Alla riktiga pokerspelare som gått igenom ekluten känner igen sig i några av scenerna i ”Rounders” och ”The Cincinnati Kid”: den där på-väg-hem-i-den-kyliga-och-obarmhärtiga-gryningen-efter-att-ha-förlorat-allt-känslan, samma sinnesstämning som Leonard Cohen och Art Garfunkel så vemodigt och hjärtslitande kan sjunga om. Det är i just de stunderna som du utvärderar sitt liv och känner det gnagande tvivlet på huruvida du överhuvudtaget har förstått Spelet. Kanske har du lurat sig själv hela denna tid; kanske var motspelarna med på bedrägeriet i åratal och lät dig tro att du för det mesta kunde spela framgångsrik poker, medan de noggrant förberedde ögonblicket då fällan skulle slå igen. Kanske har du utan att förstå hur begått synden att sätta dig upp mot makterna: drabbats av den hybris som är ett så vanligt motiv i den antika grekiska litteraturen, och nu av gudarna till sist straffats för ditt övermod.
Förnuftet och sannolikhetslagarna säger oss att i det långa loppet får vi alla samma fördelning av goda, dåliga och mediokra kort. Av erfarenheten vet vi också att både goda och dåliga kort kommer i stim: det finns ögonblick när ingenting fungerar, men också skimrande, värmande, magiska stunder när vi känner oss oövervinnliga.
Men även sådana magiska stunder, sällsynta som de är, tar slut förr eller senare. Långt vanligare – åtminstone känns det så – är den där upplevelsen av tvärstopp i spelet: att man plötsligt inte längre kommer någon vart; att vad man än tar sig för är det dömt att misslyckas; att varje gång man äntligen, äntligen lyfter upp eller prickar in en fullgod hand har någon annan spikat en ännu bättre; och har man ändå in i det sista den bästa handen, kommer rivern att obarmhärtigt sänka en. En sådan stund, timme eller kväll kan växa till avgrundsproportioner, när det som bara ska hända 1 gång på 10, eller 1 på 25 eller 1 på 75, inträffar i giv efter giv.
Den riktigt, riktigt djupa känslan man får då gäller inte att man förlorar; det handlar inte ens om pengarna i det ögonblicket. Nej, den känsla man har då är en av svek: att verkligheten, matematiken, logiken och sannolikhetslagarna har övergivit en, att man inte längre kan lita på världsalltets mekanismer, att man förråtts av Ödet. Man ifrågasätter sin tro, och hela sin plats i Universum.
Pokerspelandet är fullt av falluckor och lönngångar. Det är en paradox i poker att du kan spela skickligt och ändå förlora i giv efter giv, för att andra spelare gång på gång spelar oskickligt och stannar kvar mot överväldigande pottodds men har tur och prickar in den där flushen. ”I’d rather be lucky than good” är ett lika ironiskt som klassiskt citat i poker.
Och en annan paradox i poker är denna: att du kan ha tur i fel ögonblick. Vem har inte någon gång floppat det där fyrtalet i hold’em, bara för att få uppleva att de övriga vägrar beta och vägrar syna, så att man till sist står där ensam kvar med en pott på futtiga 65 kronor eller så? Min första royal straight flush i ett liveactiongame fick jag i ett privat parti en gång där det bara låg struntpengar i potten: ingen annan hade något på handen just då och ville sätta emot. Ur strikt fördelningsmatematisk synvinkel kan du faktiskt få din andel av goda kort, men vid fel tidpunkt. That’s poker.
Den förste som någonsin ur matematisk synvinkel analyserade detta med tur och otur i spel var Gerolamo Cardano (1501-76, bilden), född i staden Pavia i det nuvarande Italien. Förutom att vara extraordinärt begåvad som matematiker sysslade han även med biologi, medicin, kemi, astronomi, filosofi och annat, och kom att under sin livstid författa över 200 vetenskapliga verk.
Och kommer det någonsin att grundas en Gambling Hall of Fame, är Cardano en av de självskrivna medlemmarna direkt från starten. Trots sina akademiska meriter led han kronisk nöd på pengar, och försörjde sig i stor utsträckning förutom på schack även på kortspel, tärningar och annat – men, och här kommer det viktiga, Cardano kan förfäktas vara den förste gamblern i historien som gjorde det baserat på solida matematiska grunder. Det gjorde honom förstås till en vinnare långsiktigt, eftersom han hade fått djupa insikter i detta med tur, otur, varians och det långa loppet.
Och inte nog med det, Cardano skrev den första systematiska avhandlingen någonsin om sannolikheter och matematik i spel: Liber de Ludo Aleæ (”Boken om tärningsspel”, men den senare termen ska förstås i sin generella betydelse som hasardspel), författad cirka 1564 men publicerad först 1663 vilket var långt efter hans död. I det verket blev Cardano dessutom den förste som definierade odds i modern bemärkelse, som relationen mellan gynnsamma och ogynnsamma utfall! (Tilläggas kan att hans bok även tar upp ett antal mer eller mindre effektiva sätt att fuska i olika spel, vilket man dock bör tillskriva varnande och folkupplysande motiv.)
Ändå var Gerolamo Cardano faktiskt inte den förste europén att inse vilken roll tur och otur kan få i såväl spel som andra mänskliga aktiviteter, och hur man bäst kan handskas med den ”variansen”; den äran tillfaller i stället Niccolò di Bernardo dei Machiavelli (1469-1527), född samt verksam i Florens och därmed i nutida mening landsman till Cardano.
Machiavelli (bilden) var en slipad politiker, filosof och författare, högt uppsatt inom den florentinska republiken och med ansvar inom såväl diplomatiska som militära angelägenheter. Men framförallt har han gått till historien för boken Il Principe (”Fursten”): en rådgivande handbok som han skrev 1513 och som rättframt beskriver maktens verktyg, målsättningar och metoder, inklusive ohederlighet, våld och i vissa extremfall ett accepterande av dödsfall bland oskyldiga civila. Detta mycket omtalade och kritiserade verk har i efterhand gett upphov till adjektivet ”machiavellisk”, då med den högst negativa betydelsen skrupelfri, svekfull och omoralisk. Å andra sidan är ”Fursten” mera komplicerad och mångsidig än så i sitt innehåll, och har faktiskt i efterhand av vissa sentida filosofer och statsvetare beståtts med positivare omdömen, som att Machiavelli i grunden förordade ett republikanskt styrelseskick snarare än envåldshärskande, och att hans bok faktiskt förebådar en modernare och mera upplyst politisk filosofi.
Det är i det tjugofemte kapitlet av ”Il Principe” som Machiavelli avhandlar ödets – underförstått turens och oturens – inverkan i politiken, varur jag lyfter ett stycke nedan [min översättning från engelskan]. Lägg märke till hur väl hans mer än ett halvt årtusende gamla observationer skulle kunna överföras till pokerbordet!!
För att begränsa mig till enskildheter, skulle jag vilja framhålla att man ena dagen kan se en furste åtnjuta framgång bara för att den nästa bli störtad i fördärvet, utan att på något sätt ha förändrat sin natur eller sitt uppförande. Jag anser att detta, först och främst, beror på de orsaker som jag redan ingående har diskuterat, nämligen att en furste som helt förlitar sig på Ödet kommer att störtas ned när Ödet förändrar sig. Som jag ser det kommer den som anpassar sina handlingar efter tidens strömningar att klara sig väl, medan den som tvärtom låter sina handlingar stå i strid med dessa strömningar råkar illa ut. Man lägger märke till att människor väljer olika vägar medan de strävar mot det gemensamma målet om rikedomar och ära: vissa kommer att gå försiktigt fram, andra obetänksamt; en del med styrka, andra med list; några med tålamod, andra med djärvhet. Och via var och en av dessa vägar kan segern vinnas. Om vi tar två försiktiga människor, så må den ena uppnå sitt mål men den andra icke; och på samma vis må två människor lyckas men genom helt och hållet olika handlingar, den ena genom försiktighet, den andra genom oförvägenhet. Skälet till detta är att de tillfälliga omständigheterna antingen sammanfaller eller står i konflikt med deras handlingar. Därför kan två människor som handlar olika ändå uppnå samma resultat, medan av två människor som handlar likadant, kan den ena lyckas men den andra misslyckas. Även detta beror på att Ödets hjul vrider sig från gott till dåligt, eftersom om en människa handlar med försiktighet och tålamod och hjulet vrider sig på ett sätt som gynnar hans vägval, så kommer han att uppnå välstånd; men vrider sig hjulet ännu ett stycke, så kommer han att störtas i fördärvet om han inte ändrar sitt tillvägagående.
Visst känner man igen sig i Machiavellis resonemang där man sitter vid den gröna filten… ta det som dagens kombinerade filosofi- och pokerlektion! 🙂
