Inlägg av Simon ”Dybban” Lindell

Inte som Norrland precis…

av Simon ”Dybban” Lindell

Jag är framme. Och jag gillart. Vegas – jag är här nu! Feel the force!

I år har jag, förutom Norrländskan, med mig hennes bror och fru. Både inbitna norrlänningar.
– Jo, det är inte som Norrland precis…sa Magnus och sippade på sin kaffe på Planet Hollywood idag.

Man blir lätt lite avundsjuk på någon som är här första gången. Jag minns hur storartade alla intryck var. Allt som fanns allt uppleva. Idag klev vi in på Rio för första gången under vistelsen.
– Näe, men dra åt helvete! sa Magnus när vi äntrade det största pokerrummet Pavilion.
Som pokerfantast blir det så klart lite annat än spelet vid köksbordet eller att besöka kasinot i Sundsvall en gång per år.

Själv köpte jag in mig i ”Little drop” för 1111 dollar som jag ska spela imorrn. Hunnit med en turre innan den, en deepstack på Venetian för $1600. 400 spelare innebar ett förstapris på $130k. Det startade ruggigt fint och jag gick enkelt vidare till dag 2 med 70bb.

Det kändes helt ok när bubblan sprack med 45 spelare kvar. En klonk i första turren skulle ju innebära en magisk frirulle för resten av resan. Med 38 spelare kvar hittar jag AA i lilla blind. Jag ser en raise och en 3-bet framför mig. Mumsi mumsi! Kom till pappa! Funderar på hur jag ska spela handen då jag är rädd att det blir för uppenbart med en 4-bet från min sida i detta läge. Men grejen är att de här gubbarna är för dåliga för att inse det uppenbara så det går bra att spela med öppna kort. Så jag 4-betar. Det tar fem sekunder innan jag hör de magiska orden ”all in”. Slänger in mina marker snabbare än jag klickar bort en telefonförsäljare. Blir ännu mer nöjd när jag får se AKo.

Floppen QT3.
– Oh, a sweat! utbrister gubben förnöjt.

Turn 8. River J.

Tröstpriset på $3200 värmde inte särskilt gott alls.

Det är ju inte som i Norrland precis. Där vet alla att  dybbans pocket rockets alltid står.
– Jag sparar turen till Main Event, sa jag till Dan Glimne.
– Men du vet väl att tur inte går att spara? svara han.
– Fan då…

byline.png

And the winner is…

av Simon ”Dybban” Lindell

Nä, jag kan inte låta bli. Jag går in på wsop.com och kollar resultatlistorna från årets första trevande WSOP-event. Det var inget jag ville. Bara något min kropp tvingade mig till, som om jag vore sinnessvag. För den triggern öppnar dörrar jag inte vill ska öppnas riktigt än.

Flyget är bokat. Hotellet likaså. Om några veckor åker jag över. Men det känns för långt tills dess.

Resultatlistorna består nästan uteslutande av amerikanska namn jag har aldrig hört talas om. Men det spelar ingen roll. Jag är avundsjuk på varje Brad, Billy, Frank och Lance. För de sitter där, i pokerns himmelrike. Och jag här…

Jag får trösta mig med att SM har dragit igång på CC i Stockholm och att jag åker dit på torsdag för att spela Main Event. Det är en bra tröst. Men de där resultatlistorna. Det är en vemodig känsla att ha ett halvt jordklot mellan sig själv och den där brinnande mittpunkten på Rio. Där Chris Björin redan hunnit casha i två event…

Event #5, The Colossus, slog dessutom deltagarrekord med 22 374 spelare. Otroligt. Visserligen var inköpet låga 565 dollar. Men ändå. Vem sa att pokern var död?

Just nu är det bara 35 spelare kvar i the Colossus. Men jag vet redan vem vinnaren är…

När jag räknar ihop den totala prispoolen landar den på 11 187 000 dollar. Det innebär att arrangörerna själva får nästan 2,5 gånger förstapriset. De tar nämligen 1 454 310 dollar från den ursprungliga potten. 65 dollar av 565 går rakt in i kassan.

Vinnaren av event #5 är WSOP. I utklassningsstil.

Man kan fråga sig hur mycket värde det egentligen finns med 30% skatt och dessa höga avgifter till WSOP?

Ändå sitter jag här och längtar till de där AC-snoriga, gigantiska pokerrummen. Till atmosfären och människorna.

Som om jag vore sinnessvag.

byline.png

Medelmåtta eller vinnare?

av Simon ”Dybban” Lindell

Ögonen kliar av björkpollen, men våren är ändå värd att omfamna. Jag ser det som årets svåraste tid att spela poker då man hellre sitter på uteserveringarna på Linnégatan och dricker pilsner. Men man måste göra vad man måste. Det är bara att kämpa vidare.

Och det är ju lätt när man springer som en gasell jagat av ett blodtörstigt lejon över savannen. De senaste månaderna har varit de bästa på länge och jag har vunnit rakt ut i allt jag tagit mig för. I både cashgame och turneringar, live som på nätet.

Som en halv prick över i:et slutade jag tvåa i Spring Poker Week Main Event här i Göteborg förra helgen. Online-giganten och gamla SM-mästaren Daniel Erlandsson blev för svår men jag fick 184 lax att trösta mig med för att det inte blev någon pokal denna gången heller. Fick ett paraply med CC-logga på också…

Som pokerspelare lär man sig aldrig. När det går bra tror man att det ska hålla i sig livet ut. Och när det går dåligt så vill man gå i pension för evigt, för det känns otänkbart att det ska finnas något ljus i den där milslånga bäcksvarta tunneln som kallas downswing.

Men nu går det bra och då har jag hybris i vanlig ordning. Idag köpte jag en elektrisk fönsterputsare.

I övrigt inser jag dock en sak varje gång pokern flyter på. Det gör mig alltid fascinerad att jag aldrig blir lyckligare av att konto-saldot har fler siffror. Jag trodde ju det, men istället infinner sig snarare en vinst-depression.

Man kämpar för något en längre tid. Som att spela ihop en viss summa. Och så lyckas man. Men vad händer sen då? Men jag antar att det kan vara ungefär likadant vilka mål man än sätter upp i ett yrkesliv eller en idrottskarriär. När man uppnått det infinner sig en tomhet som kan vara svår att ta på eller förklara.

Fast det beror väl också på hur man är funtad som människa. Jag kommer aldrig vara intresserad av att göra karriär eller bli bäst på någonting. Jag vill inte lägga ner tiden som krävs. De som vill bli bäst känner kanske inte den där tomheten efter att enstaka mål har klarats av? De blir aldrig nöjda utan vill pusha sig själva ytterligare ett steg. Och ett steg till. Kan det vara så enkelt?

Själv vill jag bara kunna dricka en pilsner på en uteservering en vacker vårkväll ibland. Äta en god middag med tjejen. Spela lite padel. Och kolla på Öis med polarna. Vad ska jag med en elektrisk fönsterputsare till? Det kan man undra…

Däremot beundrar jag folk som vill bli bäst på något. Jag älskar att titta på dem när de ”uppträder” och lär mig mycket av dem. Men jag trivs rätt bra med att vara en medelmåtta under en korkek.

Vilken sorts människa är du?

byline.png

För mer läsning om mitt spel i SPW Main kan du kika HÄR.

Expedia kan dra åt…

av Simon ”Dybban” Lindell

Jag ser att Ove Sundberg har varit framme med Vegas-tips igen. Mattias har hjälpt mig mycket med knep och trix genom åren. Och när vi väl är framme är det bara att rygga honom för de bästa upplevelserna när det gäller allt från mat till sevärdheter och bästa pris.

En dåre och guldklimp i ett.

Det blir Vegas för mig även i år. 26 juni till 16 juli hade jag tänkt mig, så inte lika mastodont som tidigare år.

För några veckor sedan var det dags att boka flyg+hotell. Såg att någon hittade billigaste paketresan hos Expedia, och det gjorde även jag. Boende på Mirage och Flamingo. Med helt ok flyg (ett byte dit, två byten hem).

Jag knappade in all info för hela ressällskapet och tryckte på ”betala”. Fick dock upp ett meddelande att det inte gick igenom, men att jag skulle försöka igen om en stund. Småtiltad fick jag fylla i allt igen efter någon kvart. Fick samma info. Brr.

Bytte dator och testade igen efter en halvtimma. Gick fortfarande inte. Så tog en paus och valde att sätta res-köpet på hold.

Nästa dag skulle jag köpa lunch nere på Saluhallen. Blir förvånad när expediten hävdar att mitt kort inte funkar.

– Du kanske inte har pengar på kortet?

Kom igen. Inga pengar? Det ska finnas till tusen luncher och en kaffemaskin! Men något fel var det. Köpet gick inte igenom. Det var snack om att jag skulle diska mig fri, men lyckades hitta en hundring i innerfickan så att jag kunde få gå.

Väl hemma var jag tvungen att kolla saldot. Noll. Zero. Nada. Nu har jag blivit rånad, tänkte jag. Och det hade jag också. Av Expedia.

De hade dragit pengar för Vegas-resan alla tre gånger jag hade försökt boka. Trots att jag inte fått några mail om att jag gjort någon bokning. Trots att det stod att jag skulle försöka igen. Trots att jag inte hade fått ens EN resa…

Nu började det brinna i skallen på mig och jag ringde upp Expedia för att få en förklaring. Och mina pengar.

– Det finns tyvärr inget vi kan göra. Du kommer ha pengarna tillbaka inom 72 timmar, sa kvinnan.
– Så jag ska ligga ute med fyra månadslöner i tre dagar?
– Ja, det finns tyvärr inget vi kan göra.
– Ni kan ju sätta tillbaka mina pengar?
– Sorry…

Nähe. Så det var bara att vänta. Efter 72 timmar hade pengarna fortfarande inte kommit.

Jag undrar ju hur Expedia kan släppa igenom ett köp av samma resa med samma personer tre gånger inom en timma. Tror de jag vill resa i triplet av mig själv?

Det tog tio dagar för pengarna att återbetalas. Så nu kan jag boka igen. Expedia kan komma med vilka priser de vill. Jag tar hellre en enkel rakt ner i gruvan än låter kvacksalvarna sätta klorna i mig igen.

Jag ska nog låta Mattias boka åt mig istället så att  jag i veckan kan ägna mig åt Spring Poker Week på CC här i Göteborg. Det blir turneringar hela veckan, med Main Event den 1 maj som höjdpunkt. Så ska våren spelas in.

Expedia ska ändå ha tack för hjälp med fina förberedelser för veckans gambling. Inget kommer kunna tilta mig vid borden nu…

byline.png

4 sekunder underbart…

av Simon ”Dybban” Lindell

…är kort.

Han vann flera miljoner vid pokerbordet, på bara några sekunder…

Tidningsartiklar i kvällspressen vill gärna få det till att det går så jädra fort att vinna pengar på poker. Det går med blixtens hastighet. På bara några sekunder.

Ett exempel skrevs nyligen i den HÄR artikeln på Aftonbladet.

Som att Ronaldo gör 1-0 i den 87:e minuten i en fotbollsmatch. Och det i referatet står: ”Ronaldo gjorde mål på bara några sekunder.”

Det är ungefär lika dumt. Det är banne mig lika dumt.

Man sitter och spelar poker i åtta timmar. Vinner en stor pott. Och någon hävdar att det går på ”några sekunder”.

Nääääeeeeje!!!

byline.png

Vad gör man dårå?

av Simon ”Dybban” Lindell

Jag spelade en 1k-rebuy på CC förra veckan. Det var finfrämmat i form av Gnetarn vid bordet. Gnetarn bredvid Bluff-Bosse. Poker blir inte mer mångfacetterat än så.

När jag, med lite andan i halsen, kom sent tillbaka från matpausen så kunde jag inte hitta min plats. Det har jag aldrig varit med om innan och jag trodde för några sekunder att jag blivit galen. Lyckades jag åka ut innan matpausen, ändå? Eller är jag i själv verket fem timmar sen och har blindat bort mig?

Bortkommen, med händerna långt ner i varsin byxficka, går jag ändå fram till mitt gamla bord för att fråga om någon vet var jag ska sitta? En kille kollar lite förvånat på mig. Sedan på sin stack. Och inser att han har satt sig på rätt seat, men på fel bord…
– Oj, jag sitter nog på din plats?

Så tillägger han med ett flin.
– Men jag har plussat så det gjorde väl inte så mycket?

Jag hade alltså lyckats öka på min markerstapel utan att ens sitta vid bordet. Något jag hade svårt att klaga på.

Men frågorna började nu att hopa sig i min skalle och bland medspelarna. Det fanns många olika scenarier som hade kunnat inträffa, som hade gjort det aningen krångligt för tävlingsledningen. Vad hade hänt om han hade förlorat marker? Framförallt. Vad hade hänt om han hade åkt ur turneringen med min stack?

Bluff-Bosse lyckades i för sig, i en Gin&Johnny-dimma, sätta sig på fel plats i ett cashgame i Dublin för några år sedan. Och drog iväg hela stacken på ex antal hundra euro innan en stackars tysk undrade vad i hela friden som försiggick? Men cashgame är lite enklare att fixa. Det var ju bara för Bosse att hosta upp pengar till tysken.

I en turnering blir det däremot en mer komplex problematik om någon sätter sig på en annan spelares plats och bustar turneringen. Om det inträffade, och du var brush, hur hade du dömt?

Vad gör man dårå?

byline.png

Ett värmeljus

av Simon ”Dybban” Lindell

I mörka tider räcker ett litet värmeljus för att göra allting vackrare.

Morgonen den 5 februari. Vikt: 70,1 kilo. För några månader sedan lufsade man runt med 13 extra mjölkpaket gömd i kroppshyddan. Allt är lättare, förutom pokern. Martin Jacobson sa ju att en sund livsstil skulle hjälpa mitt spel? Inte hela sanningen, tydligen…

Efter badminton-sessionen var det dags att återvända till slottet. Ett slott där jag, de senaste månaderna, blivit lönnmördad fler gånger än en människa bör klara. Pokerspelare har bara en sak gemensamt med Jesus. Vi kan uppstå från de döda.

Det finns ingen ledig plats vid 25/25 på kasinot. Så jag äter en kycklingsallad medan jag väntar. 50/50 har inte rullat på månader. Folk har inte råd i Göteborg. Fiskebåtarna lämnar inte hamn lika ofta som förr.

Till sist öppnar sig Sesams portar. Och jag får kliva in. För att vara mitt i veckan ser det riktigt mysigt ut där inne. Bordet har rikligt med kontanter. Jag köper bara in ett halvt inköp på 5k. I tider av svält får man lära sig att ransonera.

Efter en stund öppnar UTG med 125kr. Tre syn på det. Och jag hittar AQo i lilla blind. Slår om till 625kr. Fold, fold, fold, till knappen som synar. En reslig Balkan-kung. Floppen visar Q45 med idel hjärter. För att befinna mig i en utsatt hungernöd så känns det som om jag nu frossar på saftiga revbensspjäll. Inget mer hjärter kommer, men jag får värde på tre gator mot Balkan-kungens KQo. Uppdubblingen är ett faktum.

Det unga pokerproffset bredvid mig ska i sommar för första gången besöka Las Vegas då han precis är på väg att fylla 21. Glad i hågen förkunnar han att han hittat ett prisvärt hotell – Stratosphere.

Det ryser i kroppen när jag hör namnet. Sommarens upplevelser fladdrar upp som diabilder i huvudet. Vi hade varit och filmat vid Stu Ungars dödsbädd på lågprishaket Oasis Motell. I taket – blodstänk från vener som dukat under för kanyler med amfetamin. Utanför drog våra kameror till sig uppmärksamhet. Fel sorts uppmärksamhet. Det kändes inte säkert och vi drog snabbt vidare så snart vi var klara.

I taxin hem åkte vi förbi Stratosphere. Det ligger som i gränslandet. Framsidan mot Strippen och lyxen. Baksidan mot misären och utslagheten. Taxichauffören gav oss ett råd:
– Gå aldrig här. Hoppa direkt in i taxin. Det kan vara riktigt farligt.

Det unga pokerproffset fortsatte lika glatt:
– För det kan väl inte vara så långt att gå därifrån in till strippen?

Jag har många vänner som bott på Stratosphere under åren. Ett prisvärt alternativ, absolut. Men den här killen. Vilsen överallt förutom vid pokerborden. Och med för mycket pengar på fickan. Jag var tvungen att avråda.
– Du vet att det är ökenvärme va? 50 grader? Gå från Stratosphere?
– Men det ser ju så skönt ut på bilderna, svarade 20-åringen.
Jag kunde inte hålla mig. Jag skrattade högt. Rakt ut, som en sinnessjuk. Sen sansade jag mig.
– Testa Flamingo istället. Det ligger mycket bättre, mitt på strippen, och är också prisvärt.

Balkan-kungen började gnälla om att det var för mycket liv vid bordet.
– Gå och ta en kaffe om ni vill tjattra som käringar. Här spelar vi poker!
– Välkommen till live-poker, svarade Jimbo luttrat.

Samtalet avbryts av att jag får AQo på knappen. AQ är ingen favorithand. Men vid ett långsamt livebord ser det alltid ut som nöten. Jag 3-betar till 325. Den medelålders norrmannen som slog upp synar. Likaså Balkan-kungen, som inte skulle vika en hand preflopp om så en rabiessmittad Mike Tyson försökte tvinga honom till det.

Flopp Q54 regnbåge. Jag har kanske mer gemensamt med Jesus än jag trodde? Underverk är fortfarande möjliga.

Check till mig och jag betar 525. Blixtsyn av norrmannen. Fold av kungen. Turn en femma. River en femma. Surt sa räven, split pott för damen. Norrmannen donkar ut en lax någonting. Han har garanti en dam. Jag kan dock representera ett överpar och kan i vissa fall få fold av en dam om jag slår om. I denna norrmans värld finns det så klart inte på kartan att lägga en kåk. Men om han inte har en dam så slipper jag iallafall visa min hand om han foldar.

Jag slår om till 4k och växel. Norrmannen synar snabbare än Lucky Luke drar sin puffra. Jag slänger bestämt upp AQ. (Esset hamnar överst.) Norrmannen tittar besviket på min hand från andra sidan bordet, och muckar. Oj oj oj!

Först när mina marker är staplade i färger så inser han sitt misstag.
– Låg det tre femmor?

Han hade muckat KQ…

Någon timma senare ringde frugan och sa att hon hade glömt hem-nycklarna. Det var bara att resa sig och gå hem som den gentleman man varit alldeles för sällan. Det är alltid lättare när man är plus.

I mörka tider räcker ett litet värmeljus för att göra allting ljusare. En norrman går också bra.

byline.png

Nosebleed

av Simon ”Dybban” Lindell

– Det var de enda nätterna i mitt liv som jag sovit med datorn på, så om någon poppade upp vid borden så skulle jag vakna.

Det är det franska highstakesproffset Sebastian Sabic som berättar om den bästa tiden i hans karriär. Då Gus Hansen inledde sin never ending losing streak och Isildur1 tog sig an vem som helst i vilket spel som helst.

Isildurs spel beskrivs som ”rena donationer”. Sebastian Sabic och hans kompanjon Alex Luneau turades om att vakta vid pokerborden medans den andre umgicks med flickvännen eller var ute på middag. Det var helt enkelt för bra action för att missa en enda sekund. Jag vet inte om Alex Luneaus brittiska flickvän har blivit förälskad i Gus Hansens trevliga sätt, men jag tror inte det är därför hon utan betänkligheter bjuder på liderliga kärleksförklaringar, som:
– We love you Gus!

De två mixed games-specialisterna byggde under denna tid en gigantisk rulle och har sedan fortsatt leverera på de högsta nivåerna.

I dokumentären Nosebleed får vi följa de två vännerna från grinden vid köksbordet till sommarens WSOP-grind i jakten på det enda de har kvar att vinna – ett bracelet.

Varför de orkar spela så många timmar i ”små” WSOP-events där förstapriset inte är mer än vad de kan vinna eller förlora på en enda cashgame-sittning är intressant.
– Ett armband är något som skulle finnas kvar. Något att minnas. Jag minns knappt en enda cashgame session jag spelat, förklarar Sabic.

För alla som är intresserade av poker så är Nosebleed ett måste. Nu väntar jag bara på den svenska versionen…

Edit: Själv har jag inte varit i närheten av något näsblodsspel utan istället fått tampas med Sultanen av Casino Cosmopol. Hur det gick finns att läsa HÄR för den som är intresserad.

byline.png

Och det kan bli ett problem…

av Simon ”Dybban” Lindell

Det var härligt att se att Lina är tillbaka med ett (två!) alster på Superbloggen. Då brukar det nämligen hända saker då hon är en person som skriver från hjärtat utan censurering. Det är såna texter som är roligast att läsa, men för författaren kan det så klart innebära att hon också får vara beredd på att försvara sig mot eventuella invändningar. Då hjärtat ibland är bra på att säga en del saker som kan vara till underlag för diskussion.

Jag hoppas Lina tar denna text som konstruktiv feedback och inte något klagande från någon som ”inte orkar eller vill göra jobbet själv.”

Jag fick en kommentar (som inte var från den mer kända ”Linkan” i Stockholm, utan någon annan anonym) på mitt förra inlägg om PM och förbundet som löd så här:

”Att ingen reagerar över att de säljer ut poker-sm för 3 år framåt till en styrelseledamot innan de kör skiten i botten. Är en riktig skandal.”

Jag svarade:

”Jag trodde bara att det var ett förslag, som styrelsen inte var enad om? Är det klubbat?”

Men Lina bekräftar nu att det är klubbat och bestämt. Poker Event har fått ett kontrakt att arrangera SM i tre år. Så, är det en skandal som kommentaren ovan vill få det till?

Ett stort problem med Pokerförbundet under åren har varit transparens. När den nya styrelsen tog över för tre år sedan så låg förbundets förtroendekonto på ett ordentligt minus. Mycket har blivit bättre sen dess, även om det fortfarande fattas en hel del när det gäller information utåt om deras arbete.

Därför är det givetvis av yttersta vikt att fortsätta det arbete förbundet har startat under de senaste åren att bygga upp ett nytt förtroendekapital. Det tycker jag att man lyckats bra med då förbundet nu fungerar 100% bättre än tidigare.

Beslutet om att låta Poker Event arrangera SM i tre år kanske är den bästa lösningen just nu. Jag vet inte, då jag inte är insatt i alternativen. Men. Tidpunkten är usel.

Om bara några veckor så ska en ny styrelse utses. De flesta i den sittande styrelsen förväntas hoppa av, enligt egen utsago. Att då sätta ett avtal som löper över tre år i knät på en ny styrelse känns…konstigt. Vad finns det för anledning att sätta sig i en ny styrelse om man inte får chansen att presentera sina egna visioner och tankar om hur arbetet ska fortlöpa?

SM är det klart största jobbet som förbundet har att ta itu med under året (enligt Lina 90%). Nu är det redan utlejt. Det är som att den gamla styrelsen inte har någon som helst tilltro till framtida krafter, utan vill se till att säkra ett SM i tre år innan de avgår.

Vem vill gå in i en ny styrelse för att bara sitta och bevaka beslut som redan är tagna av den gamla? Det är frågan jag ställer mig.

Jag hyser stor respekt för Linas (och Bjoelles, Mauritz, övriga styrelsens) arbete och tid de lagt ner under åren. Något som sticker lite i mitt öga är dock att Lina beskriver det som att ingen annan skulle klara av att sköta styrelsen eller inse vad som ska göras. Som i detta stycke:

”Skulle ni inte också vilja att de som gjort ett så grymt jobb skulle få fortsätta och att Svepof skulle få ta en del av den kakan? Alternativet är att lägga över det på en ny styrelse som inte har en aning om vad de ger sig in på när de ska arrangera ett SM?”

Jag är övertygad om att det skulle gå att få fram en ny styrelse som är kapabla att sköta uppdragen de sökt för att sköta. Och man kan åtminstone låta en ny styrelse få chansen att visa vad den går för innan man säger att ”de inte har en aning…”

Att ta ett så stort beslut som att leja ut SM när styrelsen var helt oenig (rösterna 3-3) är att be om kritik. Varför inte vänta några veckor? Jag kan förstå att arbetet med SM behöver komma igång så snabbt som möjligt. Men stora pokerturneringar har planerats på kortare tid än ett halvår tidigare, så jag är övertygad om att det skulle funka igen.

Och så till frågan om jäv.

”Mauritz som äger Poker Event behövde inte rösta i frågan eftersom min är avgörande.” Behövde inte rösta? Han ska inte rösta. Han ska inte få rösta. Eller? 

”Sen har vi det här snacket med jäv. Jäv hit och jäv dit. Det har varit en massa snack om jäv sedan vi tillträdde men med facit i hand är det väl ingen som kan säga något om att vi inte gjort det vi sa att vi skulle göra? Har vi skott oss på förbundet?” skriver Lina. 

Jag tycker det är självklart att det ständigt ska ifrågasättas. Det är väl bara bra, och har man ingenting att dölja så borde det inte vara jobbigt heller. Det borde vara välkomnat.

För tillbaka till förbundets förtroendekapital. Det är genom transparens och ständig granskning som man återfår förtroende. Utmaningen för styrelsen är helt enkelt att utgå från att allt kommer att granskas och vändas på in i minsta detalj, med tanke på förbundets historia.

När Mauritz tog över som ordförande för tre år sedan har jag för mig att det sades att Poker Event inte kommer att ha några ekonomiska förbindelser med förbundet. (Rätta mig om jag har fel?) Nu har företaget fått kontrakt på att arrangera SM i tre år.

Det finns säkert förmildrande omständigheter för den vändningen(?), men det är inte så konstigt att folk reagerar på att en styrelsemedlems företag får ett sådant kontrakt. Jag lägger ingen värdering i om beslutet är det bästa för förbundet eller inte. Att lägga ut SM-arbetet på entreprenad behöver inte vara fel. Men det finns en hel del att diskutera huruvida det var rätt läge att ta det nu, istället för att vänta till årsmötet och låta fler komma till tals. Särskilt när styrelsen var oenig.

Vad händer till exempel om majoriteten av den nya styrelsen tycker att det är en dålig idé att låta Poker Events få arrangera SM i tre år. Hur skulle det påverka samarbetet? Gillar den nya styrelsen däremot entreprenaden så finns det så klart ingen anledning att klaga. Då är det bara att köra.

Ett tips till Lina, i all välmening, kan också vara att inte försöka undergräva förtroendet för de styrelsemedlemmar som röstade emot hennes förslag. En styrelseledamot ska alltid kunna säga sin mening utan att riskera bli uthängd av sin ordförande. Det borde vara en självklarhet.

Så nej, jag tycker inte att det är en skandal i sak att Poker Event fått förtroendet att arrangera SM i tre år. Däremot anser jag att tidpunkten (så tätt inpå ett omval) och sättet det genomfördes på (röstningen 3-3) har en del övrigt att önska. Ska man ta ett så stort beslut bör man åtminstone ha majoritet i den sittande styrelsen. Om inte ens den är överens så kan man knappast ta för givet att den framtida styrelsen gillar konceptet. Och det kan bli ett problem.

Någon ville ha min åsikt. Där har ni den.

byline.png

Ur askan in i elden

av Simon ”Dybban” Lindell

Jag har alltid varit en flitig läsare av våra svenska pokertidningar. Ofta har jag varit besviken när jag läst klart. Mycket på de schablonmässiga reportagen av alla pokerproffs. Det känns ibland som att man ställer samma frågor till allihop och får olika varianter på samma svar. Och genom foton har man sett unga män med nystrukna skjortor posera framför en dyr bil eller i ett lyxigt hus. Vilket gjort att det räckt med att ha läst en intervju för att ha läst alla.

Genom åren har man även känt av en motivationsbrist då förnyelse och nya initiativ lyst med sin frånvaro. Det har varit lätt att åka i gamla hjulspår.

Det var ändå tråkigt när First Poker slog igen butiken för några år sedan. Och nu slutar även Pokermagazine med sin papperstidning.

Men jag ser  ljus i tunneln. Den nya ägaren Micke Norinder har valt att göra om tidningen till en gratis E-tidning. Det tror jag är rätt väg att gå i en tid då papperstidningar lider något fruktansvärt.

Norinder, som jag lät bluffa bort min 10-hög med sin 5-hög under Christmas Poker Week för att jag är så snäll mot äldre, kan förhoppningsvis få lite ny fart på skutan. För Sverige behöver givetvis en tidning om poker. Och Pokermagazine har alla möjligheter att bli bra, med sin i grunden snygga layout.

Tidningens största tankenöt blir bara hur man når nya höjder och hittar nya infallsvinklar?

Den första tidningen kom ut nyligen, med en inte alls så fet Ronaldo på framsidan, och finns på Pokermagazines hemsida. Mycket är sig likt, men jag tycker mig ändå skönja en nystart och lite mer ”riv”. En rolig detalj är att man med den nya tekniken kan lägga upp klipp på händer och intervjuer direkt i tidningen, vilket gör den mer levande. Det ska bli intressant att se hur man väljer att utveckla tidningen vidare.

Det mest häpnadsväckande i premiären var väl Lina Olofssons sågning av den egna styrelsen i Pokerförbundet och information om att förbundet nu riskerar att läggas ned.

Förutom att otack har varit förbundets lön för allt hästjobb, så verkar det till sist som den egna styrelsen blir förbundets fall. De är inte överens om hur det ska drivas. Lina verkar vilja söka en mer proffsig ledning med lön till en eller ett par anställda, medan andra i styrelsen anser att det ska drivas helt på ideell basis. Och där tar det stopp.

Själv anser jag att det visst kan vara ok att betala ut lön till exempelvis en ordförande. Men då krävs det att ett par kriterier uppfylls. För det första bör förbundet givetvis ha de ekonomiska resurser som krävs. Och för det andra så måste det finnas klara regler, direktiv och uppföljningskontroller när det gäller eventuella jäv-situationer.

Å ena sidan är det en fin tanke att arbetet sker ideellt och med förbundets svarta historia i bagaget så slipper utomstående även bekymra sig för eventuella ekonomiska missförhållanden. Å andra sidan blir det givetvis svårare att få förbundet att lyfta med endast gratis arbetskraft. Då krävs det verkligen att man hittar ett gäng trogna eldsjälar. Och jag vet att även den största eld kan slockna snabbt om den inte får rätt bränsle.

Hur som helst önskar jag både förbundet och Pokermagazine lycka till!

byline.png
Sida 3 av 33
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB