Man kan ha spelat en miljard pokerhänder. Men just miljardhanden kan sätta dig i en situation du aldrig tidigare befunnit dig i.

I veckan mös jag på Ostindiska Kompaniets gamla hemmaplan, på Packhusplatsen i Göteborg, och spelade ett 25/25kr Texas cashgame på CC. Då utspelade sig denna hand, som jag tänkte fråga er om hjälp med.

Tony Montana, den mörka legenden, världens fräschaste 43-åring som fortfarande får visa lägg när han köper Red Bull på Ica, höjer upp till 175 från tidig position. Hans långa svarta hår och skäggstubb till trots, Mr Montana är ingen galen sjöman som skulle få för sig att ta en 3-årstripp till Kina för att handla hem porslin. Mr Montana ger sig inte gärna in i storm och pirat-vatten utan anledning. Han är en solid pokerspelare, ingen vettvillig gambler.

Jag sitter i mittposition och ser ner på AQo och väljer att enbart syna. Vi får två intressenter till med på vår lilla resa. Och floppen landar Q84 i ruter. Jag har ruteress i min hand och mår som en kung på väg att erövra Danmark när Mr Montana betar ut 600kr. Jag synar. Främst då jag inte behöver vara orolig över att ge gratiskort till någon och gärna tar med mig ett par fulla matroser, på platserna bakom, vidare till den vackra hamnen ”Turn”. Vid omslag kommer Mr Montana vika allt som jag kan få värde av ändå. Och jag kommer bara få in det mot färdig färg eller ett set då Tony inte kan ha nötfärgdraget själv och inte kommer gå bananas med en ruterkung.

De två andra passagerna kliver tyvärr av, då de inte har råd med biljetten, och jag och Mr Montana får segla vidare själva. Turn är klöver ess. Jag slickar mig om munnen som om jag precis blivit erbjuden en Calzone efter en fastemånad. Tony fortsätter beta – 1400. Vi har båda 11-12k bakom i stacken.

Jag funderar en stund om jag bara ska syna eller om det är dags att bygga pott genom ett omslag. Men kommer fram till en syn för att få maximalt värde på river om Mr Montana är ute och guppar på öppet hav med ett läckande skepp.

River en svart tvåa som förändringar nada. Tony knackar i bordet och säger check. Jag älskar mitt liv och är beredd att fyra av en rejäl salva då jag maskerat min hand till oigenkännlighet.
– Check, säger dealern till mig för att belysa att Mr Montana checkat och att det är min tur att agera.
– Jag vinner! utropar Mr Montana och slänger upp QQ för floppat toppset.

Jag blir för någon sekund förstummad innan tungan återfår känseln och jag förklarar häpet:
– Men jag har inte checkat.

Mr Montana trodde alltså att det var jag som sa check, inte dealern, och har alltså visat sin hand. Nu får jag chansen att agera med vetskapen om vad jag är uppe mot. Men vad ska jag göra? Vad skulle ni göra?

1. Checka bakom?

2. Gå all in för 10k?

3. Beta mindre än en all in – i så fall vilken summa?

4. Andra alternativ.

Kom gärna med motiveringar till vad ni tycker är det ultimata spelet i detta läge. För sånt tycker jag är spännande!

Uppdraget

Jag har levt i drygt 12 000 dagar. Och detta liv har varit precis som ett pokerparti. Vissa dagar inträffar saker som man aldrig tidigare varit med om. Personer försvinner för gott. Kärlekar slocknar, nya börjar brinna.

Mina föräldrar har varit gifta i snart 35 år. Så jag hoppas att de för evigt blir ett. Men jag fick ett uppdrag av Erik att lista vilka pokerspelare jag helst skulle se som plastfarsa om  morsan av någon anledning skulle bli singel.

När jag skulle tänka igenom alternativen så började handsvetten tillta. För i ärlighetens namn så var det skräcken som kom till mig först – som en mardröm om natten. Det finns ett par old school snubbar i pokersverige som man inte hade velat se vid frukostbordet, iklädd en röd morgonrock av siden, på julafton. Om man säger så…

Men efter ett tag så ljusnade mina tankar och jag såg en blå horisont igen. Så här är min lista.

1. Peter Kvisthammar – Ungefär så här tänker jag mig att en ny farsa skulle se ut.

Han står tryggt på jorden som en oövervinnelig byggnad. En sån man håller i handen när det blåser upp till storm. Peter är jordnära, snäll och rolig att prata med. Dessutom en duktig pokerspelare. I need no more av mannen som ska fortsätta guida mig i livet…

2. Hasse Eskilsson – Varför inte?

När jag började spela poker var Hasse Eskilsson på toppen av sin pokerkarriär. Idag vet jag inte var han har tagit vägen, men vet att han lever som en fotbollsvagabond och mestadel använder sitt liv för att kuska runt Europa och samla på fotbolls-arenor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att hänga med på den resan. Dessutom verkar det vara en genomsympatisk person som inte skulle be morsan om ett handlån för att spela någon obskyr turnering på kasinot med orden ”jag betalar tillbaka på måndag när jag vunnit…”

3. Bengt Sonnert – Det hade morsan varit värd.

Kvinnor kan faktiskt också blicka neråt i åldrarna. Där hittar jag Bengt Sonnert, en av Sveriges bästa pokerspelare genom tiderna, som till största delen dragit sig tillbaka från pokerscenen. Idag är han en av Sveriges bästa racketlon-spelare. Bara det! Ödmjuk, humoristisk, sportintresserad och ett geni i största allmänhet. Det skulle kunna bli bra det…

Jag kan ju skicka vidare uppdraget till Lina som gärna får förklara vilka optimala svågrar/svägerskor det finns i pokersverige som hennes syster/bror gärna får gifta sig med.

Nu har jag en het söndagsgrind framför mig. Lycka till med den resan alla som hoppas på skeppet!

Jag kommer inte ens ihåg hur många år sedan det var vi körde igång den här bloggen. Men jag minns att jag var rätt aktiv de första åren och höll lågan uppe med skrivandet. Det har aldrig varit roligare att blogga.

Främst berodde det väl på att jag kunde ”slå uppåt” och skriva om vad jag ville för att jag inte hade något att förlora. Jag var en ”nobody” utan några egentliga agendor, förutom att skriva vad jag tyckte och kände.

Det var kul att brottas med blogg-kollegan, ”Tjuren från Lund”. Och jag minns hur jag lyckades reta gallfeber på etablerade namn i pokersverige. Ja, det krävs inte så mycket för att reta upp medelålders svenska män…

Det har runnit en del vatten under broarna sedan dess. Jag har fortsatt spela en jädra massa poker. Och jag har grävt mig djupare in i branschen. Det har gjort att jag fått lite mer att förlora och jag dyker inte ner i debatterna lika djupt som tidigare. Men pokergudarna vet att jag saknar det. För jag älskar att dyka.

Jag tackar Dan för att ha drivit den här bloggen under de senaste åren när jag själv inte haft den rätta kraften, orken eller viljan. Min första tanke var självklart att lägga ner bloggandet här på Aftonbladet efter Dans beslut att pensionera sig. Vem skulle orka täcka det hålet?

Efter ett snack med Erik fick jag tillbaka lite tro på framtiden för den här dvalande bloggen. När Zlatan inte är med i landslaget så krävs det att andra höjer sig. Och nu ska vi höja oss.

Pokern för en rätt så tynande närvaro i media. Bloggarna försvinner och vi har inte fått se någon poker på svensk tv på många, många år. Om även den här bloggen skulle självdö så finns det inte mycket kvar. Så nu knyter vi näven i fickan och försöker göra något bra.

Det kommer inte bli 12 inlägg i veckan, men ett par i alla fall. För det finns absolut saker att skriva om!

Som att Sverige just nu är det ledande landet i världen när det gäller nätpoker. På Pocket Fives lista över världens mest framgångsrika pokerspelare så har vi fem svenskar bland de tio bästa. Nio svenskar bland de 21 bästa. Det är något att ta med sig som en varm filt.

Och det finns fortfarande en jädra massa människor i det här landet som gillar att spela poker för att det är världens mest mångfacetterade spel.

Så det känns väldigt bra att just Erik, en av de mest sakkunniga personerna vi har när det gäller pokern i Sverige idag, kommer tillbaka till Superbloggen. Som att sluta cirkeln så att vi kan ta vid där vi en gång startade. Med en levande blogg med högt i tak.

Vi ska försöka hänga med i aktuella händelser runt pokern och ge er våra analyser av läget.  Och självklart blir det en del personliga betraktelser i stort. Om litet och stort. Själv är jag ett stort fan av det lilla som ofta säger så mycket av det stora.

Och ni är varmt välkomna att komma med förslag på vad just DU vill läsa om här på bloggen. Vad är ni intresserade av när det gäller poker?

Så. Välkommen Erik. Nu kör vi. Superbloggen 2016.

Jag har spenderat lite tid på Fårö. I mitt tycke är det Sveriges vackraste plats. Men det var faktiskt inte därför jag åkte dit. Utan för att vara programledare för ”Bootcamp 2015”. Det är något så ovanligt som ett träningsläger i poker.

Med som deltagare är bland annat pokerproffset Robin Ylitalo. Det var rätt kul att se honom prata poker med Dogge Doggelito på kvällarna…

I övrigt handlar det främst om att röra fläsket. Och hjärncellerna. Samt utmana psyket. Det finns så mycket man kan göra för att inte bara träna för pokerbordet. Utan för livet. Det går ju lite hand i hand det där…

Första avsnittet av sex hade premiär i veckan. Ni hittar det i länken här under. Hoppas ni hänger med på resan! Hepp!

https://svspel.solidtango.com/widgets/embed/ci6t0bw7

Det snackas sällan poker på tv så jag blev ju eld och lågor när jag såg att vår egen världsmästare, Martin Jacobson, igår kväll skulle gästa Jenny Strömstedt. Nu jädrar!

Jag vet inte varför Martin fick vara med just nu, men det sket väl jag i. Där satt han! Bredvid partiledare Ebba Busch Thor och artisten Miriam Bryant.

Miriam ville givetvis att Martin skulle köpa en ny lägenhet till henne nu när han hade så mycket kosing. Men det blev nej. Ebba konstaterade att det var var fegt att ha solglasögon vid pokerbordet. Och ja, jag håller banne mig med. Det är ju fjompigt med solbrillor. Öga mot öga, halspulsåder mot halspulsåder är det enda rätta!

Och Jenny Strömstedt ville att Martin skulle visa hur hans pokerface såg ut när det låg en miljon på bordet. Där blev det så klart lite…avigt. Det här med pokerface är väl kanske lite överskattat och inte så lätt att smälla ihop på beställning med en kamera i nyllet.

Som vanligt när det pratas poker i media så förenklar man vissa saker och tar upp en del förlegade prylar, men samtidigt är det ju inte främst för pokernördar som Martin är där, utan den stora massan som inte är så insatta i pokerscenen. Så jag har full förståelse för att det blir så.

Jag tror även det kan vara första gången någonsin som ett svenskt pokerproffs får chansen att sitta i samma forum som en partiledare och diskutera invandringspolitik. Martin berättade om hur hans hemstad London innehåller folkslag från världens alla hörn. Och att det funkar rätt bra.

Det som är bra med Martin är att bara hans närvaro skriker PROFFS och SERIOSITET, vilket sätter pokern i ett lite finare ljus. Han fick även berätta om hur seriöst han tar på spelet, med träning och yoga. Det hjälper ytterligare till att ta död på en del myter om pokerspelare.

Så. Yeah! Det var sköj så länge det vara…

http://www.tv4play.se/program/jenny-strömstedt?video_id=3215350

Instagram visar upp en solnedgång med ett glas bubbel i förgrunden. På Facebook ligger den perfekta frukosten, med färska jordgubbar, inklistrad för alla att se.

Sociala medier har blivit en del av våra liv. De visar också exakt så mycket. En del. Det vill säga skratten, festerna och den tillrättalagda maten. Vi väljer att visa topparna. Vem vill showa med en frusen pirog som äts med händerna i ensamheten framför Netflix, eller den rena ångesten av att gå till jobbet en måndagsmorgon. Istället: nystädade lägenheter och rosor. Spända muskler på gymmet. Och brunbrända ben i solstolen.

Social medier är som spel. Som poker.

När jag började spela hörde jag om alla som vann, aldrig någon som förlorade. Så jag trodde nästan det var standard att vinna. Det var så lätt att vinna att de som förlorade måste ha varit snudd på korkade. Så om man förlorade höll man givetvis käften. Vem vill framstå som efterbliven?

Det har alltid varit svårt att vinna pengar på spel. Idag är det till och med få, om ens någon, som hävdar att det är lätt att vinna på poker. Ändå lever den där gamla känslan kvar att det är pinsamt att förlora. Att det kanske måste vara något fel på dem som gör det? Att de inte är tillräckligt smarta.

– Nja, men jag går väl ungefär jämt upp.

Klassiskt svar från någon som torskar rätt ut.

– Jo, men jag plussar en del.

Klassiskt svar från någon som kanske lyckas gå jämt upp.

En del tror till och med att de vinner, för de för inte statistik på sina spel. De minns att de har rakat in några riktigt fina vinster, men alla små förluster under året har ätit upp allt plus. Och lite till.

I Aftonbladets pokerartiklar står det fortfarande bara om spelare som tar hem stora prischeckar. (Eller Blom som torskar en miljon dollar på en dag så att det blir omöjligt att ta in.) Rent allmänt i media pratas det mest om folk som vinner.  Så det är väl inte så konstigt att det känns som att förlorarna kanske inte är så många som de är?

En sanning som aldrig kommer fram är att pokerproffs i stort sett aldrig har så mycket pengar som man tror. Även de bästa i Sverige tar lån för att köpa lägenhet, till exempel.

Ingen vill ses som en förlorare när det kommer till spel. Ändå är de allra flesta just det.

Men spelvärlden är som sociala medier. Vi väljer att visa topparna. Inte dalarna. Vi väljer att visa en tiondel av vårt liv. Det som glittrar. Och vi väljer att prata om vårt tionde spel. Det som vann.

Samtidigt vårdas allt fler unga för psykisk ohälsa som depression och ångest. Och vi är inte i närheten av att lösa de utbredda sociala problemen med spelberoende. Kan det finnas något samband?

Sedan första avsnittet Dybban flyttar in för tre år sedan så har jag velat flytta in hos Oscar Kroon, medlem i det legendariska pokergänget Team3000.

Varje gång jag sett honom ute på pokerturneringar så har han haft ett leende på läpparna. Och visst, träffar man ”KungKroon” på stan så gissar man väl kanske inte att han är professionell pokerspelare med mångmiljonvinster i bagaget. Eller som han själv säger:
– Jag ser riktigt dålig ut. Hade jag sett mig själv sätta mig vid mitt bord så hade jag trott att det var payday.

Men det är väl det som är det fina med poker. Att man aldrig vet vad man får när man ser en människa sätta sig ner. Man kan ha sina förutfattade meningar, och de stämmer ibland, men till sist måste du ändå alltid skapa dig en egen uppfattning om personen. Det kan vara dyrt att vara nonchalant och ta saker för givet vid pokerborden. Precis som i verkliga livet.

Vi sjunger Iron Maiden, pratar om vad som krävs för att bli riktigt bra i poker, betygsätter Jimmy Jönssons frukost-smoothie och ler älskvärt åt världens bästa railare – Oskars mamma. Bland annat.

Att folk luktar illa kan jag ta. Jag luktar inte hallonbåtar själv efter ett halvt dygn vid pokerbordet. Att spelare slowrollar mig kan jag hantera. Oftast beror det på att de inte vet bättre. Vilket i sig betyder att de är fiskar. Fiskar är alltid lätta att förlåta.

De som är otrevliga stör mig inte nämnvärt heller. Personligen tycker jag det är uppfriskande med lite drama. Det håller mig vaken under långa dagar. Och får man själv gå in och tillrättavisa någon dryg, självutnämnd president så är det ju värt allt. Det kan man leva på en hel dag.

Under mina veckor i Las Vegas så möter jag alltid på alla typer av spelare vid borden. Som överlevnad gäller det att ha otroligt mycket tålamod med alla sorters personligheter. Precis som i verkliga livet. Det vore dumt att störa sig på saker i onödan, då det ofta går ut över den egna koncentrationen.

Men. Det finns en sorts spelare som går mig på nerverna. Jag vill inte säga att jag hatar dem. Men jag tycker att de borde få spela poker för sig själva.

Det är de långsamma. De notoriskt långsamma.

När man ser att folk har ett tufft beslut framför sig så har jag inga problem med att låta dem tänka i 5 minuter eller mer. Det är inte det. Det handlar om den systematiska långsamheten. Den som är satt i system.

Jag hade en ung kill vid mitt bord under en 1600 dollars turre på Venetian i somras. Han var något av det värsta jag varit med om. Varje gång det var hans tur så tänkte han minst 30 sekunder innan han gjorde något. Även när han bara skulle mucka pre flopp. När han var involverad i en hand var det ännu värre. Då var det som om tiden stod stilla.

Vid varje beslut skulle han tänka som om hela hans existens stod på spel, som om det var miljonfrågan i ”Vem vill bli miljonär”. Jag tror att mitt bord fick spela högst hälften så många händer som resterande bord. De äldre gubbarna bredvid mig började efter några timmar skruva på sig och klaga. Jag höll själv på att tappa greppet totalt. Men han fortsatte i samma stil.

Att han var en bra spelare gjorde mig inte mindre förbannad. Och efter en hel dag vid samma bord knöt jag fickan så hårt i fickan att den vitnade.

Det är nästan uteslutande duktiga spelare som agerar på det här långsamma sättet vid borden. Det stör mig något otroligt. Det är ok om de tar mina marker. Men stjäl inte min tid. Det är ohyfsat och spelförstörande. Vem vill betala in dyra pengar i en pokerturnering och använda hälften av speltiden till att sitta och vänta på att samma kille, om och om igen, foldar sina kort i slowmotion? Som om han satt i strålkastarljuset varje gång det var hans tur och inte kunde få nog av att synas.

Det är värre än att kolla på färg som torkar. Som att se på en fransk dokumentär utan textning. Som att ägna livet åt att stirra in i en enfärgad vägg, utan tavlor.

I varje hand hoppades jag att han skulle åka ut. När han till sist fick in det med AK vs KK preflopp, bankade hjärtat i bröstet på mig som om det var jag själv som höll kungarna. Jag har nog aldrig blivit mer besviken av ett ess på rivern, och jag till och med reste mig upp i vredesmod och gick en sväng i lokalen, som om det var jag som torskade.

Därför drog jag öronen åt mig när jag hörde om en större turnering i Nottingham, som gick av stapeln för några veckor sedan. Där hade de infört en timebank, vilket innebar att man fick tänka 20 sekunder varje gång det var din tur. Ville man tänka längre kunde man slänga in en engångsbricka som gav dig en minut till.

Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig och jag hoppas att det är något som sprids med vinden över fler pokerturneringar. Tyvärr tar det väl ett tag innan de orkar flyga över Atlanten…

Ett litet paket med röda snören. Jag förvarar det under sängen som konservburkar i ett skyddsrum.

Jag trodde semi-bubblan i WSOP Main skulle kännas tyngre. Men besvikelsen av att lämna min stol i Amazon-room på plats 1080 med 1000 priser var som en lätt smekning mot kinden jämfört med den totala förödelsen jag kände när jag bustade första dagen i samma turnering 2013.

För jag hade helt enkelt inget att klaga på. Jag hade gjort allt i min makt och det räckte inte. Och jag hade sprungit så bra tidigare i år att jag inte kunde klaga på orättvisor och dåligt kortsnitt. Det hade varit ett tecken på total avsaknad av självinsikt. Och man vill ju ändå tro att man har lite sådan kvar.

Jag minns en annan kille 2013 som tog sin bust väldigt bra. Med bara drygt 100 spelare kvar i WSOP Main Event fick han in det i en monsterpott för topp-10 i turneringen med KK vs JJ all in pre. Det kom en knekt på river. Det finns ett par pokerspelare som hade haft det rätt jobbigt efter det. Ett par som säkerligen hade velat berätta en historia, som avslutades med en knekt, till de flesta han/hon mötte på vägen ut från Rio. Men Ramzi betedde sig som en class-act och ställde vänligt upp på intervjuer, ja, han till och med skrattade åt det efteråt. Förklarade att det är sånt som händer och att han hade sprungit tillräckligt bra i livet för att inte klaga.

Att Ramzi hade vunnit EPT Prag för 835 000 euro ett halvår tidigare hjälpte antagligen en del i det sorgearbetet…

Det är lättare att ta en bust när man springer bra. Och jag antar att det var därför som jag bara kände den där smekningen på kinden över att ha bustat mitt livs pokerturnering. För det kommer ju alltid nya chanser och jag är inne i mitt livs poker-år ändå. Det är som en dröm där jag hela tiden bestämmer utgången. Efter 10 år som pokerspelare inser jag att 2015 kommer att bli mitt bästa i karriären.

Just nu räknar jag in 1,2 miljoner kronor i gröna siffror. Och vi är bara halvvägs.

Beror det på att jag är bättre än tidigare? Antagligen inte, då de flesta har blivit bättre. Främst beror det på att jag sprungit som en jagad gasell över savannen. Och lyckats komma undan lejon och hyenor, om och om igen.

Att springa bra i poker är en gåva. Något man helt enkelt får omfamna och slå in i ett litet paket med röda snören, att ha under sängen. Jag sparar det där för att öppna den dagen jag är halt och lytt och ynklig igen.

För den dagen kommer. I poker kommer alltid den dagen.

Det gäller bara att paketera tillräckligt med fina minnen för att övervinna ynkligheten. Och tillräckligt med konservburkar för att klara av en lång tid i ett skyddsrum när kriget väl nalkas.

För den som spar den har.

Så var dag 1 avklarad i WSOP Main. Det var en jädra tung dag men jag är i alla fall vidare med 26k, vilket jag är mycket nöjd med med tanke på omständigheterna.

Det är lustigt hur lätt det ser ut att spela när gubbarna och tanterna spelar. Det är bara att syna 3- och 4-bets, floppa set, färg eller stege, beta pott och få in det. Det är en konst att få något så svårt att se så enkelt ut.

Som när jag höjde knapp med AJ och den asiatiska kvinnan i sina bästa år synade i big blind. Flopp A89 och jag betar flopp och turn. På river får jag 2-par när knekten dyker ner som en liten present. Då donkar kvinnan ut pott. Jag tar ”bara” synen och tittar in i QTo för nöten. Jag visar min hand och hon utbrister besviket.
– Åh, then I could have bet more.

På onsdag hoppas jag på sadeln igen för dag 2. Det ska bli ruggigt roligt och trots att stacken inte är så grandios är det ingen fara på taket. Blindsen börjar på 250/500.

Innan jag åkte till Vegas passade jag på att få några tips från någon som varit med förr. 2003 höll han på att skaka pokervärlden då hade ledde WSOP Main med 16 spelare kvar. Men det blev som sagt någon annan som drog det längsta strået. En amerikansk revisor, vid namn Chris Moneymaker, vann och pokerboomen slog till. — Pokern hade nog inte varit vad den är idag om jag hade vunnit, konstaterar Olof.

En tråkig riveråtta drog ut Olofs AK i ett klassiskt slag där Olof synade ner motståndarens all in med A-hög på flopp.
– Hade jag vunnit den handen hade nog inte Moneymaker slagit mig, det tror jag inte…

Jag besökte Olof Thorson på hans hästgård utanför Varberg. Vi pratar om Fanta, te och WSOP, skottar lite bajs och rider häst. Häng med!

Lyckades ta mig  vidare till dag 2 i event #61 ”little one for one drop”. Hade hyfsad stack hela dagen, men fastnade tyvärr med handen i kakburken i en näve med tio minuter kvar av dagen och brände iväg 2/3 av stacken. Spelet var ändå ok då jag så ofta vinner handen, men inte när motståndaren floppat set och får mig att skjuta tre gator tom. Nu får jag försöka tura med 15bb. De e röva…

Roligast var när jag fick Andy Black vid bordet och han plötsligt tog fram tandborste och Colgate och började borsta gaddarna. Jäkligt konsigt. Men fräscht. Men jäääkligt konstigt.

Av de 1111 dollar som inträdet kostade går 111 av dem till det välgörande ändamålet ”one drop”. WSOP slår så klart på stor trumman och presenterar stolt hur mycket pengar de dragit in till friskt vatten i Afrika. Men om de hade något hyfs så borde de väl skänka en del av sin egen rejk också? Nu behåller de varenda krona själva och låter spelarna betala alltihop. Snålt.

Coolast var väl ändå multimiljonären William Klein som slutade tvåa i ”Highroller for one drop” för 2,5 miljoner dollar. Och skänkte alltihop till ”one drop”.

Samma man har vi tidigare sett i ett par tv-sända highstakes cashgame. Även där skänkte han alla vinster till välgörenhet. Och om han förlorade så dubblade han förlustsumman och skänkte så mycket istället. Det är gott snack det.

I övrigt var det ju ruggigt svårt att koncentrera sig på poker när Sverige spelade EM-final. Lyckades till sist fippla fram Radiosporten och följa holmgången. Men blev så klart överlycklig när Daniel Erlandsson kom med en live-stream till straffarna.

Det ekade i korridorerna på Rio. Svenska glädjetjut. Jag hoppas vi får skrika lite på grund av framgångar vid borden snart också…