskarp analys men det är inte mycket som går att säga. Kommer Stars att få böta hiskeliga tre miljarder dollar? Vem vet? Kommer de att kunna betala den summan? Vissa säger ja och andra säger nej. Jag har ingen aning. Det känns som att vad man än skirver så blir det bara spekulationer.
Jag nöjer mig med att spekulera i hur det går i första matchen i PokerAllsvenskan ikväll. Tills dess ger jag mig också på att spekulera lite med ett gammalt inlägg. Funderar fortfarande lite på det jag skrivit om nedan och jag ångrar faktiskt att jag inte frågade Doyle om det på middagen i somras…

En tidig vårmorgon i London begav jag mig iväg för att intervjua Barry Greenstein. Det var på något stekigt hotell och jag vet inte riktigt varför jag skulle intervjua honom då han inte hade uträttat några stordåd på senare tid.
Som ni vet är Barry helyllekillen alla dagar i veckan. Han ger bort delar av sina vinster till välgörenhet, han är lugn och sansad, framstår som ett verkligt geni vid pokerborden. Eller, han ser ut som ett geni i alla fall.

Eftersom Barry inte hade hittat på något annat än att sitta och spela i olika invitational-turrar i tv det senaste året gjorde jag lite efterforskningar. Jag hade nyligen börjar nysta lite i the Big Game som spelas med rekordstora insatser på Bellagio med Doyle Brunson i spetsen. Det fanns folk som påstod att det förekom ganska grov collusion vid bordet, dvs att vissa spelare samarbetade mot andra för att enklare kunna sno deras pengar.
Det ryktades att Doyle var hjärnan bakom allt detta och att hans modus operandi var att bjuda in duktiga spelare, snacka ihop sig, och sedan bjuda in ett gäng fiskar. Ibland förekom även stejkning av de duktiga spelarna (dvs att han betalade deras inköp). Kort sagt; för att bättra på sina redan goda odds samarbetade man alltså. Fiskarna skulle vara bland andra Gus Hansen, Guy Laliberte och några till.

Barry Grinch… förlåt, Greenstein, var en frekvent deltagare i The Big Game. Han är en duktig pokerspelare och dessutom tjenis med Doyle.

Det intressanta med det här är att Barry minsann inte grindat sig upp till The Big Game. Helt plötsligt satt han bara där en dag, tjenis med Doyle och allt. Mer eller mindre veckan innan satt han och spelade midstakes i Los Angeles.

Nu var jag alltså på väg till Barrys hotell i en svart londontaxi. Jag funderade på allt det här. Eftersom det snackades så mycket hade det kanske varit kul att höra Barrys version.
Taxin kom fram till hotellet och jag hoppade ur. Någon sorts agent mötte mig vid ingången och jag blev inledd till en pytteliten men vacker matsal. Där var helt tomt förutom en servitör som stod i givakt med en bricka och en linneservett över armen. Mycket engelskt, så jag var ju tvungen att beställa en kopp te med en liten citronskiva i. Fungerande frukost också eftersom Barry ville träffas ohemult tidigt.
Agenten, som tydligen stod utanför dörren med öronen på helspänn, stack in huvudet och meddelade servitören i korta ordalag att allt skulle sättas upp på deras nota.

Jag satt där och sippade på mitt te. Servitören stod återigen i givakt vid bardisken. Det var dödstyst. Det enda som hördes var de knarrande golvbrädorna när agenten då och då lade över vikten på andra benet. Nästan lite spöklikt.
Barry var försenad. Varför vet jag inte. Jag stirrade ner servitören sålänge. Han tittade inte på mig så det var inget större nöje. Taket var i alla fall vackert.

Till slut hörde jag hasande steg över de knarrande golvplankorna ute i korridoren. Ovanpå det ett klapprande ljud – antagligen agenten som blivit till sig i trasorna över något. Dörren glider upp och in moonwalkar Barry Greenstein – framlänges. Han är lika lugn och samlad som han ser ut på tv. Han hälsar för att sedan snabbt vända blicken mot servitören. Han beställer en cola som ställs fram på bordet med blixtens hastighet.

Vi börjar intervjun. Först lite kalla fakta om allt möjligt. Civilstånd, inspelade pengar, favorithand, värsta bad beat – det vanliga dravlet helt enkelt. Sedan kommer vi in på The Big Game. Barry är lugn och sansad och slänger in lite fraser om välgörenhet där han kan. ”Ja, poker är verkligen det pefekta spelet.” ”Mm.” ”Ja.” ”Mm.” ”Ok.” svarar jag på allt. Pennan bränner i handen. Jag hintar lite om det jag verkligen vill prata om. Barry tar kurvorna enkelt och vi landar  alltid i välgörenhetsspåret. Fan också, han är för smart för mig.

Det blir till slut dags att ta tjuren vid hornen. Jag frågar honom rakt ut; ”hur kan det komma sig att du ena dagen spelar midstakes i LA för att direkt hoppa till det högsta cashgamet i världen?”
”Tja, jag kände att jag hade edge” började Barry. ”Jag hade rulle för det och jag kände att det var dags”. Hej och fucking hå. Det är inget litet kliv han tar. En big blind i The Big Game är typ 10 inköp på hans vanliga nivåer. Jag påpekar detta och hans redan mörka syn blir helt svart. ”Det är väl för fan inget kostigt med det?!” snäser han, märkbart irriterad.

Jag funderar på om jag bör fortsätta. Vad hade Janne Josefsson gjort? Han hade gått på som en ångvält. Jag bestämmer mig för samma taktik. Nu var jag iofs bara en obetydlig frilansreporter för en i världssammanhang obetydlig tidning. Men vad fanken, går det åt helvete så har jag ändå vad jag behöver; civilstånd, favorithand och värsta bad beat. Det brukar räcka för en sida ungefär.

”Men har du hört ryktena om att det förekommer collusion i The Big Game?” försöker jag. Nu är Barry riktigt förbannad. Jag måste erkänna att jag var lite skakis. Hans sponsorer kanske inte skulle låta mig intervjua fler av sina spelare efter det här. Barry härjar på, jag minns faktiskt inte exakt vad han sa men han var i alla fall väldigt upprörd. Jag undrade då varför han blev så förbannad. Han fortsatte att dodga kulorna. Han avslutade intervjun fort som fan också och trampade ut så att det smällde i golvplankorna.

Jag fick aldrig någon klarhet i om det faktiskt förekommer collusion i The Big Game. Inte heller om Barry Greenstein var/är inblandad. Inte Doyle heller. Men det var tydligen ett känsligt ämne.

jens.jadback@nordicbet.com

Äh, jag kör ett inlägg till när jag ändå är på rull så att säga…

Snart drar Norska Mästerskapen igång i Riga. Man räknar med att runt 800 spelare ska ta sig dit och betala ett inköp på ca 8000 kronor. Varför klarar inte Svepof av att skapa ett lika populärt event? Är vi svenskar lata eller bara tråkiga? Är arrangörerna av SM verkligen så kassa?

Frågar man Silow är väl svaret ”ja” på den sista frågan, men det gör vi inte. Enligt Hildebrand så är hans ”våta dröm” att se ett SM arrangerat av Svenska Spel eftersom de är så duktiga turneringsarrangörer. Visserligen var orden mer eller mindre placerade i munnen på Hildebrand av monopolisten Joakim Geigert – men ändå.
Helvete, märkte ni? Vi höll nästan att halka in på monopoldebatten igen! Förlåt, jag ville bara för tusende gången upplysa om att det inte handlar om vem som är Sveriges bästa turneringsarrangör (där vinner CC överlägset. Inte så konstigt då all konkurrens kväses av ordningsmakten). Nej, skärpning nu, det här ska handla om SM och NM.

Så varför är då NM så mycket större och så mycket bättre än SM? För det är ju faktiskt bara att erkänna utan omsvep – NM är bättre än SM på alla punkter.
Det finns givetvis en mängd faktorer och skillnader som spelar in här. Den första, största och mest framträdande skillnaden är att Norge är en betydligt mer totalitär stat än Sverige. Det finns inget casino i Norge och alla klubbar som startas jagas hårt och ständigt av den norska lotteriinspektionen. Många av oss minns väl händelsen för några år sedan när Oslopolisen sprängde hål i en vägg till en pokerklubb för att genomföra en stormning? Det är alltså den nivån vi snackar om här…

Norrmännens aptit på poker blir alltså inte mättad på samma sätt som för oss svenskar. Vi är fortfarande ett pokerhungrigt folk men så länge staten matar oss som har turen att bo i en större stad i den södra halvan av landet med lite poker då och då håller vi oss relativt lugna ändå. Dessutom bedrivs klubbverksamheten mer fritt och öppet än i Norge och det är väl egentligen den som gör att vi faktiskt känner oss ganska mätta.
Vårt broderfolk i väst är alltså så pass sugna på poker att de är villiga att slanta upp ganska mycket pengar bara för upplevelsen av poker i sig självt. De ca 200 svenskarna som spelade SM på Malta motiverade sig till det av många andra anledningar än pokern i sig själv känns det som. En social grej, ideologiska skäl, satelliter, svenskar som redan bor på Malta, sponsrade spelare – de flesta av oss hade ett annat skäl än bara just pokern för att spela SM.

Det betyder inte att man inte skulle kunna anordna ett grymt SM i framtiden, men när vi jämför oss med lusekoftorna så får vi inte glömma att arrangörerna av NM har god draghjälp från den sista sovjetstaten…

jens.jadback@nordicbet.com

Då var man tillfälligt hemma i Stockholm igen. Vi har besökt både västgötaslätten och de djupa småländska skogarna på vår PokerAllsvenskan-turné.

Det har, som vanligt måste jag säga, varit utomordentligt trevligt att hälsa på hos klubbarna. Man slås alltid av hur välskötta dessa klubbar är och hur trevliga människorna som bevistar dem är. Men det är väl det livepoker handlar om, eller hur? Människor från alla samhällskikt och yrkesgrupper i olika åldrar träffas och har kul ihop. Och det behöver inte kosta en förmögenhet heller – i Västergötland spelade vi en 50 kronors rebuy turnering och det var prestige och heder till tusen i den potten vill jag lova. Trollkarlen David Persson kom undan med 150 kr i inköp, inklusive add on. Undrar varför…?

Ståupparen Marcus Palm åkte ur samma turnering rätt fort men kompenserade med att spela cashgame till kl 05.30. Det är inte alltid lätt att vara turnéledare när artisterna ska upp innan klockan nio kan jag meddela…

Jag och Mackan Palm. Tävling! Var är vi?

Kommande helg kommer även den att spenderas på vägarna, främst i Östergötland. Nu är det ”bara” 28 dagar kvar på turnén men jag älskar varje minut av den. Pokern lever definitivt i Sverige och det är så himla kul att se både nya och gamla bekanta klubbar.

Vi passerade faktiskt genom Eksjö och jag kom att tänka på Dybban, så jag ringde och kollade om han ville hänga med i turnébussen men han var visst upptagen med någon typ av konsert. Dock smiddes lite planer för Stockholmsträff. Hur många skulle haka på en bloggroll på någon trevlig Stockholmsklubb? Eller kanske Göteborgsklubb?

Om ni vill vara med i PokerAllsvenskan så kan ni maila mig eller hitta all info i gruppen ”PokerAllsvenskan” på Facebook.

jens.jadback@nordicbet.com

Nu är äntligen viktvadet avslutat! Lyckades ducka att få böta 25k och vägde in på en andraplats med -11 kg. Vinnaren gick inte att rå på, hela 14,5 kg hade han tappat. Men så är han ju också regerande svensk mästare i poker.
Har inte haft några konstigheter för mig heller, ätit ganska normalt – bara mindre. Och tränat en hel del, åtminstone i jämförelse med innan viktvadet.

Som utlovat kommer här före- och efter-bilder. Jag är inte snygg, men åtminstone lite smalare. Eller mindre tjock.

Före…

Idag får man unna sig ett bakverk…

På torsdag bär det av med PokerAllsvenskan igen. Med till klubbarna har vi Marcus Palm, David Persson och Daniel Karlsson. Det blir magi och stand up i… sverigeklass!

PokerAllsvenskan startar den 18 april kl 19.00 och har €15 000 i addade prispengar. Missa inte!

jens.jadback@nordicbet.com

Att politiker är blinda för myndigheters och statliga bolags idioti är inget nytt. Att Svenska Spel är det mest hycklande bolaget i hela Västeuropa är väl heller ingen hemlighet men ibland så baxnar man ändå.
Har ni blivit lurade den 1:a april? Det har de anställda på Svenska Spel. Ett ”lustigt skämt” cirkulerade på intranätet under dagen. Ja, ni kan ju läsa själva…

Gulligt va? Inte om man läser om deras ”dubbla budskap” – förlåt, ”dubbla uppdrag” ska det visst vara.

Självironin känns ganska malplacerad. Men vad fan, de har ju goda räkmackor…

jens.jadback@nordicbet.com

När jag bodde i London hängde jag mycket på den berömda klubben Gutshot. Klubben är föredömligt skött och de har även en liten restaurang med vällagad mat. Nu vet jag inte om de fortfarande har öppet men ta en tur förbi 44 Clerkenwell Road i närheten av Old Street (tubstation Barbican) om du besöker London och kolla läget.

Ägarna bakom Gutshot var inblandade i en rättstvist 2006 gällande lagligheten, ungefär samma problematik som i Sverige, men blev friade. Det var ganska mycket ståhej i Londons tidningar när det hände kommer jag ihåg. Skattebetalarnas pengar hade inte använts optimalt för att samla in bevis kan man kanske säga. Inte mindre än tio konstaplar från London Metropolitan hade fått gå en kurs för att lära sig spela poker. De skulle gå in under cover på Gutshot och, hör och häpna, SPELA poker! Inte direkt Black Ops men de ville försäkra sig om att inte väcka misstanke genom att spela dåligt.

Jag var på plats när under cover uppdraget genomfördes. Det var en söndag och turneringen spelades som NLHE med inköp på £100.
Det var fullsatt på Gutshot, som alltid. Några stammisar men också en del nya ansikten. Jag hade varit där en del och man började känna igen de flesta. Vid mitt bord satt ett par knäpptysta, sjukt tighta spelare. Är rätt säker på att de var snutar såhär i efterhand faktiskt. Rent tekniskt uppträdde de som totala nybörjare och borde i rimlighetens namn i så fall ha spelat £20-turren som gick av stapeln bara några timmar tidigare.

Det var egentligen inte insatsstyrkan jag skulle skriva om. De var ju bara där för att samla in bevis och sedan göra den riktiga busten vid ett senare tillfälle. Vid mitt bord satt det också en yngre herre, skulle väl tippa på att han var mellan 20 och 25 år gammal. Han förde ett jäkla liv, höll låda precis hela tiden. Jag ska villigt erkänna att han tiltade mig lite grann. Och det är ok, i min värld får man trashtalka hur mycket man vill så länge det inte är slag under bältet, personangrepp eller liknande. Han skötte sig fint de första två timmarna. Vi andra som satt vid bordet bara tittade på varandra och skakade på huvudet och tänkte att om vi hade varit på The Vic så hade han varit utslängd för längesen.

Killen slaskade givetvis hejdlöst. Hans taktik gick endast ut på att tilta motståndarna, något speltekniskt geni var han knappast. Till slut lyckas han få in ett tvåpar med 7-4 mot A-A. Han får in degen och hans tvåpar står. Killen ställer sig då upp med sina kort i näven och skriker över hela lokalen; ”I busted aces! I rule! You suck! I am the best player ever!”. Inte ok. Nu började folk säga till honom att lugna ner sig vilket givetvis bara gjorde honom ännu drygare. Han yrade på om hur enkelt han skulle vinna turneringen och hur dåliga vi andra var. Det var inte omöjligt, han var chipleader och vi var redan halvvägs igenom startfältet.

Själv hade jag en ganska bra stack. Låg väl i alla fall i top tre. Jag hade spelat lugnt och säkert. Drygkillen tappade naturligtvis sakta men säkert på grund av sin slaskiga spelstil och snart var jag om honom utan att ha varit i en enda pott mot just honom.
Jag höjer upp med K-Q från mittenposition och får syn av drygpelle i small blind. Alla andra har lagt sig. Floppen kommer K-Q-2. Han checkar och jag betar ut. Han synar. Turn är ytterligare en K. Tackar. Han checkar igen och jag betar. Då går han all in. Tackar för det, syn. Han slänger upp essen, jag slänger upp nöten. Han bara gapar. När river har fallit kan jag inte hålla mig. Jag reser mig upp med min kung och min dam och skriker för allt vad jag är värd;  ”I busted aces! I rule! You suck! I am the best player ever!” Först blir det tyst. När drygpellen reser sig och de fattar att det är honom jag bustat utbryter stort jubel och applåder.

Här borde historien ha slutat men det gjorde den inte. Efter att drygpelle varit ute och tagit lite luft och samlat sig kom han tillbaka in i lokalen. Han började raila mig. Han stod där vid avspärrningen och påpekade hela tiden hur dåligt jag hade spelat K-Q handen och att jag inte förtjänade att vinna. 3-4 timmar efter att han bustat var det dags för finalbord. Han stod där fortfarande, nu nästan med gråten i halsen eftersom jag nådde finalbord som chipleader.
Ytterligare ett par timmar senare åker jag ut som trea och nu börjar jag bli riktigt orolig. Killen står i ett hörn och pratar lågmält med en kompis. Vad ska det här jävla psychot göra? Tänker han råna mig? Jag hämtar ut min vinst och precis när jag kliver ut på gatan kommer det en taxi. Jag hejdar den och åker iväg. Phew!

Jag såg inte till killen på Gutshot några fler gånger men varje gång jag kom dit var det alltid några som kom ihåg den där kvällen och vi fick oss ett gott skratt i baren. Några gratis bira blev det givetvis också som tack för hjälpen från killen som åkte ut med A-A mot drygots 7-4.

jens.jadback@nordicbet.com

Lite då och då kommer det mail från Superbloggens läsare som undrar över olika saker; allt ifrån vanliga frågor rörande poker och resor till vad man tycker om andras bloggar och åsikter. I morse hade jag fått en länk från en anonym avsändare som pekade mot Håkan Hallstedts blogg. Hallstedt är alltså generaldirektör på Lotteriinspektionen. Hans blogg är dock hans privata och skall respekteras som sådan och inte tas som intäkt eller ställningstagande från LI.

Jag var tvungen att ringa upp Hallstedt för att verkligen få bekräftat att det var hans blogg. Det var det. Ska jag vara ärlig så kände jag mig lite som Robert De Niro i filmen Heat. Han sätter sig på ett kafé med Al Pacino som spelar snut och de snackar man to man om sina livsval. En snut och en brottsling. En av dem kommer att förlora men de respekterar ändå att den andre bara gör sitt jobb. Okej, nu överdrev jag kanske lite, det här är ändå Sverige och idag fick man deklarationen… Back to reality med andra ord.

Hur som helst så länkar Hallstedts blogg vidare till nättidningen Voltaire som nyligen haft ett temanummer om spel. Artikeln En giv i cyberspace fick både mig och Hallstedt att lyfta på ögonbrynen, men av helt olika anledningar. Hallstedt fann att beskrivningen av penningtvätt var intressant medan jag förfasades över de kluster av sakfel som radas upp gång efter annan i artikeln. Men vi tar det från början.

Dag Öhrlund intervjuar alltså ”Chris” från Upplands-Väsby, eller ”Dancer632” som han heter när han spelar poker på nätet. Chris beskriver hur han tvättar pengar via Caymanöarna, letar upp engelska pubfyllon att gula, chipdumpar till kompisar, sover till lunch och så vidare. Man trycker alltså på att Chris överlag verkar ha en ganska dekadent livsstil.
Allt det här kan mycket väl stämma men samtidigt upphör man aldrig att förvånas över journalisternas eviga iver att ständigt stigmatisera utövarna av spelet poker. Sajterna demoniseras och jag vill inte ens tänka på vilken barnamördare jag skulle framställas som om jag blev intervjuad i Voltaire. Varför gör man så? Varför söker man inte fakta istället?

Ett av de mest slående styckena i artikeln beskriver hur det fungerar i en chat på en nätpokersajt:

För några är chatten slutet på spelet.
   ”Det finns folk som tappar kontrollen och skriker ’kuk’ eller otidigheter mot en motspelare”, berättar Chris. ”För dem är det game over. Någon trycker på en abuse-knapp, de blir utkastade, blir av med sitt konto och deras pengar beslagtas.”

Är det någon som verkligen har upplevt det här? Jag utgår givetvis ifrån att Chris är felciterad men är det inte intressant på vilket sätt citaten alltid, alltid vrids? Så fort det handlar om poker så tror man det värsta. Sorgligt nog är det inte bara skjutjärnsjournalister som har en sådan inställning….

Det positiva med det här är att Hallstedt delade min uppfattning om artikeln. Han såg samma sakfel som jag och hans intresse gällde endast beskrivningen av penningtvätten. Det hedrar honom måste jag säga. Jag hade mänskligt nog förutfattade meningar om hans åsikter om artikeln, precis som jag antar att skribenten Dag Öhrlund hade om ”Chris” och hans liv. Jag kollade dock upp var personen i fråga faktiskt står. Det kanske andra också borde göra?

jens.jadback@nordicbet.com

Fick igår ett grymt speltips av vår f.d bloggkollega Ola Brandborn. Jag tjongade hårt och imorgon är helgens budget säkrad.

På ett svenskt spelbolag (som börjar på B och slutar på N) kan man hitta oddset 1,15 på att Håkan Juholt blir vald till ny sossekung på socialistkongressen imorgon. Ett galet överodds som borde spelas till max av flera anledningar. Bedömningen är att det enda som kan stoppa Juholts seger är antingen pedofilanklagelser eller en hjärtinfarkt. Till oddset 1,15 är den risken värd att ta med alla pengar man kan.

Vår välgörare!

Det är hyggligt sannolikt att Juholt blir vår näste statsminister vilket innebär att våra plånböcker kommer att vara betydligt lättare än de är idag. Med andra ord: det här är en förtida skatteåterbäring så gör det bästa av den!

jens.jadback@nordicbet.com

Det har slagit mig att många som simmar runt i pokerankdammens bajsfyllda vatten samtidigt tror att denna ingrodda plaskbassäng är det som brukar kallas ”pokersverige”. Så är det emellertid inte även om ankdammen naturligtvis är en del av pokersverige.

Ankdammen är det väl egentligen ingen som har gett sig på att avgränsa eller definiera. Ankdammen verkar mer eller mindre vara pokerbloggosfären.”Mindre” därför att ett antal bloggare skickligt styr undan för algerna och slammet som obönhörligen kommer flytande mot dem (jag är för övrigt inte en av dem). ”Mer” eftersom vissa forumiter ibland ger sig in i leken och i stort sett regelbundet ägnar sig åt pajkastning.

Jag vill med detta inlägg inte lägga någon värdering i något av allt det här. Jag simmar ju själv runt bland ankskit och gamla uppblötta, mögliga krutonger. Ibland kommer det en jättekorv som man inte hinner se och så krockar man. Då skriker man ju naturligtvis också för vem blir inte förbannad när någon kastar skit på en?

Vi ankor i den ingrodda dammen är ganska lika. Vissa sväljer mer skit än andra medan andra kastar desto mer. Det vi har gemensamt är att vi vill synas. För att citera min gamle kollega Valterego: ”Om man bloggar vill man självklart bli läst”, och så är det ju definitivt. Vi har alla tillskansat oss utrymme och i sammanhanget kan det vara stor skillnad på läsarantal men i det stora hela är det obetydligt. Det intressanta är vad man väljer att presentera för sina läsare. Vissa väljer i princip enbart att smutskasta andra i ankdammen medan andra faktiskt försöker underhålla eller skapa något; ett varumärke, förändring eller bara ett monument över sig själv.

Man kan gapa hur mycket som helst om hur obetydlig vår ankdamm är – den blir inte mer obetydlig för det. Pokersverige är däremot en annan sak. Pokersverige är inte obetydligt, det är en folkrörelse. Pokersverige består av alla de som spelar poker i någon form. Och pokersverige driver ankdammen.  Utan pokersverige hade det inte varit ett sådant kvackande i dammen. Pokersverige är det som ankorna har åsikter om, vars väl och ve man försöker peka ut riktningen för. Vissa försöker skriva böcker, andra bloggar och somliga försöker engagera sig i förbund och klubbar. Förvånansvärt många gnäller bara på hur övriga försöker engagera sig istället för att själva försöka göra något. Är det korkat eller bara svenskt? Kanske både och?