När jag läser igenom pressens efteranalyser av Guldbaggegalan i måndags kväll, konstaterar jag att regissörerna Ruben Östlund (Turist) och Roy Andersson (En duva satt på en gren och funderade på tillvaron) tydligen inför den hade slagit vad sinsemellan om vems film som skulle ta hem flest utmärkelser.
Den ”matchen” slutade 6-1 och kostade Andersson 10 000 kronor…
Hade du tänkt besöka Las Vegas i sommar för att på ena eller andra sättet vara med i World Series of Poker, planetens största pokerevent, så kan det vara dags att redan nu planera vilka turneringar du vill spela.
Du hittar mera information via den officiella sajten
där det också finns en länk till en lista med datum och mycket annat.
Så vad bjuder man då på för attraktioner? Den 27 maj drar serien igång, och håller på till och med den 14 juli då årets November Nine är utsedda och klara och tar en paus. Men innan dess börjar redan den 29 maj eventet Colossus, som vid sidan om VM har getts status av årets flaggskeppsevent från ledningens och PR-avdelningens sida:
Eventet går över två startdagar, har det lägsta inköpet i WSOP-sammanhang på hela tre årtionden – bara 565 dollar – och man garanterar en prispool på hela 5 000 000 dollar, vilket torde borga för ett rekordartat startfält. Och inte nog med det: man har två starter bägge dagarna, vid 10.00 och 16.00, och erbjuder återinköp. Man gör inte någon hemlighet heller av att man siktar på ”the largest field ever to play in a live poker tournament”, vilket innebär att deltagarrekordet på 8773 startande från Main Event 2006 nu ska övertrumfas… och det helst med bred marginal.
Den 5 och 6 juni är det så dags för en upprepning av förra årets succéturnering, Millionaire Maker som då drog 7977 startande – pokerhistoriens deltagarmässigt näst största liveturnering genom tiderna. Man garanterar ett minimum av en cool miljon dollar till segraren… och det tål att påminna om att förra årets vinnare, Jonathan Dimmig, kammade hem 1 319 587 dollar för sin prestation.
Andra event värda att notera är Ladies Championship med start 25 juni; och ännu en gång har man gjort sitt bästa för att hålla hugade män borta genom att sätta det formella inköpet till 10 000 dollar, men ”med 90% rabatt för kvinnor”. Den 28 juni startar One Drop High Roller med det största inköpet i årets WSOP, 111 111 dollar; och ”i slutet av juni” (datum ännu ej spikat) är det premiär för Super Seniors Event med ett inköp på 1000 dollar och en nedre åldersgräns på 65 år för att anmäla sig.
Och den 5, 6 och 7 juli är det så dags att starta i Main Event, fortfarande för varje blågul pokerkrigare med Martin Jacobsons sanslösa triumf förra året dansande på näthinnan som ledstjärna och lockande hägring:
Ännu en gång har man utfäst garanti på 10 000 000 dollar till vinnaren, vilket dock kritiserats för att resultera i en lite väl topptung prisstruktur. Men hur långt kommer vår regerande världsmästare att nå i år? Får vi en svensk på finalbordet eller inte? Lite på en rafflande pokersommar – och på att jag avser att vara på plats och rapportera dagligen därifrån!
I åtskilliga inlägg här i Superbloggen har jag berättat om den legendariske ”Titanic” Thompson (1892-1974), och då främst hans hustlingartisteri när det gällde golf och biljard. Men Titanic var också en mästare på att ”uppfinna” och erbjuda eleganta vadslagningar, som till synes var omöjliga att vinna.
En dag året 1912, då han körde in mot staden Joplin i delstaten Missouri, passerade han två män från vägverket som höll på att sätta upp en skylt med texten JOPLIN 20 MILES. Samma natt återvände han, grävde upp skylten och flyttade den fem miles närmare staden.
Dagen efter – något som var planerat redan i förväg – var han på fisketur med två medgamblers, ”Hickory” McCullough och ”Beanie” Benson. På vägen hem mot Joplin ordnade Titanic så att det blev naturbehovspaus vid den flyttade skylten, och när han klev in i bilen igen låtsades han få syn på den och skakade på huvudet. ”Vägverket vet inte vad dom gör”, sa han. ”Den där skylten står helt fel, det kan inte vara på sin höjd mer än femton miles in till sta’n.”
”Sådana missar gör helt enkelt inte vägverket”, replikerade vännerna. Som de gamblers de var blev det givetvis vadslagning om saken. Det kostade dem elvahundra dollar – och sägs ha varit sista gången någonsin som Hickory och Beanie satte emot Titanic i ett vad.
Vid ett annat tillfälle skulle Titanic resa med tåg mellan två städer, och ”råkade” hamna i samma kupé som en välbeställd affärsman som han visste gärna slog vad om både det ena och det andra. Titanic styrde in konversationen på hästar, och förklarade sig villig att satsa fyrahundra dollar på att de skulle se fler än tjugo vita hästar genom tågfönstret under resan. Givetvis hade Titanic känt till affärsmannens resa i förväg, och mutat en ranchägare ordentligt för att se till att denne stod med en hel flock vita hästar vid en järnvägsövergång…
En tredje gång, året 1917, satt han på en trappa utanför en speceributik i den lilla staden Hot Springs i Arkansas och mumsade på valnötter i kvällningen, en hel påse som han köpt i affären. Ägaren kom ut och pratade med honom, och medan Titanic bjöd denne på valnötter då och då pekade han på trevåningsbyggnaden mittemot och undrade om det var möjligt att kasta en valnöt över taket på den.
”Omöjligt”, svarade speceributiksägaren. Inte ens basebollstjärnan Ty Cobb skulle klara av det. Resultatet blev att Titanic fick odds på 3 mot 1 för bravaden, 300 dollar från ägaren mot 100 som Titanic själv halade upp.
Titanic höll fram påsen under näsan på ägaren. ”Välj själv vilken jag ska kasta”, sa han. Ägaren plockade upp en och gav till Titanic. Denne satte ifrån sig påsen, höll nöten i handen, tog två kliv ut på gatan för att ta sats – och hivade den med bred marginal över takåsen. Det var bara att betala för den häpne speceributiksägaren…
… som givetvis inte hade en aning om att Titanic brukade ha en eller flera blyfyllda valnötter med sig vart han än reste, och var specialist på att blixtsnabbt byta valnöt i handen i samma ögonblick som han vände sig bort för att ta sats.
Jag har sagt det förr och säger det igen – när kommer Hollywoodfilmen om denne gamblinglegend?
Om du någon gång sett kinesiska tärningar – vilket är mycket troligt, majoriteten av världens tärningar tillverkas i Kina så du kommer även att hitta mängder av sådana i butiker överallt i västvärlden – så kanske du lagt märke till några egenheter: att både 1:orna och 4:orna är röda.
Varför det? är en berättigad fråga.
Beträffande att 1:orna är röda har det en historia mycket långt tillbaka i Kinas historia, och anses vara för att ettor i vissa spel räknas som högre än sexor. Dessutom har ettorna koppling till att symbolisera kejsaren och hans ämbete, förutom att rött alltid ansetts vara en lyckobringande färg inom den kinesiska kulturen. Notera också att ettan många gånger utgörs av en extra stor prick, sannolikt för att kompensera viktminskningen från de sex prickarna på sidan med 6:an. Även de gamla kineserna lade säkert märke till att det ”obalanserar” en tärning, om man tar bort olika mängder material på motstående sidor av en kub.
Men bakom att just fyrorna är röda finns en intressant berättelse, som faktiskt av de flesta historiker anses vara sann.
Enligt denna berättelse ska kejsaren Hsuan Tung (modern transkription: Xuān Zong, år 810-859) av T’angdynastin en gång ha varit inbegripen i ett spelparti mot sin favoritkonkubin Yang Kuei-Fei, och råkat ut för att det enda kast som just då kunde rädda honom och ge honom segern var att slå tre fyror. Hsuan Tung kastade – och en av de tre tärningarna visade genast en fyra, medan de två kvarvarande fortsatte att snurra. ”Fyra, fyra!” ropade kejsaren upphetsat – och de två tärningarna stannade till slut, bägge med fyrorna uppåt! Den eunuck som var närvarande föreslog att något borde göras för att fira denna extraordinära tilldragelse; varpå Hsuan Tung lät utfärda ett påbud att från och med nu skulle alla tärningar som tillverkades i kejsardömet ha röda fyror, alltså samma lyckofärg som på ettorna.
Ett indicium som stärker denna berättelse är att på japanska tärningar – och Japan ”importerade” på 700-talet sexsidiga tärningar från Kina som en kulturell nymodighet, alltså före kejsar Hsuang Tungs regeringstid – är 1:orna röda, medan 4:orna har samma färg som alla de andra prickarna! Och än i dag, 1200 år senare, gäller som synes det kejserliga påbudet i Kina… om än numera snarare av tradition än genom lag.
Om spelet som spelades mellan kejsaren och hans favoritkonkubin har berättelsen dock beklagligtvis inget att säga. Kanske var det liubo, som på bilden ovan?
Just i dag fyller onlinespelandet 137 år – och redan för två år sedan, på 135-årsdagen, skrev jag detta inlägg om onlinespelandets historia:
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/grattis-pa-fodelsedagen-onlinespelandet/
Det kanske inte skadar att friska upp minnet, just på denna födelsedag? Trevlig söndag, alla ludofiler och chartister!
I dagens Svenska Dagbladet erbjuder man sina prenumeranter att köpa denna litografi av den kände konstnären John-Erik Franzén – men det verkligt intressanta ur Superbloggläsarnas synpunkt bör vara att litografin faktiskt illustrerar ett föremål för en udda vadhållning! Så här skriver konstnären själv i anslutning till bilden:
”Vid ett besök i Los Angeles 2005 kom jag att hamna på en bilträff i Fountain Valley i södra Los Angeles där en lokal bilklubb ordnat med en träff. Bilen på litografin ägdes av klubben och är en Chevrolet coupé från 1947. Publiken inbjöds till vadhållning och fick gissa hur länge motorn håller om man tömmer den på olja och sätter gasen i botten? Om jag kommer ihåg rätt så höll den i 3 minuter och 15 sekunder innan den med ett tjut gav upp andan. Området fylldes med rök och en motorbrand uppstod. Det hela var dramatiskt och bidrog till upphetsningen hos publiken. För mig framstod bilen som en uppenbarelse när röken började att skingras.”
Så kan alltså en vadhållning inspirera ett konstverk – förvisso inte första gången i konsthistorien, men ändå! Kanske något att ha på väggen för den gambling-, bil- och konstintresserade?
De flesta har numera hört talas om yakuza, den japanska motsvarigheten till maffian…
… och som i modern tid glorifierats för bland annat medlemmarnas extrema tatueringar, samt inte minst i ett antal olika videospel:
Historien bakom yakuza är alldeles för komplex för att få plats här; men medan yakuza i samhället skiljer mellan sig själva och katagi, ”utomstående”, så finns det även olika grupperingar inom yakuza varav en av de största är bakuto: hasardspelarna.
Intressant nog kommer själva ordet ”yakuza” från en gamblingspelterm: och den är hämtad ur hasardkortspelet oicho-kabu, som oftast spelas med kabufuda-kort vilka ser ut så här:
Kabufudakort är betydligt mindre än vanliga västerländska spelkort, bara omkring 60×30 millimeter, och gjorda på tjock, oböjlig kartong som kräver en speciell blandningsteknik: den så kallade Asian shuffle. Leken omfattar 40 kort, fyra identiska uppsättningar om tio kort vardera numrerade från 1 (högst upp t.h.) till och med 10 (längst ned till vänster – en knekt, influerad av portugisernas kortlekar via handelsutbytet en gång på 1500- och 1600-talen). Jo, räkna antalet ”stavar” på de olika korten!
Oicho-kabu (おいちょかぶ) är traditionellt japanskt, men klart influerat av baccarat: det gäller att komma närmare summan 9 än vad dealern gör, och med tre kort. Alla kort räknas efter sitt värde (1-10), men bara den sista siffran gäller: har du en 6:a och en 8:a och en 1:a är du uppe i 5, inte i 15. Två identiska kort, till exempel två 4:or, räknas tillsammans bara som värdet för ett av korten: två 4:or på handen räknas alltså som 4, inte 8.
Den allra sämsta handen i oicho-kabu anses vara 8-9-3 (som har värdet 0)… och vars öknamn, när det uttalas med de traditionella slangorden som de olika korten har i spelet, är just ”ya-ku-za”! Eftersom den handen är värdelös i spelet, kom namnet på den att omkring sekelskiftet 1900 genom bakuto lånas in till att bli en självironisk beteckning på hela organisationen.
I såväl filmer som videospel om yakuza figurerar regelbundet olika hasardspel: sådana har en symbolisk signifikans när det gäller att visa mod och stoiskt underkasta sig sitt öde. Det vanligaste bland dessa spel – även i verkligheten – är tärningsspelet cho-han bakuchi, oftast kallat bara cho-han. Här är det dock inte cho-han utan hanafuda (blomsterkort) som figurerar i en så tidig yakuzafilm som noirgamblingklassikern Kawaita Hana (”Den bleka blomman”) från 1964 i regi av Masahiro Shinoda, och i vilken ovanligt nog även en kvinnlig gambler (Saeko, spelad av Mariko Kaga) har vunnit inträde i de annars så slutna kretsarna:
Kanske finns det anledning att återkomma till såväl hanafuda som cho-han framöver här i Superbloggen!
Att pokerpartier varit utsatta för riggning, många gånger om i världshistorien, är inget obekant; men ibland har det faktiskt skett i goda avsikter.
När Winston Churchill, Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, i mars 1946 var i sällskap med USA:s president Harry Truman ombord på ett tåg till ett toppmöte i Fulton hade Churchill inför resan uttryckt en önskan om att få sitta med i Trumans berömda pokergäng, där flera av presidentens närmaste medarbetare och ett fåtal betrodda journalister ingick.
Eftersom Churchill hade rykte om sig att vara synnerligen usel i poker hölls inför kvällen en snabb konferens i Trumans kupé, där de övriga frågade om hur presidenten ville ha det. Trumans assistent Harry Vaughan sammanfattade den samlade åsikten på ett koncist sätt: ”You want us to give it our best, boss, we’ll have his underwear.”
Truman var dock mån om de goda politiska relationerna med Storbritannien, och gav stränga order om att se till så att Churchill gick plus under kvällen. Det visade sig inte vara någon lätt uppgift för de inblandade! Se där hur poker har sin plats i världspolitiken…
Om Truman som pokerspelare har jag för övrigt skrivit tidigare här i Superbloggen:
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/04/har-slutar-ansvarskedjan/
Även om Churchill inte var alltför bra i poker, så var han omvittnat allmänt förtjust i spel. Den som besöker Churchillmuseet i stadsdelen Westminster i London kommer att hitta åtskilliga spelföremål som varit i hans ägo, och via diverse skyltar diskret bli upplyst om att hans favoritspel var poker, bridge, mahjong, bezique och gin rummy, med tillägget att ”Churchill enjoyed gambling, usually for small stakes, and he loved casinos”.
Efter mitt besök på just det museet för några år sedan står det klart att Winston Churchill var en fascinerande man som jag gärna hade mött vid spelborden om det varit möjligt; säkert hade hans sällskap varit fullödigt och totalt underhållande. Vad annat, när han är känd för oneliners som ”Jag har alltid varit en anhängare av att stanna kvar inne på puben fram till stängningsdags”, och ”Måste du ändå ta död på en karl, så kostar det inget att vara artig”?
Nyligen i Superbloggen skrev jag ytterligare två inlägg om datorer och spel, här om limitpoker…
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/01/datorn-1-manniskan-0-i-poker/
… och här om schack:
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/01/det-forsta-steget/
Var står vi egentligen när det gäller att ”knäcka” olika spel? Och då i betydelsen att med datorernas hjälp komplett analysera samtliga möjliga existerande positioner och situationer som kan uppkomma, för att på så sätt få fram den vinnande strategin – eller som till exempel i fallet damspel en strategi som garanterat inte kan förlora, eftersom det blir remi med optimalt spel från bägge sidor. Här är en liten lista:
Bilden visar komplexiteten i ett antal vanliga spel, mätt i vad som på analysspråk kallas för ”state space”: alltså hur många olika möjliga positioner/situationer som kan uppstå i spelet, i runda tal. (I fallen med poker och kinaschack avses spel heads-up; alla de andra spelen är också för två deltagare.) För tripp-trapp-trull finns i storleksordningen 1000 olika positioner, alltså en 1:a följd av tre nollor; för kvarn (nine men’s morris) finns 10 miljarder olika positioner, alltså en 1:a följd av tio nollor; och så vidare nedåt i listan. Som jämförelse uppskattas antalet vattenmolekyler i världshaven på vår planet vara en 1:a följd av 49 nollor, och antalet atomer i hela Universum till en 1:a följd av 80 nollor.
Ett spel som av någon anledning saknas i listan ovan är för övrigt kalaha/mancala, som i sin internationella tävlingsversion oware (samt några andra varianter) knäcktes år 2000 av ett kombinerat forskarteam från universitetet i Maastricht i Nederländerna och universitetet i Pasadena i Kalifornien: ett ”state space” bestående av en 1:a följd av 12 nollor, och med perfekt strategi resulterande i antingen remi eller vinst för den förste spelaren, beroende på variant. Här är deras rapport om du intresserar dig för den:
https://naml.us/~irving/papers/irving2000_kalah.pdf
Vad bestämmer då om spel är lätt eller svårt att lösa med datorernas hjälp? Jo, i huvudsak just måttet på hur ”stort” det är, uttryckt som ”state space”.
Forskarna har gradvis arbetat sig nedåt i listan. Tripp-trapp-trull analyserades tack vare sin enkelhet redan i datorernas barndom, fyra-i-rad 1988, kvarn 1993 och så vidare. Damspelet tog fram till 2007 och är det hittills mest komplexa spelet som knäckts; och limitpoker heads-up löstes nu i januari 2015, som du kunnat läsa om i ett inlägg av mig här i Superbloggen.
Och vad kommer att hända härnäst? Att knäcka schack – även om datorerna redan är bättre än människan i det spelet – samt därefter go (där de bästa programmen än så länge inte spelar bättre än ”på kompetent nivå”) är vetenskapens heliga graal inom det området, men det är osannolikt att det inträffar under min och er läsares livstid. Hur bra teknologin än blir, och även om vi får ett genombrott inom till exempel kvantdatorforskningen, är Universum konstruerat så att det faktiskt existerar fysikaliska gränser vi inte kan överskrida: ljushastigheten, kvantbarriären och den termodynamiska barriären, vilka alla på ena eller andra sättet i en avlägsen framtid kommer att sätta de ultimativa gränserna för datorernas kapacitet. ”Enligt vad vi hittills vet”, bör dock försiktigtvis tilläggas – som alltid när det gäller vetenskapen och dess rön.
Och frågan infinner sig också: varför plöja ner miljontals dollar och oräkneliga arbetstimmar på att hålla på att knäcka olika spel?
Svaret är tvåfaldigt. Dels dras vi människor till utmaningar; det räcker med att påminna om Edmund Hillarys klassiska svar om varför han tillsammans med Norgay Tenzing valde att som de två första någonsin bestiga Mount Everest – ”because it’s there”. Men dels har också det forskningsarbete som lagts ner på metodiken i själva problemlösandet när det gäller spel, i form av nya algoritmer och analysmetoder, redan burit oväntad frukt i form av resultat som visat sig applicerbara inom till exempel cancer- och diabetesforskning. Så vem vet vilka nya spelgenombrott vi står inför de närmaste 10 eller 20 åren?
I en uppmärksammad rättegång i Sheffield, och som pågått sedan i oktober 2014, har nu domstolsutslaget kommit: det brittiska pokerproffset Darren Woods (bilden), tillika med ett WSOP-armband från 2011, dömdes till femton månaders fängelse samt till att betala tillbaka cirka en million pund. Gör inte Woods det inom sex månader, riskerar han att fängelsestraffet förlängs med ytterligare sex år.
Mera läsning finns här:
Vad Woods gjorde var att på ett utstuderat sätt ”rigga” onlinepokerspel så att han kunde spela från flera olika konton samtidigt; och han till och med gick så långt att han köpte upp flera privata nätverk, för att kunna smyga förbi onlinebolagens regler om bara ett konto per spelare.
Trots att Woods initialt nekade till att ha begått olagliga handlingar, erkände han sig under rättegången skyldig på ett antal åtalspunkter och kunde överbevisas om att ha roffat till sig 911 217 pund – men utredarna och åklagarsidan är övertygade om att Woods i själva verket tillskansade sig ett betydligt högre belopp sammanlagt. Även Woods far, Morteza Gharoon, dömdes för medverkan eftersom Woods vid två tillfällen använde sig av dennes bankkonto för att slussa över pengar.
Anklagelser om att Darren Woods var en fuskare av stora mått framfördes redan 2011 på pokerforumet Two Plus Two, av motspelaren ”feruell” som också kunde lägga fram allvarliga bevis för saken.
Som domaren i målet, Paul Watson, formulerade det i samband med domslutet häromdagen: ”Cheating undermines confidence in the recreational gambling industry.” Det är under omständigheterna tyvärr bara att instämma.