Ibland gör det ont att se på poker. Är det någon mer än jag som vill ge Matt Affleck en stor kram och en nallebjörn när man kollar på det här klippet?

Det är egentligen ingen extrem hand i sig, men att råka ut för det just där, just då…När jag åker på en bad beat nästa gång så ska jag tänka på hur det här måste kännas.

Jag kan inte låta bli att undra om handen hade slutat likadant om Affleck tagit den ”fega” vägen och gått all in pre flopp. Vad tror ni?

Värt att notera är så klart att om Affleck vunnit den här handen så hade chanserna varit stora till att han suttit som chipleader, på finalbordet, i November Nine. 

Dagen började inte så bra. Nyvaken, iklädd Öis matchtröja, kalsonger och strumpor stod jag och kisade ut över ännu en grådassig höstvinterdag genom ett smutsigt fönster. När jag stod i min dvala, och funderade på om jag skulle spela cashgame eller turrar denna måndag, började en p-vakt lappa min bil tvärs över gatan.

– Åh, helvete!

Ni känner igen paniken. Man måste göra något, och det måste göras fort. Jag tog på mig tofflorna och började springa ut, men hejdades i trappuppgången av tanken ”jag har ju inga byxor på mig”. Jag sprang således in igen och började skrika åt p-vakten genom fönstret.

– Öh, du. Jag ska precis flytta bilen!

– Ja, men nu har jag redan skrivit lappen.

– Va lite schyrre nu…

– Nä, det går inte ändra.

– Men då slipper jag väl i alla fall flytta bilen?

– Eh, ja…

Att diskutera med p-vakter är som gjort för att börja tilta. Och spelar man dessutom cashgame direkt efter så kan det bli dyrt. Det är då det gäller att börja tänka på något som får en på glatt humör igen. Jag har ett par personer i den där ”bli-glad-igen”-reserven som jag brukar ta till. 

En av de bästa är min ingifta gregiska morbror, Georgo. I våras, under en släktträff, fick jag reda på att han var ett stort pokerfan. Konversationer likt denna visade att Georgo tänker poker på en helt annant nivå än jag själv.

– Du får damdam. Du spela? frågade Georgo med klurig min.
– Ja, den spelar jag.
– Bra, jag med.
– Du får niosex. Du spela?
– Näej, då lägger jag mig oftast.
– Men du kan få stege!
– Ja, jo.
– Stege är bättre än assass. Du spela assass?
– Jo det är klart.
– Du ser, du måste spela niosex.

Jag blev så fascinerad av Georgo att jag skrev en hel krönika om honom på SvS. Hur som helst kan jag inte låta bli att dra på smilbanden när jag tänker på gubben. Tilten försvinner som i ett nafs. Annat som gör mig på ypperligt humör för tillfället är den ”Norrländska präriens gudinna”, Optikern, pizzagubbarna i Nässjö och Lapproffes teckningar av mig själv i klänning. Varför jag blir glad över att gestaltas som transvestit kan jag dock inte svara på. Men man kan ju inte förstå allt här i världen.

Vad har ni för personer i glad-reserven?

Jag började nästan tilta innan jag ens hann sätta mig vid bordet. Igår hade jag tänkt spela en 2k-turre deepstack med bra värde på Cosmopol i Göteborg. Jag räknade med det gamla vanliga motståndet bestående av ett par solida grinders, några tighta halvamatörer, ett gäng fiskar och fulla norrmän. Men tji fick jag.

När jag, på bästa William Thorson-manér, anlände tre kvart för sent till min lottade plats på bord 17 fick jag en besk smak i halsen. Där satt fyra, fem proffs och väntade. Bland annat nyblivna vinnaren av Swedish Open, Andreas Berggren, och årets SM-trea på Malta, Morgan Karlsson. Någon hade dock slängt in Mikael Westerlund som en liten bonus, så något hade man ju i alla fall att trösta sig åt.

Det blev alltså till att ändra ”gameplan” lite. Fast det var det ju inte värt. När toppar inte räcker mot Westerlund, då flyger kossorna. Och igår flög kossorna, det vill jag lova. Andreas Berggren visade i alla fall hur man vinner en stor turre. Man får in det i en trevägs all in på flopp med set mot två färgdrag och tripplar. Senare turnar man straight flush OCH får betalt, för att sedan flippa in två par med AQ mot JJ alla in pre flopp mot Morgan. Poker är inte svårare än så. Har man tur och dessutom är väldigt duktig. Då vinner man. Själv var jag varken duktig eller hade tur igår. Då förlorar man.

Men man får nästan alltid skratta när Westis är vid bordet. Ibland med, oftast åt. Nu var det mest för att Morgan gjorde klockrena imitationer av hans ideliga tänkande och grubblande under varje hand. Han är jädra rolig den.

Men även om det var trevligt så väntar jag gärna ett tag med att träffa er igen. I alla fall vid bordet. Visst är det kul att möta på bra motstånd och få spela lite ”riktig” poker, men jag ökar hellre på chansen att vinna pengar. Jag är en sån som hellre ligger i topp i division 2, än i nedre mitten av divison 1.

Jag vet inte om det tyder på bristande ambitioner eller en välbehövlig överlevnadsinstinkt?

Ja, det är väl typiskt. När man för första gången någonsin är lite kritisk mot någon så är man det mot en av de snällaste pokerspelarna som finns. Eller jag tror att han är snäll, han ler snällt på alla bilder i alla fall. Sanningen att säga har jag aldrig träffat Oskar Silow.

Tråkigt nog har jag nu fått honom att börja skriva fula ord. Det har jag aldrig sett svärmorsdrömmen göra innan. Det kan väl inte vara bra reklam Oskar?

”Sponsor: en person eller ett företag som ger ekonomiskt stöd i utbyte mot reklaminsatser och dyl.

Allting går att sälja med mördande reklam. En del pokerbloggare tror verkligen på det talesättet. Jag vet inte om de älskar att göra reklam för sitt pokerbolag eller om de enbart bloggar för att göra reklam?

En text kan vara underhållande och intressant även om det finns ett reklamsyfte med den. Men jag personligen har svårt att ta den på allvar. Reklamtexter kommer sällan från hjärtat, utan plånboken.

Är det du som tycker det här, eller är det ditt bolag? Ingen vet.

Här kommer listan på pokersveriges största reklamare.

1. Oskar Silow.
Oskar lyckas i sin blogg på Expressen få med sin sponsor i 90 procent av alla inlägg. Ibland länkar han två, tre gånger i samma text till pokerbolagets hemsida, trots att hans alster är relativt korta. Får han betalt varje gång han publicerar namnet? Det börjar nästan bli skrattretande faktiskt. Och det är synd för Oskar verkar vara en sympatisk människa som har en hel del att komma med. Nu försvinner det relevanta bakom en pokerlogga.

2. Ola Brandborn.
Ja, jag vore ytterst oetisk om jag lämnade ute min bloggkollega. Ola är en mästare på att marknadsföra sitt eget bolag. Han lyckas allt som ofta påpeka sin arbetsgivares förträfflighet. Han kanske har rätt, jag har ingen aning.

3. Jens Jadbäck.
Det är faktiskt så att även Jens är en reklampelare av stora mått. Han tar alla chanser han kan få till lite smygreklam. Jens är dock mer inne på att all reklam är bra reklam och grottar inte ner sig så mycket med att försöka få sitt bolag att framstå som moder Teresa. Jag vet inte om det gör honom mer eller mindre trovärdig?

Bubblare. William Thorson.
Jag tycker faktiskt att William är värd ett litet plus i kanten. Inte minst vad det gäller hans texter angående SM, där han på de flesta punkter vill ändra sin nya arbetsgivares arbetssätt. Jag tror personligen att det kommer bli svårt, och i vissa fall omöjligt, att driva igenom det han vill. Men intentionen är god.

Intressant i sammanhanget är att tänka på vilken sorts reklam som faktiskt bär frukt. Och vilka personer tycker ni gör bäst reklam för just sitt bolag? Personligen håller jag Dan Glimne högt. Han lyckas alltid skriva intressant och tänkvärt och nämner i stort sett aldrig sin arbetsgivare i texterna, förutom de som publiceras på egna hemsidan så klart. På något sätt litar man på Dan.

Själv har jag precis kört i gång en egen pokersida, Fagbet, tillsammans med några vänner. Den ska jag marknadsföra stenhårt här nu. På Mattias ”Pokerstar” Anderssons blogg kan ni läsa mer om vårt arbete. Det går mest ut på att vi gillar olika, fast även lika. Eller som Lapproffe uttryckte det:  ”Vi ollar olika.” Vårt kännetecken blir rosa sjalar med vår logga som bärs under turneringar av våra Team-spelare. Den som slår ut oss får sjalen som bounty.

Den här sajten är mycket bättre än alla andra. Jag lovar. Alltså, jag lovar. Undrar vad Oskar, Ola och Jens ska ha för att hålla med?

Jag har letat efter den ett tag nu. Ångesten. Och i natt fann jag den, i en bil på E20. Det kanske låter konstigt. Men det gjorde mig glad. 

Alla pokerspelare vet hur det känns att förlora pengar. När jag som nygräddad spelare förlorade tusenlappar gjorde det nästan ont på riktigt. Jag kunde ligga i sängen, krama en kudde, och tänka att livet var slut för att jag spelat bort en veckolön på en kväll. Den där ångesten har hjälpt mig mycket. Den har fått mig att inte gambla för mycket, ta det lugnt med rullen och bygga långsiktigt. Jag visste hur smärtsamt det var att förlora stort.

Men smärtgränsen har hela tiden flyttats fram. Det är naturligt. Man tål mer och mer. Klarar av större och större förluster utan att det sätter sig på psyket. De senaste månaderna har jag dock nästan blivit rädd. Jag har kunnat ha stora förlustsessioner utan att känna någonting. Inte ens en liten svettning, blinkning. Det är farligt när pengar bara blir siffror på en skärm, eller marker i handen. När de inte känns verkliga. Jag kan faktiskt förstå hur personer som Isildur kan vinna och förlora såna enorma summor. Han känner inte ångesten. För pengar är bara siffror. Chips.

Under två dagar har jag blivit totalt förnedrad av kortleken på Cosmopol. Ingenting har gått min väg. Och det har kostat. Mycket. I natt klev jag i vredesmod ut i ösregnet från kasinot, satte mig i bilen och bestämde mig för att lämna stan och åka hem till Småland.

Jag vattenplanade mig fram på E20 och önskade för en stund att jag köpt en mer manlig bil än en ett popsnöre till mini cooper. Nåt som klarade vattenpölar och inte kändes som en konservburk. Sen kom tankar om pengar. Hur jag blött dem. Hur de brunnit. Och allt jag kunde ha gjort om jag haft dem kvar. Det var då det hände. Någonstans mellan Borås och Ulricehamn såg jag hur jag kramade ratten så att knogarna vitnade. Och visst var det väl en liten iskall svettning jag kände på halsen? Ångesten hade återvänt. Jag kunde inget annat än att hälsa den välkommen tillbaka.

Nu ska jag ta det lugnt ett par veckor och grinda i fred. Det blir inga skott för att vinna tillbaka snabbt. Inga tusenlappar på roulletten. Så. Tack ångesten. Inget har sparat mig mer pengar genom åren än du.

Jag befinner mig för första gången i livet i Norrland. I Storuman. Det är jäkligt tyst i Storuman. Landskapet är storslaget, och går man upp klockan fyra på natten så kan man få se norrsken grönt som en gräsmatta på himlen. Gåshud rakt in i själen.

Men det är inte det bästa av allt. Det bästa av allt är att alla här verkar gilla poker. Här har männen nyrenoverade pokerrum i källaren. Här bjuder familjen Lindqvist in hela byn till storturre hemma i köket. Här spelar man livepoker varje helg, minst.

I Storuman ritar barnen inte hus, solar och streckgubbar. I förrgår kom 4-åriga Elvira fram med en present. ”Till Simon från Elvira.” En teckning på pappas pokerrum, med fyra fastklistrade ess på pokerbordet. Den kändes.

I Storuman spelar man poker ”på känsla”. Norrlänningarna ”vet” när stegen sitter på river. Men känsla betyder också känsla. Riktig känsla. Här är det ingen som spelar för att de tror att de är så mycket bättre än någon annan, eller för att vinna massa pengar. Här spelar man för att det är så förbaskat kul med poker.

Jag tror det var så här det var tänkt att det skulle vara från början. Innan luvtröjornas tid. Innan någon random playlist genom hörlurar blev mer intressant att lyssna på än bordsgrannen. Innan folk blev proffs.  

Det enda problemet här uppe är språket. Även om de pratar långsamt så är det svårt att förstå vad de säger, ibland är det till och med omöjligt. Och så har de mage att säga att jag inte pratar rikssvenska. Men jag pratar faktiskt rikssvenska. Jag är väl tyvärr lite rikssvensk i största allmänhet. Jag lever mitt i luvtröjornas tid.  Brukar själv använda dem för att pulsen inte ska synas på halsen. En fix idé. I Norrland behöver man inte dölja pulsen. Antingen har man puls, eller så är man död.

Om jag någon gång glömmer bort varför jag spelar poker så ska jag åka tillbaka hit. Och dra några floppar vid familjen Lindqvists köksbord. Nu ska jag fixa en ram till Elviras teckning.

”Pappas pokerrum. Till Simon från Elvira.”

För någon månad sedan var jag med min kompis Jimmie och spelade en 2k-turre på Cosmopol i Göteborg. I första pausen kom Jimmie fram till mig med andan i halsen för att berätta om en hand. 

– Alltså jag har en galen utlänning vid bordet. Han försöker bluffa mig hela tiden. Till slut fyrbetsbluffade jag honom all in på turn med A-hög och han vek. Vilken tomte alltså…

Man är ju alltid tacksam för lite inside så jag undrade vem den här ”galna utlänningen” var egentligen. Jimmie pekade.

– Men Jimmie, det där är ju Jens Thorson. Williams lillebror.

– Eh, ok…

Ibland kan det nog vara bra att inte veta vilka man spelar emot. (Om det nu inte är Chris Björin som sitter på andra sidan bordet förstås.) Nyss vann nämligen ”lillebror” £2k-sido eventet i EPT London och fick för det runt en miljon kronor.

Galen utlänning eller Jens Thorson?

Frågan är om Jimmie hade varit lika frejdig och fyrbetbluffat Jens all in om han hade haft lite koll? Förhoppningsvis. Däremot hade han nog inte kallat honom för tomte…

De flesta pokerspelare gillar att slå vad. Jag är en av dem. En del människor tycker att det är en löjlig och barnslig sysselsättning. Men det skiter jag i. Jag är inte lastgammal, 27 år, men jag har fyllt tillräckligt många år för att inte bry mig om vad andra tycker längre.

Det finns dock ett rätt tragiskt svar på det. Och det är att de personer som jag har sett upp till genom livet, och som skulle kunna ta illa upp av mitt handlande, inte lever längre. Jag hade mer än gärna avstått mina vad för deras skull om de fortfarande fanns hos mig så klart, jag är inte helt efterbliven. Men nu är det som det är. Och jag slår vad om vad jag vill när jag vill.

De senaste veckorna har jag verkligen fått ge och ta vad det gäller min ”hobby”. Det började i Barcelona där jag av Mattias blev erbjuden tusen spänn för att dra en enlitersöl i ett svep. Eftersom jag är långt i från en expert i detta så slutade det med att jag drack upp allt förutom några centiliter på botten. Då tog det stopp. Resultatet blev en uppsväld mage och en kräkreflex utan dess like. Dagen efter gick det som knivar i buken och det konstaterades att jag hade spytt sönder en muskel i magen. Just då kan jag ha varit på den absoluta botten när det gäller vadslagningar. 

Men jag gav mig inte. I EMOP var det revanschdags. Den som åkte ut först av mig, Andy och Mattias skulle få bära en t-shirt med texten ”I love my boyfriend” på bröstet under helgens fotbollsmatch mellan Espanyol-Osasuna. Mattias och Andy gick vidare till dag två. Jag åkte ut efter sex timmar. Det var inte på grund homofobi jag tyckte det var jobbigt att bära tischan, utan för att det faktiskt kan vara farligt att vara så ”öppen med sin läggning” under testosteronstinna fotbollsmatcher.

Jag var inte helt nöjd, men jag överlevde.

I helgen fick jag plåster på såren när jag tillsammans med min vän ”Långben” var och kollade på HV71-Timrå i Jönköping. När vi i första periodpausen, tillsammans med hundratals hockeytokiga nödiga män, stod och gjorde det man ska i en pissränna flög det upp en tanke i huvudet. Det var kanske inte en av mina ”största” tankar…

– Långben, vad ska du ha för att slicka kanten längs hela pissrännan?

”Långben” kollade först på mig som om jag inte var klok. Men svarade snart med allvar i rösten. 

– Jag vet inte, återkommer med ett pris.

”Fair enough” tänkte jag, och visste i tanken att han skulle begära ett så högt pris att det aldrig skulle vara värt det. I tredje perioden fick vi nog. Smålands stoltheter låg under med 0-2 och vi bestämde oss för att se sista delen av matchen i baren. Då plötsligt kom svaret jag väntade på.

– 2000 spänn vill jag ha!

Jag var tvungen att fråga igen. Det var så billigt att jag trodde att han skämtade. Det var som att hitta en picassotavla på loppis för ett par hundra. Jag röjde runt i fickorna. Hittade en tusing, några hundralappar, en mobil och slängde fram allt på barbordet.

– Ta det i förskott. Ta allt, bara du gör det!

Sagt och gjort. Mot urinoaren. Som tur var var ju matchen i full gång så det var tomt på toan. Jag undersökte kanten och kom fram till att det var väldigt många droppar kiss och mellan 15-20 könshår under de fem meterna. Om vi nu stannar upp en sekund och tänker till. Finns det något moraliskt dilemma i det här? Borde jag ha dåligt samvete som fått en nära vän att gå med på ett så vidrigt vad? I detta fall är svaret nej. ”Långben” har ett uppsatt jobb och tjänar bra med pengar, han är på intet sätt beroende av stålarna. Hade jag däremot åkt ner till Haiti och bett någon där göra samma sak, så hade jag varit ute på riktigt djupt vatten, då hade jag varit tvungen att skämmas.

Så varför utsätter sig då ”Långben” för något sånt här? Det är helt enkelt på grund av en vinnarskalle, envishet och kanske några öl för mycket.

Tio sekunder och fem meter senare var det gjort. Jag höll på att kräkas själv. ”Långben” fick leta könshår i käften resten av kvällen. Han mådde illa ett par timmar. Och jag fick punga upp en slant. Visst har jag en kostam hobby. Men i detta fall var det värt varenda krona. Det var en Picasso, ett vad att rama in, ett vad som i mina kretsar kommer att gå till historien.

Men ni kanske har något ännu finare att bjuda på, en enörad Van Gogh?

Jag undrar om farfar skrattar eller gråter åt sitt äldsta barnbarn där uppe i himlen? Jag tror du älskar mig ändå va?

Nu har pokerbolagen börjat med klassisk trading också. Spännande. Eller vad sägs om bytet Ferit Gabriellson mot Tomas Brolin som Unibet och NordicBet gjort?

Brolin är min gamla barndomsidol. Jag brukade göra den där målgestpiruetten till jag kräktes på fotbollsträningarna. Jag avgudade Brollan. Men i det här fallet är jag inte helt hundra på hur Unibet tänkte?

Jämför man med fotboll är det väl ungefär som att byta bort Zlatan mot en gammal världsstjärna. I hockey.

Och jag vet att det inte spelar så stor roll hur bra kändisarna är på poker. De är där för att synas. Men under Brolins tid i ”förra laget” måste jag säga att NordicBet gjorde ett rätt uselt jobb med att lyfta fram sin fotbollslegend, vad det nu berodde på?

Vi får se om ”coach” Micke Norinder använder bronshjälten på ett mer effektivt sätt. Brolin lär aldrig vinna SM, men vi kanske kan få se en klassisk piruett mellan pokerborden? Det skulle duga gott åt mig.