Mycket här i livet styrs av det som populärt kallas ”slumpen”. Saker och ting händer, det ena leder till det andra och efter tusen och åter tusen vägval genom hela livet så hamnar man till slut där man är när man läst klart den här meningen. Så var det också med denna blogg – många händelser i världen ledde fram till den och inte minst hur korten föll vid ett pokerbord.

Det hela började i ett stort garage någonstans utanför Örebro. Forumprofilen MikeTime arrangerade en av sina populära liveturneringar dit småbarnsfäder och allsköns forumiter vallfärdade. NordicBet sponsrar eventet då och då och just den här gången fanns ett paket till SuperWeekend addat.
Denna gång ville vi göra något annorlunda än att bara låta vinnaren få paketet. I de flesta fall får ju vinnaren en rätt så trevlig vinst i form av en hel del kontanter ändå. Jag snackade ihop mig med Mike och övriga arrangörer och vi enades om att ”lotta ut” paketet. Vi gjorde så att jag skrev ner en placering på en lapp, i det här fallet nummer 23, och gav till kvällens kassör. Den spelare som åkte ut på 23:e plats skulle få SuperWeekend-paketet men turneringsdeltagarna var alltså ovetande om detta.

Själv åkte jag väl som vanligt ut i ett tidigt skede genom att springa in i nötterna med en vältajmad bluff som ingen skulle kunna syna utan nötterna. Men inte blir man ledsen för sådant i ett garage på Närkeslätten – en tidig sorti innebär endast en kortare resa till Värdestaden vid cashgamebordet där man kan lära ut roliga spel från stockholmsklubbarna såsom Sviten Special och 3 Card Brag.
När jag hade suttit där ett par timmar och precis var på väg att scoopa hem en pott i en giv sjukortsomaha med fyra floppar kom en av arrangörerna springande. ”Plats 23 har åkt ut!” flämtade han efter språngmarschen på fyra meter. ”Han står där borta, det är Dybban!” fortsatte han och pekade mot dörren in till turneringslokalen medan han hämtade andan lätt framåtlutad med ena handen på låret. ”Vem är Dybban?” undrade jag. ”Han står där borta…” sade han igen, den här gången knappt hörbart då hans lungor helt verkade ha upphört att fungera. (Om du läser det här så måste du sluta röka).

Jag stegade fram till den tanige gossen som med glansig blick stod och betraktade bordet han just fått lämna. ”Var det du som åkte ut på plats 23?” frågade jag. Dybban tittade frågande på mig. ”Är det du som är Dybban?” undrade jag då. ”Ja” svarade han osäkert. Jag förklarade att han vunnit paketet och han studsade upp och ner som en skolpojke första dagen på sommarlovet. Kul att se!

Några månader senare var det dags att bege sig mot Tallinn där SuperWeekend skulle gå av stapeln. Ett par dagar innan hade Eyafjat…. den isländska vulkanen fått sitt utbrott och flygtrafiken i norra Europa var inställd. Jag fick snabbt ringa runt till de spelare jag skulle ha med mig och höra om de ville åka båt över. Det var bara Dybban, Optikern samt tre VIPs och David från Aftonbladets pokerredaktion som ville det, de andra fick ha sina paket till godo.
Vi räknade kallt med att kunna ta flyget hem på söndagen eftersom alla rapporter vid tiden för avfärd visade att vulkanutbrottet skulle vara över och ordningen återställd inom ett par dagar. Så blev det emellertid inte.

Poker med m&m’s i brist på marker

Vi spelade våra turneringar i Tallinn och hade skoj, men när det var dags för hemfärd tog det stopp. Flygen gick fortfarande inte och båtarna var överbokade sedan länge. Vi var helt enkelt strandsatta i Tallinn. Jag fick tag på enstaka båtbiljetter och kunde skicka hem spelarna en efter en medan dagarna gick. Dybban och Optikern höll humöret uppe och var alltid de som avstod plats på nästa båt till förmån för de som hade familjer att åka hem till. Jag försökte underhålla de strandsatta så gott det gick och vi spelade poker på hotellrummet och i casinot om dagarna och försökte äta och dricka gott i de få dugliga restauranger vi kunde finna på kvällarna.

Det blev många roliga anekdoter och gänget blev rätt så sammansvetsat tack vare situationen vi befann oss i. Vi började så smått prata om en gemensam blogg. En blogg som skulle blanda alla möjliga ämnen och ha flera skribenter så att det blev ett bra flöde. ”En Superblogg!” inflikade David snabbt medan han tuggade i sig en bit finare kött. Men vilka skulle det vara förutom jag och Dybban? Jag propagerade starkt för att ha med Ola Brandborn som jag gjort gemensam sak med flera gånger tidigare. Han brukar ha lite andra infallsvinklar än jag själv och de brukar vara både precisa och intressanta. Erik ”Valterego” Rosenberg togs också upp som en bra del av mixen med sina intervjuer. Även Lina Olofsson blev tillfrågad men kunde/fick inte på grund av sitt jobb på Stars. Lite synd då vi verkligen ville ha med en tjej i uppställningen.

Lisa och ”Optikern” spelar strandsatt poker på hotellet.

Vi filade ytterligare på upplägget medan vi väntade på hyttplatser på båten. Till slut, efter fem dagars väntan i Tallinn, kunde vi slutligen angöra Stockholm. Vi var överens om vad vi ville göra. Vi hade bestämt på förhand att vi skulle tjafsa lite för att skapa ”drag under galoscherna” för att citera dårfinken Ian Wachtmeister. Men mest av allt skulle alla våra olika infallsvinklar i pokervärlden göra bloggen intressant och det tror jag att vi har lyckats med…

Vi närmar oss nu 500 inlägg med stormsteg och nästan 5500 kommentarer för att inte nämna de ”satellitbloggar” som skriver om oss när deras egen inspiration sinar… Kul! Att vi dessutom lyckats ersätta både Ola och Erik med riktiga superskribenter gör ju inte heller saken sämre. No offence mot Ola eller Erik dock, ni är saknade!

jens.jadback@nordicbet.com

Bäste William,

Jag har med skräckblandad förtjusning läst ditt svar till mig i din blogg. Det är många frågor som uppkommer och jag finner ärligt talat väldigt lite sammanhang i det du försöker förmedla. Jag ska dock försöka bemöta genom några nyckelord du nämner, men samtidigt känner jag att jag måste klargöra vissa saker först.

Jag börjar med att citera min mormor: ”När Gud delade ut tålamodet så stod Jens sist i kön”. Och det stämmer. Metaforen alltså, inte att jag skulle stått i någon kö hos ett skägg i himlen. Mitt tålamod tryter och jag kan redan på förhand säga att det troligen kommer att föranleda att jag undslipper mig en och annan gliring. Ett dåligt karaktärsdrag jag alltså är medveten om och därför gör allt som står i min makt för att förbättra. Ja du vet ju hur det är att jobba med sig själv skriver du.

Nu till den förvånansvärt lilla mängd saklighet du lyckats uppbåda i din spaltmeter. Du använder väldigt ofta ordet ”lagom” – ett ord som enligt myten endast finns i Skandinavien. Enligt samma myt kommer ordet från vikingarna som när de delade dryckeshorn skulle dricka precis så mycket att det räckte ”laget om”. Problemet med ordet, och möjligen också anledningen till att det inte finns i andra språk, är att det egentligen är väldigt subjektivt. Sven Tveskägg kan dricka en liter och lämna en matsked kvar åt Röde Orm och fortfarande hävda att drycken i hornet räckt till alla.

Eftersom du tycker att det är viktigt att ”spela lagom” så undrar jag hur du definierar ”lagom” i spelsammanhang? Tycker du att du själv ”spelar lagom”? Rätta mig gärna om jag har fel men en snabb överslagsräkning (visserligen väldigt löst beräknad från mestadels ditt eget bloggande) gör gällande att du personligen spenderar miljontals kronor i pokerinköp och spel på trav varje år. Är det lagom tycker du? Vad tror du att människorna i stugorna i Landet Lagom tycker?

Som du förstår och som jag redan påpekat är måttet ”lagom” således ganska godtyckligt. Det du verkar tycka är lagom är inte alls vad jag tycker är lagom.

Hur som helst, det är aldrig fel att iaktta måttlighet när det kommer till spel om pengar, den saken är vi nog alla väldigt överens om.
I din utläggning kritiserar du också andra aktörers marknadsföring. Jag håller med om att man inte alltid kan eller vare sig bör eller ska stå för allting som en arbetsgivare gör. Som enskild individ kan man endast försöka påverka saker och ting till det bättre utifrån den position man har, men det kräver också att man har problemet klart för sig. Det verkar inte riktigt som att du har det. Givetvis skall jag förklara för dig.

Monopolisterna i den här frågan brukar ofta påpeka att Svenska Spel bara följer det uppdrag de fått från regeringen. Ingenting kunde vara längre från verkligheten. Något förenklat; För att överhuvudtaget få ha ett spelmonopol måste man kunna motivera det med folkhälsoskäl och det är precis det regeringen gör. Hyckleriet ligger i att det svenska spelmonoplet inte alls värnar folkhälsan. ”Men hur kan det inte värna folkhälsan?” frågar du, ”Vi kör ju med ’spela lagom’?”. Och då är vi tillbaka i din kritik av andra bolags marknadsföring samt det subjektiva i begreppet ”lagom”.

Faktum är att Svenska Spel lägger mer pengar på marknadsföring än de övriga aktörerna tillsammans gör i Sverige. Faktum är att Svenska Spel är den största reklamköparen i Sverige alla kategorier. Detta döljer man genom att kalla reklamköp hos idrottsföreningar för ”föreningsstöd”. Med detta som bakgrund kallar du alltså andra bolags marknadsföring för aggressiv? Du måste förstå att det är direkt löjeväckande.

Ovanpå allt det här kan vi konstatera att det lämnas otroligt mycket övrigt att önska om folkhälsan skall värnas. Utplaceringen av Jack Vegas-automater, verkningslösa spelgränser, sponsring av dig och dina kollegor, instruktioner till spelbutiker för att så optimalt som möjligt locka fler till spel, m.m m.m. Allt detta och lite till är givetvis avhandlat i detalj i denna blogg så backtracka gärna om du vill förkovra dig.

Nu måste min tålamodsbristande sida få näring så jag tar mig friheten att citera dig:

”Jag tycker ärligt att många pokerbolag marknadsför sig själva och poker på fel sätt. Det marknadsförs med alldeles för starka medel, och på fel sätt.”

Kan du på rak arm nämna något bolag som i Sverige som marknadsför sig starkare och tydligare än Svenska Spel William? Nej, jag tänkte väl inte det.

Drick nu lagom ur hornet.

jens.jadback@nordicbet.com

Norrmän är roliga. Eller, de pratar åtminstone roligt och det är förmodligen därför vi tycker att de är roliga. Vår närmaste granne är faktiskt ett mycket speciellt land och skrapar man lite på ytan så finner man snabbt att de är väldigt olika oss på många sätt. Deras historia är intimt förknippad med vår men samtidigt så annorlunda; den kortvariga självständigheten, utsattheten under kriget som lämnat ännu oläkta sår och avgrundsdjupa delningar i samhället för att bara nämna ett par saker.

Norge har ett spelmonopol som i mångt och mycket liknar det svenska. Den största skillnaden är förmodligen att norrmännen har avdelat mer beväpnad personal än vi för att upprätthålla monopolet. För några år sedan sprängde polisen ett hål i en vägg för att kunna storma en pokerklubb i Oslo. Bara en sån sak liksom. Att dela ut kort kan vara riktigt farligt. Att dela ut kort med en logotyp på är ännu farligare.

Studentföreningen UKA hade sin årliga freeroll-turnering (inköp vågar man inte ha, man vill ju inte få hål i väggen) och inte mindre än 103 spelare hade dykt upp. Är inte det fantastiskt förresten? 103 spelare vill delta i en gratisturnering med en sponsrad prissumma på 2500 nok. Tror inte det hade kunnat inträffa i Sverige…

NRK fick nys om det här och kände sig manade att upplysa om att turneringen var olaglig på grund av logotyperna på markerna och kortlekarna. (Ja ok, jag kan lika gärna skriva det; det var NordicBets logga det handlade om). Man var alltså tvungna att byta ut markerna och kortlekarna om man inte ville att en norsk insatsstyrka med automatvapen skulle komma på besök. Men var får man tag på 10 000 marker och några hundra kortlekar i Norge?
Lösningen fick bli att man helt enkelt tejpade över firmanamnet som syntes på marker och kortlekar. Man spelade alltså med två tejpbitar på vart och ett av spelkorten och inte mindre än 10 000 marker tejpades. Är det inte hejdundrande magiskt löjligt?

Jodå, norrmännen är roliga.

jens.jadback@nordicbet.com

Dagen efter var det dags att göra sitt jobb på riktigt, jag skulle intervjua Joe Hachem som för övrigt samma dag även skulle vinna den traditionsenliga $10 000 sit and go’n (som det året innehöll elva man istället för 10).

Jag och fotografen satt nere i en hotellfoajé och väntade. Vi var hungriga eftersom det närmade sig lunchtid och vi övervägde en svindyr macka eller en ännu dyrare espresso. Vi chansade på att man skulle få någon typ av ätbar muta i samband med intervjun. Det fick man inte.

Ca 45 minuter efter utsatt tid blir vi eskorterade ett par trappor upp i hotellet. Vi kommer in i ett rum som har en otroligt vacker utsikt över medelhavet och på en soffa sitter Joe Hachem placerad med ett panoramafönster i bakgrunden. Allt tillrättalagt för optimal fotografering, till och med Joes leende är som taget ur en reklamfilm för Pepsodent.

Världsmästarens leende försvinner dock när han ser vem som ska intervjua honom. ”Oh, it’s you” klämmer Joe ur sig medan han snörper ihop munnen. Jag är inte riktigt säker på om han är allvarlig eller inte. Jag är själv ganska duktig på att hålla masken när det kommer till att leverera ironiska repliker (vilket väl har varit mig mer till last än nytta om man ska vara ärlig) och jag undrade om Joe hade samma förmåga. Jag bestämmer mig snabbt för att han skojar och skrattar lite förläget då jag förstår att han refererar till gårdagens utdragning.

Joe Hachem

Jag börjar intervjun och det är de gamla vanliga frågorna om pokerlivet. Joe svarar korthugget och gör inga längre utläggningar. Till slut frågar jag om han tycker att han har fått mer respekt vid borden sedan han blev världsmästare. ”Nej, jag har fått mindre respekt” svar Joe snabbt och jag fattar plötsligt att det är precis här skon klämmer. ”Folk vill gärna slå ut en världsmästare och gör idiotiska syner bara för att senare kunna säga att de slagit ut mig.” Jag känner hur hans blick borrar sig in i mitt bröst och skammen kommer krypande. ”Precis som DU gjorde igår kväll” tillägger Joe med ett skarpt tonfall.

Jag känner mig lite ställd. Dels för att jag faktiskt tog synen mycket för att det var han men å andra sidan är det en frirulle vi spelar och vidare är hans range väldigt bred när han ställer först in från knappen med en halv genomsnittsstack. Att syna med ett svagt ess i det läget är inte helgalet.
Jag överväger om jag ska ta debatten men varför skulle jag göra det egentligen? Jag ska intervjua honom, inte bråka. Jag skiter i det och fortsätter intervjun, ser till att vi får våra bilder och avslutar sedan.

Lite senare på kvällen var det dags för en turnering som kallas ”Battleship”. Det är en heads up-turnering med $500 i inköp och man spelar online sittandes mitt emot sin motståndare med varsin laptop. Det är online fast live helt enkelt.

I första matchen möter jag John Duthie, vinnare av den engelska motsvarigheten till Pokermiljonen och grundare av EPT. Vid den här tiden är jag ungefär ett steg från att vara en total nybörjare i jämförelse med övriga spelare på plats och ännu sämre på heads up-spel – jag är med andra ord helt chanslös. Trots det så gör jag processen kort med Duthie då han otroligt nog spelar ännu sämre än jag. Jag går vidare i turneringen. Mirakulöst.

John Duthie

Näste man till rakning är… just precis, ingen mindre än Joe Hachem. När han återigen ser mig, sin svenske nemesis, så flinar han till. Hans chans till hämnd har uppenbarat sig.

Matchen börjar och Hachem, som ju är mig totalt överlägsen i spelets alla aspekter, sitter och i det närmaste läxar upp mig. ”Ser du? Jag gör enkla strukturhöjningar och du lägger dig varje gång” mästrar han. Jag vet inte om han faktiskt försöker lära mig något eller om han trashtalkar mig. Hur som helst så funkar det och jag känner att jag måste sätta hårt mot hårt.

Till slut åker smeten in när jag håller A-J på brädan:

8s – Jh – 5s, Qh

Hachem viker upp 6h-9h. Han säger ingenting. Jag håller andan inför river. Jag hinner inte riktigt läsa brädan, vad fan har han egentligen? Det ser ju ut som ingenting. På rivern landar klöver tio och Joe nästan skriker ”That’ll do! That’ll do!” på sin australiensiska. Jag ser fortfarande inte riktigt vad fan det är han har dragit in innan jag läser hand historyn till höger på skärmen; Seat 2: Joe Hachem (button) (small blind) showed [6h-9h] and won (6960) with a straight, Eight to Queen. ’Doh!

Men det gör ingenting, jag hade ju ändå inte kunnat vinna turren. Jag ler och sträcker fram handen. Joe ler ännu mer och skakar min hand i ett fast grepp. ”Even?” frågar jag. ”Sure! Would you like an autograph?” svarar han.

jens.jadback@nordicbet.com

Det var precis den tiden på året då vintern övergick i vår i Monte Carlo. Man gick omkring där på Monacos strandpromenad och småfrös men samtidigt kunde man inte låta bli att glömma bort kylan då man passerade en av de stora lyxjakterna som oljeshejkerna låtit ankra upp. En sån där gick inte ens att drömma om, de var som små finlandsfärjor med personal och hela konkarongen. Men vackert var det.

Jag hade, och har väl fortfarande, en hatkärlek till detta lilla land. Dels för att det aldrig kunde bestämma sig om det skulle vara kallt eller varmt när man var där, men också för att en macka kostade 400 spänn och att den ändå var jävligt god.

Det var på en av dessa resor till Monaco jag träffade på Joe Hachem. Han var nybakad WSOP-vinnare och kuskade runt på touren med de andra världsmästarna och gav intervjuer. Den här gången var det min tur, men vid det här laget hade man vant sig vid sällskapet och kände sig inte lika starstruck som tidigare.
Man visste dock att det skulle bli en del spänning och hisnande spel på den här resan. Det var alltid här i Monte Carlo de spelade sit’n’go-turneringar med inköp på $10 000, kinapoker om $1000 per poäng och så vidare. Det var highstakes överallt och själv hasade man runt som en uteliggare och letade efter inplastade mackor för halva priset.

En turnering skulle man dock få spela och det var den traditionstyngda mediaturneringen. Jag hade ju en tredjeplats från Köpenhamn att försvara och med erfarenheterna från den fylleslaskturneringen med bra pris så hade jag stora förhoppningar om inte bara vinst utan också en enkel vinst.
Det var samma gamla journalistgäng som på alla andra EPT och man hade börjat lära känna varandra lite. Rättare sagt; man visste vilka man skulle undvika vid pokerbordet helt enkelt.

Turneringen tog sin början. Min fotograf fastnade genast i baren med en väldigt mycket äldre dam som vägrade låta honom gå och köpte in drink efter drink. Fotografen påminde lite om Dybban – för snäll för att säga nej och fann sig därför i att bli milt antastad. Eftersom jag inte hade någon iPod så dög det skådespelet alldeles utmärkt som tidsfördriv medan man väntade på spelbara händer.

Till slut blev det finalbord och självklart var jag med. Det var även de danska fyllona och de var lika fulla nu som i Köpenhamn. Hur fasiken de nu hade haft råd med det när en öl kostade 150 spänn. Det kanske fanns fler damer i andra barer, tänkte jag.
Spelet gick långsamt men jag hade en bra stack så jag hade råd att vara tight en stund till. När jag sitter på stora mörken är det lagt fram till knappen och han ställer rakt ut med en halv medelstack. Lilla mörken lägger sig och jag tittar ner på A-2. Det kostar ca 25% av min markerstapel att ta syn. Jag tittar bort mot knappen och där sitter ingen mindre än Joe Hachem och flinar. Jag hade inte ens märkt att det var han. Jag synar utan att ta blicken ifrån honom och slänger upp mina kort. Joe smilar ännu bredare och slänger upp A-J.
Som den gudabenådade turspelare jag är så drar jag givetvis ut. Tvåan landar fint på turn och Joe skakar på huvudet. Han är uppriktigt förbannad. ”I’m sorry” försöker jag medan jag jublar inombords. ”No, you’re not” svarar Joe syrligt. Och han hade rätt. Jag hade turat in skryträttigheter för att ha slagit ut en världsmästare. Hur det hade gått till spelade väl ingen roll, att det överhuvudtaget hade hänt var viktigare.

När vi till slut bara är tre kvar så ställer jag in med 9-9 och får syn av A-A. Essen står och killen som slår ut mig, en total nybörjare, ber om ursäkt. Jag är inte ledsen. Jag säger till honom att han såklart måste syna mig med A-A på hand. ”Men du slog ju ut världsmästaren, det var ju jätteduktigt gjort” säger han. Jag förklarar inte, killen ska ju strax börja spela heads up, men jag vet att det var det som var mitt pris för den här tävlingen – att ha slagit ut världsmästaren.

Nästa dag skulle jag intervjua Joe Hachem och han skulle inte visa sig från sin bästa sida…

Fortsättning följer…

jens.jadback@nordicbet.com

William Thorsson, duktig pokerspelare och ansikte utåt för monopolet har tänkt till i konkurrentblaskan. Han angriper mig i sin senaste blogg, fegt nog utan att kalla mig vid namn, men jag är inte riktigt med på vad poängen är. Det svamlas en hel del och upprepningarna är många, vad är det William vill ha sagt?

Citat ur Thorssons blogg:
”Och spelare som Turenic och Wigg är 2 svenska spelare. Som alltså stolt kan representera Svenska Spel, men bara för att dom nu anslutit (precis som jag gjorde för ett år sedan) som ambassadörer/experter så tror väl inte ”pappskallarna” att Turenic och Wigg ska sluta spela EPT, WSOP, WPT, EMOP, WSOPE, Partouche Poker tour etc etc etc och endast spela turneringar på www.monopolet.com eller på kasino cosmopol?”

Vad i hela friden är det här? Jag undrar faktiskt om Thorsson vet vad ett monopol är? Det han skriver på fullaste allvar är ju ”självklart kommer vi att spela på andra ställen än där monopolet tycker att vi ska spela”. Och nej då, det var ingen som trodde att ni inte skulle göra det, det är bara det att det är precis det som är ett jävla hyckleri.
Det du säger, William Thorsson, är att Svenska Spels filosofi är fel. Att det inte är så att spel är så farligt att endast staten får portionera ut det i mellanmjölksförpackningar. För annars hade du väl inte spelat någon annanstans?

Vet du vad William? Jag säger samma sak. Precis det är vad jag säger. Jag har heller aldrig sagt något annat.

Vidare kommer följande fullkomligt briljanta stycke:
”Och poker är väl inte bara innanför Sveriges gränser? Pokerstudion som jag setts nämnas i någon kommentar gör väl ett jättebra jobb som åker runt och rapporterar. INGEN annan gör ju det..? Tycker pappskallarna det är bättre att ingen gör det än att pokerstudion gör det då? Det är väl bara att välja att inte titta isåfall? Eller ska jag inte få rapporter till EPT etc bara för att inte JJ etc vill ha den? Haha alltså man vet knappt om man ska skratta eller gråta..”

Jag har aldrig sett pokerstudion och har heller aldrig kritiserat programmet. Jag väljer att inte titta, precis som du säger att man kan göra. Det verkar som att du propagerar för någon sorts valfrihet här?

Vet du vad William? Jag säger samma sak. Precis det är vad jag säger. Jag har heller aldrig sagt något annat.

Precis det du nämner är det jag jobbar för. Jag vill att du ska kunna ha flera rapporter från EPT att välja på, flera sajter att välja mellan när du ska spela. Men vet du vad William? Din arbetsgivare är inte riktigt på samma linje. Nej, de vill ha motsatsen, de vill ha mindre valfrihet.

Du vet väl om att ett monopol är raka motsatsen till valfrihet? Din arbetsgivare vill inte att vi ska ha någon valfrihet. Din arbetgivare motarbetar vår valfrihet. Din arbetsgivare begränsar oss. Din arbetsgivare ser till att polisen gör tillslag mot våra pokerklubbar. Din arbetsgivare ser till att göra det förbannat svårt för människor som inte bor i storstäderna att spela livepoker. Du, William Thorsson, stödjer den linjen med ditt engagemang. Du, William Thorsson, som påstår att du vill påverka… Vad gör du?

Så jag vet om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer det sistnämnda.

Jag avslutar med ditt sista stycke här William:
”Min åsikt och min slutplädering är att jag tycker att alla borde tänka mer, och försöka hitta sig själva. Och inte falla i trappen att följa för mycket ”pappskallar” som drar ner er i trappen att vara gnälliga och negativa.. Positiv energi är vad det mesta handlar om..”

Jag håller med dig. Låt folk tänka själva och låt dem sedan välja själva. Tvinga inte ner dem i den gnälliga och negativa gropen som är det statliga monopolet. Låt folk få välja själva. Snälla William, låt var och en bestämma för egen del. Sluta stödja de som vill begränsa vår valfrihet, ge oss sämre odds och plocka bort alla övervärden. De som vill spela hos staten ska få göra det, men vi som inte vill det ska väl också få slippa utan att behöva bli trakasserade av polisen? Håller du med eller inte William Thorsson?

jens.jadback@nordicbet.com

I staden Huddersfield i norra England är upprymdheten stor då ateisten Donald Chapman upptäckte en bild av Big Bang på en skiva rostat bröd. I en exklusiv intervju med tidningen The Huddersfield Express förklarar Donald Chapman, 36, att han skulle äta frukost när han först såg det ovanliga mönstret på brödbiten.

”Jag skulle just börja bre på smöret när jag såg ett litet hål omgärdat av en svartbränd ring” berättar Chapman. ”Sedan såg jag till min förvåning att riktningen och spridningen på smulorna rörde sig utåt från det svarta hålet. Det var helt identiskt med de kaosdynamiska och ickelinjära mönster som följde Big Bang. Det är begynnelsen av världen!”

Efter det att upptäckten rönt uppmärksamhet på löpsedlar runt om i hela England har lokala hotellägare översvämmats av bokningar från ateister som vill komma till Huddersfield för att få en skymt av den vetenskapliga reliken.
”Jag har alltid varit ateist och att få min icke-tro bekräftad på en skiva rostat bröd är helt makalöst” sade en av gästerna på Huddersfield Arms Hotel.

Till mångas förvåning har UK Atheist Association bett sina medlemmar att ignorera storyn, trots dess enorma potential att sprida mindre tro. ”Med tanke på vad de religiösa redan tror så är ju detta enkelt att sälja” klagade en missnöjd aktivist som var på väg till Huddersfield ändå eftersom ”att se är att inte tro” som han uttryckte det.

Källa

jens.jadback@nordicbet.com

Det verkade vara ganska uppskattat när jag skrev om kortmagi för några veckor sedan och därför tänkte jag blanda in lite mer magi i den här bloggen framöver. Oroa er inte, det kommer fortfarande bli monopolhat och allting annat som har fått er att älska den här bloggen, tänkte bara att det är kul att blanda upp lite.

Trolleriet har blivit en allt större hobby för mig och jag vill gärna utvecklas ännu mer. Svensk Magisk Cirkel kommer under hösten att hålla i trolleriutbildningar i fem svenska städer och jag ska definitivt vara med! Lärare är bland andra Daniel Karlsson och David Persson som många av er säkert känner igen från PokerAllsvenskan både 2010 och 2011. Haka på i höst du också – jag lovar att vi kommer ha skitkul!

För mer info:
http://www.svenskmagiskcirkel.se/magiutbildning/

jens.jadback@nordicbet.com

Oh yeah, nu ska det handla om staten igen. Inte specifikt om hur fel det är med monopol utan om en intressant betraktelse man kan göra i dagarna.

Svenska Spel har alltså ett policybeslut om att inte sponsra spelare. Förmodligen vill man inte officiellt bidra till ökat spelande. Att låta bli att sponsra spelare med längre kontrakt är ganska smart ur en ren företagsekonomisk synvinkel men det skiter ju staten givetvis i. De behöver nämligen inte bry sig så mycket om hur de gödslar med sina marknadsföringspengar, resultatet lär slå nya rekord ändå. Det är inte så svårt när man har landets största marknadsföringsbudget alla kategorier och dessutom monopol.

Hur som helst, det statliga monopolet frångår nu sitt policybeslut och anställer Michael Tureniec och Anton Wigg med ”konsultarvode” – underförstått ”pengar att köpa in till turneringar med”.
Inte bara är det en förlustaffär för Svenska Spel (vilket ju i och för sig är bra), de kringgår alltså fullt medvetet och helt öppet sina egna regler. Hyckleri tror jag att sådant kallas.

Att det statliga monopolet helt struntar i sitt uppdrag och pissar på sina egna regler har vi ju fått se bevis för ett oräkneligt antal gånger, så det i sig är väl kanske inte så nytt. Det som gör hela den här historien lite mer saftig än vanligt är att det ryktas att Tureniec dessutom ligger i konflikt med Skatteverket. Sheriffen av Nottingham har vänt upp och ner på stackars Tureniec och kommer nu att snoka igenom hans affärer ända från 2008.

Staten kommer att vända ut och in på alla hans fickor, de kommer leta i varje vrå, kolla upp varje bankkonto och slutligen förmodligen ta väldigt bra betalt för besväret. Den ena handen vet precis vad det är den andra gör(?) för att parafrasera Blå Tåget.
”Vi ska cementera att det är vi som är svensk poker” säger Svenska Spels varumärkeschef Martin Bengtsson som kronan på verket. Tror inte att jag är ensam om att kräkas lite i munnen när jag hör sådant…

Jag känner varken Wigg eller Tureniec men har bara hört gott om pojkarna, det ska ärligen sägas. Och de har väl säkert sina skäl. Jag hade inte sovit gott i alla fall.

jens.jadback@nordicbet.com

Debatten om just detta är mer aktuell nu än någonsin. Både Expressen och Aftonbladet överväger olika metoder för att begränsa kommentarsfunktionerna till sina artiklar på nätet. Ett förslag är att kommentarerna ska modereras på förhand och inte i efterhand som det ser ut nu på många håll.

I den här bloggen kontrolleras kommentarerna innan de släpps igenom. Det kan göras av alla som har login till bloggen och det är vi fyra skribenter samt några på redaktionen. Vi släpper faktiskt igenom det mesta och vi har väl aldrig egentligen behövt ha någon intern diskussion om var nivån skall ligga och vi har heller aldrig varit oense om några enskilda kommentarer. Den som ser kommentaren först godkänner eller förkastar helt enkelt.

Att debatten kring kommentarsfälten på kvällstidningarnas websidor kommer nu är förvånansvärt lägligt. Jag har själv precis brottats med vad som borde släppas igenom efter en hetsig diskussion som utbröt efter inlägget ”Var är glöden?” där en läsare testar och tänjer på gränserna hejvilt.

Kan man, eller borde man kunna, göra sig skyldig till vilken typ av personangrepp som helst i yttrandefrihetens namn? Bör man tåla det om man själv, som jag eller mina bloggkollegor, frivilligt väljer att synas och höras?

Jag har tampats med så kallade ”troll” på nätet de senaste 6-7 åren. Gemensamt för allihop är att de inte är ute efter att föra en seriös diskussion om ämnet som presenterats i ett ursprungligt inlägg på ett forum eller i en blogg. Vad trollen vill åstadkomma är förmodligen högst individuellt men i grund och botten verkar det handla om någon form av bekräftelsebehov. Man vill hävda sig, trycka ner den som får mer utrymme än man själv lyckats roffa åt sig. För folk ska banne mig inte tro att de är något.

Om man slutligen får tag på trollen, springer på dem på någon turnering eller kanske ringer upp dem, så är ursäkten alltid densamma; ”Nä du vet, hä hä, jag är inte samma person irl som jag är på nätet, hä hä”. Vad ska man säga då? Ingenting. Man kan bara i sitt stilla sinne konstatera att det är en jävla ynkrygg man har att göra med. En fegis som precis berättat att åsikterna de framfört via nätet, kanske i åratal, inte är värda ett jäkla dugg. En räddhare som inte vågar stå för det de så hett har stridit för tills den dagen de stod öga mot öga med den de smutskastat.

Så borde man i frihetens namn publicera alla kommentarer? Jag tyckte det tills för något år sedan. Då insåg jag plötsligt att det inte finns något som helst hopp när det kommer till troll. Det finns ínte en chans att de kommer ta reson eller helt lämna sin ohederliga argumentation. Varför skulle jag då upplåta utrymme på min blogg åt deras smutskastning? Är jag skyldig dem det? Inte en jäkla chans. Vill de trolla så får de göra det i sina egna bloggar i sina egna hörn av nätet.

Det är nämligen så att det bara är en enda procent av de som läser en blogg som producerar text i form av inlägg eller kommentarer enligt en kanadensisk undersökning av över 1500 kommentarer. Dessutom hade diskussionen i kommentarerna i 94% av alla bloggar avvikit från det ursprungliga ämnet redan efter fyra inlägg. Om man funderar lite på de siffrorna så förstår man snabbt vilket kaos som råder.

En jämförelse är insändarsidorna i vilken tryckt media som helst. Inte går väl folk bananas för att de inte får sin insändare publicerad? Visserligen kan det ju finnas utrymmesskäl men debatten om censuren finns inte där på samma sätt.
Det handlar kanske återigen om politik? Moderatorer på forum brukar hävda att det inte råder någon yttrandefrihet hos dem – att de själva väljer vad som ska publiceras eller ej. Och varför inte? Det är ju inte som att man faktiskt hindrar någon från att framföra sin åsikt, man vill bara inte tillhandahålla en plattform. Åsikten kan skribenten framföra i en egen blogg eller skicka in till något annat fora.

Expressen och Aftonbladet har insett detta. Det trollas helt enkelt för mycket. Diskussionerna kring huvudämnet dränks rätt fort i personliga vendettor och allmänt tramsande och tjafsande. Och självklart har även jag varit delaktig i det när jag gått i polemik med trollen. Men nu känns det som att det är slut med det. Det här är en blogg där det skall vara högt i tak och jag tar gärna en hetsig diskussion framöver men någon slags civiliserad gräns och intellektuell hederlighet måste vi ha. Eller vad tycker ni?

För att testa hur den nya censuren kommer att fungera eller inte fungera så slänger jag här upp ett ämne som varit uppe för diskussion tidigare. Magnus Betnér tar visst orden ur munnen på mig. Eller tvärtom? Hade faktiskt inte sett klippet förrän ikväll. Om ni inte vill vara med i diskussionen så kan ni åtminstone få er ett gott skratt, kanske finna ett korn av sanning? Eller en jävla stenbumling?

jens.jadback@nordicbet.com