Under förra årets WSOP i Las Vegas hade jag äran att få äta middag med Doyle Brunson, världspokerns ålderman. Eller generalfuskare. Åsikterna om Doyles förträfflighet går nämligen isär och själv vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det var andra tider ”när det begav sig” för honom, men vad ursäktar det… egentligen? Men det är kanske en annan diskussion, jag tänkte berätta en historia om någonting helt annat. Om hur den här middagen kom till och varför Doyle överhuvudtaget låtsades bry sig om en tjock skånepåg i sina bästa år under ett par timmar.

Alltihop var egentligen ett missförstånd från början till slut. En av mina högre chefer ringde upp mig och frågade om jag ville käka middag med Doyle Brunson och vem tackar nej till det? Var, när, hur varför var några av mina frågor. Det visar sig att någon på pokernätverket Cake (dit Doyle’s Room hörde) hade hört talas om att jag var i Las Vegas. Och varför var det så intressant? Jo, för att denna någon, jag vet fortfarande inte vem, hade fått för sig att jag var en ”major shareholder” i NordicBet. En stor aktieägare alltså. Och nätverken precis som sajterna jagar ju kunder och nu såg Cake sin chans att fjäska för en större sajt genom att bjuda en av ”ägarna” på middag. Problemet var ju bara att jag inte alls är någon ”major shareholder”, troligen hade termen varit ”major stakeholder” då VIP-avdelnignarna alltid brukar stå för en hyggligt stor del av omsättningen.

Chefen var medveten om missförståndet (så klart) men tyckte det skulle vara kul för mig att äta middag med en av pokerns största så han hade glatt tackat ja å mina vägnar. Inte mig emot i och för sig.

Hur det än var med den saken så gick jag och min tjej Lisa på den där middagen. Vi mötte upp lite Cake-folk samt även Phil Laak och Jennifer Tilly som tydligen tyckte att det var viktigt att skaka hand med en ”sajtägare”. Alla var otroligt älskvärda och trevliga och även om det så klart var 99% business så var både Laak och Tilly otroligt underhållande middagssällskap.
Doyle var en perfekt gentleman och komplimerade Lisa gång på gång samtidigt som han bjöd henne och Jennifer Tilly på drink efter drink. Ett proffs ut i fingerspetsarna alltså.

Det blev slutligen dags att snacka allvar. Man ställer ju lite frågor, som man bör, och lyssnar på svaren. ”Ja, du har kanske hört att Doyle’s Room har varit på väg att lämna nätverket”, sade Cake-chefen. Doyle knackade mig på axeln innan jag hann svara och tittade mig rakt in i ögonen och sade på sin typiska Texasdialekt: ”Son, we are never goin’ to leave Cake!” Det fick man ju tro på. Inte för att det spelade någon som helst roll, men när Doyle himself spänner ögonen i en så känns det trovärdigt.  

Så här ser Doyle’s Room ut idag…

Bara ett fåtal månader senare kommer det fram att Doyle egentligen inte velat ha med Doyle’s Room att göra på väldigt, väldigt länge. Han har varit bunden av kontrakt och inte kunnat ta sig ur det hela. Han ville egentligen inte vara någon frontfigur, han ville inte sitta på middagar med svenska aktieägare. Men han gjorde det ändå. Det var dessutom hans frus födelsedag. Men där satt han ändå med oss och redan innan Department of Justice slog ner på de amerikanska sajterna hade Doyle’s Room försvunnit från Cake. ”Looong gawn” som man hade sagt i Texas.

Vad var det för slavkontrakt Doyle hade skrivit på för att tvingas till sådana här dumheter? Hur kort koppel kan han ha haft för att låta sig utsättas för den förnedring det faktiskt innebär att behöva ljuga på det sättet?
Alternativet att han sket i vilket eftersom att man kan tycka att han är en skurk kan ju också finnas, men jag har svårt att tänka mig det. En man på 80+ som går hjälpligt med krycka och knappt det, tar sig inte in till WSOP-cirkusen på sin frus födelsedag om han inte verkligen måste. Eller?

jens.jadback@nordicbet.com

Det verkar som att de flesta i pokerbloggosfären har tappat sugen. Vad är det som händer? Varför blir det varken hackat eller malet? Har allt som går att skriva om poker redan skrivits? Det betvivlar jag faktiskt.

Men vad vill folk läsa? Vad vill NI läsa? Handhistorik, tävlingsreportage, listor, anekdoter, sexnoveller? Som signaturen ”gnuf” skrev i kommentarerna häromveckan så är det svårt att skriva när det är så nischat som det ändå är med en pokerblogg, så kom gärna med förslag på ämnen ni vill diskutera.

En förklaring till den vikande inspirationen hos pokerbloggarna är förmodligen att intresset för poker i sig är vikande i Sverige. Boomen är över och någon liknande rusning till borden lär vi inte få se de närmaste tio åren igen. Trots det så har boomen ändå lämnat efter sig en folkrörelse. Många klubbar ute i landet är i mycket gott skick och det är otroligt få som har fått stänga ner på grund av vikande intresse.

Även liveturneringarna ute i europa drar mycket folk, saknar vi svenska framgångar? Nej, inte direkt, men det blir ju aldrig som glansdagarna igen. Motståndet är bättre, och andelen svenskar blir allt mindre i de ökande startfälten även fast svenskarna till antalet är ungefär lika många som alltid. NordicBets egen SuperWeekend som går i Tallinn den 25-27 november är i princip redan full, några satellit- och direktinköpsplatser finns kvar. Och ja, svenskarna är överlägset flest av de 150 spelare som gör upp om priserna. Svenskarna är faktiskt så många att vi nu har fått sätta stopp för fler kampanjpaket till den svenska marknaden då vi ju gärna vill ha lite finländare, danskar och norrmän på plats också.

Så även om intresset totalt sett är vikande så är det fortfarande enormt. Bra mycket större än jag själv hade trott för några år sedan. Men svenskarna är ju ett spelgalet folk och jag tror att pokern har kommit till vårt land för att stanna. Visserligen i mindre utsträckning än 2003-2006, men för tusan, det är ju faktiskt 2011 nu och som sagt; turneringarna blir snabbt fulla.

Nu svävade jag iväg här lite kände jag, men om Dybban numera får reklama så passade jag också på lite grann. Dra igång en debatt kanske? Jag har aldrig försökt lägga upp något youtube-klipp så jag gör det nu. Jag låter Matt Dillahunty från programmet ”The atheist experience” provocera prästsonen och hans kyrksyster lite grann. Enjoy!

jens.jadback@nordicbet.com

”Bengan”, dvs Annie Dukes snubbe, tog med mig till baren och visade upp en bibba utskrivna papper. Det var det legendariska film quizzet, men han påstod att han hade lärt sig allting utantill. Efter att snabbt ha sänkt en bägare begav vi oss mot hotellets huvudentré och hoppade in i en väntande limo. Där satt redan Annie Duke, Phil Hellmuth, Devilfish, Antonio Esfandiari och ett par till som jag inte kände igen. Annie tjatade om ett uteställe som hette ”Carlos’n’Charlies” och att döma av Phil Hellmuths muttrande så verkade det mer eller mindre vara det enda utestället som fanns på ön.

”Bengan” struntade dock i vilket, hans stora stund var kommen. Han sket i pokerhänder och prispengar, nu skulle han köra sitt quiz i bilen på väg ut på stan. Han hade planerat det i flera dagar och varenda gång jag hade sprungit på honom hade han på ett eller annat sätt styrt in samtalet på sin frågesport.

Jag verkade vara den enda som brydde sig medan ”Bengan” försökte bygga upp stämning genom att utförligt beskriva blandningen av frågor som både lätta och svåra, snabbsvar och flervalsalternativ. Han satt längst bak och väntade med första frågan tills han hade samtliga passagerares odelade uppmärksamhet. Phil Hellmuth kunde inte låta bli att himla med ögonen medan Esfandiari verkade ha fångats i entusiasmen och såg ut att spänt vänta på frågan. Annie tittade ut genom fönstret med avstängda öron, hon hade säkert hört frågorna tusen gånger redan.

(Ni som läsare får vara lite interaktiva här och svara i kommentarsfältet om ni är sugna på att tävla.) ”Bengan” började. ”Den här frågan är lätt” sade han.

– Ur vilken film är repliken ”Charlie don’t surf” hämtad? Bonuspoäng om man också kan namnet på skådespelaren som yttrade orden.

Den frågan klippte jag omedelbart. Kanske för att jag var den ende som var klockrent fokuserad på tävlingen.

Tävlingen fortsatte med en flervalsfråga:
– Vilket år hade filmen E.T premiär?
1. 1981
X. 1982
2. 1983

– Vem spelar Rosewood i Snuten i Hollywood-filmerna?

”Bengans” quiz innehöll givetvis många fler frågor och utan att skryta tog jag de flesta. Mest kanske för att jag var den enda som hade någorlunda intresse av att vara med. Phil Hellmuth klarade inte en enda.

Vi kom till slut fram till Carlos’n’Charlies efter vad jag misstänker var några omvägar. Utelivet var förvånansvärt bra på ön, även om bargatan påminde om vilken bargata som helst vid medelhavet. Intrycket förstärktes av att de evigt närvarande ungdomarna från Holland vid den här tiden på kvällen i än högre grad befolkade barerna.

Väl inne på stället ställde Devilfish sin vana trogen till med show direkt. Han fick snart hela dansgolvets uppmärksamhet och en ring bildades runt honom där han i mitten visade upp sina discoskills.

En bit in på kvällen var det återigen dags för frågesport, denna gång arrangerad av discjockeyn. Deltagarna var Holländska damer som stod i rad på scenen. Som skandinav kan man ju snappa lite holländska och förstå på ett ungefär vad en holländsk snubbe på en scen gastar om. Som amerikan fattar man inte ett smack. Devilfish trodde att det hela var en wet t-shirt contest och var snabbt uppe på scenen. Damerna såg lite skrämda ut och DJ’n kunde inte riktigt tackla situationen då Devilfish inte gav sig till känna som amerikan utan mest försökte dansa med tjejerna. Hans fan club från dansgolvet buade givetvis högljutt medan två vakter bar ner honom från scenen.

Devilfish fortsatte att partaja mer eller mindre på egen hand. Antonio Esfandiari satt i ett hörn och såg sur ut så jag satte mig och snackade med honom. Han var fortfarande purken eftersom han ansåg att det hade fuskats i vadet tidigare under kvällen. Han verkade dock gilla stället vi var på även om han suckade djupt åt Devilfish’s upptåg.

Det började bli sent och jag var jetlaggad. Nästa dag skulle jag än en gång ta mig över atlanten via Miami. Mitt pass hade dessutom gått sönder – det var ett sådant där äldre svenskt pass där bildsidan alltid föll ur. Skulle bli intressant att passera USA med ett pass jag nödtorftigt tejpat ihop i den fuktiga luften.

Jag lyckades passera alla passkontroller innan det 24 timmar senare tog tvärstopp i London. Där ville de inte släppa in mig men med lite lirkande lyckades jag slutligen visa att sidan i passet inte var av helt och med löften om att ta mig till ambassaden omedelbums påföljande morgon fick jag till slut komma hem.

jens.jadback@nordicbet.com

Ännu en reseberättelse från boomens relativt tidiga dagar. Jag hade blivit inbjuden att bevaka finalbordet på Aruba Poker Classics, oklart om det fortfarande var en del av WPT vid det här tillfället. Jag ångrar det lite nu men då var det en självklarhet att flyga runt halva jorden för två nätter på en ö utanför Venezuelas kust. Jag bodde redan i London vilket ju sparade mig minst en mellanlandning vilket kanske spelade in i beslutet. Jag har i alla fall inte varit så vansinnigt jetlaggad vare sig förr eller senare i livet.

Jag tyckte inte att det var så kul att ta av mig skorna i säkerhetskontrollen på Heathrow eftersom det var ett par riktigt gamla och slitna mockaskor jag bar. Mönstret undertill var helt bortslitet, iläggssulan i högerskon såg ut som en gammal disktrasa och endast hälften av den fanns kvar efter grava förslitningar. Det var helt enkelt ett par jävligt vidriga tygbitar jag hade fötterna i. Inte mycket att göra åt vid säkerhetskontroll 2 vid gaten. Av med skorna som säkerhetssnubben knappt ville ta i. Vid det här laget tycker jag att det är skitkul att kunna jävlas lite med dem med ett par stinkande roadkills till skor. Som vanligt sätter de en liten tygbit på en pinne som de drar i och över skorna och sedan stoppar in i en maskin som känner av spår av sprängämnen. Ungefär här går allting snett och jag sätter mitt morgontrötta flin i halsen. Maskinen börjar pipa högljutt och en lång pappersremsa printas ut. Jag blir lite orolig… Kan jag ha trampat i någon sprängämnesrest? Jag bodde ju ändå i London och där kryllar det av Mujahedin och förbannade IRA-anhängare.
De gör om testet med rynkade näsor. Återigen piper maskinen högt och de flesta i gaten ser nu ut som rådjur fångade i strålkastarljuset. De står helt stilla, ögonen uppspärrade och ett par av dem ser ut att darra lite lätt. Ett tredje test görs och ännu en gång piper det och nu har maskinen printat ut en hel del papper. ”Helvete” tänker jag. ”Nu blir jag gripen och det spelar fan ingen roll vad jag säger om deras manick påstår att jag är en skobombare….”
Alla i gaten ser om möjligt ännu mer förskräckta ut men jag försöker hålla god min. Dock märker jag att jag är högröd i ansiktet. Illa. Dessa människor skall jag sitta på ett flyg med i 6-7 timmar och de tror att jag är Muhammed Attas okände bästis från flygskolan.

Vid fjärde försöket släpper maskinen igenom den skumma kemiska blandning som utgör innanmätet av mina skor. Jag sätter mig i en hörna och kollar på BBC News tills jag bordar planet… Jag tittar inte på någon men känner hur blickarna från medpassagerarna bränner i min nacke.

Efter en lång flygtur över atlanten via Miami och ner mot ekvatorn landar jag till slut på ön. Den fuktiga och luften slår mig lika hårt som Las Vegas brännande ökensol. Kameralins, datorskärm, glasögon, ja allt immar igen på två sekunder. Tar man sig in i luftkonditionerade utrymmen blir resultatet att allting åter immar igen så fort man öppnar en dörr eller ett fönster.
Det första intrycket är som väntat långa vita sandstränder med palmer och azurblått vatten – som hämtat ur en resekatalog. Där någonstans tar dock det roliga slut. Ön i sig själv, dvs bakom stranden, är inte mycket att hänga i julgranen. Nu reste jag inte runt hela ön men det jag såg var sand och några skjul samt en klunga hus som bildade staden Oranjenstadt vars gator mestadels befolkades av berusade skollovsfirande ungdomar från Holland.

Eftersom min vistelse på ön bara skulle bli två dagar så struntade jag i att vila och kastade mig ner till poolen istället där jag träffade en skön snubbe och hans två ungar. Amerikaner är väldigt mycket mer otvungna än oss skandinaver och de pratar med vem som helst som råkar korsa deras väg. Just den här snubben råkade visa sig vara Annie Dukes pojkvän och kan väl enklast beskrivas som en hippieversion av… Bengan. För er som inte känner stockholmspokerprofilen Bengan så har han mörkt, lite krulligt hår och en imposant lekamen. Eller hade, Bengan har gått ner massor i vikt. Skitsamma, nu svävar jag iväg här.

Annie själv satt och spelade cashgame, något hennes snubbe verkade ge blanka tusan i när hon då och då tittade förbi för att rapportera statusen på hennes markerstapel. Han verkade överhuvudtaget vara ganska ointresserad av poker, det kändes mest som att han var där för att passa ungarna. Film var istället hans stora intresse och på kvällen hade han planerat in en stor filmquiz som han nu satt och filade på.
Att ligga i en solstol i fuktig hetta gör en dock ganska trött och den långa resan gjorde sitt till och jag valde därför att gå och lägga mig.

När jag vaknade var det redan kväll. En stor grillfest hade arrangerats vid poolområdet och allting var så karibiskt som det kan vara. Skaldjur serverades i drivor till tonerna av oljefatstrummor medan Phil Hellmuth gick runt och såg butter ut. En del svenskar var också på plats, bland andra Johan Storåkers som just då hade skrivit nytt sponsringskontrakt. Tror till och med att det finns en intervju med honom därifrån i någon gammal First Poker. Struntsamma, lätt att man svävar iväg när man försöker minnas.

Allteftersom kvällen gick blev stämningen allt livligare. Folk drack och var glada men visst sneglade en och annan utslagen spelare avundsjukt mot det maffiga finalbordet som var uppbyggt på stranden, komplett med strålkastarrigg och allt.
Plötsligt blir det ett jäkla oväsen i ena änden av poolområdet. Folk springer dit och så även jag med kameran i högsta hugg. I vad som ser ut att vara en vild brottningsmatch finner jag Dave ”Devilfish” Ulliott och Antonio Esfandiari. Det hela är mycket dramatiskt och matchen ser jämn ut. Till slut dyker det upp två okända herrar som genast hjälper Devilfish. Med tre man mot sig har den yngre Esfandiari ingen chans, han kastas hjälplös ned i poolen.

Efter ett ofrivilligt dopp i poolen…

Åskådarna är tysta. Vad hände just? Esfandiari kommer upp ur vattnet och skäller på Devilfish från poolkanten. ”Fusk!” tyckte han. Det går snart upp för oss att det hela gällde ett vad på tusen dollar om vem som kunde få i den andre i poolen. Devilfish hävdar att de inte fastställt att det var man mot man som gällde. Esfandiari fortsätter att spotta och fräsa.
Någon knackar mig på axeln. Det är killen med movie quizzet som jag träffade vid poolen tidigare på dagen. Det är tydligen dags.

Forts följer.

jens.jadback@nordicbet.com

I helgen var jag över till Gotland med några VIP-spelare för att sola, bada, festa och spela poker. Jag har faktiskt av någon outgrundlig anledning varit ganska mycket på Gotland i jobbet. Det verkar som att det alltid händer något där som är jobbrelaterat. Men det har jag verkligen ingenting emot, Gotland är så otroligt unikt och är väl värt minst ett besök om året.

På fredagen inledde vi med att spela ett sidoevent till ”Gotland Closed” som är en större tävling som skulle gå av stapeln på lördagen. Vi var sju stycken från NordicBet och alla utom två trillade ur turneringen tämligen omgående. Det blev cashgame för min del istället och jag kände igen de flesta spelarna runt bordet, dels från mitt bord i turneringen men också från föregående år. Duktiga spelare men som tyvärr (för dem) var på ett väldigt slaskigt humör. Det är lätt att ryckas med i slaskandet men om man bara hejdar sig och orkar vara lite tightare så finns det pengar att tjäna. Jag och vapendragaren Björn kom därifrån med drygt 5000 kr vilket känns som ett helt ok resultat.
Istället satte jag mig som dealer på finalbordet för att snabba upp spelet lite. De segaste bubblorna spelas alltid på Gotland har jag märkt och de i särklass tightaste spelarna hittar du på Visbyklubben. Det var som en lowlimit ”double or nothing”, folk satt och foldade med 2 bb. Men till slut sprack bubblan och det gjordes en deal med fyra kvar.

Påföljande dag var det dags för den stora turneringen. Alla sju i gänget var väldigt sugna men inköpet kändes aningen för högt trots att det gått bra för flera av oss under gårdagen. Vi velade länge om vi skulle köpa in eller ej, Vi tog oss en funderare medan vi körde ett parti minigolf med låga insatser. Korven vi grillade åts under tystnad medan vi funderade på för- och nackdelar med att köpa in. Spelarkollektivet på guteklubben är lite märkligt då det är ungefär hälften fisk och hälften proffs. De som är dåliga är riktigt kassa medan de som är bra är riktigt duktiga. Det var värt att fundera över helt enkelt.

Till slut bestämde vi oss för att lira lite Omaha i stugan istället och så blev det. Framåt kvällen passade vi på att ha en ordentlig grillfest i det fina vädret innan det var dags för utgång. En mycket trevlig vistelse på Gotland avslutades på ett perfekt sätt. Dessvärre är det inte gott om taxibilar på ön så efter en timmes väntan på stora torget lyckades vi till slut övertala en ortsbo att köra oss hem till Snäck för en rätt bra slant, men det var det värt. Tror jag.

Skön kontrast från Vegas…

Under vårt spel i stugan hittade vi på ett nytt spel – Gutepoker. Det känns dock som att någon måste ha kommit på spelet tidigare men jag drar reglerna här ändå då det är ett enkelt och helt turbaserat vadslagningsspel. Perfekt för förfesten med andra ord. Det hela börjar med att alla spelare drar varsitt kort. Varje spelare måste sedan lägga kortets värde gånger insatsen i potten.
Vi körde med femkronorsinsats så om man exempelvis drog en åtta var man tvungen att lägga in 40 kr i potten. En sexa blir 30 kr, ett ess blir fem kr osv. När alla har lagt sitt belopp i potten drar man i tur och ordning kort, den som drar ett kort som matchar det man själv sitter på vinner potten. Har du en åtta och drar en åtta så scoopar du alltså hem potten. Kanske inte roligare men framförallt enklare än att involvera penisringar i bettingen. Och även om det känns konstigt så tror jag nog att Gutepoker är mer spännande också.

Lycka till!

jens.jadback@nordicbet.com

Oj, jetlaggen sitter fortfarande i… Så här tidigt på morgonen brukar det inte finnas särskilt mycket att göra och det händer inte så mycket i största allmänhet vid den här tiden på året heller. Jag har semester som de flesta andra. Jag får väl berätta en liten historia från begynnelsen av pokerboomen i väntan på att pokerterminen ska ta fart.

Det var 2005 eller 2006. Februari 2006 om jag måste gissa. Den första EPT’n i Köpenhamn skulle spelas och jag frilansade för tidningen First Poker. Egentligen skrev jag bara små reportage om klubbarna som ploppat upp som svampar ute i landet men nu ringde jag upp chefredaktören och meddelade att ”en stor turnering med högt inköp ska spelas i Köpenhamn. Ska jag åka över?” Det tyckte han att jag skulle. Själv hade jag knappt en aning om vad en EPT var men det hela skulle bli vansinnigt spännande.

Några dagar innan det var dags gav chefredaktören mig en adress till en restaurang på Ströget. Tävlingsledningen ville tydligen berätta lite mer om den stora turneringen dagen innan den skulle starta. Jag packade in min fotograf i bilen, anlitade farsan som chaufför och sedan for vi över bron för att eventuellt scora en gratismiddag men framförallt få bra underlag till det i min värld massiva reportage som skulle skrivas den kommande veckan.

Det var många journalister på plats inne på restaurangen. Det här var en dansk riksangelägenhet, eller så var det bara så att journalisterna såg det som gratis förfest. Vi minglade runt lite och drack skumpa och tuggade snittar. Stämningen var god men jag hade fortfarande inte riktigt förstått vad vi egentligen gjorde där. Jag förväntade mig nog att vi skulle bli invisade i en föreläsningssal där Thomas Kremser eller hans danska motsvarighet mycket sakligt skulle rada upp fakta kring turneringen. Men det hände aldrig.

Luca Pagano gled omkring inne på restaurangen och pratade med alla. Och då menar jag alla. Han tog telefonnummer, delade ut visitkort och gav pokertips till vem han än pratade med. Han förstod helt enkelt värdet av sin sponsring. Det enda proffset på plats som hade den insikten skulle det visa sig.

Då gjorde han plötsligt entré. Trött, hungrig och lite bakfull stod han där – Chris Moneymaker. Världsmästaren, mannen som startat boomen, revisorn som vunnit WSOP. Han såg inte mycket ut för världen. Han såg helt enkelt ut som en sjavig jänkare; överviktig, orakad och med en keps på sniskan. Jag visste inte att han skulle vara där. Jag var nästan chockad. Jag skulle definitivt intervjua honom – vilket reportage det skulle bli!

Chris Moneymaker

Moneymaker gick fram till baren och lyfte sin högra arm för att beställa en öl. Han gjorde det nog inte medvetet men lokalen tystnade och alla vände sig mot den lille amerikanen som stod där med sin arm rakt upp i vädret. Det gnistrade och glimmade i ljuset från spotlightsen och alla visste vad det var – världsmästararmbandet, ett äkta bracelet. Bartendern hade nog inte en aning om vare sig vem eller vad han hade framför sig, han slängde bara fram ölen och serverade sedan nästa kund.

Thomas Kremser visade slutligen in oss i ett angränsande rum. Nu skulle det hållas presskonferens tänkte jag.
Inne i det angränsande rummet stod 7-8 pokerbord. ”Nice touch att låta journalisterna sitta vid pokerbord medan man höll presskonferens” sade jag till fotografen. Plötsligt fick alla dra seating cards och det började gå upp för mig att vi skulle spela poker. Jag var mållös. När jag dessutom hamnade mitt emot Chris Moneymaker var lyckan total. Moneymaker var vid det här laget inne på sin fjärde öl och kändes aningen mer uppsluppen än när han kommit till restaurangen 20 minuter tidigare. Han insisterade på att alla vid bordet skulle prova hans bracelet så att ”vi också skulle få känna på hur det var att vara världsmästare”. Han bad också om ursäkt för att han varit lite grinig vid ankomsten, han hade nämligen bråkat med sin fru eller flickvän som nu satt på hotellrummet och surade. Om det var samma cocktailservitris han dumpade sin fru för när han vann WSOP vet jag inte men det kändes lite märkligt att han var så familjär med oss att han berättade sådana intima detaljer.

Spelet drog igång och alla drack öl och hade trevligt. Vi befann oss ju trots allt i den danska huvudstaden och då ska det drickas öl oavsett om man jobbar eller ej. Någon som anammat den principen fullt ut var Chris Moneymaker. Han drack kopiösa mängder Carlsberg och ett mindre berg av tomflaskor började växa fram under hans stol. I takt med att berget av tomflaskor byggdes på började han dessutom spela alltmer vårdslöst. Nog för att det var en freeroll men de som satt vid bordet tog det på blodigt allvar. Det var ändå en världsmästare man spelade mot och honom ville man vinna över genom att använda all sin pokerkunskap. Moneymaker satte dock stopp för alla sådana planer genom att spela med öppna kort, kasta in sitt armband i vissa potter eller helt enkelt gå all in utan att ha tittat på korten.

Isabelle Mercier

Ungefär halvvägs in i turneringen meddelade tävlingsledningen det sensationella priset; ett inköp till EPT’n som skulle börja dagen efter! Det gick ett sus genom lokalen och samtliga spelare skärpte till sig ordentligt. Jag kastade min ölflaska i närmaste papperskorg och beställde in två liter kaffe direkt.
Moneymaker körde dock vidare med sin pajaspoker och nu började folk bli riktigt iriiterade. Nu var det inte bara ära och heder på spel utan också en hel del pengar.
Lyckligtvis fick jag byta bord ganska snabbt och hamnade ur position på både Isabelle Mercier och Luca Pagano. Det var illa men jag hade ett flyt i turneringen som inget proffs kunde rå på, i alla fall så inbillade jag mig det.

Flytet höll i sig och det blev till slut finalbord. Jag var bra med och det var även Chris Moneymaker som vid det här laget var aprak. I förgående paus hade han nog fått instruktioner om att skärpa till sig eftersom han nu åtminstone spelade med dolda hålkort och utan tramserier.
De danska journalisterna åkte ut en efter en. Moneymaker klarade sig otroligt nog till en femteplats och när det var tre kvar var det jag och två dyngfulla danskar som satt vid bordet. Jag var nära. Väldigt lite marker kvar, men jag var nära den där stolen i EPT’n. Jag minns inte om det var 30 000 eller 50 000 danska kronor i inköp men mycket pengar var det i alla fall. Kunde jag bara dubbla en eller helst två gånger så skulle jag kunna plocka båda fyllona ganska enkelt tänkte jag för mig själv. Min dröm krossades dock omedelbart. Precis som jag hade planerat så fick jag i nästa hand KK på knappen. Jag ställde in och fick syn av 7-4 som fick in sitt tvåpar och så var sagan all.

Tredjepriset? En keps.

jens.jadback@nordicbet.com

Ord känns överflödiga…

Att jobba i spelbranschen är inte alltid så lätt. Primärgruppen blir ju ofta spelare och när man då sätts i ett socialt sammanhang utan spelare så blir det ofta missförstånd. Det kan visserligen leda till både positiva och negativa uppfattningar om ens person men allmänhetens mening om poker och spel är i nio fall av tio förutfattad i negativ bemärkelse. Till och med inom spelarkollektivet finns det gott om välodlade myter.

Jag pratade med några lirare om detta i Vegas. Inte en enda av dem berättade för oinsatta att de spelade poker på heltid. Inte för att de skämdes utan för att de helt enkelt inte orkade förklara. Den vanligaste frågan brukade vara hur mycket de hade vunnit, med följdfrågan ”hur mycket har du förlorat då?!”. För självklart har man förlorat mer än man har vunnit (har man ens vunnit något då?) om man är spelare på heltid i det här landet.
Om man mot all förmodan nu är en vinnare så är den allmänna uppfattningen att man skott sig på spelmissbrukare. Det finns helt enkelt ingen som kan vara förlorare utan att vara spelmissbrukare. Det är återigen det här med att vinna av några och förlora till andra som inte riktigt går att begripa.

Det här betyder givetvis inte att det inte finns spelmissbrukare. Självklart gör det det, och problemet skall inte sopas under mattan. Det ska behandlas i bloggar, av bolag och av spelarna själva. Vi bör alla vara medvetna om spelets baksida och känna igen tecknen för att kunna hjälpa våra kamrater – eller totala främlingar för den delen. Missbruket är förmodligen långt större än vad både du och jag som klickar in oss här tror, men samtidigt är det mindre än vad din misstänksamma faster som frågar ut dig om dina spelvanor på släktmiddagen tror.

Dr Evil driver inget spelbolag. Än.

Om man är stigmatiserad som heltidsspelare så kan jag säga att det når en ny nivå när man jobbar på ett spelbolag. Då blir man inte ens utfrågad om hur saker och ting fungerar – man blir synad uppifrån och ner av ett par tefatsstora ögon och har man tur börjar de inte titta efter hornen och den glödande treudden. Frågor är överflödiga, personen framför en har sin uppfattning klar. Det syns ofta mycket tydligt på deras neddragna mungipor och kisande ögon. Men svenskar är duktiga på att hålla masken och vara artiga. Det blir oftast lite kallprat om vädret istället medan man försöker läsa bordgrannens läppar när hon böjer sig fram till sin kavaljer och viskar i hans öra med blicken sneglande mot mig som just berättat att jag jobbar med spel. Jag hör sällan vad de säger men jag brukar inbilla mig att de formar sina läppar till ordet ”barnamördare”.
Nej då, så illa är det nog inte, men om en heltidspelare troligen lever på spelmissbrukare så gör en spelbolagsanställd det garanterat. Precis som en apotekare lever på tablettmissbrukare, en bartender på alkoholister och ett kassabiträde i livsmedelsbutik på mat- eller sockermissbrukare.

Har man ett ansvar i sin yrkesutövning? Ja. Bör man göra något? Javisst. Gör man något? Självklart. Men stigmatiseringen som medföljer yrket är svår om inte omöjlig att få bort. Så vad beror det på? Ett överbeskyddande samhälle i kombination med en mycket stark indoktrinering som vi fått med modersmjölken. Vi är ett spelande folk, näst mest i Europa, men vi kan ändå inte låta bli att hata det. Vi älskar att spela men det är såklart någon annans fel att vi spelar. En kapitalist kanske kan få skulden? För inte kan väl statens bolag lura oss att spela? Inte är det väl så att de bedriver någon marknadsföring? Inte ska man väl behöva ta ansvar för sina handlingar själv?

Det är självklart. En oskriven regel. Vi vet att det är så det ligger till. Och när övertygelsen är så stark så orkar man inte längre protestera. Man låter folk tro att ett par klövar döljer sig i ens skor. Man låter de tro att man har sin spetsiga svans nedstucken i det vänstra byxbenet. För att försöka förklara för en trygghetsnarkoman som vaggats i den socialdemokratiska famnen att man är en vanlig människa gör mer ont än att de betraktar en som djävulen själv. Man orkar inte, det är inte värt det, för de kommer ändå inte att ändra uppfattning.

Förlorar man 500 spänn på Bingolotto eller 500 spänn på V75 så har du fortfarande förlorat 500 spänn. Skillnaden kan man fundera på, men nästan ingen funderar särskilt länge.

jens.jadback@nordicbet.com

Då var äventyret i sandlådan slut för den här gången. Jag summerar pliktskyldigt mina spelframgångar som ”lillplus” vilket jag intalar mig själv beror på att jag spelade sammlagt kanske fem timmar på två veckor. Värdet var det alls inget fel på. Det var till och med stor skillnad mot förra året då jag tyckte motståndet var ganska tufft överlag. Vid cashgameborden alltså – låglimitturrarna som jag har en hatkärlek till är alltid veritabla djuphavsgravar sprängfyllda med makrill och mört.

Kanske beror skillnaden på att jag table selectade ordentligt det här året. Hade tålamod vid registreringen och kollade in borden medan jag stod på kölistan, passade sämre positioner som kom upp och lät personen bakom gå före ifall bordet var fullt av proffs.
Sådana saker kanske är elementära för riktiga proffs men för mig, som i bästa fall i pokersammanhang i Vegas kan beskrivas som en ”påläst turist” har det tidigare bara handlat om att få sätta sig ner vid bordet och sedan ”i efterhand” hitta fisken. Alltför många gånger har man inte hittat fisken och alldeles för sent insett att det är man själv som sitter där med vippande gälar och kippande mun. Men i år kände jag mig alltså säkrare och kanske var det läxan från förra året som gjorde att jag blev mer noggrann i mina förberedelser?

Så här kan amerikanska fiskar se ut…

Nu var jag ju inte där för att spela och därför blev det bara några timmar, men något år ska jag åka dit privat och verkligen grinda och inte gå och lägga mig i tid en enda kväll!

Det var sammanlagt 17 vip-spelare och två kvalare med i gänget i år. Ovanpå det hade vi också en hel del ”hangarounds”, alltså spelare som hade anknytning till oss (oftast som vips) men som bokat resan själv eller kvalat på annat håll.
Det blir mycket jobb när man är så många. Oftast blir det rent logistiskt nästan omöjligt att ordna aktiviteter för så många samtidigt. Två gånger lyckades jag; cabana-dagen och KÁ. I övrigt fick man dela upp i grupper för att man skulle hinna med att träffa alla med någon sorts vettig inramning. Det blev således en hel del trevliga restaurangbesök och roliga aktiviteter men i princip ingen fritid. Inte för att jag gnäller då alltså, försöker bara förklara att det varit fullt upp och att bloggen blivit lidande av den anledningen. (Här vill jag sätta in en smiley men vi är strikt förbjudna att använda sådana så därför blir det denna långa parentes istället).

Så nu sitter man hemma i Svedala igen. Jetlaggen gör sig påmind i form av yrsel så fort jag fokuserar blicken i mer än fem sekunder. Oj vad jag gnäller, det är alls inte meningen. Förlåt. Turligt nog planerade jag för detta redan i Vegas. Jag visste att jag efter hemkomst skulle vara mosig i hjärnan och därmed börja svamla i bloggen. Därför skrev jag ner en del roligt värdelöst vetande jag kom över i Vegas så att jag skulle kunna presentera det i punktform och därmed skapa ett underlag för tanke eller diskussion med minimal ansträngning. Ergo, som Charlie Sheen (som för övrigt var det stående skämtet bland amerikanarna) hade uttryckt det; epic win!

Visste du att…*
…5 % av alla vigslar i hela USA förrättas i Las Vegas? I snitt gifter sig ca 350 par om dagen i staden.
…det finns fler hotellrum i Las Vegas än i hela Europa.
… Nevada är världens näst största guldproducent efter Sydafrika.
…47 miljoner turister besöker Las Vegas varje år.
…endast 5% av besökarna uppger att de reser till Las Vegas för att spela men 87% provar lyckan på något spel innan de reser hem.
…75% av allt spel i Las Vegas sker på enarmade banditer.
…det finns ingen inkomstskatt i Las Vegas eftersom staden beskattar spelandet.
…Black Jack är det populäraste bordsspelet.
*Källa: Maverick’s informationsslinga

Caesars Palace i solnedgång

I ljuset av ovanstående påståenden tycker jag det passar med ett citat från Tommy Terror efter att han spelat Black Jack i ett par timmar på Deuce Lounge inne på Aria. Självfallet lämnade han inte sessionen vinnande.
”Jag har bara lämnat Vegas med plus en enda gång och då var jag bara här i en dag på genomresa!”

jens.jadback@nordicbet.com

För första gången under mina resor till Vegas bestämde vi oss för att besöka Los Angeles. Det är ca 4,5 timmars körning från Vegas och det är väl värt mödan.

Klimatet i Los Angeles var väldigt mycket skönare än i Mojaveöknen, ungefär som svensk sommar som man trots allt saknar en hel del när man är här. Vidare är Los Angeles enormt stort och kollektivtrafiken relativt dåligt utbyggd, man behöver alltså ha egen bil om man vill hinna se så mycket som möjligt.

Trots sin storlek tycker jag ändå att Los Angeles har relativt lite att erbjuda vid första anblicken. Det är ”det vanliga”; Santa Monica Pier, Universal Studios, Venice Beach, Hollywood osv. Varje ställe fullspäckat av turistfällor givetvis. Inget fel i det men det känns inte lika ”genuint” som ett besök i exempelvis New York.
Men Kalifornien erbjuder ändå ett välkommet andrum mellan hetsiga pokerrum och blinkande banditer. Att bara glida upp för Rodeo Drive och runt i Beverly Hills, att överhuvudtaget se något annat än blinkande lampor och smilande dealers är värt både pengarna och ansträngningen. Det skadar ju inte heller att man på vägen får se lite amerikansk landsortskultur i form av exempelvis en berg- och dalbana mitt i öknen, eller varför inte ett stopp vid världens största termometer i Death Valleys södra ände?

Finns stora fiskar även i LA…

Någon som känner igen Wisteria Lane?

Rodeo Drive

Hotellen i Los Angeles håller inte alls samma klass som i Vegas, åtminstone inte till samma pris. Vi bodde på ett ganska sunkigt motell på Sunset Boulevard á $100 per natt men lyckligtvis sover man ju bara där. I Vegas blir man bunden till sitt hotell på ett annat sätt. Visserligen av ren lättja, men ändå.

När man slutligen återvänder till Sin City genom den steniga öknen mår man på något sätt bättre. Värmen i Las Vegas känns mer uthärdlig då man nyligen frusit i blåsten från stilla havet, sängarna är skönare då man är säker på att de är nybäddade och man slipper köra själv.
Det låter kanske som att jag inte är nöjd med vår road trip men det är jag absolut. Två dagar i LA kändes precis lagom och om ni får chansen så hyr en bil och dra tid och ta en paus – det behöver man efter någon vecka i Las Vegas.

Nu lägger vi i sista växeln för slutspurten i Vegas. Alla hästar ute ur Main event men igår käkade vi buffé med Jonas från Göteborg som fortfarande kämpar bland de som är kvar. Vi hoppas att han hittar klonken!

jens.jadback@nordicbet.com