Drygt en vecka efter den brutala polisrazzian i Tranås läggs förundersökningen ner. Inga nya uppgifter har framkommit. Polisen misstänker inte längre att något brott har begåtts. Misstanken de agerade på var alltså att försäljning av alkohol förekom. För att utreda saken noggrant så skickade de tio poliser med hundförare, frihetsberövade en journalist och misshandlade undertecknad i syfte att hindra dokumentation. 

Spelansvar 1

Nu är alltså förundersökningen nerlagd. Insatschefen Jens Andersson från polisdistrikt Högland pissade på både demokratin, sig själv och skattebetalarna genom sin fullkomligt feldimensionerade insats, såväl i användning av personal som våld. Hela kalaset kostade skattebetalarna minst 60 000 kronor och då har vi inga siffror på vad Lotteriinspektionens och andra instansers eventuella arbetsinsats har kostat.

Som en intressant kontrast kan jag lägga upp en bild från restaurangen där vi åt bara några timmar innan tillslaget, bara ett stenkast ifrån pokerklubben.

Spelansvar 2

Well played, good game säger vi till staten och tackar för den här gången. ”På återseende” måste vi väl dessvärre också tillägga.

Det verkar vara lite dåligt drag på mina medskribenter så jag slänger in ett inlägg till. Jag vet att det har varit mycket monopolgnäll från min sida och jag kom på att det kanske beror på att jag dragit de flesta anekdoterna redan i min gamla blogg. Nu var det ju inte lika många som följde den bloggen och ett par inlägg har jag även repriserat även i denna bloggs barndom. Men trots det så har läsarskaran vuxit nästan tjugofalt sedan dess så jag antar att de flesta av er inte har läst dessa inlägg. Ni som har läst dem får helt enkelt ursäkta och ni som inte har läst dem får hålla till godo och åtminstone glädjas åt att det är monopolfritt.

Jag kom på idag att jag ju faktiskt är lite gammal i gamet vid det här laget. Jag har spelat poker i många länder och jag vågar påstå att jag har sett fler klubbar än någon annan i Pokersverige. När jag började i branschen bodde jag i London och där fanns ett antal välskötta klubbar. Den mest kända är väl Gutshot – en bra klubb med väldigt varierande nivåer på inköpen, allt från £20 till £1000 varje vecka.
Hur som helst, nu glider jag iväg för mycket. Jag tänkte i egenskap av blivande gammal räv dra lite anekdoter i den här bloggen och som av en händelse kommer den här från London.

I konkurrens med Gutshot öppnades klubben Loose Cannon, passande nog på Cannon Street. Eller så var det mer troligt tvärtom. Att namnet passade gatan och inte tvärtom alltså. Skitsamma, ska inte snöa in på namnet nu. Loose Cannon låg i en mycket trevlig källarlokal med stora stenvalv som främsta attribut. Jag minns även att borden var väldigt speciella. Normalstora men vilande på riktigt bastanta träanordningar.
På Loose Cannon jobbade en fransman som dealer. Han paratade med typisk fransk brytning, mer eller mindre som hämtat från ‘Allo ‘allo ‘emliga armén. Som alla fransmän ansåg han att franska var världsspråket och utgick helt enkelt från att alla andra kunde franska. Jag kan ingen franska förutom standardfrasena som ”Je suis un petit fromage” och annat dravel. Jag fick lära mig tyska i skolan.

Aaanyway, denna dealer körde med sina franska uttryck och sin accent till det yttersta. ”Öh, exkjys me, dis män häs cööölled yör bet monsiööör” osv osv.
Jag började bli lite av en stammis på klubben och jag lovade vår franske vän att lära mig lite franska till nästa gång jag besökte klubben. Nästa gång jag dök upp blev det till en större turnering som jag tidigare hade kvalat till. Jag åkte ut rätt fort med en kåk mot en högre kåk. Givetvis hade jag heller inte lärt mig någon ytterligare franska än ”Je suis un petit fromage”.
Tiltad sätter jag mig vid cashgamet och börjar slaska. Fransmannen dealar som vanligt. ”Monsiör Jöns. Yö lörned äny fränch?” undrade han. ”Actually I did” svarade jag, fortfarande tiltad och helt ointresserad av konversation med en dryg fransman. ”Tres bien, tell me, whöt did yö lörn?”
Jag sträcker då upp bägge händerna i luften och skriker med darrande röst ”I surrendöööör!” Fransmannen blir helt jävla tokig och börjar svära som en galning på franska (vissa svordomar förstår jag). Jag sitter och flinar åt min egen putslustighet och resten av spelarna vid bordet ligger mer eller mindre dubbelvikta på golvet när en vakt kommer gående och tar mig hårt i örat(!) och leder ut mig på gatan. Så var den kvällen slut.

Det är för övrigt enda gången jag blivit utkastad någonstans ifrån. Jag har heller inte besökt Loose Cannon sedan dess men nästa gång jag är i London ska jag se om jag hittar min franske vän.

Det visar sig att den som kom på sjätte plats i den rekordstora söndagsturneringen på Stars troligen bara var 17 år gammal. Grabben heter Jimmy Jonker och kommer från Holland vilket framkommit sedan journalister från tidningen Algemeen Dagblad dammsugit nätforum efter information.

Att man betalar ut pengarna känns ganska uteslutet trots att Jimmys far påstår att det var han som spelade. Kontot zeurr som användes är registrerat på Jimmy men med åldern 19 år. Hans far är tydligen 47 år gammal. Hur som helst har regler brutits alltså.
Det finns för övrigt också starka bevis från Jimmys egen Twitter samt att Stars representant Simon Keijzer har uttalat sig och sagt att kontot bryter mot terms & conditions vilket innebär att inga pengar kommer att betalas ut.

Hur ska man lösa detta? Saken kompliceras lite eftersom zeurr gjorde en deal på finalbordet och kunde därefter kamma hem $518 402. Annars hade man i mitt tycke enkelt kunnat plocka hans vinst och flytta upp alla som åkte ut innan honom en placering.

Vad tycker du? Ska vinsten tas ifrån honom? Hur ska man i så fall fördela pengarna?

Hittade en rolig liten ansökningsblankett för de butiksägare som vill vara ombud åt monpolet. Eller liten och liten, det var ett ganska omfattande dokument. Och jag hittade det inte heller egentligen, jag fick det skickat till mig. Det är ganska många fler än man tror som ser hyckleriet och vill att jag ska fortsätta ta upp olika aspekter av det och det gör jag så gärna.

Det verkligt intressanta moraliska problemet kring staten är ju som bekant inte att de erbjuder spel utan att de vill förbjuda alla andra att göra det med hänvisning till folkhälsan. Det är helt enkelt så farligt att spela om pengar att det bästa är att staten tar hand om det eftersom de då har möjlighet att begränsa spelandet. För problematiken kring alkohol har staten samma angreppssätt – begränsning. Detta sköter Systembolaget utmärkt genom att ha begränsade öppettider samt begränsad geografisk tillgänglighet men samtidigt ett ganska bra sortiment. Sedan råkar jag vara en av dem som anser att även spritmonopolet bör slopas men hur det än är med den saken så sköter Systembolaget åtminstone den uppgift de har fått – att se till att vi medborgare inte lider alltför stora skador på grund av alkohol. Och vi är faktiskt ett av de länder med minst alkoholproblematik i hela Europa.

Som vanligt när det kommer till statliga monopol så finns det en hel drös punkter och stycken som är värda att belysas men det finns helt enkelt inte utrymme för det så jag plockar fram de som belyser dubbelmoralen bäst. Svenska Spel som mer eller mindre har fått samma uppgift som Systembolaget (fast det gäller spel då) väljer inte att begränsa eller att försöka minska spelandet. Tvärtom.

Här kommer tre på varandra följande punkter ur ”Att söka ombudskap – en guide för dig som vill bli ombud för Svenska Spel”. Utgiven av Svenska Spel 2010. Under rubriken ”Svenska Spels butikskoncept” finner vi följande punkter:

1. Utomhusprofil
Det ska synas tydligt på utsidan att butiken är Ombud för Svenska Spel. Tillsammans med aktuella kampanjbudskap ska profilmaterialet väcka kundernas intresse och locka in dem i butiken.

2. Inredning
Alla Ombud ska installera särskilt framtagen spelinredning. Den är funktionell och flexibel för att passa alla slags butiker. Den inbjuder till spel och underlättar både för kunder och för butikens personal. Till varje kampanj får Ombuden kampanjmaterial som ska exponeras i butiken.

3. Spelkassan
Många spel säljs på impuls, detta gäller särskilt lotter. För att stärka impulsförsäljningen finns särskild inredning som ska placeras i anslutning till kassan och spelterminalen.

En rolig grej man kan göra är att försöka applicera uppmaningarna i punkterna på Systembolagets verksamhet. 

Spelansvar + staten = ?

Och så har det hänt igen. Ordningsmakten har trakasserat medborgare som valt att dela ut kort på ett visst sätt…
Igår var jag nere i Tranås för att spela lite poker på en trevlig klubb. Strax efter klockan åtta marscherar tio poliskonstaplar och en hund in genom dörren. Givetvis var alla beväpnade med skarpladdade vapen. Utom hunden då kanske, han hade däremot munkorg.

Alla ombads i barsk ton att legitimera sig varpå en närvarande journalist bad insatschefen att legitimera sig. Det vägrade insatschefen (som för övrigt också hette Jens) att göra. Journalisten krävde då legitimation varpå befälet beordrade en konstapel att ”vakta” journalisten. Med skarpladdat vapen. Journalisten som nu var fysiskt hindrad ifrån att göra någonting alls uppmanade församlingen att dokumentera så mycket som möjligt. Eller på ren svenska: plocka fram mobilkamerorna och fotografera polisinsatsen. Jag tog upp mobilen för att fotografera den närgånget bevakade journalisten varpå insatschefen i egen hög person med stor kraft använder sin skrivbräda i hårdplast till att slå kameran ur handen på mig. Den landar på pokerbordet men klarar sig.

Kontaktuppgifter och personnummer samlas in av polisen och det hela är i det närmaste skrattretande. Som alltid när samhället väljer att lägga skattepengar på ren idioti bör kanske tilläggas. Privat medhavd öl konfiskeras men inga pengar. Efter ca en timme lämnar poliserna lokalen och spelet kan fortsätta.

Jag frågade ett par konstaplar vad de hade fått för uppfattning om klubben och oss som var där. Såg vi farliga ut? Deprimerade? De tyckte att det såg ut som att vi hade det trevligt och att vi var glada, sa de. Journalisten undrade om de skämdes över att de just nu deltog i en meningslös insats men det ville de inte svara på. De rodnade dock när de fick frågan…

Sammanfattningsvis: beväpnade män och kvinnor, utskickade och avlönade av staten, trängde sig alltså in i en privat lokal och tvingade under hot om våld de civila inne i lokalen att avbryta utdelandet av kort. Man brukade även utan förvarning fysiskt våld för att hindra enskilda medborgare från att utnyttja sin lagstadgade rätt att dokumentera och återge skeendet.

Norska fotbollsklubben MSIL i närheten av Molde skrev om NordicBets odds på sin hemsida. Ingen reklam, ingen länk, bara ett glatt konstaterande att någon gjort sig besväret att sätta odds på deras matcher.

Norska Fotbollsförbundets reaktion blev att utesluta dem från nomineringen av årets Fair Play-pris då de stöttat ett utändskt spelbolag.

Heja Norge! Hjältarna från Telemarken vänder sig nog i sina gravar…

Helt sjukt att jag inte är stekigast i bloggen längre. Omsprungen och varvad av både Sofia och Dödarn som lever proffslivet på touren. Illa, men det är lika bra att rätta in sig i ledet och därför tänkte jag berätta en liten historia från den tiden då poker var relativt nytt för mig. Det var nog nytt för alla andra då också nu när jag tänker efter.

Det måste ha varit 2002 eller 2003, pokerboomen var i full gång och undertecknad satt och malde femdollarsturneringar hela nätterna. Vår lilla pokerklubb i föreningslokalen i vår bostadsrättsförening hade så smått börjat rulla och varje söndag träffades vi och spelade turneringar om ett par hundralappar. I samma veva hade jag dessutom varit på casinot i Malmö (yeah, I said it!) och satsat allt jag för tillfället ägde på en pokerturnering – hela 500 kronor. Poker var så nytt att det spelades vid Black Jack-bord som klätts om med annan duk. Jag blev såklart speltekniskt förnedrad.

En natt gick jag långt i en sån där femdollarsturnering. Jag slapp byta bord under nästan hela turneringen och vid samma bord satt en kille från Finland. Vi började snacka på msn och jag berättade om klubben vi drev och vi diskuterade händer och poker i allmänhet.
Finländaren hette Tuomas och var omåttligt intresserad av poker. Han hade aldrig spelat live och hans högsta dröm var att någon gång få spela en giv på pokerklubben Sviten i Stockholm. Det var faktiskt via Tuomas jag för första gången hörde talas om Sviten. Hur som helst, Sviten var på den tiden utom räckhåll för oss båda. Han i norra Finland och jag i södra Sverige. Det var dessutom för high stakes. På Sviten höll det bara till proffs, det fattade man ju efter att ha sett lite bilder på nätet.

För Tuomas var dock vår klubb hemma i Lund alldeles tillräckligt. Han var djupt imponerad av att vi överhuvudtaget ägde riktiga pokermarker. Jag försökte förklara för honom att det hela bedrevs på yttersta hobbynivå, att vi inte ens hade riktiga bord utan bara så kallade ”table tops”. Det gav han blanka tusan i och insisterade på att han ville besöka oss. Jag hälsade honom välkommen och trodde såklart aldrig att det skulle bli något besök från norra Finland.
Tuomas sa att han skulle komma två veckor senare och sedan var han utloggad. Jag vet inte varför men jag räknade inte med att han skulle komma. Det var liksom otänkbart att killen skulle ta ett tåg till Åbo eller Helsingfors, sedan båten därifrån till Stockholm och sedan hoppa på ytterligare ett tåg ner till Skåne bara för att spela en tvåhundrakronorsturnering.

Nästa gång jag hörde av Tuomas ringde han mig på mobilen när jag var och handlade. Han satt på John Bull Pub i centrala Lund. Jag trodde knappt mina öron. Men vad fan, jag var ju tvungen att hämta upp honom, så det gjorde jag.
Sambon bäddade i soffan åt honom och stämningen var minst sagt lite krystad. Hans muntliga engelska var inte den bästa visade det sig men han var glad ändå. Han skulle ju få spela livepoker för första gången i livet.

Nästa dag fixade vi på klubben. Tuomas var eld och lågor. Han kände på markerna som om det vore guldpengar. Han lade handen mot filtduken som om det vore en sommaräng. Vi befann oss i en föreningslokal från åttiotalet med linoleumgolv och träpanel på väggarna men Tuomas var hemma. Det här var lika stort som Vegas för honom och vem kan klandra honom? På den tid det hade tagit för honom att ta sig till denna obetydliga hobbyklubb skulle jag ha hunnit fram och tillbaka till Nevadaöknen två gånger.

Vår nyfunne finländske vän åkte ut i mitten av startfältet men var lika glad för det. Han påstod att han fått ett minne för livet och dagen därpå vinkade jag av honom på stationen.
Jag hörde aldrig av honom igen och igår fick jag förklaringen. Han hade hittat mig på facebook och när jag snokade igenom hans facebook-liv så såg jag att han fått tre barn sedan vi sågs.

Jag lär aldrig träffa honom igen men vi har nog bägge två fått en upplevelse att minnas för livet. Och det är väl det jag gillar med den här galna pokervärlden; alla de oväntade mötena. Nu när jag tänker efter så ska jag nog bjuda honom till en Finnkamp till hösten. Han kan behöva komma ifrån småbarnen en helg.

Medan pokersverige håller andan inför måndagens avslöjande så får väl de ensamma musketörerna underhålla er så gott det går. Jag ska för en gångs skull inte lipa om monopolet.

I någon kommentar för längesedan var det någon som efterlyste historier om när jag gör bort mig. Det händer ju lyckligtvis så sällan att det inte är lätt att leverera sådana stories mer än någon gång vartannat år ungefär. Men nu har det hänt igen…

Jag spelade innebandy på motionsnivå nere i Skåne och sedan jag flyttade till Stockholm för snart två år sedan så har jag tagit upp det hela lite mer seriöst. Just nu spelar jag i inte mindre än tre lag och kör rätt ofta med tanke på det pågående viktvadet.
Hur som helst så började jag träna med ett nytt lag för ett par veckor sedan. Svenska innebandyligan har ett par olika träningsanläggningar i stan där det bara spelas innebandy och inför den första träningen sprang jag på Mats Rahmn i en av korridorerna. Han hejade glatt och jag hejade tillbaka. Rahmn har lirat innebandy på elitnivå så jag tyckte inte det var så konstigt att träffa på honom där även om jag aldrig växlat tre ord med karln.

Träningen börjar och jag känner ingen sedan tidigare. Den enda jag överhuvudtaget känner igen är alltså Mats Rahmn. Han berömmer mig för ett par räddningar, så som man gör när man tränar. Jag står i mål och därifrån försöker man informera och skrika när det behövs. Så jag satt och gastade ”vänsterkanten Mats!”, ”Bra jobbat Mats!” och så vidare. Jag skrek ju till de andra i laget också men eftersom jag bara kunde Mats namn så ropade jag mest till honom.

Nästa träning dök Gusten Sjöberg upp. Honom känner jag ju sedan innan så det var en glad överraskning. Vi skrattade åt hur liten världen är och att jag inte kände någon i laget samt att den enda jag kände igen var Mats. Gusten sa att han inte kände Mats och jag tyckte det var lite konstigt. ”Klart att du känner Mats!” sa jag. ”Du pratade ju nyss med honom där på läktaren?” fortsatte jag och pekade upp mot läktaren där det övriga laget bytte om. ”Jaha, gjorde jag?” svarade Gusten. ”Nä, fast jag känner knappt någon i laget heller”.
Jag tyckte verkligen det var märkligt. Men jag släppte det då träningen drog igång. Det fortsatte som förra gången; ”Jobba hem Mats!”, ”Snyggt Mats!”, ”Håll högerkanten Mats!”.

Efter träningen snackade jag och Gusten lite mer. ”Det gick ju bra” sa han då hans och Mats lag vunnit träningsmatchen. ”Ja, Mats har ju varit elitspelare så han är en stor tillgång” nickade jag som om jag visste vad jag snackade om. ”Jaså, har han?” sa Gusten och såg undrande ut. ”Men du, vem är den där Mats egentligen? Det var väl ingen som var särskilt överlägsen de andra idag?” sa han och tittade sig omkring. ”Där är han! Honom känner du väl igen?” sa jag och pekade på Mats som satt och pustade ut på sargen.
Gusten började asgarva. Jag fattade ingenting. ”Haha, det där är ju Anders Henriksson! Han sa att han inte trodde att du kände igen honom!” skrattade Gusten, uppenbart road över att jag kallat Anders för Mats i två veckor.

Jag har ingen ursäkt. Jag snackade ju massor med Anders nere på Malta under SM. Jag såg bara en av pojkarna Anders/Mats där i korridoren gåendes med en innebandyklubba och gjorde direkt kopplingen till Mats. Jag skäms! Förlåt Anders! Ska låta dig sätta ett par mål på nästa träning…

Anders Henriksson. Inte Mats Rahmn.

Ok, vi verkar ha kommit fram till någon sorts lösning…

Jens: Dybban, vi måste ändå bestämma oss om bloggen!

Simon: Jag vill gärna köra, men bara om vi kan göra den ännu bättre.

Jens: Det beror ju på vilka skribenter vi kan få in…

Simon: Ja, bara det bästa är gott nog annars kan det kvitta.

Jens: Jag vet minst en som vi kan fråga.

Simon: Vem då?

Jens. Du vet Xxxxx Xxxxxxx?

Simon: Det låter ju som isglass en sommardag.

Jens: Har du några förslag?

Simon: Min drömbloggare är ju Xxxxxx Xxx.

Jens: Det vore ju perfekt. Fan vad grymt om det gick att fixa!

Simon: Ja, men då fixar vi det.

Jens: Tills på måndag?

Simon: Ja, på måndag kör vi. Då börjar vi presentera nya Superbloggen.

Jens: Och den ska vara bättre än någonsin!
…………….

Jens: Så vad säger du Dybban? Är den här chatten trovärdig?

Simon: Haha, absolut. Men tror du att folk kommer att fatta att vi bara skämtade i de första inläggen?

Jens: Det återstår att se. Skriven ironi är ju inte alltid det lättaste, vilket jag har fått erfara den hårda vägen. 🙂

Simon: Haha. Vi kanske ska skriva i sista inlägget att det är ett skämt? Så att det inte råder några tveksamheter menar jag?

Jens: Det tycker jag. 🙂

Ok Dybban, det var ju inte så jävla snyggt att du publicerade det där. Varför publicerar du inte resten? Men det är lugnt, jag gör det åt dig istället.

Simon: Hur menar du då?

Jens: Ja, du försvarar ju ständigt monopolet.

Simon: Men jag ÄR ju ingen monopolanhängare, vi har ju gått igenom det där tusen gånger. Nu får du ge dig.

Jens: Nej, det är DU som får ge dig.

Simon: Jag kan ju inte sluta säga emot när du gång på gång vräker ur dig ren idioti.

Jens: Nu försvarar du ju Monopolet igen…

Simon: Det gör jag väl inte?

Jens: Jag vet inte vad din agenda är, men den är inte förenlig med min i alla fall.

Simon: Skillnaden mellan dig och mig är att jag inte har någon agenda…

Jens: Just nu är min agenda att få dig att fatta bättre.

Simon: Och jag fick precis en agenda, att banka in lite ödmjukhet innanför ditt pannben.

Jens: Lycka till!