Under 1950-talet hann Las Vegas uppleva ett flertal milstolpar i sin historia. En remarkabel sådan passerades den 24 maj 1955, då kasino- och hotellkomplexet Moulin Rouge öppnade… som det första rasmässigt helt och fullt ut ”integrerade” etablissemanget någonsin där.

Fram tills dess hade Las Vegas fungerat, utan någon större eftertanke utan snarare i takt med de dåtida amerikanska samhälleliga strömningarna, som en rejält segregerad stad. Många av kasinona och hotellkomplexen hade svarta anställda – även om man då fortfarande benämnde dessa människor med f-ordet eller n-ordet, utan den extrema laddning som det senare dock fått på 2000-talet – vilka mera sällan jobbade som dealers eller servitriser, men väl desto oftare som diskare, tekniker och städare bakom kulisserna. Enstaka svarta sångstjärnor och musiker, som Pearl Bailey, Louis Armstrong…

… Dorothy Dandridge, Duke Ellington och Harry Belafonte, kunde bestås med egna shower på de kända kasinona; men de var förbjudna att spela där, liksom att bo i hotellavdelningen. I stället fanns väster om Strippen, mellan A Street och H Street, kvarter med enklare logi och mindre lyxiga hasardspel, och dit den mer pigmenterade delen av besökare och bofasta hänvisades.

Bakom Moulin Rouge låg faktiskt inte maffian, utan ett konsortium bestående av Will Schwartz, Louis Rubin och Alexander Bisno, alla ”vita” investerare, samt boxningsvärldsmästaren Joe Louis. De lyckades få fram 3,5 miljoner dollar i kapital, och Las Vegas’ första integrerade resort – från avdelningschefer och via dansöserna hela vägen ned i hierarkin, samt inkluderande gäster och de kontrakterade showstjärnorna – på adressen 900 Bonanza Road var ett faktum. Dekoren var hårt parisiskinfluerad, inspirerad av den berömda nattklubben med samma namn i Frankrikes huvudstad.

Moulin Rouge blev en succé redan från starten. Inte bara var det en veritabel A-lista med svarta stjärnor som uppträdde där, som Sarah Vaughan, Count Basies orkester och Lena Horne, utan stället blev populärt bland välkända vita artister som efter att de avslutat sina uppträdanden på de ”vita” kasinona i Las Vegas sedan kom till Moulin Rouge för att mingla och uppleva stämningen, eller rentav uppträda med egna ”after hours”-shower: som Frank Sinatra, Zsa Zsa Gabor, Marlene Dietrich, Jack Benny, George Burns och Judy Garland.

Etablissemangets framgång gick inte maffian förbi, utan sågs med misshag av många av dess bossar i staden: inte bara konkurrerade Moulin Rouge och stal omsättning från deras egna kasinon, utan många av dessa bossar var – låt mig tala i klartext här – utpräglade rasister. I november 1955, efter bara ett halvår, stängde Moulin Rouge för att sedan gå i konkurs. Ännu i dag har inte alla omständigheter runt fallet kommit i dagen, men bakom låg högst sannolikt en hel skala ”påtryckningar” av olika slag, inklusive fysiska hot mot ägarkonsortiet.

Moulin Rouge skulle dock få långt större betydelse i förlängningen, och fungera som inspiration för medborgarrättsrörelsen i USA. Många av dem som arbetade där skulle bli aktivister, inklusive Sarann Knight-Preddy som var den första ”färgade” kvinnan någonsin i USA att ges en kasinolicens. I början av 1960 hade åsikterna vuxit sig så starka att en stor protestmarsch mot rasdiskriminering var planerad att äga rum längs The Strip; men inför det hotet, som sågs som ”bad for business” i staden, arrangerades den 26 mars ett möte med ett stort antal hotell- och kasinoägare, lokala svarta ledare, och företrädare för såväl staden som delstaten. Resultatet blev ett avtal som med omedelbar verkan helt desegregerade alla etablissemangen längs The Strip, vilket snart nog skulle efterföljas även i Downtownområdet.

Bakom låg från maffians sida även rent pragmatiska skäl. Under det halvår som Moulin Rouge var öppet hann det på ett övertygande sätt visa att svarta besökare och turister var en ekonomisk resurs att räkna med; och är det något talesätt som präglat huvudindustrin i Las Vegas, så är det detta: Money talks.

En annan sak som kom att få betydelse för maffian var att IRS år 1957 utsatte Tony Accardo, en av de ledande bossarna – se avsnitt 8 – för en specialundersökning när det gällde skattebrott. Den resulterande publiciteten, och agenter i hälarna på Accardo dag som natt, tvingade honom att kliva åt sidan och lämna över ledarskapet för the Chicago Outfit till Sam Giancana. Långsamt men metodiskt började alltså nu de amerikanska myndigheterna att koppla greppet om den organiserade brottsligheten, såväl i som bortom Las Vegas.

Mordförsöket på Frank Costello

Nästan samtidigt inträffade en avgörande händelse när det gällde FBI:s intresse för maffians förehavanden i Las Vegas, och det i New York mer än fyratusen kilometer därifrån.

På kvällen den 2 maj 1957 var gangstern Frank Costello på väg till sin lägenhet på en fashionabel adress på Park Avenue West. Costello var inte vem som helst: han var just då den inflytelserikaste av alla maffialedare i USA, och känd som ”den organiserade brottslighetens premiärminister”. Hans fysionomi hade dessutom varit i TV-rutorna från kust till kust i samband med Kefauverförhören 1951 – se bilden ovan.

I det ögonblicket klev en ensam fetlagd lönnmördare fram i vestibulen och ropade ”This is for you, Frank!” samtidigt som han avfyrade ett skott från en .38 Police Special mot huvudet på Costello.

Costello segnade ned på händer och knän, med blodet strömmande längs kinden, och medan han hest mumlade ”Somebody tried to get me” försvann lönnmördaren in i en väntande Cadillac som med tjutande däck körde därifrån.

Det borde ha varit en framgångsrik avrättning, helt enligt maffians handbok för dylikt… men den nervöse lönnmördaren hade haft för bråttom och misslyckats. Costello togs till Rooseveltsjukhuset precis i närheten, och medan läkarna opererade gick polisen igenom hans kläder. I innerfickan på Costellos blodfläckade kavaj hittade de en handskriven lapp, där det stod:

Gross casino wins as of 4/27/57 $651,284

Casino wins less markers 434,695

Slot wins 62,844

Markers 153,745

Mike $150 a week, totaling $600

Jake $100 a week, totaling $400

L. – $30,000; H. -$9,000

Längst ned återfanns också tre signaturer: LJL, JKH och ROC.

Läkarna släppte Costello samma kväll, och han fördes till polisstationen på 54:e gatan för förhör. ”Ah don’t know nuthin’” var allt Costello var villig att säga, men mängder av detektiver och konstaplar var redan ute i stadsdjungeln för att knacka dörr och följa upp ledtrådar, med tanke på det tilltänkta offrets betydelse.

Vem som låg bakom mordförsöket kunde man snabbt gissa sig till: den konkurrerande Genovesefamiljen, som Costello och hans gruppering länge haft problem med på hemmaplan i New York. En intressant detalj i sammanhanget var att Costello alltid förflyttade sig i sällskap med en eller ibland två livvakter, men just denna morgon hade Costellos vanliga livvakt ringt och sagt att han var sjuk. Polisen kunde också efter vittnenas beskrivning mer eller mindre identifiera skytten: Vincent ”The Chin” Gigante, fotsoldat för just Genovesefamiljen.

Närmare efterforskningar, och några samtal till Nevada, ledde också till ett högintressant faktum: Costello hade starka kopplingar till Las Vegas, närmare bestämt kasinot Tropicana.

Tropicana – kallat ”The Trop” bland lokalbefolkningen – hade då precis öppnat den 1 april, bara några veckor tidigare. Bakom det kasinot låg ett konsortium av några av USA:s mäktigaste maffiafamiljer: Sam Giancana och Paul ”The Waiter” Ricca från Chicago, Carlos Marcello från New Orleans, Meyer Lansky som då pendlade mellan Havanna och sitt hem i Miami, och Frank Costello som representerade flera av New York-familjerna. Hela dealen hade sytts ihop av den diplomatiske Johnny Roselli.

Officiell front för Tropicana, och innehavare av gamblinglicensen, var Ben Jaffe och J.K. ”Kell” Houssels. Jaffee var också formell ägare av Fountainbleu Hotel i Miami, som dock i praktiken ägdes av Costello. En tredje formell delägare i Tropicana var ”Dandy Phil” Kastel, vilket med tiden skulle få mer än en maffiachef att fundera på att hyra in en hitman.

Kastels fru Margaret blev nämligen känd som ”Mrs. Tropicana” och älskade den självpåtagna rollen som heminredningsarkitekt. (”Vad då en bärande vägg? Jag tycker den är ful; jag vill ha glas och speglar i stället, genast!”) Varje morgon dök hon upp på byggplatsen, iförd en minkpäls och gick omkring viftande med en cigarrett i ett två decimeter långt munstycke. Enligt vad som sägs lyckades hon helt på egen hand fördyra hela projektet med över en miljon dollar, mer än en femtedel av totalbudgeten.

Och nu hade alltså lagens långa arm en extremt intressant papperslapp i sin ägo. Costello vägrade svara på frågor om den, men snart nog hade FBI fått korn på huvudsiffran: den svarade exakt mot Tropicanas bruttointäkter för de första 24 dagarna.

Även initialerna kunde man matcha mot tre personer: LJL var Louis J. Lederer som var huvudansvarig för alla spelen på Tropicana, JKH var delägaren och managern Houssels, och ROC stod för Robert O’Cannon som var chef över hotelldelen.

För första gången hade FBI fått en korrekt insikt i de pengavolymer som cirkulerade runt på ett kasino. Byrån satte in en massiv insats, och gjorde grundliga efterforskningar när det gällde de inblandade personerna: det skakade om brottssyndikaten, ledde till att ett flertal chefer ögonblickligen fick lämna Tropicana, och tvingade Costello och hans folk att sälja sina andelar där. Det ekonomiska avbräcket och FBI:s ökande fokusering på gamblingindustrin, irriterade allvarligt alla familjerna i Las Vegas.

Dessutom utsattes Frank Costello efter mordförsöket personligen för så mycket uppmärksamhet från FBI:s sida, att han var tvungen att nästan helt dra sig tillbaka från brottets bana. Hade han fortsatt att träffa sina underhuggare, skulle det bara ha underlättat för de federala myndigheterna att kartlägga hans kriminella nätverk.

Sedan, vid nyåret 1959, inträffade en ny katastrof för maffian: den socialistiska revolutionen på Kuba. Varnande ord hade länge funnits, men flera av de åldrande maffiabossarna hade valt att slå dövörat till och hoppas på att allt skulle ordna sig i längden.

Den som personligen råkade värst ut var Meyer Lansky (bilden), som hade investerat miljoner och åter miljoner dollar i kasinon, hotell, krogar och bordeller i Havanna med omnejd, och nu förbittrad och maktlös tvingades se hur sedelbuntarna gick upp i rök. En av den hårdföre revolutionsledarens Fidel Castros första åtgärder var nämligen att omgående bomma igen samtliga landets kasinon och konfiskera deras egendom. Castros spelfientlighet sträckte sig till och med så långt att han även förbjöd Capitolio, 1950-talets lokala piratkopia på Monopol, för att han ansåg att det sällskapsspelet fostrade kapitalistiskt tänkande hos hans undersåtar!

En bokrecension jag tidigare skrivit i Superbloggen berättar mera om just maffians fall på Kuba:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/05/kasinona-kuba-och-kommunismen/

Moe Dalitz däremot klarade sig bra: frånsett några smärre pliktskyldiga investeringar på Kuba ihop med enstaka kollegor inklusive Lansky, hade han koncentrerat sig på Nevada som han såg som långt politiskt stabilare och där spelreglerna var lättbegripligare. Men allt sammantaget innebar den kubanska revolutionen ett dråpslag mot maffians ekonomiska solar plexus, och att familjerna nu tvingades konkurrera om allt knappare resurser.

Det var således inte vid gott mod som den organiserade brottslighetens företrädare i Las Vegas gick in i 1960-talet. Om hörnet väntade dessutom publikationen av en bok som allvarligt skulle skaka om maffian, det fortsatt ökande trycket från FBI och IRS, och inte minst den man som 1966 skulle anlända till staden med världshistoriens största check på fickan.

Datorjätten Apple Inc, som för en tid sedan plockade bort ett antal av sina poker-, gambling- och spelappar ur sortimentet efter ett ”informativt” brev från Lotteriinspektionen i januari, har nu börjat återinstallera dessa så att man på nytt kan ladda ned dem.

Skälet är att dessa appar, trots insinuationerna i LI:s brev, faktiskt inte strider mot svensk lag. Gustaf Hoffstedt, tidigare riksdagsledamot (M) och numera generalsekreterare i Branschorganisationen för onlinespel (BOS), kommenterar ärendet så här:

”Det är med stor tillfredsställelse vi nu kan lägga den här trista historien bakom oss. Sverige får inte diskriminera utländska bolag [EU-registrerade bolag]; det har slagits fast upprepade gånger av såväl svensk rätt som EU-rätt. Nu kan vi fokusera på det betydligt mer konstruktiva i att forma morgondagens spelreglering. Tillsammans med riksdag, regering och även Lotteriinspektionen vill vi verka för ett icke-diskriminerande licenssystem som behandlar alla lika.”

Ännu en liten delseger för oss spelare som trivs med mångfald och ett stort utbud, alltså!

Om du har varit i Las Vegas, så kanske du också har noterat ett udda faktum: där finns ingen hästkapplöpningsbana, tvärtemot vad man kanske annars borde förvänta sig i en stad som är känd för allehanda gambling 24/7.

Men det har faktiskt funnits: den 4 september 1953 var det premiär för Las Vegas Jockey Club… och invigningsdagen blev en katastrof.

Det var närmare 40 grader varmt denna dag, bara en entré med biljettförsäljning hade hunnit färdigställas så kön ringlade outhärdligt lång i ökenhettan, enbart att parkera tog en timme eftersom p-platsen var underbemannad, vägen till banan från Strippen hade inte hunnit asfalteras utan bestod av grus och gropar, och anslagstavlan där de startande hästarna och oddsen skulle upp som information fungerade inte. Trots det kom 8200 besökare till premiären, och samtliga hade alltså anledning att klaga.

Men så var också hela anläggningen en bedragares verk. År 1946 hade en Joseph M. Smoot anlänt till Las Vegas efter att ha liftat dit från östkusten, och började sprida ut att han hade varit med och utformat hästkapplöpningsbanor i såväl Florida som Kalifornien. (Det var inte helt osant, även om Smoot våldsamt överdrev sitt CV – han hade faktiskt varit med på ett hörn när den legendariska banan Hialeah utanför Miami uppfördes.) Med tiden lyckades han ihop med några intressenter bilda ett bolag, och via en emission fick han hela 8000 nyblivna aktieägare att skramla ihop sammanlagt två miljoner dollar.

Bygget drog ut rundligt på tiden, men i september 1953 öppnade det ofullbordade hastverket. Missnöjet bland besökarna var emellertid så stort att man två dagar senare stängde banan, och såg till att åtminstone färdigställa anslagstavlan samt ännu en entré, och flera kassaluckor. Banan hade dock i och med invigningen skaffat sig ett så dåligt rykte att man fick stänga den igen den 19 oktober, efter bara tretton tävlingsdagar: under samtliga hade den förlorat pengar.

Året efter, 1954, öppnade banan på nytt men nu under namnet Las Vegas Park, och inriktad på den specifikt amerikanska hästsporten quarter horse racing: sprintlopp över så korta distanser som en kvarts engelsk mile (402 meter) eller ännu kortare – alltså hästsportens svar på dragracing. Nu lyckades anläggningen vara öppen i hela sju veckor men förlorade fortfarande pengar. Ekonomiska realiteter tvingade alltså Las Vegas Park att stänga igen. Några sporadiska försök gjordes sedan med biltävlingar, men utan framgång.

En rättslig undersökning, inledd redan innan anläggningen hunnit öppna 1953, ledde till att Smoot samt två andra anklagades för förskingring när de inte med kvitton kunde bevisa vart en halv miljon dollar tagit vägen. De tre kumpanerna skildes från sina befattningar, och en federal domare tillsatte en förvaltare för att rädda vad som räddas kunde. När Smoot avled 1955 hade fallet fortfarande inte gått vidare till ett åtal inför en jury. De flesta av de personer som köpt aktier i företaget var välbeställda personer och hästentusiaster på östkusten, men maffian hade investerat tillräckligt mycket i Las Vegas Jockey Club för att det skulle florera rykten om att de låg bakom Smoots frånfälle. Kanhända var de ryktena inte helt gripna ur luften, men hela affären har aldrig helt klarlagts. År 1958 hade alla intressenter givit upp och kysst sin investering farväl, och hela anläggningen revs för att lämna plats för Hotel International, idag numera Las Vegas Hilton. Bilden nedan visar banan strax före rivningen:

Det trista är att hade det hela skötts rätt, utan en bedragare i spetsen, med en ordnad ekonomi och så att man hade öppnat i oktober 1953 i stället – med en färdigbyggd anläggning och i ett betydligt mildare väder – hade sannolikt banan blivit en framgång. Hästkapplöpningar upplevde just då ett kraftigt uppsving i USA, och de stora stallen i Kalifornien visade ett stort intresse för en bana i Las Vegas; men katastrofpremiären, och en ekonomi som bara tillät blygsamma prissummor, sänkte definitivt projektet. Det närmaste man kommer hästkapplöpningar i dag i Las Vegas är spelmaskinen Sigma Derby inne på kasinot The D, kärleksfullt restaurerad efter att tidigare ha stått på MGM Grand:

Stardust öppnas

Oavsett detaljerna runt Tony Corneros frånfälle, som jag skrev om i det föregående avsnittet, visade det sig dock att det kom ytterst olämpligt för alla parter: låg verkligen Moe Dalitz bakom, som ryktena vidhöll, hade denne begått ett av sina större misstag. Den officiella bouppteckningen visade till samtligas häpnad att Corneros enda tillgångar just då var hans bankkonto – som bara innehöll 800 dollar! Men den visade också att han sammanlagt inklusive på ett otal andra håll lånat upp nästan 10 miljoner dollar för att få Stardust på fötter.

Det kom som en kalldusch för Dalitz. Eftersom Stardust stått som säkerhet för alla de olika lånen som Cornero tagit upp, tillföll det nästan färdiga bygget med omedelbar verkan de olika långivarna. Splittringen över vem som skulle styra och ställa blev omedelbar mellan maffiafraktionerna, och projektet gick i stå. Man lät avskeda samtliga arbetare, och satte sedan upp ett massivt staket runtom som avskärmning. Där kom sedan Stardust att stå som ett öde spökhotell i över två år.

Först i början av 1958 kunde Stardust öppna, efter att Moe Dalitz och hans uppbackare köpt ut den konkurrerande huvudägaren, en grupp ledd av Jake ”The Barber” Factor (bilden).

Pengarna till utköpet kom ytterst från en av Dalitz pålitliga kontakter: den genomkorrumperade fackpampen Jimmy Hoffa, ledare för den mäktiga Teamsters Union vars pensionsfonder Hoffa länge förfogat över som sin egen gigantiska plånbok. När väl Dalitz och hans folk tagit över Stardust kunde man bygga till ytterligare en länga hotellrum, installera ett pampigt showroom ägnat åt parisiskt bensprattel, nätstrumpor och fjädervippor, och så äntligen öppna stället och omgående förvandla det till en första klassens vinstmaskin.

Men det var inte bara etablerandet av nya kasinon i Las Vegas, och därmed ytterligare inkomstkällor för hans kriminella imperium, som styrde Moe Dalitz’ handlande; han var en betydligt komplexare människa än så, och medan de flesta av hans maffiakollegor oftast ville sitta stilla i båten och inte dra till sig uppmärksamhet, agerade Dalitz politiskt långsiktigt.

Bland annat kom Dalitz att bli den grå eminensen och drivande kraften bakom demokraten Patrick McCarran (1876-1954, senator från 1933, bilden), Nevadas mest inflytelserika senator någonsin, och vilken som tack har fått huvudflygplatsen i Las Vegas uppkallad efter sig. ”Inget av betydelse inträffade i delstaten utan McCarrans vetskap eller medgivande”, anmärkte en gång legendariske redaktören Hank Greenspun på ledarplats i dagstidningen Las Vegas Sun.

Pat McCarran medgav aldrig officiellt någon bekantskap med de många toppcheferna inom de brottssyndikat som behärskade Las Vegas, men mellan skål och vägg var han vän med de flesta – och de i sin tur stöttade liberalt hans valkampanjer med allehanda medel. Det var för övrigt till just McCarran som Benjamin ”Bugsy” Siegel 1946 hade vänt sig, för att genom honom låta delstaten prioritera om leveranser av byggmaterial som det ju efter andra världskriget rådde brist på. Utan McCarrans hjälp hade därför Flamingo säkerligen blivit ytterligare ett halvår försenat, och kostat maffiainvesterarna ännu mera pengar.

McCarrans främsta uppgift, som Moe Dalitz såg det under 1950-talet, var att agera back i senaten; varje gång antigamblinglobbyn gjorde en ny framstöt i Washington, var det McCarrans uppgift att blockera den. Ett hot som i början av 1950-talet var under uppsegling, var ett lagförslag i Washington om en ny federal skatt på all sportvadhållning: över 10 procent! Dalitz initierade och finansierade tungt en ursinnig kampanj från McCarrans sida, som fick till resultat att skatten till slut stannade på blygsamma ¼ procent. När McCarran dog på sin post den 28 september 1954, var det därför ett hårt slag mot Dalitz’ politiska nätverk av kontakter.

Las Vegas första sjukhus

Det fanns ytterligare ett viktigt skäl till varför gangsterbossen Moe Dalitz vid det här laget hade gjort Las Vegas till sitt nya hem. Vad den staden kunde ge honom var något specifikt, och som han länge hade längtat efter: respektabilitet och en samhällsställning.

Som son till en tvätteriägare hade Dalitz på sitt sätt gjort en klassresa: från påvra omständigheter hade han arbetat sig upp till mångmiljonär och innehavare av ett mindre ekonomiskt imperium, men det hade skett längs brottets bana i Cleveland och Detroit. Polischefer, domare och politiker må där ha druckit av hans smuggelsprit och besökt hans illegala spelklubbar, men få av dem skulle ha nedlåtit sig till att hälsa på honom på gatan i dagsljus; och för FBI och det amerikanska skatteverket IRS var Dalitz ständigt ett villebråd som skulle jagas ifatt och nedläggas. Las Vegas däremot, dit han kommit 1949 – samma år som Benny Binion, för övrigt – gav honom en fristad: här kunde han inte bara för första gången fullt öppet ägna sig åt att tillhandahålla alkohol och gambling i luxuös miljö, utan gavs också chansen att distansera sig från sin egentliga bakgrund samtidigt som han kunde stiga uppåt till att bli sedd som framgångsrik affärsman och filantrop. Dalitz beslöt sig för att ge tillbaka till staden och dess invånare.

Vid denna tid saknade Las Vegas, märkligt nog och trots en befolkning på över hundratusen invånare, ett regelrätt sjukhus; olika privata kliniker och enklare vårdinrättningar ombesörjde i görligaste mån de vårdbehov som fanns. År 1958-59 tog Dalitz därför initiativet till ett välbehövligt projekt: Sunrise Hospital.

För att uppföra det sjukhuset använde han sig av exakt samma metoder som när han tog över eller lät uppföra kasinon, samt ännu en gång av den ökände fackföreningspampen Jimmy Hoffa. Dalitz lånade upp 1,1 miljoner nya dollar ur deras illa beryktade pensionsfond, och så kunde Sunrise Hospital inrättas på South Maryland Parkway, öster om The Strip:

Naturligtvis hade Hoffa, till skillnad mot Dalitz, inte drabbats av några som helst humanitära kval; för Hoffa var det ren och skär business, eftersom arbetsgivarna i delstaten för tillgången till det nya sjukhuset fick betala 6 dollar och 50 cent i månaden per fackföreningsanställd, och en liten rännil av de pengarna som alltid hamnade i Hoffas fickor… förutom att lånet förstås skulle betalas tillbaka med tiden. För Dalitz däremot betydde det nyinrättade sjukhuset att hans anseende i samhället sköt i höjden.

Sjukhuset kom att följas av en shoppinggalleria, Las Vegas första och ännu en gång finansierad via Hoffa och Teamsters Union, och i början av 1960-talet lanserade Dalitz ännu ett uppmärksammat byggprojekt: en kyrka! Han hade fått veta att många av de anställda på de dygnet-om-öppna kasinona var praktiserande katoliker, men saknade någonstans att ta vägen när de var lediga och de andliga behoven infann sig. För Dalitz – så jude han formellt var – blev lösningen att bygga en kyrka som skulle vara öppen dygnet runt, samt förrätta mässor och erbjuda nattvarden på udda tider.

Only in Las Vegas. Han köpte därför upp ännu ett stycke mark öster om The Strip, och donerade den till projektet.

En ny kyrka på de premisserna – och finansierad via den organiserade brottsligheten? Herren må välja outgrundliga vägar, men för dåvarande lokale biskopen Robert Dwyer blev det för mycket och han satte sig på tvären. Envetna påtryckningar från det lokala prästerskapet och ett stort antal lekmän fick honom dock att ändra åsikt till sist, och 1963 kunde man inviga Guardian Angel Cathedral.

”The Outside Man”

Dalitz var nu på väg att uppnå den position han så länge eftersträvat, som en respektabel samhällets stöttepelare. Men medan han ansträngde sig för att distansera sig från sin bakgrund, åtminstone publikt, samt allt mer från den dagliga brottsliga ruljangsen, började problemen hopa sig för maffian i Las Vegas.

Ett av dem var att FBI nu börjat samarbeta intimt med IRS, och bli allt effektivare. I en gryningsräd 1955 slog man till mot Flamingo och kunde beslagta ett antal komprometterande dokument som visade att över 30 miljoner dollar försnillats inom det kasinot, vilket i förlängningen ledde till fällande domar mot två av maffians mellanchefer: Al Parvin och Morris Lansburg. Efter en liknande operation mot Last Frontier lyckades man få fast ytterligare tre personer, som även de fick flera års fängelse. I bägge fallen ledde räderna till allvarliga ekonomiska och organisatoriska avbräck för maffian.

Dessutom fanns det betydande problem av internt slag. Den överenskommelse som hade gällt alltsedan Havannakonferensen 1946, att Las Vegas varit en ”öppen stad” där varje maffiafamilj haft rätt att etablera ekonomiska intressen, ansågs nu överspelad: konkurrensen hade lett till flera väpnade sammanstötningar, även inom stadsgränsen vilket var något man i det längsta försökt undvika. År 1957 på våren ordnades därför ännu en konferens, men nu i själva Las Vegas, och med representanter för de familjer som var involverade i de olika skimmingoperationerna på kasinona. Sammankallande var Anthony ”Joe Batters” Accardo, högste chefen för Chicagomaffian och med ett förflutet som personlig livvakt åt Al ”Scarface” Capone.

”Allt vi gör är att skrämma dom j-vla turisterna tillbaka till Iowa”, inledde Accardo (bilden) sammankomsten. Han föreslog att det bara skulle få finnas en enda högste ”outside man”, som skulle svara för att allas intressen jämkades ihop. Något annat han insisterade på var att Las Vegas skulle stå under överinseende av Chicagomaffian, eftersom de enligt Accardos förmenande varit först på plats varför staden var deras. Delvis skulle Las Vegas fortfarande vara en öppen stad så tillvida att det stod familjerna fritt att etablera sig där, men nu bara om de inte kom i konflikt med andra mafiosi, och så länge de accepterade att folk från Chicago hade det yttersta uppdraget att skydda deras affärsintressen.

Till slut gick de övriga familjerna motvilligt med på det. Dels var skimmingen inom kasinona det mest lönsamma som maffian dittills varit med om under hela sin historia, dels skulle alla tjäna på att man satt stilla i båten och inte störde affärerna. Nu återstod problemet med att utnämna en outside man, och det uppdraget tog Accardo och hans främste representant i Las Vegas, Sam Giancana, på sig.

Accardos första förslag var Johnny Roselli, som delade sin tid mellan Los Angeles och Las Vegas där han bodde på Desert Inn. Roselli var redan maffians outside man på den amerikanska västkusten, inte minst i Hollywood, och hade bland annat till uppgift att garantera att filmindustrins och maffians intressen sammanföll. (Den klassiska scenen i filmen ”Gudfadern”, med hästhuvudet i sängen, har faktiskt en form av verklighetsbakgrund och med Roselli som ansvarig.) Giancana höll med om att Roselli skötte sig bra, men föreslog i stället att denne skulle flyttas på mer eller mindre heltid till Los Angeles och att Las Vegas skulle hanteras av en vid namn Marshall Caifano.

Så blev det också. Nyheten mottogs inte med förtjusning av de övriga familjerna i Las Vegas: Marshall Caifano (bilden) hade under sin tid som hitman i Chicago gjort sig ökänd som en absolut hänsynslös mördare med öppet sadistiska tendenser, ansvarig för en serie mord där detaljerna kunde få det att vända sig till och med i maffiabossarnas förhärdade magar. En av dessa veritabla skräckavrättningar gällde den blott 18-åriga Estelle Carey, som hade arbetat på en av de illegala spelklubbarna där. Hon hade fallit för frestelsen att i smyg stoppa på sig några marker, vilket resulterade i att Caifano avlägsnade ansiktet på henne med en blåslampa – medan hon fortfarande var vid liv.

Sam Giancana var alltså medveten om att han skickade en av USA:s absolut farligaste män till Las Vegas. Men det fanns i hemlighet ett skäl till: Giancana hade bakom ryggen på Caifano en affär med dennes hustru Darlene, och ju mera tid Caifano spenderade ”på jobbet”, desto oftare kunde Giancana och Darlene träffas.

Omedelbart efter att Caifano etablerat en bas i Las Vegas, passade han på att byta namn till Johnny Marshall. Huvudskälet var att försvåra eventuella polisundersökningar beträffande hans förflutna i Chicago; men det lurade ingen inom maffian.

Marshall var helt enkelt en av de mest skrämmande människor som någonsin flyttat till Las Vegas, och det passade honom utmärkt. I hans position – som outside man i en stad som nästan totalt behärskades av brottslingar – stod ordet ”skrämmande” i princip överst vad det gällde hans arbetsbeskrivning, liksom på listan över behövliga egenskaper för jobbet. Marshall skulle med tiden komma att personligen ansvara för över 50 mord i staden, innan till och med Chicagobossarna fick nog.

Men mer om detta i kommande avsnitt!

Nu stundar nästa Unibet Open, i Glasgow den 6-9 juni! Turneringsprogrammet, med ett €1100 Main Event som huvudnummer, kommer att avhållas på legendariska Celtic Park – just det, Skottlands största fotbollsstadion! Du hittar mera info här…

http://unibetopen.com/events/glasgow2015

… och hur du fortfarande kan kvala in via Unibet får du veta här:

http://unibetopen.com/qualify/satellites/

Nästa onsdagsfinal går redan i kväll! Vill du hellre köpa in dig direkt, så får du veta vad du behöver här:

http://unibetopen.com/qualify/directbuy-in/

Datum för sista kvaltävlingen, liksom för när du har sista chansen att köpa in dig direkt, är den 27 maj! Vi ses väl på Celtic Park?

Las Vegas var nu, en bit in på 1950-talet, rejält etablerat i det amerikanska medvetandet. Officiellt hölls reklamen nästintill familjevänlig, och man underströk gärna det soliga klimatet, golfbanorna, vilda västernarvet och showerna – men under den glättiga ytan visste de flesta om vad staden i verkligheten kunde tillhandahålla för att få människor att glömma bort all civilisatorisk vantrivsel och existensiell självrannsakan: gambling, alkohol, sex och en hopping-to-the-bopping, jumping-with-the-pumping, reeling-with-the-feeling-känsla i en miljö där allt var möjligt och där det var underförstått att man så snart man anlände till flygplatsen eller järnvägsstationen i förväg gavs en form av syndernas förlåtelse.

Utan konkurrens var dock Las Vegas inte. En bit upp i norra ändan av delstaten fanns Reno, som också drog mängder av turister; och i november 1950 ordnades en folkomröstning i Kalifornien, gällande om man liksom i Nevada skulle tillåta hasardspel och i förlängningen uppförande av kasinon. Maffian – liksom ett antal mera moraliskt upprättstående operatörer i branschen – hoppades på det bästa och lät pengar flyta in till jasidans kampanj, men när dammet lagt sig hade befolkningen sagt nej. Maffian tröstade sig med att Los Angeles fortsatt utgjorde Las Vegas’ största kundbas.

Men åren på 1950-talet hade inte bara slussat in maffians storhetstid i staden. Under samma period introducerades dessutom oavsiktligt en ny och – skulle det visa sig – våldsamt populär turistattraktion: provsprängning av kärnvapen, en bit ifrån Las Vegas.

Pressmeddelandet 1950 om att USA:s atomenergikommission ämnade använda Nevadaöknen som testområde, mottogs till att börja med surmulet från såväl kasinonas som maffiabossarnas sida: man var rädd för att det skulle skrämma bort besökarna från Las Vegas.

Stadens handelskammare och turistråd gjorde dock det bästa av situationen och skapade bland annat en turistaffisch med en leende bikiniklädd ung kvinna som med en geigerräknare sökte igenom skägget på en grånad guldletare på väg till spelborden för att omsätta sina fynd. En bartender på Flamingo skapade Atomcocktailen (lika delar vodka, brandy och champagne, med en skvätt sherry, om du nu undrar)…

… medan skönhetssalongen på Flamingo erbjöd sina kvinnliga kunder Atomfrisyren som krävde en ståltrådsställning. Ett av motellen i utkanten av Las Vegas döpte om sig till Atomic View Motel, och utlovade att gästerna ”i största bekvämlighet kunde beskåda nästa explosion mellan doppen i poolen”.

I tysthet befarade dock kasinona biverkningar av mera praktisk natur: i ett hemligt möte i december 1950 träffades cheferna för Flamingo, El Rancho, Thunderbird och Desert Inn, för att diskutera eventuella regler för vad man skulle göra om smällarna blev så kraftiga att tärningarna hoppade till på spelborden och bytte sida, eller om roulettekulan stöttes över till ett närliggande nummer på hjulet.

I gryningen den 27 januari 1951 detonerade så den första bomben i Project Ranger, som testserien hade döpts till, och krossade rutor längs hela The Strip och ända bort till Downtown. Effekten av det blev dock inte alls vad maffiabossarna befarat, utan tvärtom en vitamininjektion för turistnäringen när nya provsprängningar gjordes ungefär var tredje vecka. Folk kom körande i drivor från omgivande delstater för att festa och spela hela natten, och när det började dagas gick man så ut på gatan eller en terrass med drinken i handen och inväntade den enorma explosionen. Atombomberna ingick glatt i den ogenerade marknadsföringen för Las Vegas, på till exempel vykorten… och notera att det är från Binion’s Horseshoe, som långt senare skulle ”uppfinna” WSOP:

Till att börja med hemlighölls datumen för provsprängningarna, men det hindrade inte vare sig kasinona eller allmänheten från att ryktesvägen ha nåtts av dem i förväg, eller tidningarna från att redan från starten publicera dem. Det resulterade i flera Las Vegasbesök från FBI, för att försöka ta reda på hur den topphemliga informationen kunde läcka ut. Förklaringen var dock enkelheten själv: före varje prov blev det en våg av vetenskapsmän som först bokat rum, sedan flögs in till Las Vegas från forskningscentra som Alamogordo och Albuquerque, och därefter inkvarterades på The Last Frontier eller Desert Inn där de beställde väckning till 02 en viss morgon för att sedan ge sig av i en karavan svarta regeringsskyltade bilar. Det skulle ha krävts en både döv och blind tidningsredaktör, eller allmänhet, för att inte lägga ihop två och två.

Populäraste platsen för dessa gryningsparties var dåvarande Sky Room på Desert Inn, med sin panoramautsikt över den omgivande öknen. I sann Las Vegas-anda var det också kutym att man slog vad med varandra om det exakta klockslaget för när bomben skulle detonera. Även lokalbefolkningen tog för vana att bevittna skådespelet, men man festade inte till gryningen utan satte istället väckarklockan extra tidigt och slog sig så ned i trädgården för att invänta det hela. Man lärde sig snabbt att låta dörrar och fönster i huset stå öppna, för att minska de tryckskillnader som annars fortsatte att krossa glas både här och där.

Forskarna förfinade emellertid gradvis med tiden sin teknologi, och så småningom märktes provsprängningarna bara som lätta skakningar i marken. Gryningspartajandet upphörde, man slutade välja en ”Miss Atomic Bomb” årligen…

… och chefredaktören Joe McClain anklagade i Las Vegas Review-Journal atomenergikommissionen för att ”lura allmänheten” (!) med de nya och mindre imponerande bomberna. Sprängningarna kom dessutom med allt längre mellanrum, innan man 1962 helt övergick till underjordiska prov; en tämligen annorlunda epok i Las Vegas historia var över.

Konkurrenterna Havanna och Las Vegas

Mellan testsprängningarna var det dock business as usual för de cirka två dussin maffiafamiljer inom brottssyndikaten som fortsatte att styra över Las Vegas. Den som bland dessa under 1950-talet alltmer kom att framstå som stadens egen gudfader var Morris ”Moe” Dalitz, som fick en närmare presentation i föregående avsnitt. Han omgav sig med ett ansenligt entourage av consiglieri, hitmen och ”fotsoldater”, som maffiatermen lyder för dem som står längst ned i hierarkin, medan han fortsatte att utveckla sitt brottsliga affärsimperium i staden.

För den amerikanska maffian fanns det vid denna tid i huvudsak två konkurrerande städer med fullt legalt hasardspel, om man nu undantar Reno: förutom Las Vegas även Havanna på Kuba, ett land som styrdes av den genomkorrupte diktatorn Fulgencio Batista (i mitten på bilden nedan) även om kasinona var i maffians klor. Havanna hade dock tre nackdelar: det var utomlands, maffian var på grund av både sitt eget uppträdande och USA:s otillbörliga dåtida inflytande avskydda djupt in i de kubanska folkleden, och maffian visste dessutom att de i längden helt enkelt inte kunde lita på vare sig Batista eller hans omgivande generaler.

Enligt en ofta återgiven anekdot sägs den fruktade gangsterbossen Meyer Lansky en gång ha låtit sina livvakter hota Batista med skjutvapen och ha sagt att om han inte passade sig, skulle Lansky personligen utse en ny statschef. Mellan Lansky och Dalitz, som i övrigt samarbetade om flera projekt, gick dock när det gällde axeln Havanna-Las Vegas en klar skiljelinje: Lansky trodde att Havanna skulle gå att kontrollera, medan Moe Dalitz däremot hyste större pessimism gentemot denna ”USA:s bakgård”. För Dalitz utgjorde Las Vegas helt enkelt hemmaplan; det var en stad som maffian numera kulturellt begrep sig på, och därför kunde korrumpera och kontrollera. Lanskys sämre omdöme här skulle med tiden visa sig resultera i en riktig nitlott.

Tony Corneros död

Dalitz hade som tidigare omnämnts här sitt finger med i spelet vad gällde åtskilliga av kasinona som under detta årtionde börjat uppföras längs The Strip: bland andra Sahara, The Sands och Riviera, som jag berättat om i tidigare avsnitt. Hans största förvärv skulle dock bli Stardust.

Det projektet hade påbörjats redan 1953 av Tony Cornero – vars egentliga namn var Anthony Cornero Stralla – som två årtionden tidigare av maffian manövrerats ut vad gällde den lukrativa branschen med flytande kasinon utanför territorialvattengränsen på västkusten; se del 2 i den här artikelserien. För ett mindre belopp hade nu Cornero (bilden nedan) köpt tjugo tunnland ödetomt längs U.S. Highway 91, alltså blivande The Strip, och sedan djärvt påbörjat vad han tillkännagiv skulle bli ”världens största hotell, med världens största kasino”. Corneros monumentala misskötsel vad gällde försöken att sälja aktier i projektet, och sedan också till hans oförställda häpnad ett nej till en kasinolicens från Nevadas spelkommission, gjorde dock hans ställning prekär.

I desperation vände han sig i mars 1955 ännu en gång till maffian, i skepnad av Moe Dalitz och Meyer Lansky. Resultatet blev ett inledande lån på 1,25 miljoner dollar som formellt kom från United Hotels, konsortiet bakom Desert Inn. Det skulle snabbt följas av ytterligare två lån som ökade på siffran till 4,3 miljoner. Cornero, alias ”Tony the Hat”, hade därmed för länge sedan förlorat det kontrollerande inflytande över sitt affärsprojekt.

I juli 1955 kom Tony Cornero till Desert Inn för ännu ett morgonmöte med Moe Dalitz, och för att försöka tigga till sig ytterligare 800.000 dollar som kapitalbuffert. Exakt vad som sades under det mötet har aldrig blivit klarlagt, men mindre än två timmar senare var Cornero död.

Det spekuleras ännu i dag om exakt varför och hur han dog. När och var är välkänt: klockan 11.20 den 31 juli 1955 vid ett av crapsborden på Desert Inn, där en surmulen Cornero just då låg över 37.000 dollar back och drack sin sedvanliga whiskey med 7 Up, när han plötsligt föll omkull.

Blev han förgiftad? Enligt det segslitna ryktet i Las Vegas blev Cornero en belastning för maffian och röjdes till sist ur vägen. Ett alternativt rykte påstod att Cornero dött av en hjärtattack framkallad av Moe Dalitz, som ombesörjt att Cornero vid bordet delgetts en nota på 25 dollar för drinkarna. Det var förstås en ren förolämpning för en highroller som Cornero, vars blodtryck till följd av det skulle ha gått upp i stratosfären och framkallat en hjärtattack.

Några belastande detaljer är dock att innan man äntligen gjorde sig besväret att ringa till sheriffen – hela två timmar senare – hade Corneros kropp lyfts bort från golvet och burits först upp på hans hotellrum och sedan så småningom in på ett kontor i de bakre regionerna, och glaset han druckit ur hade diskats. Ingen obduktion gjordes någonsin, utan tvärtom fraktades kroppen med järnväg samma natt till Los Angeles, där en jury två dagar senare kom fram till samma åsikt som coronern i Las Vegas: att Tony Cornero dött ”av naturliga orsaker”.

Tony Cornero dog dock som en celebritet; över tusen människor kom till hans begravning. Redan 1943 hade nämligen filmen ”Mr. Lucky” spelats in, och där Cary Grant gjorde huvudrollen som spelaren Joe Adams vars karaktär mer eller mindre öppet baserats på just Cornero.

En TV-serie som kom långt senare, och även den betitlad ”Mr. Lucky” men med John Vivyan i titelrollen, var också inspirerad av Corneros liv och leverne. Den gick dock bara i rutorna från oktober 1959 till september 1960, varefter den obemärkt lades ned. För entusiasterna finns den i dag att inhandla i CD-format.

Med Corneros försvinnande från scenen hade kriminaliteten i Las Vegas eliminerat ännu en konkurrent, och fortsatte målmedvetet att konsolidera sitt grepp om Las Vegas. Det skulle dock av olika omständigheter dröja till 1958 innan Stardust officiellt öppnade, under Moe Dalitz’ diskreta ledning.

I nästa avsnitt: kyrkan som byggdes med maffiapengar!

Ögonen kliar av björkpollen, men våren är ändå värd att omfamna. Jag ser det som årets svåraste tid att spela poker då man hellre sitter på uteserveringarna på Linnégatan och dricker pilsner. Men man måste göra vad man måste. Det är bara att kämpa vidare.

Och det är ju lätt när man springer som en gasell jagat av ett blodtörstigt lejon över savannen. De senaste månaderna har varit de bästa på länge och jag har vunnit rakt ut i allt jag tagit mig för. I både cashgame och turneringar, live som på nätet.

Som en halv prick över i:et slutade jag tvåa i Spring Poker Week Main Event här i Göteborg förra helgen. Online-giganten och gamla SM-mästaren Daniel Erlandsson blev för svår men jag fick 184 lax att trösta mig med för att det inte blev någon pokal denna gången heller. Fick ett paraply med CC-logga på också…

Som pokerspelare lär man sig aldrig. När det går bra tror man att det ska hålla i sig livet ut. Och när det går dåligt så vill man gå i pension för evigt, för det känns otänkbart att det ska finnas något ljus i den där milslånga bäcksvarta tunneln som kallas downswing.

Men nu går det bra och då har jag hybris i vanlig ordning. Idag köpte jag en elektrisk fönsterputsare.

I övrigt inser jag dock en sak varje gång pokern flyter på. Det gör mig alltid fascinerad att jag aldrig blir lyckligare av att konto-saldot har fler siffror. Jag trodde ju det, men istället infinner sig snarare en vinst-depression.

Man kämpar för något en längre tid. Som att spela ihop en viss summa. Och så lyckas man. Men vad händer sen då? Men jag antar att det kan vara ungefär likadant vilka mål man än sätter upp i ett yrkesliv eller en idrottskarriär. När man uppnått det infinner sig en tomhet som kan vara svår att ta på eller förklara.

Fast det beror väl också på hur man är funtad som människa. Jag kommer aldrig vara intresserad av att göra karriär eller bli bäst på någonting. Jag vill inte lägga ner tiden som krävs. De som vill bli bäst känner kanske inte den där tomheten efter att enstaka mål har klarats av? De blir aldrig nöjda utan vill pusha sig själva ytterligare ett steg. Och ett steg till. Kan det vara så enkelt?

Själv vill jag bara kunna dricka en pilsner på en uteservering en vacker vårkväll ibland. Äta en god middag med tjejen. Spela lite padel. Och kolla på Öis med polarna. Vad ska jag med en elektrisk fönsterputsare till? Det kan man undra…

Däremot beundrar jag folk som vill bli bäst på något. Jag älskar att titta på dem när de ”uppträder” och lär mig mycket av dem. Men jag trivs rätt bra med att vara en medelmåtta under en korkek.

Vilken sorts människa är du?

För mer läsning om mitt spel i SPW Main kan du kika HÄR.

Det är sällan som jag åker tåg men det är alltid lika spännande tycker jag. Oftast färdas jag i bil och då träffar man inte så mycket folk, eller så flyger jag och då ser man inte så mycket av naturen.

Med tåg får man bägge delar.

Det är lite kul att googla de städer som åker förbi för att ta reda på dess historia.

Som tex Mjölby med sina vädersnurror och Örebro med sina 100 skofabriker som man hade på 20-talet.

Jag tycker om att iakta alla olika individer som kliver av och på tåget och man får även tid till egen reflektion när man ser Sverige passera förbi utanför. Att man samtidigt kan arbeta smidigt är givetvis också en fördel och man kan tom slumra till utan att riskera att köra av vägen.

Första stopp på denna resa mellan Lund och Kristinehamn – där vårt förbundsmöte skulle hållas – var i Örebro.

Jag passade på att hälsa på min tidigare chef som är en man som inte lämnar någon oberörd. En väldigt framgångrik person och excentriskt människa som jag har mycket att tacka för.

Han bor väldigt fint och har en stor hästgård, dock inga hästar finns på gården idag.

Dock har han andra ”hästar i stallet”.

I hans garage har han bla en Ferrari F-12 Berlinetta, Porsche Cayenne, en annan värsting Porsche, som tydligen har blivit kårad till ”Världens bästa sportbil” och en Mercedes SLS AMG – Måsvingen.

Han är i färd med att köpa Porsche 918 Spyder – en bil som i sitt grundutförande kostar ca €1000000 och som har gjorts i ett begränsat exemplar.

Bla har Zlatan beställt denna bil och min tidigare chef vill inte vara sämre.

Två dagar med honom är lika ansträngade – men kul – som tre veckor i Las Vegas. Man är ganska så mörbultat mentalt.

Han skall bla åka Gumball 3000 med något hög person från flygvapnet och han kommer då att åka med sin Berlinetta som är något av det sjukaste jag har åkt i.

Gumball 3000 är en biltävling som startar i Stockholm den 24:e Maj och man går i mål i Las Vegas någon vecka senare.

På söndagen skulle min tidigare chef skjutsa mig till Kristinehamn och jag han är alltid ute i sista sekunden och jag hade påtalat att jag inte ville bli sen till detta möte – dagen innan.

Vi kom iväg 15 min efter planerad tid och jag ”skällde” lite på honom, men han svarade bara iskallt att ”med hans bilar blir man aldrig sen och man kan starta hur sent som helst och ändå hinna.”

Vi slog vad om 1000kr om att han skulle bli sen – vilket jag ångrade efteråt. För han ville verkligen vinna 1000kr och det gjorde han. Med 1 minuts marginal.

Jag var rätt darrig efteråt.

Väl på plats möte jag och Albert Rolander, Ordförande Ulf och Micke.

Vi hade valt Kristinehamn för det var någorlunda nära för oss alla och vi kunde gratis låna Ulfs kontor.

Vad som sades och vad vi kom fram till kommer ni redan denna vecka kunna läsa på Svenska Pokerförbundets hemsida. Där kommer vi även lägga upp avtalet med Pokerevent.

Men vi enades bla om att starta en egen förbundsserie – för våra medlemmar med addade värden – på nätet och Albert skulle undersöka hur vi skulle få till detta rent praktiskt.

Jag tog bla på mig att se vilka möjligheter det fanns att ta fram ett fysiskt medlemskort – som på sikt skulle kunna användas som ett förmånskort.

Vi var väldigt effektiva och vi han även med en sit n go med inköp på 100kr. Jag lyckades ”klonka” hela skiten.

Vi han även med att se Picasso Statyn – innan vi for hem – som finns i staden och som är Kristinehamns stolthet.

Picasso hade gjort en ritning på en staty föreställande hans fru?! och en betongkonstnär skrev ett brev till Picasso och frågade ifall det var ok att göra en staty av Picassos ritning.

Någon månad efteråt kom ett vykort från Picasso där det stod:

”Qui/P”

Sedan vill vi i förbundet göra en efterlysning till ägaren till denna trofé.

Kan du göra dig till känna, så skall du få denna buckla av oss och jag bjuder på en öl på Malta – när SM skall utspelas. (Dock står jag för kostnaden privat, då det i förbundets policy är strängt förbjudet med att bjuda på alkohol.)

Vem blev 3:a i mörkpoker 2012?

Det fanns numera i Las Vegas, efter att 1950-talet hade inletts, allmänt en insikt om att man obehagligt nog i praktiken hade två olika poliskårer i staden: en officiell och en inofficiell. Det låg likaledes en högst reell fara i att spekulera alltför högljutt om de faktiska ägarförhållandena bakom olika kasinon: eventuella försök att identifiera ”Mr. Big” kunde sluta mycket tragiskt, det fanns det exempel på.

Man visste även att olika maffiafamiljer skötte affärerna på olika sätt. Personerna runt Meyer Lansky var mer brutala: lokalbefolkningen tenderade att undvika Flamingo, av flera skäl. Ett var att Gus Greenbaum (infällda bilden ovan), som på Lanskys uppdrag installerats efter ”Bugsy” Siegel och skulle komma att sköta stället i åtta år, i de bakre lokalerna lät grovt misshandla spelare som man kom på med – eller blott och bart misstänkte för – att fuska. Ett annat var att det inne på Flamingo ofta vimlade av hårdföra gangsterbossar på besök österifrån, som Aldiano ”Jimmy the Weasel” Frattiano, Jackie Cerone samt den famöse ”Joe Batters” Accardo, och vilkas fruktade livvakter man helst skulle ta långa omvägar omkring.

Moe Dalitz’ folk blev i stället kända som ”män med silkeshandskar”, mera benägna att lösa problemen stillsamt på order av Dalitz. Desert Inn gick bland lokalbefolkningen under smeknamnet ”the DI”, och var känt för att ge spelarna en så ärlig chans som spelmatematiken nu tillät. I grunden var dock maffiafamiljerna oftast överens om att försöka upprätthålla stadens rykte som en lugn och trevlig plats, och spred inom den undre världen ryktet att ”om du tänker hitta på någonting, så se till att inte göra det i Las Vegas”.

De två Tonys

Enstaka gånger hittade förstås osmarta personer ändå på dumheter. En sådan inträffade den 13 juni 1951, och involverade två smågangstrar vid namn Tony Trombino och Tony Broncato. De var på flykt i en stulen bil från Kansas City där de tillsammans var efterlysta för två dussin förseelser, på väg till ett nytt liv i Kalifornien, och bestämde sig för att på vägen råna Flamingo i Las Vegas för att få ihop till lite rörelsekapital.

Osmart. Synnerligen osmart.

Redan när de checkade in på Kit Carson Motel ett kvarter från Flamingo, ”förklädda” med hjälp av billiga och uppenbara löständer i plast, fattade personalen misstankar och ringde till den lokale sheriffen. När de sedan drev omkring på kasinogolvet inne på Flamingo utan att spela, blev de observerade på nytt.

Dagen efter slog de två Tonys till. Med revolvrarna dragna lyckades de tilltvinga sig cirka 3500 dollar från kassadisken, innan de avlägsnade sig genom en bakdörr och med tjutande däck körde därifrån.

Vreden hos maffiagruppen runt Meyer Lansky (t.v.) – och som inkluderade några av USA:s absolut farligaste män – kände inga gränser. Två femcentsskurkar hade haft fräckheten att råna deras kasino, i fullt dagsljus, och med dragna vapen inför ställets gäster. En sådan brist på respekt kunde man inte tolerera.

Med maffians logik lät man dem ändå köra sin väg, i stället för att både genom sheriffen samt inofficiellt utkommenderade hitmen genast ta upp jakten och sannolikt hinna ifatt dem och skjuta ihjäl dem innan de nått delstatsgränsen. Här skulle i stället noggrant och med omsorg statueras ett exempel, som varning för andra inom den undre världen.

Snart hade man på Flamingo identifierat de två Tonys via några samtal till olika personer runtom i USA, och visste att de anlänt i Los Angeles. Den som fick kontraktet gällande att ta hand om dem var ”Jimmy the Weasel” Frattiano, som trots att han just då var baserad i Cleveland hade solida kontakter i LA:s undre värld. Frattiano förberedde sig noga, spårade i lugn och ro upp de två Tonys, lurade i dem att han ville ha deras hjälp med att råna ett lokalt high-stakes pokerparti, och kom överens om att möta dem igen på en bakgata i Hollywood på kvällen den 6 augusti 1952. Det som där väntade på de två amatörrånarna var dock ett fullt magasin i skallen på var och en av dem:

Historien om deras öde lät sedan maffian sprida ut, hjälpt av att reportage och bilder om hämndaktionen blev förstasidesnytt från kust till kust – och ingen i hela USA gav sig någonsin på att försöka råna Flamingo igen. Lite ”marknadsföring” av lämpligt slag kan ibland få förvånansvärt stora effekter.

”Tre till oss, en till regeringen”

Exakt varifrån kom då maffians inkomster, när det gällde hotell- och kasinoverksamheten i Las Vegas?

Naturligtvis gav kasinospelen, barerna, restaurangerna och hotellövernattningarna ett regelrätt överskott i sig; men varje överskott i den officiella bokföringen var man formellt tvungen att skatta för. Maffians specialitet blev därför skimming: konsten att skumma av kontanter innan den blygsamma återstoden hamnade i kassaböckerna.

Ett kasino är till sin natur i en mycket speciell bransch: själva huvudprodukten är ju på sitt sätt pengar, och ingen annanstans gäller begreppet ”cash is king” med mera eftertryck. Ett tvingande skäl till skimming var dessutom redan från början att när maffian investerade i något av kasinona i Las Vegas, var det i form av kontanter. Att använda checkar eller banktransaktioner, och därmed lämna ett spår av pappersarbete efter sig, var inte att tänka på. Som avkastning på investeringarna ville man av samma skäl i fortsättningen ha den i form av kontanter… och är det något som cirkulerar inne på ett kasino – och gjorde det nästan uteslutande i Las Vegas på 1950-talet, när checkar förekom i måttlig omfattning och idén om kreditkort fortfarande var i sin linda – så är det just mynt och sedlar.

I praktiken gick skimmingen till så att man någonstans inom kasinot, i kedjan av kontanternas väg från spelmaskinerna och spelborden, såg till att dela upp strömmen i flera. Alla kasinon hade (och har) i de bakre lokalerna ett officiellt rum (och ibland flera), ”the count room”, bakom tjocka väggar och ståldörrar med flerdubbla lås, där kontanterna enligt lag skulle räknas och bokföras under föreskrivna former. Det vanligaste motmedlet för maffian blev därför ha ett ”soft count room”, dit kontanterna först fördes och fördelades, innan den officiella återstoden så hamnade i ”the count room”.

En som minns den proceduren från sin ungdom och sedan har skildrat den i intervjuer är Susan Berman, dotter till gangstern David Berman: ”Jag såg dem hålla på [med sedlarna] – tre till oss, en till regeringen, två till Meyer [Lansky]. Jag hjälpte dem att räkna sedlarna… självklart var skimmingen ett brott. Men det var inte ett brott som i att hålla på med att ta livet av folk.”

Hur stor var då omfattningen av all denna skimming, som pågick dag ut och dag in på i princip alla Las Vegas’ kasinon? Enligt officiella rapporter från FBI uppskattades den i slutet av 1950-talet till närmare en miljon dollar PER DYGN, en oerhörd siffra. Vad maffian sammanlagt under åren dragit in (och alltjämt drar in, men nu i ytterst liten omfattning) från sin verksamhet i Las Vegas är svårt att beräkna, men måste brutto uppgå till många tiotals miljarder dollar.

Något annat som präglade maffian i Las Vegas vid denna tid var uppdelningen i ”inside men” och ”outside men”. En ”inside man” har en officiell anställning inom kasinot, och arbetar med att övervaka spelet, övervaka de anställda och sedan även övervaka fördelningen av kontanter; en ”outside man” har i stället till uppgift att ta hand om bossarnas andel och frakta duffelbagar och resväskor sprängfyllda med kontanter till New York, Cleveland, Chicago eller något annat ställe, via bil, tåg eller flyg, utan något svinn.

Naturligtvis blev frestelsen stundtals övermäktig, såväl på insidan som på utsidan; och då gangstervarianten av rättvisa skulle skipas för det brottet, var det oftast i avskildhet ute i Mojaveöknen eller i en skogsdunge någonstans. Fortfarande strävade man efter att utåt få Las Vegas att framstå som ”a tourist-friendly town”.

Men eftersom hela maffians verksamhet präglas av girighet och förakt för andra, plus att konkurrensen mellan olika familjer med verksamhet i samma kasino kunde bli stor, fanns det vissa av dem som under 1950-talet i Las Vegas byggde upp formidabla arméer av ”outside men”, varav åtskilliga var välbeväpnade och psykotiska yrkesmördare, för att tillvarata sina intressen.

Mycket riktigt ledde det också med tiden till några blodiga sammanstötningar inom stadsgränsen, vilket fick en del av maffiabossarna att inse att något måste göras. Att fortsatt låta Las Vegas vara en öppen stad, och där vilken maffiafamilj som helst hade ”rätt” att investera, hade nu på mindre än ett årtionde blivit en överspelad affärsmodell.

Och sedan, den 2 maj 1957 i New York, skedde det katastrofala mordförsöket på gangsterbossen Frank Costello. Det som polisen hittade i fickorna på honom skulle komma att i grunden skaka om hela Las Vegas i andra ändan av USA, och i förlängningen bli till slutet på maffians storhetstid där.

I nästa avsnitt: när rutorna krossades längs hela The Strip!

Maffian var nu i slutet av 1940-talet del- eller huvudägare till tre kasinon i Las Vegas: El Cortez, Flamingo och Thunderbird, förutom att enstaka medlemmar och bossar – med Meyer Lansky i spetsen – också hade smärre affärsintressen i några etablissemang i Downtown. Men maffians storhetstid i staden hade alltså bara börjat.

Den gangster och maffiaboss som med tiden skulle komma att få större inflytande över Las Vegas än någon annan var dock inte Meyer Lansky, i FBI-rapporter kallad ”den organiserade brottslighetens finansgeni”, utan Morris Dalitz (bilden).

Denne gick under smeknamnet ”Little Moe” eller ofta bara ”Moe”. Utan att någonsin under hela sitt liv spendera en enda dag i arresten, till skillnad mot så gott som alla av hans ”kollegor”, kom han att göra en oförliknelig karriär inom USA:s undre värld: från oansenlig medelklassbakgrund till fruktad gangsterboss och vidare till hyllad filantrop och en samhällets stöttepelare, i just Las Vegas.

Dalitz var kortvuxen, med en stillsam framtoning och lågmäld, vänlig röst. Han hade också ett genuint avväpnande leende, till den grad att andra ibland glömde bort att man definitivt inte blir mångmiljonär och ägare till flera kasinon i Las Vegas enbart genom sin charm. Dalitz var dessutom känd för att alltid leverera det han utlovade, på gott och ont.

En ofta återgiven och fullkomligt sann anekdot om Moe Dalitz handlar om när han i början av 1964 konfronterade boxaren Sonny Liston, som just då var regerande världsmästare i tungvikt, i baren på Beverly Rodeo Hotel i Los Angeles. Liston var vid tillfället rejält berusad, och gick fram till Dalitz och hojtade att denne inte längre var så tuff, när han inte var på hemmaplan i Las Vegas.

Dalitz var då 65 år gammal, och nådde bara upp till brösthöjd på den jättelike Liston vars ökända knytnävar dessutom var av modell julskinkor. Just som Liston lyfte högern för att ge Dalitz ett förintande slag, tog denne utan fruktan ett steg mot honom, såg Liston stint i ögonen och väste: ”Om du klipper till mig, nigger, så är det bäst att du dödar mig. För om du inte gör det, kommer jag att pallra mig upp från golvet och ringa ett samtal. Och då kommer du att dö mycket långsamt i natt.”

Den häpne Liston insåg vad han var på väg att ställa till med, och nyktrade till av adrenalinchocken. Han gick raka vägen tillbaka till sitt rum på Beverly Rodeo Hotel, packade sina väskor och checkade ut några minuter senare. Åsikten bland de närvarande var att Dalitz vunnit på teknisk knockout.

Morris Dalitz hade fötts 1899 i Boston, men några år senare flyttade familjen till Cleveland. Hans far etablerade ett tvätteri där, och det var också avsikten att det var inom den branschen som unge Moe skulle få sin karriär – men så, året 1920, inleddes förbudstiden i USA och med den kom också helt nya affärsmöjligheter för en entreprenör som Dalitz.

Under 1920-talet utvidgade Dalitz sin legala verksamhet till att omfatta en hel kedja av tvätterier, men de skåpbilar som for kors och tvärs genom Cleveland med lakan och skjortor fungerade samtidigt som en utmärkt front när det gällde att sköta spritsmugglingen. Med inkomsterna från denna kunde Moe Dalitz ytterligare utvidga verksamheten, och när förbudstiden slutade 1933 hade han stigit i graderna till att vara boss för ”the Cleveland Syndicate”: en judisk-amerikansk gangsterorganisation vars affärsintressen inte bara täckte in Cleveland utan även Detroit och närliggande Ann Arbor.

Bland Dalitz’ mera bemärkta kumpaner fanns Leo ”Charles Polizzi” Berkowitz, Louis ”Lou Roddy” Rothkopf, Morris Kleinman och Sam Tucker. Dalitz hade också lyckats etablera ett fruktbart samarbete med den italienska maffian som hade sitt centrum i stadsdelen Little Italy på Clevelands Eastside, vilket skulle komma att bli viktigt för hans fortsatta karriär.

I sitt lilla imperium ägde Dalitz även andelar i två stålbolag, ett järnvägsbolag och till och med ett glassföretag, samt också fem illegala spelklubbar runtom i Cleveland: Mound Club, Pettibone Club, The Jungle Inn, Beverly Hills Club – interiören i den sistnämnda ses på bilden här – och The Lookout House.

”Hur f-n skulle jag ha kunnat veta att ställena var illegala?” sade han en gång skämtsamt till en bekant. ”Där fanns så många domare och politiker bland besökarna att jag trodde de var all right.”

Moes tvätteriverksamhet skulle dessutom leda till att han blev nära förbunden med en annan viktig person: den ökände fackföreningspampen Jimmy Hoffa. Deras samarbete kom att inledas 1949, när Teamsters Union begärde femdagarsvecka för sina tvättbilschaufförer och dessutom hotade med strejk. Tvätteriägarna, där Moe Dalitz ingick, vägrade gå med på fackets förslag och förhandlingarna gick i stå. Dalitz tog då direktkontakt med den genomkorrumperade Hoffa, 25.000 dollar bytte ägare, och nästa dag kommenderade Hoffa bryskt den lokale förhandlaren Isaac Litwak att ögonblickligen gå med på arbetsgivarnas krav utan att ställa några besvärande frågor.

Tjugofemtusen dollar var ingen anmärkningsvärd affär för vare sig Hoffa (bilden) eller Dalitz, men denna första överenskommelse skulle komma att leda till mycket större ting ett årtionde in i framtiden: multimiljondollarlån från pensionsfonden inom Teamsters Union, för att finansiera ett antal maffiakontrollerade etablissemang i Las Vegas i en tid när ingen bank med självaktning drömde om att låna ut pengar till något så suspekt som ett kasinobygge.

Maffians storhetstid

Moe Dalitz var vid det här laget väl medveten om de affärsmöjligheter som Las Vegas erbjöd, och hade börjat se sig om efter ett fotfäste där. Hans chans kom under hösten 1949, när hotellprojektet Desert Inn fick överges av byggjobbarna efter att pengarna tagit slut. Ägaren Wilbur Clark hade kört sina tillgångar i botten, men blev kontaktad av Dalitz som på omvägar hade hört talas om hur det låg till – och med en drös maffiakontanter i utbyte mot 66% delägarskap i Desert Inn, till Dalitz och tre av hans kumpaner från Cleveland, kunde projektet fullföljas och öppna den 24 april 1950 som det sjätte gamblingetablissemanget på The Strip.

”The Cleveland Syndicate” var dessutom måna om en låg profil, varför Wilbur Clark fortsatt fick figurera som spellicensinnehavare och formell huvudägare. På neonskylten utanför stod det därför ”Wilbur Clark’s Desert Inn”, vilket passade alla parter utmärkt.

Därmed kan man med fog säga att maffians gyllene era i Las Vegas hade infallit… eller de mörkaste åren i stadens historia, beroende på vem som berättar om epoken. Redan under 1950-talet skulle ytterligare sju andra kasinon med vidhängande hotell öppnas längs The Strip, alla i större eller mindre grad uppbackade av gangsterpengar från östkusten och/eller mellanvästern: Sahara och The Sands 1952…

… Riviera och Dunes 1955, Hacienda 1956, Tropicana 1957 och Stardust 1958…

… förutom att Downtownområdet också fick sin beskärda del när det gällde att utvidga den organiserade brottslighetens affärsintressen. Under samma årtionde växte stadens befolkning från cirka 45.000 till 125.000.

Det enda anmärkningsvärda hacket i tillväxtkurvan kom 1951, när Kefauverförhören hölls. (Se föregående avsnitt om maffians historia.) En tid under och efter hukade sig då maffian, av osäkerhet om i vilken riktning opinionsvinden blåste och hur långt polisen och FBI skulle kunna tänkas gå. Självaste Moe Dalitz blev inkallad och förhörd av senatorn Estes Kefauver, men klarade sig bra i munhuggandet när det gällde de vid det här laget preskriberade brotten från yngre dagar.

KEFAUVER: ”För att komma igång med era investeringar fick ni ihop ett ganska bra kapital med hjälp av spritsmuggling, eller hur?”

DALITZ: ”Tja, jag ärvde ju inte direkt några pengar… om inte folk som ni hade druckit den, hade jag inte smugglat den.”

Inte bara makthavare och andra ledande personer i Las Vegas var fullt medvetna om maffians växande inflytande över staden vid denna tid, utan som regel även ”mannen på gatan”. Åsikterna var dock delade. Det gick inte att förneka att tack vare maffians investeringar hade flera personer jobb, och flera besökare kom till staden än om det i stället hade byggts färre men ”renare” kasinon. Lönerna i 1950-talets Las Vegas var därtill legendariska: med tre eller fyra kasinobyggprojekt på gång samtidigt och brist på arbetskraft kunde en utbildad elektriker, snickare eller rörmokare tjäna dubbelt så mycket där som någon annanstans i USA. Dessutom var onekligen en del av de personer som maffian tillsatte på olika poster duktiga på sina jobb. De var ”money men” som förstod sig på spel, och på spelare. ”Kasinocheferna som var kopplade till maffian hade en instinktiv känsla samt ett bra väderkorn för gambling och som de tillägnat sig via åratal av illegal bookmaking”, har författaren David Spanier sagt.

En som efteråt talat om maffians storhetstid med nostalgi i rösten är Debbie Reynolds (bilden), berömd skådespelerska på den tiden och dessutom delägare i ett av hotellen i Las Vegas. ”Vi var inte rädda för att röra oss ute på gatorna på kvällarna”, kommenterade hon i en intervju på sin ålders höst och lade till några ord som jag låter stå oöversatta: ”No one got killed that wasn’t supposed to.” Och Bob Stupak, en gång bland annat VD för Stratosphere Tower Corporation, var i efterhand övertygad om att närvaron av kända och ökända maffiamedlemmar i själva verket utgjorde en dåtida turistattraktion i Las Vegas. ”Varje gång man såg en kille på gatan med ett fiolfodral under armen, var man övertygad om att det fanns ett maskingevär inuti.”

I nästa avsnitt: ”Tre till oss, en till regeringen”!

I går avslutades en uppmärksammad pokermatch, heads-up mellan datorprogrammet Claudico, utvecklat på Carnegie Mellon University i Pittsburgh, Pennsylvania, och fyra amerikanska proffs – och slutställningen kan du se ovan: 3-1 till människan. (Ett belopp inom parentes är liktydigt med ett minus.)

Matchen spelades under perioden 24 april – 8 maj, och streamades på bland annat Twitch. På ena sidan stod alltså Claudico, utvecklat av professor Tuomas Sandholm och de två doktoranderna Sam Ganzfried och Noam Brown vid Carnegie Mellon School of Computer Science; och på den andra stod proffsen Dong Kim, Jason Les, Bjorn Li och Doug Polk, på bilden här:

Claudico har för övrigt nyligen vunnit den senaste årliga tävlingen Computer Poker Competition mellan ett antal olika pokerprogram! Och så här lyder en officiell presentation av Claudico och programmets ”designfilosofi”, vilken kan vara intressant att ta del av och som jag låter stå oöversatt:

”Claudico performs real-time reasoning during a hand. It also improves its strategy during the match by computing continuously on the Pittsburgh Supercomputing Center’s Blacklight computer. The research team built Claudico using algorithms that analyzed poker rules to devise a winning strategy. Claudico is not based on the experience of expert human players, so its strategy for playing can differ markedly from seasoned pros.”

Matchen – döpt till Brains vs AI – gällde no-limit Texas hold’em och arrangerades av Rivers Casino i Pittsburgh samt på så sätt att av de fyra proffsen befann sig två på kasinogolvet inför publik, och två i ett avskilt rum en trappa upp. Allas laptops var uppkopplade direkt, via en dedikerad länk, till den mainframedator på Carnegie Mellon University där programmet kördes. De två som befann sig på kasinogolvet fick samma kort som Claudico fick mot de två i det avskilda rummet, för att minska slumpens inflytande; och naturligtvis roterades platserna under de olika dagarna.

Mörkarna var 50-100 – fiktiva ”dollar”, givetvis – och inför varje giv, ovanligt nog, startade spelarna med 200 x BB. Alla proffsen spelade 1500 givar var om dagen, mellan cirka klockan 11 och 22, och streamingen lades ut med 30 minuters fördröjning. Totalt spelades 80.000 givar. Så här såg det som smakprov ut för den som följde matchen via Twitch:

Och resultatet? Som syns av översta bilden förlorade alltså programmet Claudico mot Li (minus 529K), Polk (minus 214 K) och Kim (minus 70K), men vann mot Les (plus 80K).

Så vad drar man då för slutsatser av detta matchexperiment? Ännu en gång att datorerna och programmeringen blir allt ”smartare”. Heads-up tror jag att över 95% av alla svenska pokerspelare skulle få stryk av Claudico. Men å andra sidan har hittills programmeringsexperimenten ännu inte sträckt sig till att ta sig an fulla bord mot 8-9 motståndare, och turneringar där mörkarna går upp med jämna mellanrum och alla kontinuerligt måste anpassa sina kapitalstrategier efter det.

Jag har tidigare skrivit en hel del om spel, poker, schack, datorer och artificiell intelligens här i Superbloggen, för den som är intresserad. Om till exempel världens bästa pokerprogram i heads-up limit hold’em, Cepheus som utan omsvep sägs vara oslagbart…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/01/datorn-1-manniskan-0-i-poker/

… om hur långt vi hittills kommit när det gäller att ”knäcka” olika strategispel med datorernas hjälp…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/01/mera-om-datorer-spel-och-cancerforskning/

… om världens första spelparti någonsin mellan en människa och en maskin…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/01/det-forsta-steget/

… och om (en av mina favoriter i sammanhanget!) den japanska roboten som är oslagbar i sten-sax-och-påse…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/07/den-oslagbara-spelmaskinen/

… för att nu bara ta ett axplock bland mina inlägg.

Och om vi en dag kommer att få se ”öppna” pokerturneringar i till exempel WSOP, där människor deltar på lika villkor mot datorprogram – och kanske även robotar? Definitivt; det är som alltid bara en tidsfråga innan framtiden är här.